Gott nytt år
Ett riktigt fint, nytt år önskar jag alla vänner. Vänner jag redan har, vänner jag haft och alla vänner jag kommer få. Ni är alla speciella och ni är alla vackra. Vi korsar varandras vägar av en anledning och vi fyller alla en funktion i varandras liv.
Höjer glaset. Kärlek till er. Skål!
Höjer glaset. Kärlek till er. Skål!
Det nya året
Sista dagen på året. Nyårsafton har aldrig betytt något särskilt för mig, har ofta jobbat nyår för att få vara ledig jul...och de nårsaftnar jag inte arbetat har aldrig varit traditionsbundna, vissa har det varit fest, någon gång kryssning, ibland inte firat alls....nej, nyår har inte alls varit betydelsefullt inuti mig. Utåt har det de sista åren varit lite extra festligt för barnens skull, men för egen del har det kvittat.
Det här nyåret känns det annorlunda inuti. Det känns som ett avstamp. Det känns som 2010 kommer bli ett omvälvande år. De sista 2 åren har gett stora förändringar i det yttre skeendet, men jag har inte riktigt hängt med på insidan, jag har en hel del att jobba på. Jag vill inte gå kvar i min gamla grottekvarn, och låta som ett gammalt gnälligt tröskverk. Jag vill se på stjärnorna stjärnögd och jag vill blända solen när den väljer att hedra oss med sina sällsynta besök. Jag vill dansa i regnet på riktigt.
Jag vill inte stappla fram längre i regnrusket...jag vill skutta, göra piruetter och hoppsansteg på vägen framåt, barfota i vattenpölarna. Och jag vill se solstrålarna bryta sig igenom molntäcket.
Nyårslöften 2010:
1. Njuta
2. Njuta ännu mer
3. Njuta lite till
4. Kanske meditera lite dårå
5. Kanske meditera mycket dårå
6. Sluta tänka
7. Vara ljuv:D
Det här nyåret känns det annorlunda inuti. Det känns som ett avstamp. Det känns som 2010 kommer bli ett omvälvande år. De sista 2 åren har gett stora förändringar i det yttre skeendet, men jag har inte riktigt hängt med på insidan, jag har en hel del att jobba på. Jag vill inte gå kvar i min gamla grottekvarn, och låta som ett gammalt gnälligt tröskverk. Jag vill se på stjärnorna stjärnögd och jag vill blända solen när den väljer att hedra oss med sina sällsynta besök. Jag vill dansa i regnet på riktigt.
Jag vill inte stappla fram längre i regnrusket...jag vill skutta, göra piruetter och hoppsansteg på vägen framåt, barfota i vattenpölarna. Och jag vill se solstrålarna bryta sig igenom molntäcket.
Nyårslöften 2010:
1. Njuta
2. Njuta ännu mer
3. Njuta lite till
4. Kanske meditera lite dårå
5. Kanske meditera mycket dårå
6. Sluta tänka
7. Vara ljuv:D
Susanne Slöhög Nilsson
Sitter fortfarande i pyjamas, har inte ens masat mig in i duschen än. Känner mig som värsta skurken, HUR kan jag slösa bort den DYRBARA "barnlediga" tiden på att slöa? Det är ju precis det jag behöver - men jag behöver också handla, städa, tvätta...och jag behöver också läsa, måla, sova, promenera, träffa vänner, ligga ensam och fundera, ligga ensam och inte tänka alls. Kanske att jag skulle behöva en rejäl påsättning med...nej FY, det där var det inte jag som sa, vet INTE var det kom ifrån.
Just ja, jag kom precis på att jag ju dessutom har en 1-åring kvar hemma, hjälp, hon behöver kanske skötas om också. Undrar var hon är förresten, har inte sett henne sen igår kväll...
Det där var ett skämt, så ingen behöver ringa socialen. Hon är i goda händer. Eller i mina händer i alla fall. Vi ska försöka ta oss ut i kylan och ner till affären, har bara inte bestämt om vi ska sitta och åka 3 mil till Coop eller stanna på hemmaplan. Skulle verkligen behöva investera i en ny torkställning, den gamla har större rasrisk en ett tak 2-meterstjockt snötäcke. Sen ska lite nyårsmat anförskaffas, liten fin Jessica ska fira med oss, vilket verkligen ska bli mysigt.
Idag finns mina tankar och mitt hjärta med hos vännen vars mamma varit dålig och som gick bort igår. All kärlek till dig. Jag kan inte känna det du känner, jag kan bara ana, men jag finns här för dig.
Ta vara på dagen vänner. Kärlek till er med.
Just ja, jag kom precis på att jag ju dessutom har en 1-åring kvar hemma, hjälp, hon behöver kanske skötas om också. Undrar var hon är förresten, har inte sett henne sen igår kväll...
Det där var ett skämt, så ingen behöver ringa socialen. Hon är i goda händer. Eller i mina händer i alla fall. Vi ska försöka ta oss ut i kylan och ner till affären, har bara inte bestämt om vi ska sitta och åka 3 mil till Coop eller stanna på hemmaplan. Skulle verkligen behöva investera i en ny torkställning, den gamla har större rasrisk en ett tak 2-meterstjockt snötäcke. Sen ska lite nyårsmat anförskaffas, liten fin Jessica ska fira med oss, vilket verkligen ska bli mysigt.
Idag finns mina tankar och mitt hjärta med hos vännen vars mamma varit dålig och som gick bort igår. All kärlek till dig. Jag kan inte känna det du känner, jag kan bara ana, men jag finns här för dig.
Ta vara på dagen vänner. Kärlek till er med.
Jag är en vacker lotusblomma. Eller en lönnfet Buddha, it´s all in the eye of the beholder.
Nej, jag har inte rökt på, det ligger inte för mig. Det är bara spänningarna som släpper.
Det började bra i familjerätten...människan vi skulle träffa hade tagit fel på dag och var ute och lunchade när vi kom, så vi fick börja med att vänta i 40 minuter. Men vi började i alla fall att prata i väntrummet - och förvånansvärt nog lyckades vi hålla sams. Visst kan vi prata om oväsentligheter utan att ryka ihop annars, men så fort vi närmar oss allvar ryker stickor och spån rätt fort, men denna gång gick det hyfsat. Det kanske t o m var strategiskt uträknat av familjerättsmänniskan. När hon till slut kom, generad och ursäktande, hade vi en grundplan. Barnen ska vara hos sin pappa var tredje helg OCH han kommer med tåget och hämtar dem på fredagen och lämnar dem på söndagen. Väl inne i samtalsrummet blev det lite kyligt när semestrar kom på tal, men vi lyckades komma igen.
Hedda kom också på tal. Där skär sig våra uppfattningar helt. Barnens pappa ser ingen anledning till att inte hon skulle kunna åka med när de andra åker upp. Och sova kvar hos en farbror och en tant hon inte känner. Låter som en skitbra plan. Om man vill göra henne till en jävligt otrygg unge som hatar att åka till sin pappa och aldrig mer kommer släppa sin mamma ur sikte. Handläggaren försökte vänligt förklara att man inte riktigt kan göra så med ett litet barn, att det krävs en invänjningsperiod då hon får lära känna sin pappa och känna sig trygg med honom. Men det går liksom inte in. Han vill att hon ska kunna åka till honom, men han är inte beredd att satsa något på förarbetet - det ska liksom gå av sig själv. Det är ungefär då som det svartnar för mina ögon och jag förvandlas till supersura SunkSusanne. Bah. Hur svårt kan det vara att inse att ett litet barn är fullt av känslor, ängslan och trygghetssökande? Att ett litet barn inte är en tingest utan en människa, vars person måste respekteras och känslor behandlas med ömhet och försiktighet, så långt det bara är möjligt.
Men jag låter det bero. Till syvende och sist är det jag som har vårdnaden och jag som bestämmer vad jag tycker är bäst för min dotter. Och ska hon lära känna sin pappa, ska det ske på hennes villkor. Där finns inget utrymme för kompromisser. Vill hon åka dit när hon är så stor att hon kan uttrycka det själv, så är jag den första att prisa världsalltet. Jag sätter mig i lotusställning, blundar...och låter världen ha sin gång. Hähä. Jag känner mig lite som Buddha efter julhelgen, det gör sitt för att befästa meditationsstämningen. Puss på er. Jag är oövervinnerlig...eller var det oförbätterlig??? Äh, who gives a fuck.
Det började bra i familjerätten...människan vi skulle träffa hade tagit fel på dag och var ute och lunchade när vi kom, så vi fick börja med att vänta i 40 minuter. Men vi började i alla fall att prata i väntrummet - och förvånansvärt nog lyckades vi hålla sams. Visst kan vi prata om oväsentligheter utan att ryka ihop annars, men så fort vi närmar oss allvar ryker stickor och spån rätt fort, men denna gång gick det hyfsat. Det kanske t o m var strategiskt uträknat av familjerättsmänniskan. När hon till slut kom, generad och ursäktande, hade vi en grundplan. Barnen ska vara hos sin pappa var tredje helg OCH han kommer med tåget och hämtar dem på fredagen och lämnar dem på söndagen. Väl inne i samtalsrummet blev det lite kyligt när semestrar kom på tal, men vi lyckades komma igen.
Hedda kom också på tal. Där skär sig våra uppfattningar helt. Barnens pappa ser ingen anledning till att inte hon skulle kunna åka med när de andra åker upp. Och sova kvar hos en farbror och en tant hon inte känner. Låter som en skitbra plan. Om man vill göra henne till en jävligt otrygg unge som hatar att åka till sin pappa och aldrig mer kommer släppa sin mamma ur sikte. Handläggaren försökte vänligt förklara att man inte riktigt kan göra så med ett litet barn, att det krävs en invänjningsperiod då hon får lära känna sin pappa och känna sig trygg med honom. Men det går liksom inte in. Han vill att hon ska kunna åka till honom, men han är inte beredd att satsa något på förarbetet - det ska liksom gå av sig själv. Det är ungefär då som det svartnar för mina ögon och jag förvandlas till supersura SunkSusanne. Bah. Hur svårt kan det vara att inse att ett litet barn är fullt av känslor, ängslan och trygghetssökande? Att ett litet barn inte är en tingest utan en människa, vars person måste respekteras och känslor behandlas med ömhet och försiktighet, så långt det bara är möjligt.
Men jag låter det bero. Till syvende och sist är det jag som har vårdnaden och jag som bestämmer vad jag tycker är bäst för min dotter. Och ska hon lära känna sin pappa, ska det ske på hennes villkor. Där finns inget utrymme för kompromisser. Vill hon åka dit när hon är så stor att hon kan uttrycka det själv, så är jag den första att prisa världsalltet. Jag sätter mig i lotusställning, blundar...och låter världen ha sin gång. Hähä. Jag känner mig lite som Buddha efter julhelgen, det gör sitt för att befästa meditationsstämningen. Puss på er. Jag är oövervinnerlig...eller var det oförbätterlig??? Äh, who gives a fuck.
Tanke
Hur kommer det säg att det idag fokuseras så förbannat på pappors rättigheter, att pappor varit "förfördelade" i föräldraskapet, att mammor inte "lämnar plats" åt papporna? Löjligt. Män har i alla tider varit jävligt duktiga på att ta sin plats, det skulle inte vara ett problem om de verkligen ville vara delaktiga på samma villkor som mammor alltid varit. Och varför talas det aldrig om mammors rättigheter? Rättigheten till ett vuxet liv t ex...
Många män vill ha kakan och äta den, de vill ha massor av kakor, helst hela paketet. Kakmonstret är ett under av charm i jämförelse. Kvinnor är glada om de kan roffa åt sig smulorna så de kanske kan göra sig en Arraksboll.
Förlåt att jag kategoriserar - det betyder INTE att jag drar alla män över samma kam, inte kvinnor heller. Men kategorisering är ett av de effektivaste sätten att förtydliga. Dessutom ser jag hela tiden praktexempel på pappor som bara släpper barnen när de separerar. De träffar dem, javisst, men ansvarsbiten ligger helt på mamman. Och dessutom har jag, Gud hjälpe mig, hört idiotiska exempel, där pappan rakt ut säger att han vill ha barnen halva tiden, för att han vill slippa betala underhåll. Kan man inte ens låtsas att det är för att få vara mer med sin barn? Ärlighet varar längst eller? Också sett flera exempel på att pappan vill "sätta dit" mamman efter separationen, oavsett om den varit på hans eller hennes initiativ. Vill man sina barns bästa då? Sen finns det naturligtvis exempel på det motsatta också, att mamman vill göra livet surt för pappan, lika sorgligt det. Och så finns det också pappor och mammor som gör allt för att barnens bästa ska tillgodoses vid separationen, all credit till dem.
Det känns som om det här samhället blir mer och mer jämställt, men bara åt ena hållet tamejfan.
NEJ, sa jag, jag är inte bitter. Inte har jag mens heller - de två mest använda sarkastiska replikerna som används när någon av kvinnligt kön biter ifrån. De som används när inga vettiga motargument hittas.
Jag vaknade och tittade mig i spegeln i morse och upptäckte att jag var en varghona. Bara sådär. Skönt, nu har jag ett legitimt skäl till att sluta raka benen. Jag kanske är på väg att transformera till varulv. Så befriande. När är nästa fullmåne tro?
Många män vill ha kakan och äta den, de vill ha massor av kakor, helst hela paketet. Kakmonstret är ett under av charm i jämförelse. Kvinnor är glada om de kan roffa åt sig smulorna så de kanske kan göra sig en Arraksboll.
Förlåt att jag kategoriserar - det betyder INTE att jag drar alla män över samma kam, inte kvinnor heller. Men kategorisering är ett av de effektivaste sätten att förtydliga. Dessutom ser jag hela tiden praktexempel på pappor som bara släpper barnen när de separerar. De träffar dem, javisst, men ansvarsbiten ligger helt på mamman. Och dessutom har jag, Gud hjälpe mig, hört idiotiska exempel, där pappan rakt ut säger att han vill ha barnen halva tiden, för att han vill slippa betala underhåll. Kan man inte ens låtsas att det är för att få vara mer med sin barn? Ärlighet varar längst eller? Också sett flera exempel på att pappan vill "sätta dit" mamman efter separationen, oavsett om den varit på hans eller hennes initiativ. Vill man sina barns bästa då? Sen finns det naturligtvis exempel på det motsatta också, att mamman vill göra livet surt för pappan, lika sorgligt det. Och så finns det också pappor och mammor som gör allt för att barnens bästa ska tillgodoses vid separationen, all credit till dem.
Det känns som om det här samhället blir mer och mer jämställt, men bara åt ena hållet tamejfan.
NEJ, sa jag, jag är inte bitter. Inte har jag mens heller - de två mest använda sarkastiska replikerna som används när någon av kvinnligt kön biter ifrån. De som används när inga vettiga motargument hittas.
Jag vaknade och tittade mig i spegeln i morse och upptäckte att jag var en varghona. Bara sådär. Skönt, nu har jag ett legitimt skäl till att sluta raka benen. Jag kanske är på väg att transformera till varulv. Så befriande. När är nästa fullmåne tro?
Idag smäller det
Lite nervös idag. Varför vet jag inte egentligen. Vi ska till familjerätten idag, barnens pappa och jag, på min begäran. Vi ska skriva papper på hur och när han ska ha barnen. Det har känts lite väl långt för både mig och barnen när det blivit 4-5 veckor mellan gångerna. Det är också tufft för mig att sitta och bila med barnen 20 mil - 40 mil för Hedda och mig.Vi kan inte bränna av det på en dag, det vore inte schysst mot henne, dessutom en ren trafikfara, för hon blir oregerlig i bilen om vi sitter för länge. Så när vi kör de andra, måste vi sova kvar en natt innan vi vänder hemåt. Vilket innebär att om vi åker på fredag och lämnar Vilda och Beppe, är vi hemma på lördag eftermiddag...sen kommer de tillbaka med tåget på söndagen vid 13.30. Jippi - ett helt dygn att komma ikapp på. Ett dygn en gång i månaden. Konstigt att man är en monstermamma.
Jag skulle önska att barnens pappa sköter hämtandet och lämnandet - han har inget körkort visserligen, men barnen gillar ändå tåget bäst, där de kan röra sig fritt. Jag kan tänka: eftersom jag sköter vår minsting och har henne att släpa på när vi ska åka, så är det 100 ggr smidigare för honom. Han kanske kan "offra" sig lite. Det som ligger mig i fatet är att det är jag som flyttat - men jag gjorde det efter många försök att få honom att lära känna Hedda, till slut blev det ohållbart att bo kvar när ingen familj och avlastning fanns nära. Det var det jag lade fram innan jag tog beslutet också: att jag inte såg någon annan lösning än att flytta om han inte ville vara delaktig i sin dotter. Barnen hade fått en urkass mamma om vi stannat under de premisserna (okej, okej - jag är inte världens bästa nu heller, men betydligt bättre).
Dessutom skulle jag gärna vilja att barnen fick träffa honom lite oftare, de längtar, det blir för långt emellan. Helst varannan helg, men minst var tredje. Annars blir det något konstigt, udda, att åka till pappa. Medan vi var sambo och barnen var små gick jag ner i arbetstid - med följd att A-kassan nu blir fruktansvärt skral. Alla människor har rätt att gå ner i tid när de har småbarn...men tanken har inte slagit honom att kanske vara ledig varannan fredag för att kunna hämta sina barn: det skulle innebära en nedgång i arbetstid på 10 %. Jag själv skulle definitivt ha tyckt att det varit värt det, om jag suttit i samma sits, för chansen att kunna träffa min barn: men vi tänker alla olika.
Hedda är inte ens medräknad i allt det här, henne utgår jag ifrån att läget kommer förbli oförändrat för - hennes pappa kommer inte att göra någon drastisk förändring för att lära känna henne. När han fick reda på att jag fått reda på från annat håll att han väntade ytterligare ett barn (snart 6-barnspappa, tjohoo, en del lider ingen brist på hobbyverksamhet - nej, usch, det där lät bittert, SÅN är ju inte jag!) - så gjorde han ett patetiskt försök att ringa och säga att han tänkt om, att han NU ville börja lära känna Hedda....okej, sa jag. Vi har liksom flyttat 20 mil ifrån, om du nu inte hade märkt det. Men det behöver inte bli svårare än man gör det, replikerade han. Nej, visst. Du har inget körkort, du ska snart ha en bebis till, du bodde 100 meter från henne i nästan ett år utan minsta ansats till att närma dig henne - hur tycker du att det ska gå till nu då? Förslag? Nej, tänkte väl det. Men det låter fint. Då kan ingen komma och säga sen att han inte ville...det kändes ungefär som en fet smäll i ansiktet.
Det enda jag hoppas få ut av den här dagen är en vettig diskussion, som kan leda till något bra. Men det kanske är mycket att hoppas på, vi har inte lyckats få till en enda vettig pratstund sen vi separerade, knappt innan heller. Jag håller tummarna för att det fungerar bättre när det finns en opartisk människa med, som kanske kan ha vettiga idéer till lösningar också.
Och jag hoppas hon tar mitt parti! Moahahaha!!! Skojade bara...jag hoppas hon tar barnens parti.
Jag skulle önska att barnens pappa sköter hämtandet och lämnandet - han har inget körkort visserligen, men barnen gillar ändå tåget bäst, där de kan röra sig fritt. Jag kan tänka: eftersom jag sköter vår minsting och har henne att släpa på när vi ska åka, så är det 100 ggr smidigare för honom. Han kanske kan "offra" sig lite. Det som ligger mig i fatet är att det är jag som flyttat - men jag gjorde det efter många försök att få honom att lära känna Hedda, till slut blev det ohållbart att bo kvar när ingen familj och avlastning fanns nära. Det var det jag lade fram innan jag tog beslutet också: att jag inte såg någon annan lösning än att flytta om han inte ville vara delaktig i sin dotter. Barnen hade fått en urkass mamma om vi stannat under de premisserna (okej, okej - jag är inte världens bästa nu heller, men betydligt bättre).
Dessutom skulle jag gärna vilja att barnen fick träffa honom lite oftare, de längtar, det blir för långt emellan. Helst varannan helg, men minst var tredje. Annars blir det något konstigt, udda, att åka till pappa. Medan vi var sambo och barnen var små gick jag ner i arbetstid - med följd att A-kassan nu blir fruktansvärt skral. Alla människor har rätt att gå ner i tid när de har småbarn...men tanken har inte slagit honom att kanske vara ledig varannan fredag för att kunna hämta sina barn: det skulle innebära en nedgång i arbetstid på 10 %. Jag själv skulle definitivt ha tyckt att det varit värt det, om jag suttit i samma sits, för chansen att kunna träffa min barn: men vi tänker alla olika.
Hedda är inte ens medräknad i allt det här, henne utgår jag ifrån att läget kommer förbli oförändrat för - hennes pappa kommer inte att göra någon drastisk förändring för att lära känna henne. När han fick reda på att jag fått reda på från annat håll att han väntade ytterligare ett barn (snart 6-barnspappa, tjohoo, en del lider ingen brist på hobbyverksamhet - nej, usch, det där lät bittert, SÅN är ju inte jag!) - så gjorde han ett patetiskt försök att ringa och säga att han tänkt om, att han NU ville börja lära känna Hedda....okej, sa jag. Vi har liksom flyttat 20 mil ifrån, om du nu inte hade märkt det. Men det behöver inte bli svårare än man gör det, replikerade han. Nej, visst. Du har inget körkort, du ska snart ha en bebis till, du bodde 100 meter från henne i nästan ett år utan minsta ansats till att närma dig henne - hur tycker du att det ska gå till nu då? Förslag? Nej, tänkte väl det. Men det låter fint. Då kan ingen komma och säga sen att han inte ville...det kändes ungefär som en fet smäll i ansiktet.
Det enda jag hoppas få ut av den här dagen är en vettig diskussion, som kan leda till något bra. Men det kanske är mycket att hoppas på, vi har inte lyckats få till en enda vettig pratstund sen vi separerade, knappt innan heller. Jag håller tummarna för att det fungerar bättre när det finns en opartisk människa med, som kanske kan ha vettiga idéer till lösningar också.
Och jag hoppas hon tar mitt parti! Moahahaha!!! Skojade bara...jag hoppas hon tar barnens parti.
Träningsbryderier
Lysrör inhandlat och bytt. Äntligen ljust i badrummet. Efter fyra dagars mörkerduschande. Fast...det var rätt skönt, jag kunde inbilla mig att jag var riktigt snygg de där fyra dagarna. Idag kom den krassa verkligheten ikapp igen...*suck*
Måste se till att komma ut och röra på mig den här veckan Vilda och Beppe inte är hemma, jag har chanserat bara på en månad utan promenader. Det går fort i svängarna. Mashmallow-varning på rumpan och petit-chouliknande lår, fast kanske inte så petit.
Kom på att jag ju inte får gratisträningen längre, sen Hedda och jag slutade med bärselen i augusti. Jag vaggade ju runt på henne i den flera timmar per dag, plus benböj för att plocka saker - och magen ständigt spänd för att spara ryggen. Skit också, kanske kan tvinga ner nån av de andra ungarna i bärselen, Vilda brukar ju klaga när hon får gå....
She has it coming, moahahaha....
Måste se till att komma ut och röra på mig den här veckan Vilda och Beppe inte är hemma, jag har chanserat bara på en månad utan promenader. Det går fort i svängarna. Mashmallow-varning på rumpan och petit-chouliknande lår, fast kanske inte så petit.
Kom på att jag ju inte får gratisträningen längre, sen Hedda och jag slutade med bärselen i augusti. Jag vaggade ju runt på henne i den flera timmar per dag, plus benböj för att plocka saker - och magen ständigt spänd för att spara ryggen. Skit också, kanske kan tvinga ner nån av de andra ungarna i bärselen, Vilda brukar ju klaga när hon får gå....
She has it coming, moahahaha....
Nödrop från Arlas bästa kund
Hedda has struck again. Hinner inte skriva mer nu, måste rädda mina barn innan de drunknar i mjölkhavet. Annars blir jag som mamman som twittrade när hennes 2-åring drunknade i poolen. Känns som om det är jag som behöver bli räddad idag förresten. Jag drunknar här. Hallå!!! Mayday!!!
Save Our Souls.
Save Our Souls.
Hedda the Hun
Hedda. Är. Inte. Nådig. Idag. Heller. Hon ställer till överallt. På den lilla stunden jag stod och balanserade på en pall i halvskumma badrummet för att försöka bända upp lampan (hade dörren öppen för att få lite lyse från hallen), sprang hon 4-5 ggr och stängde dörren på pin jäkelskap. Så stod jag där i becksvarta mörkret, fick vackert hoppa ner, öppna - bara för att möta hennes djävulsfnitter och diaboliska grin. Sen igen. Och igen. Samma, samma. Lyckades i alla fall få bort lysröret till sist, men till priset av en skärva i plexiglaset.
Beppes bilbana har hon demolerat två ggr idag, genom att helt enkelt slå ner rumpan på den på strategiskt utvalda ställen. Beppes legobytta vräkte hon ner på golvet i köket. Medan jag stekte pannkakor lyckades hon med konststycket att bajsa två gånger på 10 minuter, vräka ut jorden ur en blomkruka över hela köksbordet och riva ut en soppåse som stod ihopknuten i hallen, med följden att det blev vällingpulver över hela hallgolvet. Minst fem pannkakor brände jag. Jag tänker inte ens räkna upp alla de där sakerna hon gör 100 ggr om dan - hälla vatten på golvet, riva ut alla bestickslådor, riva oräkneliga bitar toapapper och slänga på golvet, ändra reglagen på disk- och tvättmaskinen så de börjar muppa sig...oj, nu räknade jag visst upp dem ändå.
Varför är vissa dagar bara såhär? Dålig karma? Självuppfyllande profetior? Onda spiraler? Besatta barn? (Chuckie? Damien?) En klok kvinna sa en gång till mig att man får de barn man klarar av. Tänk att även kloka kvinnor kan ta fel. Eller det kanske helt enkelt är så att jag är släkt i rakt nedstigande led till Job...eller Hedda till Attila? Näe. Jag tror att kanske de flesta dagarna är lika. Jag uppfattar vissa som värre för att jag är tröttare. Och när barnen märker att jag inte är riktigt med, så styr de upp det hela med uppmärksamhetssökeri, för att få gumman att vässa till sig lite. Jepp.
Beppes bilbana har hon demolerat två ggr idag, genom att helt enkelt slå ner rumpan på den på strategiskt utvalda ställen. Beppes legobytta vräkte hon ner på golvet i köket. Medan jag stekte pannkakor lyckades hon med konststycket att bajsa två gånger på 10 minuter, vräka ut jorden ur en blomkruka över hela köksbordet och riva ut en soppåse som stod ihopknuten i hallen, med följden att det blev vällingpulver över hela hallgolvet. Minst fem pannkakor brände jag. Jag tänker inte ens räkna upp alla de där sakerna hon gör 100 ggr om dan - hälla vatten på golvet, riva ut alla bestickslådor, riva oräkneliga bitar toapapper och slänga på golvet, ändra reglagen på disk- och tvättmaskinen så de börjar muppa sig...oj, nu räknade jag visst upp dem ändå.
Varför är vissa dagar bara såhär? Dålig karma? Självuppfyllande profetior? Onda spiraler? Besatta barn? (Chuckie? Damien?) En klok kvinna sa en gång till mig att man får de barn man klarar av. Tänk att även kloka kvinnor kan ta fel. Eller det kanske helt enkelt är så att jag är släkt i rakt nedstigande led till Job...eller Hedda till Attila? Näe. Jag tror att kanske de flesta dagarna är lika. Jag uppfattar vissa som värre för att jag är tröttare. Och när barnen märker att jag inte är riktigt med, så styr de upp det hela med uppmärksamhetssökeri, för att få gumman att vässa till sig lite. Jepp.
Jullovsmys
Hur mycket jag än älskar mina barn så längtar jag efter lite lugn och ro just nu. Det blir intensivt när vi klättrar på varandra i flera dagar, utan att vara ifrån varandra ens en sekund. Vilda och Beppe har inte varit till sin pappa på en månad nu, på måndag är det dags, äntligen. Både för deras och för min skull, de längtar efter sin pappa, och just nu har de inte världens snällaste mamma direkt, utan en grinchmamma med jävligt kort stubin mellan varven. Jag tror de tycker det är skönt att få en liten paus från mig.
Den enda som tycker det liknar apa att Vilda och Beppe ska bort några dagar, är Hedda - hon går hemma och ylar när de är borta: Eja!!!(Beppe) Idda!!!(Vilda). Hon längtar efter dem hela tiden de är borta, det stämmer inte riktigt med hennes världsbild, något är fel när inte de är hemma. Men jag tror att Beppe och Vilda tycker det kan vara lite skönt att vara ifrån Hedda med, även om de dyrkar henne och längtar - hon har en förmåga att stjäla showen och att förstöra deras lekar mest hela tiden. Hon är rätt dryg på dem, det är konstigt att de inte blir mer förbannade på henne än de blir - de har ett enormt tålamod med henne, många gånger större än mitt.
De här intensiva lovdagarna med alla packade som sillar på varandra har varit ett sammelsurium av tvära kast mellan den varmaste syskonkärlek och svartaste avsky - Vilda och Beppe har börjat leka bra tillsammans, vilket jag är glad för - det har de inte klarat förut. Sen brakar det samman emellanåt naturligtvis, det är väl högst normalt. Sen har de där stunderna när de bara hatar varandra, rödglödgat och hett, utan nån som helst anledning. Eller för att den ena råkar andas den precis just den luften som den andre hade tänkt andats...
När man är ensam med tre stycken, varav en tulting som behöver hjälp med allt, så går det i ett hela tiden. Och är det en sån där dag när allt blir mer - tappade glas, nerkissade sängar, ett par kräkor, saker går sönder, alla slår sig - när det inte bara är det vanliga krafset - då snäser jag till slut bara någon säger mamma i fel tonläge. JAAAAAA!!!! VAD VILL NI???? Och de dagarna vill naturligtvis 4-åringen vara 1 år också, ha hjälp med kläder, dricka välling...och då blir 7-åringen extra obstinat och otrevlig för att de två andra får så mycket uppmärksamhet, såklart. Helt naturligt. Men det är lika irriterande ändå, hur normalt det än är. Det blir irriterande just för att man inte kan lämna ifrån sig när man känner att man tappar tålamodet.
Meditera, säger en vän till mig. Ja, det tror jag på. Det blir bara lite kruxigt att få till det. Att hitta en lugn plats på insidan när det är kaos utanför. Och det är just då det är som mest nödvändigt. Jag jobbar på det. Försökte få med mig barnen en kväll, när Hedda somnat. Vi satte på lugn musik, la oss på mjuka mattan, försökte få dem att slappna av och bara andas. Det blev hysteriskt fnitter, de kunde inte sluta. Ligga still är så långt från deras natur att det blir komiskt. Men jag tänker vara ihärdig, för jag tror att de behöver hitta sitt lugn också, ännu viktigare just för att de är så livliga och energiska. Kanske får använda en gummiklubba nästa gång, mer effektivt så...
Nu bråkar de igen. Beppe retar Hedda, som låter som en kakadua som rökt på - och Vilda springer och skvallrar. Dags att ta tag i dagen. Idag ska de ut och rastas i snön, de vägrade igår. Nu brakade nånting. Tror det var tvättställningen. Hjälp. Jag tror jag går upp och packar en övernattningsväska och tar in på hotell istället. Känns som den smidigaste lösningen. De borde klara sig ett par dygn på julgodiset som står framme. De äter i alla fall ingen mat.
Fan. Jag måste fixa badrumbelysningen. Vi har badat i mörker i två dagar nu. Jag är inte oteknisk på något sätt, men jag kommer fanimig inte in i den förbannade lampan så jag kan byta lysrör, inte utan att bryta sönder plexiglaset. Och Beppes bilbana vet jag inte hur många gånger jag lagat på två dar, de klättrar sönder den, ena bilen pajade i morse med, så den lär skruvas isär. Jag gillar att pilla med sånt, men bara om jag får sitta ifred. Ha! Det lär ju inte hända förrän Hjälmaren brinner. Samma dag som helvetet fryser till is. Bitter? Nej, bara lätt bitchig. Det går över.
Den enda som tycker det liknar apa att Vilda och Beppe ska bort några dagar, är Hedda - hon går hemma och ylar när de är borta: Eja!!!(Beppe) Idda!!!(Vilda). Hon längtar efter dem hela tiden de är borta, det stämmer inte riktigt med hennes världsbild, något är fel när inte de är hemma. Men jag tror att Beppe och Vilda tycker det kan vara lite skönt att vara ifrån Hedda med, även om de dyrkar henne och längtar - hon har en förmåga att stjäla showen och att förstöra deras lekar mest hela tiden. Hon är rätt dryg på dem, det är konstigt att de inte blir mer förbannade på henne än de blir - de har ett enormt tålamod med henne, många gånger större än mitt.
De här intensiva lovdagarna med alla packade som sillar på varandra har varit ett sammelsurium av tvära kast mellan den varmaste syskonkärlek och svartaste avsky - Vilda och Beppe har börjat leka bra tillsammans, vilket jag är glad för - det har de inte klarat förut. Sen brakar det samman emellanåt naturligtvis, det är väl högst normalt. Sen har de där stunderna när de bara hatar varandra, rödglödgat och hett, utan nån som helst anledning. Eller för att den ena råkar andas den precis just den luften som den andre hade tänkt andats...
När man är ensam med tre stycken, varav en tulting som behöver hjälp med allt, så går det i ett hela tiden. Och är det en sån där dag när allt blir mer - tappade glas, nerkissade sängar, ett par kräkor, saker går sönder, alla slår sig - när det inte bara är det vanliga krafset - då snäser jag till slut bara någon säger mamma i fel tonläge. JAAAAAA!!!! VAD VILL NI???? Och de dagarna vill naturligtvis 4-åringen vara 1 år också, ha hjälp med kläder, dricka välling...och då blir 7-åringen extra obstinat och otrevlig för att de två andra får så mycket uppmärksamhet, såklart. Helt naturligt. Men det är lika irriterande ändå, hur normalt det än är. Det blir irriterande just för att man inte kan lämna ifrån sig när man känner att man tappar tålamodet.
Meditera, säger en vän till mig. Ja, det tror jag på. Det blir bara lite kruxigt att få till det. Att hitta en lugn plats på insidan när det är kaos utanför. Och det är just då det är som mest nödvändigt. Jag jobbar på det. Försökte få med mig barnen en kväll, när Hedda somnat. Vi satte på lugn musik, la oss på mjuka mattan, försökte få dem att slappna av och bara andas. Det blev hysteriskt fnitter, de kunde inte sluta. Ligga still är så långt från deras natur att det blir komiskt. Men jag tänker vara ihärdig, för jag tror att de behöver hitta sitt lugn också, ännu viktigare just för att de är så livliga och energiska. Kanske får använda en gummiklubba nästa gång, mer effektivt så...
Nu bråkar de igen. Beppe retar Hedda, som låter som en kakadua som rökt på - och Vilda springer och skvallrar. Dags att ta tag i dagen. Idag ska de ut och rastas i snön, de vägrade igår. Nu brakade nånting. Tror det var tvättställningen. Hjälp. Jag tror jag går upp och packar en övernattningsväska och tar in på hotell istället. Känns som den smidigaste lösningen. De borde klara sig ett par dygn på julgodiset som står framme. De äter i alla fall ingen mat.
Fan. Jag måste fixa badrumbelysningen. Vi har badat i mörker i två dagar nu. Jag är inte oteknisk på något sätt, men jag kommer fanimig inte in i den förbannade lampan så jag kan byta lysrör, inte utan att bryta sönder plexiglaset. Och Beppes bilbana vet jag inte hur många gånger jag lagat på två dar, de klättrar sönder den, ena bilen pajade i morse med, så den lär skruvas isär. Jag gillar att pilla med sånt, men bara om jag får sitta ifred. Ha! Det lär ju inte hända förrän Hjälmaren brinner. Samma dag som helvetet fryser till is. Bitter? Nej, bara lätt bitchig. Det går över.
Att våga vara självklar
Julafton över. Tomten var en succé. Jag var övertygad om att Vilda skulle knäcka koden, eftersom det var storebrorsan som var tomte, men jag skulle aldrig ha känt igen honom själv om jag inte hade vetat. Tomten travade runt huset, i sakta mak, lätt krumryggad, i precis lagom takt för att barnen skulle hinna springa runt inne i spänd förväntan och vinka i varje fönster. Sen klev han in genom altandörren, skällandes över renskiten han fått under stövlarna, allt strömmande ur skägget på en salig mix av påhittat dalmål, norrländska och kanske lite västerbottniska. Jag höll på att göra ner mig, jag kunde inte sluta skratta.
Barnen - Vilda, Beppe, kusin Ellen och lilla skruttHedda (kusin Elias är för liten för att stå än), stod som små tända ljus uppradade framför tomten när han väl landat på en stol. Så började utdelningen, och alla hann få flera paket utan att ett enda litet var till Hedda. Hon började se smått olycklig ut, för redan vid den ringa åldern av ettochetthalvt, har man förstått vad det handlar om. Paket, jag vill ha paket! Ge mig, ge mig, jag då? Hon följde varje paket som tomten delade ut med längtansfulla blickar, sen vände hon sig mot mig och drog en olycklig harang, tultade osäkert närmare tomten några steg och brände av en högljudd salva som närmast liknade en utskällning. Så fick hon äntligen sin första klapp och strålade upp hela hon.
Jag fick hjärtknip, när jag såg hennes osäkerhet växa fram. Hon stod så självklart och förväntansfullt där i början och väntade på sin julklapp, så säker på att hon också skulle få. Och så såg man hur förhoppningen gradvis grumlades för varje klapp som alla andra fick. Och så på gränsen till förtvivlad innan hon äntligen fick bekräftelsen på att jo, hon skulle såklart också få. Hjälp. Om det kniper nu i hjärtat, för barnens nästanbesvikelser, hur ska det inte knipa sen, när man följer barnens livsvägar, kriser och hjärtesorger?
Barn är så självklara när de är så små som Hedda. Hon talade högt och tydligt om att hon var missnöjd med situationen och visade med hela sig att hon var lite orolig och inte ville bli utelämnad. Som så liten har man förtröstan på att någon fixar det som känns fel, någon kan hjälpa till att göra saker rätt igen. Det försvinner, tyvärr, med åren. Jag ser skillnad redan på Vilda, känner hon likadant, så går hon i vissa lägen undan och lever ut sin besvikelse ensam, och man får dra ur henne vad hon är ledsen för. Det gör ont att inse, för en själv och för barnen, att man inte alltid kan göra saker rätt igen, att man som förälder inte kan fixa alla orättvisor, allt utanförskap, alla besvikelser. Jag antar att det är en del av det grymma i att växa upp. Ibland är det ju dessutom man själv som är orsaken till deras besvikelser.
Men tänk ändå vilken befrielse det skulle ligga i att vara lite mer som en ettåring. Att tala om rakt ut att, hallå, jag är inte nöjd med det här! Hur tänker ni nu, jag då? Jag vill med! Nu är jag grymt besviken!!! Att vi har rätt att ta plats, rätt att bli älskade och respekterade. I relationer, på arbetsplatser, på affären, på bilverkstan...Undrar om det skulle utbryta kaos. Eller så skulle allt bli mycket enklare, alla missförstånd skulle undvikas. Det finns ju faktiskt människor som gör så, säger rakt ut när de är missnöjda eller besvikna. Det är ju de som betraktas av oss andra som lite besvärliga och pinsamma emellanåt, när vi råkar på fenomenet på arbetsplatser, restauranger och andra ställen.
Konstigt att så många egenskaper som är normala och dessutom upplevs som charmiga och lite gulliga när vi är små, blir på gränsen till oacceptabla när vi är vuxna. Mänskligheten skulle tjäna på att gå i barndom vad gäller många saker. Vi kanske kan låta bli att banka varandra i huvet med spadarna i sandlådan ( fast det slutar ju iofs inte för många även om de är vuxna, spaden byts bara ut mot handgranater, skjutvapen och kärnvapen istället....spadarna är nog egentligen att föredra..) - men vi borde helt enkelt vara mer som barn. Tillit, förtröstan, kärlek och nyfikenhet på livet. Och självklarheten i att finnas och att bli älskad som man är.
Väl hemma igår kväll så startade verkstan. Montering av bilbana, byggnation av allehanda fordon i lego (vilka innehöll fler delar än riktiga bilar...), isättning av batterier...nästa år stryker jag allt på barnens önskelister som innehåller mer än två delar. Eller så sätter jag in en annons: ensamstående 3-barnsmamma söker snygg, singel, charmig montör inför julhelgen. Skoja bara, själv är bäste dräng. Förlåt, piga:)
Barnen - Vilda, Beppe, kusin Ellen och lilla skruttHedda (kusin Elias är för liten för att stå än), stod som små tända ljus uppradade framför tomten när han väl landat på en stol. Så började utdelningen, och alla hann få flera paket utan att ett enda litet var till Hedda. Hon började se smått olycklig ut, för redan vid den ringa åldern av ettochetthalvt, har man förstått vad det handlar om. Paket, jag vill ha paket! Ge mig, ge mig, jag då? Hon följde varje paket som tomten delade ut med längtansfulla blickar, sen vände hon sig mot mig och drog en olycklig harang, tultade osäkert närmare tomten några steg och brände av en högljudd salva som närmast liknade en utskällning. Så fick hon äntligen sin första klapp och strålade upp hela hon.
Jag fick hjärtknip, när jag såg hennes osäkerhet växa fram. Hon stod så självklart och förväntansfullt där i början och väntade på sin julklapp, så säker på att hon också skulle få. Och så såg man hur förhoppningen gradvis grumlades för varje klapp som alla andra fick. Och så på gränsen till förtvivlad innan hon äntligen fick bekräftelsen på att jo, hon skulle såklart också få. Hjälp. Om det kniper nu i hjärtat, för barnens nästanbesvikelser, hur ska det inte knipa sen, när man följer barnens livsvägar, kriser och hjärtesorger?
Barn är så självklara när de är så små som Hedda. Hon talade högt och tydligt om att hon var missnöjd med situationen och visade med hela sig att hon var lite orolig och inte ville bli utelämnad. Som så liten har man förtröstan på att någon fixar det som känns fel, någon kan hjälpa till att göra saker rätt igen. Det försvinner, tyvärr, med åren. Jag ser skillnad redan på Vilda, känner hon likadant, så går hon i vissa lägen undan och lever ut sin besvikelse ensam, och man får dra ur henne vad hon är ledsen för. Det gör ont att inse, för en själv och för barnen, att man inte alltid kan göra saker rätt igen, att man som förälder inte kan fixa alla orättvisor, allt utanförskap, alla besvikelser. Jag antar att det är en del av det grymma i att växa upp. Ibland är det ju dessutom man själv som är orsaken till deras besvikelser.
Men tänk ändå vilken befrielse det skulle ligga i att vara lite mer som en ettåring. Att tala om rakt ut att, hallå, jag är inte nöjd med det här! Hur tänker ni nu, jag då? Jag vill med! Nu är jag grymt besviken!!! Att vi har rätt att ta plats, rätt att bli älskade och respekterade. I relationer, på arbetsplatser, på affären, på bilverkstan...Undrar om det skulle utbryta kaos. Eller så skulle allt bli mycket enklare, alla missförstånd skulle undvikas. Det finns ju faktiskt människor som gör så, säger rakt ut när de är missnöjda eller besvikna. Det är ju de som betraktas av oss andra som lite besvärliga och pinsamma emellanåt, när vi råkar på fenomenet på arbetsplatser, restauranger och andra ställen.
Konstigt att så många egenskaper som är normala och dessutom upplevs som charmiga och lite gulliga när vi är små, blir på gränsen till oacceptabla när vi är vuxna. Mänskligheten skulle tjäna på att gå i barndom vad gäller många saker. Vi kanske kan låta bli att banka varandra i huvet med spadarna i sandlådan ( fast det slutar ju iofs inte för många även om de är vuxna, spaden byts bara ut mot handgranater, skjutvapen och kärnvapen istället....spadarna är nog egentligen att föredra..) - men vi borde helt enkelt vara mer som barn. Tillit, förtröstan, kärlek och nyfikenhet på livet. Och självklarheten i att finnas och att bli älskad som man är.
Väl hemma igår kväll så startade verkstan. Montering av bilbana, byggnation av allehanda fordon i lego (vilka innehöll fler delar än riktiga bilar...), isättning av batterier...nästa år stryker jag allt på barnens önskelister som innehåller mer än två delar. Eller så sätter jag in en annons: ensamstående 3-barnsmamma söker snygg, singel, charmig montör inför julhelgen. Skoja bara, själv är bäste dräng. Förlåt, piga:)
Tro
Julafton i morgon. Och den första julen vi firar tillsammans med min lillebror, Lars och hans familj - Maria, Ellen och lille Elias. Det ska bli riktigt trevligt att samlas. Pappa och hans fru Anita kommer också, de har åkt från Uppsala idag och blir kvar hos brorsan. Och mamma ska också fira med oss - det är bara storebror med familj som saknas för en komplett samling:). Marias föräldrar blir också med i morgon.
Ska bli intressant att se Vildas reaktioner på Tomten, det är sagt att storebrorsan, Peter, ska komma och tomta. Det värsta är att jag tror hon kläcker det, hon ser igenom det mesta, och hon kommer nog inte vara tyst om det heller - kan ju bli problematiskt för oss föräldrar om Ellen och Beppe ska förlora tron redan vid 4...de själva kanske inte bryr sig så mycket...Tror egentligen att Vilda kanske blir mer upprörd än Beppe, hon VILL verkligen att den riktiga tomten ska finnas. Såklart.
Sänder en tanke till alla barn som inte bara förlorat tron på tomten utan på alla vuxna, och kanske på livet, många redan långt innan de fyller 4. Tänder ett ljus för er och bäddar in er i mitt hjärta.
Från det ena till det andra - vi diskuterade bebisar och födslar häromdan, Vilda och Beppe hade en massa frågor - om barn kunde dö, om bebisar kunde dö i magen, hur man gjorde om de inte ville komma ut osv. Så jag förklarade hur man gör kejsarsnitt. Så hade Vilda nämnt det för sin mormor:
- Då gör man ett sånt där kinajack!
Associationerna är det inga fel på i den skallen. God Jul till er alla!
Ska bli intressant att se Vildas reaktioner på Tomten, det är sagt att storebrorsan, Peter, ska komma och tomta. Det värsta är att jag tror hon kläcker det, hon ser igenom det mesta, och hon kommer nog inte vara tyst om det heller - kan ju bli problematiskt för oss föräldrar om Ellen och Beppe ska förlora tron redan vid 4...de själva kanske inte bryr sig så mycket...Tror egentligen att Vilda kanske blir mer upprörd än Beppe, hon VILL verkligen att den riktiga tomten ska finnas. Såklart.
Sänder en tanke till alla barn som inte bara förlorat tron på tomten utan på alla vuxna, och kanske på livet, många redan långt innan de fyller 4. Tänder ett ljus för er och bäddar in er i mitt hjärta.
Från det ena till det andra - vi diskuterade bebisar och födslar häromdan, Vilda och Beppe hade en massa frågor - om barn kunde dö, om bebisar kunde dö i magen, hur man gjorde om de inte ville komma ut osv. Så jag förklarade hur man gör kejsarsnitt. Så hade Vilda nämnt det för sin mormor:
- Då gör man ett sånt där kinajack!
Associationerna är det inga fel på i den skallen. God Jul till er alla!
Nykter men berusad
Haha...jag önskar verkligen att jag kunde dela med mig av känslan jag har i kroppen. Förväntan, glädje, nyfikenhet...på livet. Och nej, jag har inte redan varit och nallat av glöggen! Även fast jag känner mig smått berusad:) Och inte är det väntan på tomten heller, men det påminner smått om känslan man hade som barn, dan innan julafton. Fantastiskt, har inte känt så här sen jag var liten.
Finns bara ett ord. Häftigt.
Finns bara ett ord. Häftigt.
Frid
Jag ser bedrövlig ut. Blåsor på benen, risigt hår som faller av i drivor igen, och utslag i ansiktet. Förmodligen ligger jag lite högt på Levaxindosen, brukar bli så då. Men trots det. Och trots tröttheten. Trots arbetslös. Trots ovisshet. Trots slit. Så känner jag mig så förbaskat LYCKLIG idag. Känslan bara sköljde över mig i morse. Det nästan pirrar i magen. Jag känner mig kär. Och det känns som om inget egentligen spelar någon roll, vi finns här och vi andas och lever och var dag är en gåva. Hör ni, VAR DAG ÄR EN SJUHELVETES GÅVA!!!! Och oftast förstår man det inte, man ser det inte, man orkar inte ta till sig det för att man är så upptagen av att fördriva tiden med slit, jobb och oväsentligheter. Och allting passerar och allt går förbi, men vi är här just NU, just IDAG - och vi kan bara göra det bästa vi kan med oss själva och för andra, något mer kan ingen, inte Gud, inte ens vi själva, begära av oss. Göra vårt bästa med den här stunden vi har. Just nu.
Kärlek till er alla. Nu ska jag plocka upp Hedda ur badet, storasyrran börjar lacka ur på att ha en bråkig unge i sitt bad. Allmänt julbad här hemma idag. Vill ni bli rejält jultvagade kan ni ju poppa in. Finns vatten så det räcker åt er med:)
Bordbajseri
Beppe fick fejkbajs i presentkalendern idag. Dagens fejkbajs är inte så där hårt, som det var när man själv var liten. Det är mjukt. Och kletigt. Och väldigt.....bajsigt? Så idag har man fått sprungit runt och blivit låtsaschockerad och sagt:
- Neeeej! VEM är det som har bajsat på golvet/fönsterbrädan/tallriken/stolen/tandborsten?
Ungefär 1472 gånger. Sen är bajset så kletigt att det går utmärkt att trycka fast på väggen, på möbler, eller varför inte i pannan på sig själv.
- Mamma, kolla, jag har bajs i pannan!
Hysteriskt fnitter. Lite kul är det. Och jag kunde inte sluta skratta jag heller, när vi satt och skulle käka och jag fick se den där klutten ligga precis bredvid Beppes tallrik, det såg så fruktansvärt groteskt ut. Så det slutade med att ingen åt, alla hade konstanta fnissanfall.
Jag är bra på ordbajseri. Men min son är helt enkelt bäst på bordbajseri. En fin egenskap.
- Neeeej! VEM är det som har bajsat på golvet/fönsterbrädan/tallriken/stolen/tandborsten?
Ungefär 1472 gånger. Sen är bajset så kletigt att det går utmärkt att trycka fast på väggen, på möbler, eller varför inte i pannan på sig själv.
- Mamma, kolla, jag har bajs i pannan!
Hysteriskt fnitter. Lite kul är det. Och jag kunde inte sluta skratta jag heller, när vi satt och skulle käka och jag fick se den där klutten ligga precis bredvid Beppes tallrik, det såg så fruktansvärt groteskt ut. Så det slutade med att ingen åt, alla hade konstanta fnissanfall.
Jag är bra på ordbajseri. Men min son är helt enkelt bäst på bordbajseri. En fin egenskap.
Bröstlyft
Detta med pojkar, killar, män, gubbar och bröst. Vad handlar det om?
(Text skriven förra julen, handlar naturligtvis om the one and only: Beppemannen)
3-åringen är, som de flesta andra barn i den åldern, eller förresten som den större delen av den manliga befolkningen, otroligt fascinerad av bröst. Dessa mjuka, varma, lena, gosiga kullar - det går liksom bara inte att låta bli att kika, klappa, känna och klämma om man kommer åt. Spelar inte så stor roll vilken form eller vem de sitter på, allt kvalificerar, alla är mysiga, men det är ju såklart mest legitimt att gosa till sig ett kläm på mammas.
Barnens mormor var här för ett tag sedan på efterlängtat besök. Eftersom vi bor 20 mil ifrån varandra, så övernattar hon alltid när hon kommer upp och hälsar på, vilket uppskattas av barnen - och mig med såklart. Barnen är konstant klistrade på sin mormor, från det hon stiger ur bilen till det är dags att åka igen. Inte mycket utrymme för denna mormor till lite privat tid när hon befinner sig här m a o...har förhandlat fram att mormor åtminstone ska få stänga toalettdörren om sig när hon uträttar det hon ska.
Nu skulle alltså mormor byta om till mysisar framåt kvällningen. 3-åringen stod naturligtvis påpassligt i dörren och åsåg nyfiket och granskande mormors förehavanden. Så när mormor drar tröjan över huvudet, så kommer det, lycksaligt:
-Åååh mommo! Får jag hänna på dina tora, tarka tuttar?
Mormor bröt ihop och började frusta hästlikt där under tröjan, medan jag för mitt inre såg hur denna mormor tränat upp dessa föremål för 3-åringens beundran, medelst noggrannt utarbetat schema med hantlar. Sonika stoppat en hantel under varje bröst och knallat runt med för att uppnå denna beundransvärda "torlek och tyrka". Där kan man snacka om penntricket.
Den gången gick det bara inte att hålla sig. 3-åringen blev naturligtvis purken, eftersom han inte för sitt liv kunde begripa varför det skulle vara något lustigt i att vilja känna på så stora, starka tuttar. Bröst är ju allvarliga, ytterst seriösa saker. Och är det inte tankeväckande att något som är så självklart för en 3-åring, kan vara så svårt för många vuxna män att inse. Att man frågar innan man klämmer.
För övrigt så är bilden på barnens mormor, ihärdigt utövande bröstlyft med hantlar, för evigt fastetsad på insidan av mina ögonlock. Så stora, starka tuttar kommer jag aldrig få, hur mycket jag än skulle träna...
(Text skriven förra julen, handlar naturligtvis om the one and only: Beppemannen)
3-åringen är, som de flesta andra barn i den åldern, eller förresten som den större delen av den manliga befolkningen, otroligt fascinerad av bröst. Dessa mjuka, varma, lena, gosiga kullar - det går liksom bara inte att låta bli att kika, klappa, känna och klämma om man kommer åt. Spelar inte så stor roll vilken form eller vem de sitter på, allt kvalificerar, alla är mysiga, men det är ju såklart mest legitimt att gosa till sig ett kläm på mammas.
Barnens mormor var här för ett tag sedan på efterlängtat besök. Eftersom vi bor 20 mil ifrån varandra, så övernattar hon alltid när hon kommer upp och hälsar på, vilket uppskattas av barnen - och mig med såklart. Barnen är konstant klistrade på sin mormor, från det hon stiger ur bilen till det är dags att åka igen. Inte mycket utrymme för denna mormor till lite privat tid när hon befinner sig här m a o...har förhandlat fram att mormor åtminstone ska få stänga toalettdörren om sig när hon uträttar det hon ska.
Nu skulle alltså mormor byta om till mysisar framåt kvällningen. 3-åringen stod naturligtvis påpassligt i dörren och åsåg nyfiket och granskande mormors förehavanden. Så när mormor drar tröjan över huvudet, så kommer det, lycksaligt:
-Åååh mommo! Får jag hänna på dina tora, tarka tuttar?
Mormor bröt ihop och började frusta hästlikt där under tröjan, medan jag för mitt inre såg hur denna mormor tränat upp dessa föremål för 3-åringens beundran, medelst noggrannt utarbetat schema med hantlar. Sonika stoppat en hantel under varje bröst och knallat runt med för att uppnå denna beundransvärda "torlek och tyrka". Där kan man snacka om penntricket.
Den gången gick det bara inte att hålla sig. 3-åringen blev naturligtvis purken, eftersom han inte för sitt liv kunde begripa varför det skulle vara något lustigt i att vilja känna på så stora, starka tuttar. Bröst är ju allvarliga, ytterst seriösa saker. Och är det inte tankeväckande att något som är så självklart för en 3-åring, kan vara så svårt för många vuxna män att inse. Att man frågar innan man klämmer.
För övrigt så är bilden på barnens mormor, ihärdigt utövande bröstlyft med hantlar, för evigt fastetsad på insidan av mina ögonlock. Så stora, starka tuttar kommer jag aldrig få, hur mycket jag än skulle träna...
Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt...
Lagom kallt idag för att kunna vara ute, 6-7 minus, alldeles perfekt pulkaväder. Morgonslöade, fick inte på oss kläderna förrän 11, sen fick vi besök av mamma - som hade färdigt kött med sig, bara att fixa lite potatisklyftor så var söndagslunchen fixad (och i kylen finns pannkakor kvar, perfekt att slänga i barnen till kvällen, fy faen vad jag älskar slipperlagamatpå heladandetärredankirrat-dagarna...).
När mamma åkte klädde vi oss för att dra till pulkabacken. Lite mankemang är det. Hedda var på gränsen till sovdax, men hon ville åka pulka ändå, så vi dividerade en stund innan vi kom på att vi skulle dra med oss vagnen utifallatt, och så drog jag Beppe och Hedda i samma pulka. Beppe hade tagit på sig fingervantar, försökte övertala/tvinga honom att ta på sig tjocka vantar, men han blev bara förbannad. På vägen dit hann vi stanna två gånger, för att Vildas strumpor inte ville som hon ville.
Väl framme så gick det 5 sekunder så satt Beppemannen kvar i pulkan och vägrade röra sig för att han frös om händerna. Jippi. Så jag gjorde som man brukar göra och som man tydligen aldrig tröttnar på att göra som förälder - talade om hur dumt det var att han inte hade lyssnat på sin kloka allvetande mamma (med sån där vass röst, ni vet...), för då hade han inte frysit om händerna minsann. Verkligen gnodde in det så att han kände sig dum. Varför gör man så? Eller jag, rättare sagt. För sen tog jag ju naturligtvis av mig mina och gav honom ändå. Det kunde jag ha gjort på en gång, utan att säga något, för han var redan medveten om att han hade fel vantar, såklart. Dumma, dumma ap-mamma. Så onödigt.
Sen hade vi kul en bra stund i alla fall, turades om att åka med Vilda och Beppe. Jag satte mig först i pulkan, sen Vilda eller Beppe framför, sist lastade vi Hedda ovanpå alltihop Hon tyckte det var skitkul - och lite träning för mig blev det att släpa henne uppför backen:)...emottogs tacksamt, skulle verkligen behöva röra mer på dödköttet.
På väg hem packade vi ner Hedda i vagnen, och så drog jag Beppe i pulka efter. Då blev såklart Vilda sur för att HON fick gå och dra sin pulka själv. Försökte förklara att hon också blev dragen i pulka, när hon var som Beppe, och att det skulle bli lite fel om jag skulle neka Beppe bara för att inte göra henne avundsjuk. Men det köpte hon inte, så då hade vi en tjurskalle på hemvägen med. Hur man än gör har man ändan bak. Man kanske helt enkelt skulle ta och acceptera en gång för alla att den sitter där bak och alltid kommer att göra det...
Det ÄR ingen lätt och smidig sak att ha tre småbarn helt ensam. Det kommer aldrig BLI en lätt och smidig sak att ha tre småbarn ensam heller. Men om jag kan se och acceptera det, och sluta förvänta mig att det ska gå lättare nån gång, så kan det kanske KÄNNAS lite lättare. Om jag kan acceptera att det är tufft av helvete, svårt, bitigt och otacksamt många gånger - och svälja det, en gång för alla - så kanske det går mycket lättare att se guldet som faktiskt lyser igenom ganska ofta. Guldet som jag många gånger inte ser för att jag har så fullt upp med att sucka och känna efter hur trött jag är. Jag vet ju allt det här. Men det kan vara lite bökigt att föra över kunskap i praktiken. Att göra veta till göra...eller, rättare sagt - till vara. Att vara i det som är.
Tack till Eckhart Tolle. En fantastisk människa och vägvisare som jag upptäckt först idag. Jag hoppas jag kan få och ta mig tid att lyssna till honom ofta, länge och med hela öronen. Och att jag verkligen kan införliva det han har att förmedla. Ta er tiden ni som kan. Han är en gåva.
När mamma åkte klädde vi oss för att dra till pulkabacken. Lite mankemang är det. Hedda var på gränsen till sovdax, men hon ville åka pulka ändå, så vi dividerade en stund innan vi kom på att vi skulle dra med oss vagnen utifallatt, och så drog jag Beppe och Hedda i samma pulka. Beppe hade tagit på sig fingervantar, försökte övertala/tvinga honom att ta på sig tjocka vantar, men han blev bara förbannad. På vägen dit hann vi stanna två gånger, för att Vildas strumpor inte ville som hon ville.
Väl framme så gick det 5 sekunder så satt Beppemannen kvar i pulkan och vägrade röra sig för att han frös om händerna. Jippi. Så jag gjorde som man brukar göra och som man tydligen aldrig tröttnar på att göra som förälder - talade om hur dumt det var att han inte hade lyssnat på sin kloka allvetande mamma (med sån där vass röst, ni vet...), för då hade han inte frysit om händerna minsann. Verkligen gnodde in det så att han kände sig dum. Varför gör man så? Eller jag, rättare sagt. För sen tog jag ju naturligtvis av mig mina och gav honom ändå. Det kunde jag ha gjort på en gång, utan att säga något, för han var redan medveten om att han hade fel vantar, såklart. Dumma, dumma ap-mamma. Så onödigt.
Sen hade vi kul en bra stund i alla fall, turades om att åka med Vilda och Beppe. Jag satte mig först i pulkan, sen Vilda eller Beppe framför, sist lastade vi Hedda ovanpå alltihop Hon tyckte det var skitkul - och lite träning för mig blev det att släpa henne uppför backen:)...emottogs tacksamt, skulle verkligen behöva röra mer på dödköttet.
På väg hem packade vi ner Hedda i vagnen, och så drog jag Beppe i pulka efter. Då blev såklart Vilda sur för att HON fick gå och dra sin pulka själv. Försökte förklara att hon också blev dragen i pulka, när hon var som Beppe, och att det skulle bli lite fel om jag skulle neka Beppe bara för att inte göra henne avundsjuk. Men det köpte hon inte, så då hade vi en tjurskalle på hemvägen med. Hur man än gör har man ändan bak. Man kanske helt enkelt skulle ta och acceptera en gång för alla att den sitter där bak och alltid kommer att göra det...
Det ÄR ingen lätt och smidig sak att ha tre småbarn helt ensam. Det kommer aldrig BLI en lätt och smidig sak att ha tre småbarn ensam heller. Men om jag kan se och acceptera det, och sluta förvänta mig att det ska gå lättare nån gång, så kan det kanske KÄNNAS lite lättare. Om jag kan acceptera att det är tufft av helvete, svårt, bitigt och otacksamt många gånger - och svälja det, en gång för alla - så kanske det går mycket lättare att se guldet som faktiskt lyser igenom ganska ofta. Guldet som jag många gånger inte ser för att jag har så fullt upp med att sucka och känna efter hur trött jag är. Jag vet ju allt det här. Men det kan vara lite bökigt att föra över kunskap i praktiken. Att göra veta till göra...eller, rättare sagt - till vara. Att vara i det som är.
Tack till Eckhart Tolle. En fantastisk människa och vägvisare som jag upptäckt först idag. Jag hoppas jag kan få och ta mig tid att lyssna till honom ofta, länge och med hela öronen. Och att jag verkligen kan införliva det han har att förmedla. Ta er tiden ni som kan. Han är en gåva.
Marodör, huligan och opportunist. Eller bara en 1-åring?
Äntligen ligger de små liven. Buset. Hedda har varit rastlös idag, ville inte gå ut med henne när det var 20 minus ute. Hon hostade natten som var och är grymt snorig. Så hon har bokstavligen klättrat på väggarna idag. Och hon är på precis allt. Allt. Plockar och drar.
Jag försökte griljera skinkan, det tar en kvart - på den kvarten fick jag plocka ner henne från köksbordet 20 ggr. Beppe satt och kollade roliga klipp på Youtube, men han blev lagom irriterad - Hedda satte sig på tangentbordet flera gånger och drog ut högtalarsladden. Sen plockade hon ur ljusen ur adventsljusstaken, kastade ner allt på bordet på golvet, drog ut allt hushållspapper på rullen. Så fort jag lyfte ner henne gick det 2 sek så var hon uppe igen. Sen drog hon fram stolen till diskbänken, började kladda med äggskal, blev skitförbannad när jag var tvungen att ta bort henne för att komma åt diskmaskinen, kastade glas på golvet. Så fort jag öppnade kylen gick hon bakom och tryckte igen dörren allt vad hon hade, var på väg att knipsa fingrarna på mig flera gånger.
Hedda blir så ARG när man stoppar henne. Saker flyger och hon morrar och spänner blicken i en så man känner för att backa. De andra två har också humör, men jag tror fanken att hon är värst. Men hon är SÅ förbaskat charmig däremellan, så man bara smälter.
Jag försökte tvätta också...skulle plocka ur torr tvätt ur torktumlaren och stod med famnen full...då snyter hon åt sig toaborsten, öppnar locket och börjar vispa runt, bara det att jag ser att någon inte spolat - så jag fort som fan dit, fortfarande med famnen full av tvätt, försöker slita åt mig toaborsten som hon stenhåller, med resultatet att jag tappar hennes nytvättade pyjamas rakt ner i den ospolade toaletten. Då kunde jag hålla mig för skratt. Fast egentligen vore det ju det man skulle göra, istället för att bli irriterad. Resultatet är ju ändå detsamma, bara det att det skulle kännas lite bättre.
Vilda och Beppe blev hämtade av morbror Peter på eftermiddan och fick åka och leka med kusinerna, så de kom hem på kvällskvisten, nymatade med pizza. Jättemysigt hade de haft det. Hedda sov middag när de åkte...puh, tänkte jag, en stund ensam...hann inte avsluta tanken förrän lilla fröken vaknade, såklart. Så vila middag blev inget för mig, men istället kom vi ikapp med städningen, vilket kändes rätt bra. Jag vet inte hur många leksaker och köksgeråd jag fick plocka ur skurhinken efter avslutad golvtorkning. Jag är glad att jag lyckades parera försöken att välta hinken i alla fall.
Nu sover Hedda...men hon har redan vaknat två svängar ikväll och storgråtit, så det är säkert riktigt sjuka på gång. Beppe ville frivilligt lägga sig vid åtta, Vilda och jag kollade Robinson, och nu ligger hon med...
Jaha. Lite vuxenkonversation kanske? Någon? Hoho. Hallå? Nä. Jag tänkte väl det. Kanske skulle gå och meditera då. Eller varför inte somna i soffan.
Jag försökte griljera skinkan, det tar en kvart - på den kvarten fick jag plocka ner henne från köksbordet 20 ggr. Beppe satt och kollade roliga klipp på Youtube, men han blev lagom irriterad - Hedda satte sig på tangentbordet flera gånger och drog ut högtalarsladden. Sen plockade hon ur ljusen ur adventsljusstaken, kastade ner allt på bordet på golvet, drog ut allt hushållspapper på rullen. Så fort jag lyfte ner henne gick det 2 sek så var hon uppe igen. Sen drog hon fram stolen till diskbänken, började kladda med äggskal, blev skitförbannad när jag var tvungen att ta bort henne för att komma åt diskmaskinen, kastade glas på golvet. Så fort jag öppnade kylen gick hon bakom och tryckte igen dörren allt vad hon hade, var på väg att knipsa fingrarna på mig flera gånger.
Hedda blir så ARG när man stoppar henne. Saker flyger och hon morrar och spänner blicken i en så man känner för att backa. De andra två har också humör, men jag tror fanken att hon är värst. Men hon är SÅ förbaskat charmig däremellan, så man bara smälter.
Jag försökte tvätta också...skulle plocka ur torr tvätt ur torktumlaren och stod med famnen full...då snyter hon åt sig toaborsten, öppnar locket och börjar vispa runt, bara det att jag ser att någon inte spolat - så jag fort som fan dit, fortfarande med famnen full av tvätt, försöker slita åt mig toaborsten som hon stenhåller, med resultatet att jag tappar hennes nytvättade pyjamas rakt ner i den ospolade toaletten. Då kunde jag hålla mig för skratt. Fast egentligen vore det ju det man skulle göra, istället för att bli irriterad. Resultatet är ju ändå detsamma, bara det att det skulle kännas lite bättre.
Vilda och Beppe blev hämtade av morbror Peter på eftermiddan och fick åka och leka med kusinerna, så de kom hem på kvällskvisten, nymatade med pizza. Jättemysigt hade de haft det. Hedda sov middag när de åkte...puh, tänkte jag, en stund ensam...hann inte avsluta tanken förrän lilla fröken vaknade, såklart. Så vila middag blev inget för mig, men istället kom vi ikapp med städningen, vilket kändes rätt bra. Jag vet inte hur många leksaker och köksgeråd jag fick plocka ur skurhinken efter avslutad golvtorkning. Jag är glad att jag lyckades parera försöken att välta hinken i alla fall.
Nu sover Hedda...men hon har redan vaknat två svängar ikväll och storgråtit, så det är säkert riktigt sjuka på gång. Beppe ville frivilligt lägga sig vid åtta, Vilda och jag kollade Robinson, och nu ligger hon med...
Jaha. Lite vuxenkonversation kanske? Någon? Hoho. Hallå? Nä. Jag tänkte väl det. Kanske skulle gå och meditera då. Eller varför inte somna i soffan.
Önskelistan
Förresten Tomten, jag glömde ju skicka med min önskelista för i år. Eller, se det som en stående önskelista. Here it comes.
1. Jobb
2. Sovmorgon
3. Sovmorgon och kanske bli väckt av doften av nybryggt kaffe
4. En barvända med brudarna
5. En spahelg
6. En konfliktfri dag
7. En dag då jag är nöjd med hela mig, inuti och utanpå
8. En ömsint, omtänksam, vansinnigt attraktiv stud, till valfritt förfogande...helst rolig också!
9. Hjälp med hushållsnära tjänster
10.Öh....öh....nä, det var nog allt. Ja, förutom fred på jorden och allt det där.
1:an och 7:an försöker jag jobba på själv så mycket jag bara kan, kanske skulle behöva lite draghjälp där bara. De övriga krävs det mirakel för, så de är upp till dig Tomten...eller kanske högre makter, men jag tänkte att du borde väl ha lite känningar, jag menar, känner inte du Jesus? Ni är väl lite av säsongsarbetare båda två, även om han kör ett race på våren i samarbete med Påskharen också. Du vet, då när det brukar bli sån uppståndelse?
p.s. jag blir salig om du kan fixa EN av ovanstående önskningar.
Öppenhjärtigt brev till Tomten
"Hej och hå du med tomten jag har fåt dit brev och jag önskar att du komer i år för du har bara komit nått år och det var när jag var 4-5 år så jag vil järna at du komer i år. Jag hopas at du inte sviker mej. Vilda."
Tomten. Om du läser detta...se för fan till att pallra dig hit, för jag vill inte se min dotter besviken i år igen. Hon vet att du finns, för hon säger att den riktiga tomten var hos henne för 3 jular sen, men att det bara varit fejktomtar de sista åren, först farfar och sen en henkatomte.
Pst. Jag gör VAD SOM HELST. Förstår om du inte vill ha gröt och kakor. Fattar du? Vad som helst. Snälla?
mvh Susanne
Och du. Du är skyldig mig detta, för du slutade fanimej att dyka upp hos mig när jag var 5 också!
Tomten. Om du läser detta...se för fan till att pallra dig hit, för jag vill inte se min dotter besviken i år igen. Hon vet att du finns, för hon säger att den riktiga tomten var hos henne för 3 jular sen, men att det bara varit fejktomtar de sista åren, först farfar och sen en henkatomte.
Pst. Jag gör VAD SOM HELST. Förstår om du inte vill ha gröt och kakor. Fattar du? Vad som helst. Snälla?
mvh Susanne
Och du. Du är skyldig mig detta, för du slutade fanimej att dyka upp hos mig när jag var 5 också!
Utslagen
Idag gav vi fan i att göra kvällsmat. Orka. Känner mig helt utslagen, flera veckor (år?) nu med taskig sömn, aldrig någon riktig djupsömn, läkande sämn - och så en förkylning på G. Istället äter vi popcorn, frukt, russin, choklad...och dricker julmust. Det borde väl täcka hela kostcirkeln, eller? Ungarna jublar i alla fall.
Varför kan inte utslagna människor vara lika vackra som utslagna rosor?
Säger någon mamma en gång till i kväll så går jag i ide, kan nån väcka mig i vår?
Varför kan inte utslagna människor vara lika vackra som utslagna rosor?
Säger någon mamma en gång till i kväll så går jag i ide, kan nån väcka mig i vår?
Teknikens under vs livets under
Jag var på träff med jobbcoachen idag, inne i Örebro. Passade på att titta in på Coop på vägen dit och laddade på med blöjor, välling och annat krafs, det blev halvfullt i bagaget. Lyckades slänga med två pulkor också, var egentligen klar med barnens julklappar, men pulkorna var billiga och behövliga - Beppe orkar inte dra sin bob uppför backen själv, den är för tung.
Jag blev tidig in till stan, så jag passade på att ta en lunch. En lunch på stan, helt ensam, inga barn...är ren och skär lyx. Men oh, vad samvetet sätter in på en gång. "Slänga pengar på lunch på stan, det har du väl inte råd med?""Sitta här och njuta, när barnen är på dagis, ska det va så?""Har man verkligen rätt att vara ifred när man är morsa, det här kan väl inte vara riktigt!" Sjukt, jag vet. Jag är så indoktrinerad med barnen att jag får sjukt dåligt samvete så fort jag gör något utan dem. Inte nyttigt för oss. Barnen tycker dessutom också att det är konstigt de få gånger som jag sticker iväg en stund och mormor passar dem...även om det så är bara ett föräldramöte. "Varför ska du åka själv?" Så kan vi ju inte ha det..
I alla fall, när jag satt med lunchen, så kunde jag inte låta bli att kolla bordet bredvid. Det var ett par i kanske 30-årsåldern, som lunchade med sin dotter på dryga året och med barnets mormor. När de ätit klart, kröp barnet bort till en lekhörna en bit ifrån, drog sig mödosamt upp och började plocka med leksakerna, försökte förtvivlat länge klättra upp på en bänk. Föräldrarna, plus mormor, satt alla tre totalt upptagna med sina respektive mobiler, svärsonen satt och knäppte kort på svärmor och visade - inte en enda av de tre gav sin uppmärksamhet till lilla Maja (hörde hennes namn) Maja upptäckte en helt ny värld, såg förundrat på alla saker, pratade lite och hyttade med saker åt mammas och pappas håll för att visa.."kolla! vilka grejer, kolla mamma...pappa! fan va häftigt, nämen va e de HÄR??? wOOOHOOOO!" (Jag tror åtminstone att det var det hon försökte säga). Inga reaktioner. Visst kan barn få upptäcka saker ensamma med, men det blir ju ännu mer fantastiskt när man får dela det med någon, med de som betyder allt för en - mamma och pappa. Inte förrän Maja plaskade omkull på sin lilla näsa på stengolvet, blev det fart...då sprang båda dit, ryckte med Maja tillbaka till bordet och höll kvar henne i knät där. Hon kastade längtansfulla blickar mot lekhörnan.
Tekniken. Vad gör den med oss? Vad är det som gör att vi hellre sitter och glor på vår lilla mobila leksak och håller på med totala oviktigheter, medan det fantastiska livet passerar förbi rakt framför våra näsor? Och datorerna med - jag är inte bättre själv, hur många gånger har inte barnen ropat på mig och jag svarar: vänta lite, jag ska bara fixa det här först! Om det inte är något viktigt såklart...om någon slagit sig...Men det viktiga pågår ju hela tiden. Bara jag vänder uppmärksamheten mot mina barn så händer det, livet. Hedda upptäcker hela världen just nu och vill ha mig på släptåg. Vilda söker också verkligen uppmärksamhet, vill visa allt som händer i skolan - hur länge till gör hon det? Beppe vill busa, busa, busa - så mycket han bara får, mamma, lek pussmonster med mig! Och så orkar jag inte ta tillvara på allt hela tiden, utan försöker smita undan lite, stänga av, koppla bort för att få vara ifred en stund. Med resultatet att de vill ha min uppmärksamhet ÄNNU mycket mer. Och egentligen vill jag ju. För det är ju så satans mysigt när man har total koppling till varandra, bara ÄR tillsammans.
Satan i gatan. Jag är lyckligt lottad. Jag måste ta vara på det.
Förresten. Pulkorna blev inga julklappar. Vi hade så förbaskat mycket grejor att få med från bilen, så ungarna fick pulkorna direkt så de kunde hjälpa till att lasta och dra hem allt. Vi såg ut som ett nomadfamilj, kryssandes fram bland snödrivor istället för sanddynor. Barnvagn, kassar, ryggsäckar, fullastade pulkor, skrikande Hedda, svärande mamma och gnällande barn. Life as it should be:D
Jag blev tidig in till stan, så jag passade på att ta en lunch. En lunch på stan, helt ensam, inga barn...är ren och skär lyx. Men oh, vad samvetet sätter in på en gång. "Slänga pengar på lunch på stan, det har du väl inte råd med?""Sitta här och njuta, när barnen är på dagis, ska det va så?""Har man verkligen rätt att vara ifred när man är morsa, det här kan väl inte vara riktigt!" Sjukt, jag vet. Jag är så indoktrinerad med barnen att jag får sjukt dåligt samvete så fort jag gör något utan dem. Inte nyttigt för oss. Barnen tycker dessutom också att det är konstigt de få gånger som jag sticker iväg en stund och mormor passar dem...även om det så är bara ett föräldramöte. "Varför ska du åka själv?" Så kan vi ju inte ha det..
I alla fall, när jag satt med lunchen, så kunde jag inte låta bli att kolla bordet bredvid. Det var ett par i kanske 30-årsåldern, som lunchade med sin dotter på dryga året och med barnets mormor. När de ätit klart, kröp barnet bort till en lekhörna en bit ifrån, drog sig mödosamt upp och började plocka med leksakerna, försökte förtvivlat länge klättra upp på en bänk. Föräldrarna, plus mormor, satt alla tre totalt upptagna med sina respektive mobiler, svärsonen satt och knäppte kort på svärmor och visade - inte en enda av de tre gav sin uppmärksamhet till lilla Maja (hörde hennes namn) Maja upptäckte en helt ny värld, såg förundrat på alla saker, pratade lite och hyttade med saker åt mammas och pappas håll för att visa.."kolla! vilka grejer, kolla mamma...pappa! fan va häftigt, nämen va e de HÄR??? wOOOHOOOO!" (Jag tror åtminstone att det var det hon försökte säga). Inga reaktioner. Visst kan barn få upptäcka saker ensamma med, men det blir ju ännu mer fantastiskt när man får dela det med någon, med de som betyder allt för en - mamma och pappa. Inte förrän Maja plaskade omkull på sin lilla näsa på stengolvet, blev det fart...då sprang båda dit, ryckte med Maja tillbaka till bordet och höll kvar henne i knät där. Hon kastade längtansfulla blickar mot lekhörnan.
Tekniken. Vad gör den med oss? Vad är det som gör att vi hellre sitter och glor på vår lilla mobila leksak och håller på med totala oviktigheter, medan det fantastiska livet passerar förbi rakt framför våra näsor? Och datorerna med - jag är inte bättre själv, hur många gånger har inte barnen ropat på mig och jag svarar: vänta lite, jag ska bara fixa det här först! Om det inte är något viktigt såklart...om någon slagit sig...Men det viktiga pågår ju hela tiden. Bara jag vänder uppmärksamheten mot mina barn så händer det, livet. Hedda upptäcker hela världen just nu och vill ha mig på släptåg. Vilda söker också verkligen uppmärksamhet, vill visa allt som händer i skolan - hur länge till gör hon det? Beppe vill busa, busa, busa - så mycket han bara får, mamma, lek pussmonster med mig! Och så orkar jag inte ta tillvara på allt hela tiden, utan försöker smita undan lite, stänga av, koppla bort för att få vara ifred en stund. Med resultatet att de vill ha min uppmärksamhet ÄNNU mycket mer. Och egentligen vill jag ju. För det är ju så satans mysigt när man har total koppling till varandra, bara ÄR tillsammans.
Satan i gatan. Jag är lyckligt lottad. Jag måste ta vara på det.
Förresten. Pulkorna blev inga julklappar. Vi hade så förbaskat mycket grejor att få med från bilen, så ungarna fick pulkorna direkt så de kunde hjälpa till att lasta och dra hem allt. Vi såg ut som ett nomadfamilj, kryssandes fram bland snödrivor istället för sanddynor. Barnvagn, kassar, ryggsäckar, fullastade pulkor, skrikande Hedda, svärande mamma och gnällande barn. Life as it should be:D
Livets gång
En nära vän till mig har det tufft just nu, hennes mamma ligger inlagd på sjukhuset efter en tids sjukdom, det är allvarligt. Rent krasst ligger hon för döden och min vän håller på att förbereda sig för det som komma skall. Kan man förbereda sig på att ens mamma ska dö? Kan man någonsin föreställa sig hur det känns, att mamma inte ska finnas mer? Och vad säger man, hur ska man finnas där, för sin vän...som går igenom detta stora. Det finns inget att säga, inga tröstens ord. Bara att man förstår att det är överjävligt och att man finns där.
Jag tror att vetskapen om att man är på väg att förlora eller har förlorat en förälder, även om man är vuxen, föder en känslomässig ambivalens. Man blir liten och stor på samma gång....liten för att man blir föräldralös, och det ligger en stor övergivenhetskänsla och sorg i det. Stor, för att man tvingas inse helt och fullt att man nu är den vuxna, den riktigt vuxna. Den äldsta generationen. Min morfar gick bort för ett tag sedan, han var den sista av mina mor- och farföräldrar. Min mamma reflekterade över just det, att hon var äldst i familjen nu. Jag tyckte mig kunna se det sorgsna lilla barnet i min mamma då, och insikten i att hur ens förhållande än varit till föräldern, så har det tagit slut. Det är nog svårt att förstå innan man själv är där.
För så är det ju. Livet. Vi kommer alla dit, det är det enda vi kan veta med säkerhet. Vi ska alla dö. Och det enda vi kan göra, är att leva så fullt vi kan, medans vi gör det. Och visa dem vi älskar just det...att vi älskar.
Jag tror att vetskapen om att man är på väg att förlora eller har förlorat en förälder, även om man är vuxen, föder en känslomässig ambivalens. Man blir liten och stor på samma gång....liten för att man blir föräldralös, och det ligger en stor övergivenhetskänsla och sorg i det. Stor, för att man tvingas inse helt och fullt att man nu är den vuxna, den riktigt vuxna. Den äldsta generationen. Min morfar gick bort för ett tag sedan, han var den sista av mina mor- och farföräldrar. Min mamma reflekterade över just det, att hon var äldst i familjen nu. Jag tyckte mig kunna se det sorgsna lilla barnet i min mamma då, och insikten i att hur ens förhållande än varit till föräldern, så har det tagit slut. Det är nog svårt att förstå innan man själv är där.
För så är det ju. Livet. Vi kommer alla dit, det är det enda vi kan veta med säkerhet. Vi ska alla dö. Och det enda vi kan göra, är att leva så fullt vi kan, medans vi gör det. Och visa dem vi älskar just det...att vi älskar.
Sövande föda
Nu när jag ändå i flera inlägg varit inne på roliga saker och bevingade uttryck som slinker ur barnamunnar, kan jag spä på med denna. Skriven förra året, handlar om Vilda såklart:)
6-åringen har en glupande nyfikenhet, lyssnar, tar in, bearbetar, frågar...hon kan komma med de mest dräpande repliker om saker man inte för sitt liv trodde att en 6-åring skulle ha begrepp om. Ofta när jag tror att jag pratar ostört med någon så har hon ändå lyckats snappa upp och förvånansvärt ofta förstått sammanhanget korrekt.
3-åringen hade varit dålig i magen en längre tid, så barnens pappa och jag diskuterade oss fram till att köra med laktosfri kost ett tag för att se om det blev bättre. Så jag laddade upp med alla varianter i kylskåpet. Vid kvällsmaten ställde jag således fram den nyligen inhandlade laktosfria mjölken på bordet. 6-åringen synar paketet grundligt, klämmer och fingrar lite på kartongen, sen frågar hon:
-Är det här narkosmjölken?
I wish. Varför finns inte det att få tag i? Jag tror marknaden skulle vara oerhört stor för en sån produkt. Gud vet att den skulle behövas många kvällar här hemma i alla fall. Om inte annat så att man själv kunde ta sig ett stort glas.
6-åringen har en glupande nyfikenhet, lyssnar, tar in, bearbetar, frågar...hon kan komma med de mest dräpande repliker om saker man inte för sitt liv trodde att en 6-åring skulle ha begrepp om. Ofta när jag tror att jag pratar ostört med någon så har hon ändå lyckats snappa upp och förvånansvärt ofta förstått sammanhanget korrekt.
3-åringen hade varit dålig i magen en längre tid, så barnens pappa och jag diskuterade oss fram till att köra med laktosfri kost ett tag för att se om det blev bättre. Så jag laddade upp med alla varianter i kylskåpet. Vid kvällsmaten ställde jag således fram den nyligen inhandlade laktosfria mjölken på bordet. 6-åringen synar paketet grundligt, klämmer och fingrar lite på kartongen, sen frågar hon:
-Är det här narkosmjölken?
I wish. Varför finns inte det att få tag i? Jag tror marknaden skulle vara oerhört stor för en sån produkt. Gud vet att den skulle behövas många kvällar här hemma i alla fall. Om inte annat så att man själv kunde ta sig ett stort glas.
Hålla masken
Det blev en mysig dag idag, mycket tack vare snön. Vi gick raka vägen till pulkabacken när vi kom hem från dagis och skolan, pappa var kvar så han följde med och tog Hedda en stund så jag fick åka med de andra två. Det är så kul, när man har tid och när man är ordentligt klädd, när ingen knorrig bebis (förra vintern) gallskriker i vagnen för att hon hatar att ligga där och man inte har en suck att busa runt i snön med de större och de blir så BESVIKNA och man blir irriterad och sur för att man så gärna vill och splittras åt alla håll och man känner sig som värsta skitmorsan bara för att man är ensam på tre varav en liten bebis och man räcker inte till!!! Puh. Så kändes det då, förra vintern. Något bättre nu, och har man en schysst extra vuxen med så kan man leka, busa och åka och det är så mysigt och efterlängtat.
Kontrollmamman körde tillitsövning med sig själv i backen. Satt snällt bakom Vilda respektive Beppe, på deras bobar, UTAN att hålla i ratten och vara med och styra. Vilken äventyrare man är:). Värre än fallskärmshoppning.
Pappa for hemåt tidigare i kväll, efter 3 dygn här. Har varit jättekul att ha honom här, inget sitter löst, säg vad jag ska göra bara, säger han. Och frågar om tusen olika saker behöver bli gjorda. Jag är så usel på att delegera, antagligen är största boven just mitt kontrollbehov. Jag tycker allt går så mycket smidigare om jag bara gör som jag brukar göra. Om jag själv bär ut allt till bilen och packar in barnen när vi ska iväg på morgonen, så vet jag att jag fått allt med mig. Hjälper nån till och bär ut skiten, då blir jag helt förvirrad. Då glömmer jag hälften. En sak som kan verka liten, men som kändes kalasskönt - inte en enda soppåse har jag burit ut på tre dar, vilken lyx!
Nattningarna har börjat dragit ut så förbaskat på tiden på kvällarna, och det har blivit så viktigt för mig att få en stund själv innan jag är alltför trött, efter jag nattat barnen. Hedda har börjat krångla, åbäkar sig och skriker, vill inte lägga sig. Beppe och Vilda läser jag saga för var och en, sen har det råkat blivit så att jag har ritat på deras ryggar en stund, sen har den stunden blivit längre och längre, sen ska Vilda rita på mig, vi ska gissa vad man ritar...ja, det tar aldrig stopp! Och fantasin är inte den bästa vid den tidpunkten heller, och jag får ABSOLUT inte bara killa, det måste RITAS! Så jag har kommit på ett knep...jag killar, lite streck och snirklar, sen låter jag ALLT vara maskar. Världens längsta mask, en mask som cyklar, en mask med solhatt, två maskar som kramas, familjen mask, en mask i en hög spagetti...det har blivit hysteriskt roligt, Vilda tycker att jag är pinsam, men kan inte låta bli att hoppfnissa sådär urgulligt som bara en 7-årig tjej kan, ögonen ihopknipna och tandgluggarna syns och hela hon småskuttar för att hon garvar. Men ikväll satte jag hårt mot hårt..de fick gemensam saga, sen var sin ritning på ryggen. Basta. Så Vilda är inte nådig på mig nu, hon tänker INTE sova. Vissa saker har jag märkt att vi måste försöka hålla oss till exakt samma mönster, annars flyter allt iväg och blir knasigt. Rutiner, rutiner, även om det känns tråkigt många gånger. Går man ifrån EN kväll, ja det går, men TVÅ, då är det kört.
Susanne Supernanny. HAHA...vem försöker jag lura:D
Kontrollmamman körde tillitsövning med sig själv i backen. Satt snällt bakom Vilda respektive Beppe, på deras bobar, UTAN att hålla i ratten och vara med och styra. Vilken äventyrare man är:). Värre än fallskärmshoppning.
Pappa for hemåt tidigare i kväll, efter 3 dygn här. Har varit jättekul att ha honom här, inget sitter löst, säg vad jag ska göra bara, säger han. Och frågar om tusen olika saker behöver bli gjorda. Jag är så usel på att delegera, antagligen är största boven just mitt kontrollbehov. Jag tycker allt går så mycket smidigare om jag bara gör som jag brukar göra. Om jag själv bär ut allt till bilen och packar in barnen när vi ska iväg på morgonen, så vet jag att jag fått allt med mig. Hjälper nån till och bär ut skiten, då blir jag helt förvirrad. Då glömmer jag hälften. En sak som kan verka liten, men som kändes kalasskönt - inte en enda soppåse har jag burit ut på tre dar, vilken lyx!
Nattningarna har börjat dragit ut så förbaskat på tiden på kvällarna, och det har blivit så viktigt för mig att få en stund själv innan jag är alltför trött, efter jag nattat barnen. Hedda har börjat krångla, åbäkar sig och skriker, vill inte lägga sig. Beppe och Vilda läser jag saga för var och en, sen har det råkat blivit så att jag har ritat på deras ryggar en stund, sen har den stunden blivit längre och längre, sen ska Vilda rita på mig, vi ska gissa vad man ritar...ja, det tar aldrig stopp! Och fantasin är inte den bästa vid den tidpunkten heller, och jag får ABSOLUT inte bara killa, det måste RITAS! Så jag har kommit på ett knep...jag killar, lite streck och snirklar, sen låter jag ALLT vara maskar. Världens längsta mask, en mask som cyklar, en mask med solhatt, två maskar som kramas, familjen mask, en mask i en hög spagetti...det har blivit hysteriskt roligt, Vilda tycker att jag är pinsam, men kan inte låta bli att hoppfnissa sådär urgulligt som bara en 7-årig tjej kan, ögonen ihopknipna och tandgluggarna syns och hela hon småskuttar för att hon garvar. Men ikväll satte jag hårt mot hårt..de fick gemensam saga, sen var sin ritning på ryggen. Basta. Så Vilda är inte nådig på mig nu, hon tänker INTE sova. Vissa saker har jag märkt att vi måste försöka hålla oss till exakt samma mönster, annars flyter allt iväg och blir knasigt. Rutiner, rutiner, även om det känns tråkigt många gånger. Går man ifrån EN kväll, ja det går, men TVÅ, då är det kört.
Susanne Supernanny. HAHA...vem försöker jag lura:D
Det kallas inte snö för intet
I morse när vi vaknade hade den äntligen kommit. SNÖN! Fy faen vad skönt. Dessutom var det skönt att den kom medans pappa är kvar, så jag slapp skotta:) Bra planerat, tack vädergudarna. Sååå skönt att slippa det trista, gråa, skitiga, regniga som varat ända sen i september känns det som. Barnen kunde inte komma ut fort nog när vi skulle till skolan och dagis. Vilda blev besviken när morfar hade kört fram bilen till dörren, hon som ALDRIG vill gå mer än nödvändigt.
- Varför har du kört fram bilen till dörren? Jag ville ju GÅ till bilen!
- Och jag vill gå till dagis!
Klämmer Beppe i. Jag som har fått bråka mig till varenda meter vi gått i höst.
Vilda ville åka tidigare till skolan för att hinna leka ute innan det ringde in. Vi hoppar ur bilen och går upp på skolgården. Ögonen på henne strålar när vi kryssar över gården, hon lägger ordentlig tyngd i varje steg för att riktigt känna hur snön knarrar under fötterna. Jag kommer ihåg känslan, hur den fortplantade sig i kroppen när man var barn, hur första snön kändes, och sen på våren nör man fick ta fram "springskorna", hur det kändes när backen äntligen blev bar och gruset kom fram.
- Åh, jag ska bygga snögubbe!
Vilda kan knappt bärga sig.
- Jag tror inte det är riktig kramsnö, det kan bli svårt.
Mamma pessismisten, realisten, som alltid måste slänga ur sig nåt sånt. Varför inte bara, nej men gud vad roligt! Så klart måste du bygga en snögubbe! Måste träna på det.
- Du mamma! Det knarkar faktiskt under fötterna när man går, så det ÄR kramsnö!
- Va? Vad sa du?
- Jo, jag sa att det KNARKAR under fötterna när man går!
Vitt puder som vitt puder:D. Undrar om det uttrycket går under samma kategori som "det knullar i munnen". Förlåt, jag hoppas inga minderåriga läser...å andra sidan kollade Vilda på Robinson i lördags, och det uttrycket använde någon när de äntligen fick lite mat att äta, och kan tv 4 sända det på barnvänlig sändningstid kan väl jag skriva det här.
Jag rättade henne inte. Vissa saker har för hög klass för att rättas, även om de kanske inte är riktigt rätt. Nu ska jag gå ut och låta fötterna bli höga.
- Varför har du kört fram bilen till dörren? Jag ville ju GÅ till bilen!
- Och jag vill gå till dagis!
Klämmer Beppe i. Jag som har fått bråka mig till varenda meter vi gått i höst.
Vilda ville åka tidigare till skolan för att hinna leka ute innan det ringde in. Vi hoppar ur bilen och går upp på skolgården. Ögonen på henne strålar när vi kryssar över gården, hon lägger ordentlig tyngd i varje steg för att riktigt känna hur snön knarrar under fötterna. Jag kommer ihåg känslan, hur den fortplantade sig i kroppen när man var barn, hur första snön kändes, och sen på våren nör man fick ta fram "springskorna", hur det kändes när backen äntligen blev bar och gruset kom fram.
- Åh, jag ska bygga snögubbe!
Vilda kan knappt bärga sig.
- Jag tror inte det är riktig kramsnö, det kan bli svårt.
Mamma pessismisten, realisten, som alltid måste slänga ur sig nåt sånt. Varför inte bara, nej men gud vad roligt! Så klart måste du bygga en snögubbe! Måste träna på det.
- Du mamma! Det knarkar faktiskt under fötterna när man går, så det ÄR kramsnö!
- Va? Vad sa du?
- Jo, jag sa att det KNARKAR under fötterna när man går!
Vitt puder som vitt puder:D. Undrar om det uttrycket går under samma kategori som "det knullar i munnen". Förlåt, jag hoppas inga minderåriga läser...å andra sidan kollade Vilda på Robinson i lördags, och det uttrycket använde någon när de äntligen fick lite mat att äta, och kan tv 4 sända det på barnvänlig sändningstid kan väl jag skriva det här.
Jag rättade henne inte. Vissa saker har för hög klass för att rättas, även om de kanske inte är riktigt rätt. Nu ska jag gå ut och låta fötterna bli höga.
Ljuvliga tystnad
Tredje dagen med barnens morfar här. Han grejar på med bilen, kollar däcken, kollar glykolen, far ut och in som en skottspole, kör bilen in och ut ur garaget för att den ska vara ständigt varm, på och av med motorvärmaren. Min pappa har en förmåga att först tala om minst 5 ggr vad han ska göra, sen tala om minst 5 ggr att NU går han ut och gör det, sen minst 5 ggr att han HAR gjort det. Han pratar om allt, inget ämne är för slitet för att inte nötas igen. Han pratar, pratar och fortsätter prata, till och med när jag går in på toaletten fortsätter han prata utanför dörren. Han är ett under av omtanke, men öronen börjar kännas lite lätt slitna nu. Men barnen, framför allt Beppemannen, älskar att ha morfar här. Igår åkte han iväg med dem en och en, så de fick handla julklappar, till varandra och till MIG!:). Härligt, jag får också klappar! Idag ska han hjälpa dem att slå in dem. Han har alltid en plan, pappa, han är verkligen inte en person som lever i nuet. Samtidigt som han gör något pratar han om det som han tänker göra, sen, i morrn, nästa år. Vi är väl alla så lite till mans, men pappa är nog strået vassare.
Han erbjöd sig att skjutsa Vilda tills skolan i morse, men se det gick då rakt inte. För då kunde klasskompisarna få för sig att han var hennes pappa, och då fick hon skämmas om de trodde att hon hade en så gammal pappa...jag tror vissa saker med flytten tog hårt på Vilda. I Forsbacka visste alla vem hon var och vilka hennes föräldrar var. Här är det nästan ingen som vet vem hennes pappa är, han blir lite av en hittepåfigur nästan. Det tar på henne.
Nu är han i garaget igen. Ska skynda mig att vila öronen. För sent, nu kommer han, jag hör att han börjar prata redan utanför dörren. Han är värre än barnen...:D Snart bär det av till dagis och spana in Beppemannens stjärngosseinsatser. Verkligen något att se fram emot. Stjärt på er allihop!
Han erbjöd sig att skjutsa Vilda tills skolan i morse, men se det gick då rakt inte. För då kunde klasskompisarna få för sig att han var hennes pappa, och då fick hon skämmas om de trodde att hon hade en så gammal pappa...jag tror vissa saker med flytten tog hårt på Vilda. I Forsbacka visste alla vem hon var och vilka hennes föräldrar var. Här är det nästan ingen som vet vem hennes pappa är, han blir lite av en hittepåfigur nästan. Det tar på henne.
Nu är han i garaget igen. Ska skynda mig att vila öronen. För sent, nu kommer han, jag hör att han börjar prata redan utanför dörren. Han är värre än barnen...:D Snart bär det av till dagis och spana in Beppemannens stjärngosseinsatser. Verkligen något att se fram emot. Stjärt på er allihop!
Batteribrist och stjärtgossar
Lucia idag. Vi hade bestämt oss att fika lussebullar och pepparkakor framför Luciafirandet på TVn kl 7 i morse, vilket inte borde ha varit ett problem eftersom vi vanligtvis är vakna vid 5. Men i natt var det lämmelvandring till min säng. Först kom Beppe, kröp ändock ner rätt stillsamt och somnade. Sen kom Vilda - jag vaknade av att jag kände att någon stod och glodde på mig. Vilda står med uppspärrade, ilskna ögon och säger ingenting, fixerar mig med blicken. Till slut får jag ur henne att morfar snarkar så hon inte kan sova (Vilda vann slagsmålet om vem morfar skulle sova hos, vilket hon bittert fick erfara..). Jag hör timmerstockarna ända in i mitt sovrum. Så då var vi tre i sängen. Så vaknar Hedda, halv 4, vägrar somna om, klättrar runt, hojtar. Går ner och gör välling, på väg in i sovrummet igen ser jag att pappa står och glor ner i Vildas säng och ser helt förvirrad ut (inte riktigt vaken). Han förstår inte var hon kan ha tagit vägen, han ser storögt på den tomma sängen.
-Gå och lägg dig pappa! hojtar jag in i rummet, han tittar på mig och pekar på sängen.
-Hon sover i min säng! hojtar jag igen.
Då struttade han tillbaka till sin säng och lade sig och somnade direkt. Så, nu hade jag fått pappsen att sova, tillbaka till oregerlig 1-åring. Efter många om och men och allahanda rymningsförsök och tjurrusningar somnade hon slutligen om igen. Med resultatet att vi FÖRSOV oss och vaknade halv 8!!! Vi missade ju halva Luciamorgonen! Ruskade barnen vakna, snabbt fram med fikat, tända ljus och så lagom fick vi se ett gäng otroligt jazziga stjärngossar, med upphottad version av Staffan Stalledräng, med kindploppar och busiga blickar och sväng i kroppen. De såg fanimej ut som de gick på amfetamin hela högen...men lite gulligt var det. Så kom en av gossarna fram med fiolen och började spela. Beppe satt storögt med öppen mun, så flinade han lite och kläcker:
- Fett coolt, mamma! De är ju fett coola!
Undrar om det gjorts undersökningar på hur många av de pojkar på 4 bast, som tycker stjärngossar rockar och är fett coola, som riskerar att bli kriminella som vuxna. För det skulle kännas så orimligt, att en sån kille skulle stjäla en bil eller knacka en gammal tant och sno handväskan. En kille som tycker att stjärngossar är bland det häftigaste han sett. Det kändes lite tryggt att tänka så. Kunde känna, fan jag är hemma, Beppe Bus är färdiguppfostrad. För en liten stund.
Eftersom Vilda inte fått lussa på skolan i år, ville hon lussa hos sin mormor idag. Och Beppe ville inviga den eftertraktade stjärngossehatten, som han slängt lystna blickar på. Och få en chans att sjunga alla sånger han tränat in på dagis, dit vi ska i morgon och bese den fantastiska luciaföreställningen som Beppe och hans 1- och 2-åriga dagispolare ger (Beppe är nästan ensam "storbarn" där, har fått plats på nytt dagis efter nyår). I alla fall, lagom vi skulle åka upptäckte vi att det inte fanns ett enda batteri att uppbringa till luciakronan, Vilda ger mig mordiska blickar och jag känner mig som världens sämsta mamma, som inte kollat upp det en vecka i förväg. Pappa stack och köpte batterier snabbt som 17, sen åkte vi till mamma, skulle byta om på barnen där eftersom de inte ville åka i lussekläderna. Kommer dit, och så råkar det vara lite mer folk än de tänkt sig, eftersom brorsan med familj kommit dit för att fika med. Så det slutar med att Vilda vägrar lussa, Beppe tar glatt på sig stassen och klämmer i med första raden i Staffan Stalledräng, sen pang bom tvärvänder han sig om och marscherar iväg skrikandes att han inte tänker sjunga. Jahapp. Bara att packa ner utstyrslarna igen. Men lite synd var det att de andra inte fick höra den fantastiska andra raden i Beppes version av Staffan Stalledräng:
Staffan var en stalledräng
stjärt och ljusa hjärnan....
Det är det absolut svåraste med att vara förälder. Att skratta hysteriskt utan att det märks på utsidan. Att inte med en min röja att man tycker de är så otroligt vackra, roliga, underhållande, fantastiska varelser, i de stunder de seriöst vill framföra det de så flitigt övat in och med stor värdighet uppträder med. Jag älskar det. Och applåderar med hela hjärtat. Samtidigt som jag allvarligt och med stor inlevelse ropar: Bravo! Det bästa jag hört! För det är det ju.
-Gå och lägg dig pappa! hojtar jag in i rummet, han tittar på mig och pekar på sängen.
-Hon sover i min säng! hojtar jag igen.
Då struttade han tillbaka till sin säng och lade sig och somnade direkt. Så, nu hade jag fått pappsen att sova, tillbaka till oregerlig 1-åring. Efter många om och men och allahanda rymningsförsök och tjurrusningar somnade hon slutligen om igen. Med resultatet att vi FÖRSOV oss och vaknade halv 8!!! Vi missade ju halva Luciamorgonen! Ruskade barnen vakna, snabbt fram med fikat, tända ljus och så lagom fick vi se ett gäng otroligt jazziga stjärngossar, med upphottad version av Staffan Stalledräng, med kindploppar och busiga blickar och sväng i kroppen. De såg fanimej ut som de gick på amfetamin hela högen...men lite gulligt var det. Så kom en av gossarna fram med fiolen och började spela. Beppe satt storögt med öppen mun, så flinade han lite och kläcker:
- Fett coolt, mamma! De är ju fett coola!
Undrar om det gjorts undersökningar på hur många av de pojkar på 4 bast, som tycker stjärngossar rockar och är fett coola, som riskerar att bli kriminella som vuxna. För det skulle kännas så orimligt, att en sån kille skulle stjäla en bil eller knacka en gammal tant och sno handväskan. En kille som tycker att stjärngossar är bland det häftigaste han sett. Det kändes lite tryggt att tänka så. Kunde känna, fan jag är hemma, Beppe Bus är färdiguppfostrad. För en liten stund.
Eftersom Vilda inte fått lussa på skolan i år, ville hon lussa hos sin mormor idag. Och Beppe ville inviga den eftertraktade stjärngossehatten, som han slängt lystna blickar på. Och få en chans att sjunga alla sånger han tränat in på dagis, dit vi ska i morgon och bese den fantastiska luciaföreställningen som Beppe och hans 1- och 2-åriga dagispolare ger (Beppe är nästan ensam "storbarn" där, har fått plats på nytt dagis efter nyår). I alla fall, lagom vi skulle åka upptäckte vi att det inte fanns ett enda batteri att uppbringa till luciakronan, Vilda ger mig mordiska blickar och jag känner mig som världens sämsta mamma, som inte kollat upp det en vecka i förväg. Pappa stack och köpte batterier snabbt som 17, sen åkte vi till mamma, skulle byta om på barnen där eftersom de inte ville åka i lussekläderna. Kommer dit, och så råkar det vara lite mer folk än de tänkt sig, eftersom brorsan med familj kommit dit för att fika med. Så det slutar med att Vilda vägrar lussa, Beppe tar glatt på sig stassen och klämmer i med första raden i Staffan Stalledräng, sen pang bom tvärvänder han sig om och marscherar iväg skrikandes att han inte tänker sjunga. Jahapp. Bara att packa ner utstyrslarna igen. Men lite synd var det att de andra inte fick höra den fantastiska andra raden i Beppes version av Staffan Stalledräng:
Staffan var en stalledräng
stjärt och ljusa hjärnan....
Det är det absolut svåraste med att vara förälder. Att skratta hysteriskt utan att det märks på utsidan. Att inte med en min röja att man tycker de är så otroligt vackra, roliga, underhållande, fantastiska varelser, i de stunder de seriöst vill framföra det de så flitigt övat in och med stor värdighet uppträder med. Jag älskar det. Och applåderar med hela hjärtat. Samtidigt som jag allvarligt och med stor inlevelse ropar: Bravo! Det bästa jag hört! För det är det ju.
Att bli lyssnad på med hela örat
Idag kommer pappa. Han kommer ner nån sväng då och då, han har bott i Uppsala de sista 15 åren, är omgift och numera pensionär. Pappa är gammal byggjobbare, har varit arbetsmyra i hela sitt liv och kroppen är sliten därefter. Han och hans bror kallades för bröderna Bäver ute på byggarbetsplatserna, det säger allt. När vi var små fanns han aldrig där riktigt för oss barn. När han inte jobbade så byggde han på vårat hus, byggde garage, gjorde om trädgården, byggde på nån annans hus...ja, ni fattar. Mamma arbetade också, när vi var små jobbade hon lite varstans. Vi hade inget dagis utan var hos farmor, faster eller moster. Sen var hon dagmamma under några år, så vi kunde vara hemma då med. Hon hade oss tre syskon, plus 5-6 barn till. När vi blev något större började mamma arbeta på kvinnofängelset, skift såklart, medans pappa fortsatte på samma bana. Och de satt fast i samma fälla som så många andra då, och kanske nu med. Trots att båda arbetade så hade mamma hand om det mesta hemma, städ, tvätt och oss tre barn. Om vi härjade runt eller var i vägen så kunde pappa skrika: Inger! Säg till ungarna! Så gick det som det gick, hon tröttnade och det blev skilsmässa och pappa fattade ingenting.
I alla fall, jag tror att pappa tänkt om de sista åren, det märks på hans sätt att vara med barnbarnen. Han leker gärna med dem, på ett sätt han aldrig gjort med oss. Han pratar med dem och lyssnar faktiskt på dem - och då ska ni veta att pappa oftast inte lyssnar alls, eftersom han är upptagen med att prata en hel del själv...Jag har varit arg på min pappa i omgångar, antagligen för att han inte funnits där - efter skilsmässan var det meningen att vi skulle vara där varannan helg, men till slut ville vi inte ens vara där de helgerna. Vi hade ingen egen vrå hos pappa, det kändes som vi var på besök, och han hade väl egentligen inget större intresse av oss barn som personer. Vi fanns mest bara. Nu tror jag han försöker kompensera på något sätt, han vill gärna vara med barnbarnen och försöker hjälpa mig med det han kan. Så han kommer mellan varven, blir kvar ett par dar, grejar lite om det är något som behöver fixas med i lägenheten eller på bilen och leker lite med barnen.
Han sliter nästan lika mycket än. För trots att han varit sjukskriven de sista åren, kan han inte vara still. Kroppen är sliten och han har ont i ryggen och nacken, men han kan inte låta bli att hjälpa grannar och andra med golvläggning och annat, för är han still mer än ett par dar så klättrar han på väggarna. Bara han får göra saker i sin egen takt så vill han jobba, men han är fortfarande dålig på att känna när kroppen säger ifrån. Han går ständigt på värktabletter, han krigar med försäkringskassan och han skäller över staten. Det är min pappa det - men han har fått en mjukhet och en eftertänksamhet som inte fanns där förr, och jag tror det är lite som man säger, att när fan blir gammal. Pappa säger ofta att han skulle vilja finnas mer för barnbarnen, bo närmre så han kunde komma när de är sjuka och kunna hjälpa till på ett annat sätt. Den tanken skulle inte ha funnits för 20 år sen, eller när vi var små.
Beppe och Vilda gillar när morfar kommer, det blir huggsexa om vems rum han ska sova på. Men de har också en skön distans till honom, och när farsan drar igång med sina litanior och pratar, pratar, pratar och inte lyssnar - då säger Vilda helt enkelt åt honom: Du pratar så jag får ont i öronen, sluta prata nu pratgubbe! Pappa bara skrattar, hon gör honom medveten om något han egentligen vet själv. Hon säger det många tänker men ingen annan säger. Och det kanske är det som skulle behövas många gånger, vi hade kanske behövt gjort det som barn med. Bara sagt: pappa, lyssna på MIG! Jag finns här och kräver din uppmärksamhet! Fast vi kunde ju naturligtvis inte formulera det behovet då. Och pappa hade nog inte den mognaden heller att han skulle ha kunnat lyssna på oss. Men det är väl så, att han försöker "kompensera" nu, för jag tror att det finns en medvetenhet hos honom och kanske en saknad, efter något som kunde ha funnits.
Det som har varit har varit - och att tänka "OM" gör ingen nytta. Man får tänka "NU" istället. Och jag vet att jag är dålig på att lyssna på mina egna barn många gånger, för att det är mycket annat som pockar på. Jag ska "bara" göra klart maten, jag ska "bara" hänga tvätten, jag ska "bara" göra räkningarna...men sakerna som ska göras tar ju liksom aldrig slut. Och det som är viktigt för barn är viktigt här och nu. De vill ha uppmärksamhet NU, de vill bli sedda just i stunden. Av de personer som betyder allra, allra mest. Sina föräldrar. Dags att skärpa till sig. För det formar hela deras inställning till sin egen person. Att känna att man inte är i vägen, att man är välkommen och självklar. Att veta och känna att man verkligen betyder något, för sin mamma och pappa. Att veta och förstå, att man är det viktigaste i deras liv. Att veta att man är en person som lyssnas på och som räknas. Att veta att någon vill veta vad man tänker på och drömmer om. Att förstå att man är älskad, för just den man är.
Att lyckas med att misslyckas
Varit på jobbintervju idag...intervju var väl kanske och ta i, mer en check på att jag kanske inte är helt socialt missanpassad. Ska provjobba en vecka i januari, passar jag för jobbet blir jag provanställd ett halvår till att börja med, passar jag inte så är det byebye direkt. Det ska bli spännande, kul som bara den. Ska sitta och leta sponsorer till Rofub, rikrorganisationen för utsatta barn, det är en kampanj jag kan ställa mig bakom till 100 %, annars skulle jag ha svårt att sitta och ringa runt och försöka pracka på företag hela kampanjen. Funkar det bra, så är det eget kontor, måndag-fredag 8-17, inga mer kvällar, helger och storhelger!!! Wow. Tänk att få raka veckor. Även om barnen kommer få jättelånga dagar (11 timmar med pendlingen), så skulle det kännas otroligt mycket bättre än att tvingas ha dem på kvällis och nattis. Jag hoppas.
Hade dessutom träff med jobbcoachen på eftermiddan, vilket gav en del idag. Ville han skulle hjälpa mig att peppa inför provveckan och det kom en del vettigt. Vi pratade om stress och nervositet, om negativ stress. Jag har så svårt att inte tycka att jag är usel på det jag gör om jag inte är bäst. Och att sitta som ny säljare, på ett ställe där man skriver upp på en whiteboard vad alla säljer för, är inte bästa stället att känna en sån press. Chansen är inte stor att man hamnar bland top 10 i första taget direkt. Måste bli av med tänket. Jämföra för mig själv: hur det skulle kännas att göra provveckan om jag har den pressen på mig själv hela tiden; eller att göra provveckan och bara tänka att det är kul att kolla vad jag klarar av, ser det som en erfarenhet.
Jobbcoachen bad mig tänka på alla tillfällen i mitt liv som jag lyckats. Jag blev bara ett enda stort frågetecken. För hur jag än tänker, kan jag inte känna att jag "lyckats" med något. Men tänk på de gånger du inte misslyckats då, hur ser du på dem? För det är ju de gånger du lyckats. Mitt tänk är helt bakvänt - jag ser det bara som att om jag inte misslyckas, är det bara som det ska, det betyder inte att jag lyckats med något...det är bara om jag misslyckas med något som det är åt helvete, då känner jag mig inte värd ett skit. Så - jag kan aldrig göra något bra, men jag kan göra massor av dåliga saker. Det är ju verkligen ett bra sätt att se på sig själv...
Så jag tänkte: jag har fixat plugget otroligt bra - fast om jag fick ett fel på ett prov och hade bäst resultat, så var det inte tillräckligt, eftersom jag hade missat en fråga. Jag gick ut med bäst betyg i en hel årskurs, men var inte ens stolt för det. Resten av det jag pluggat med, har jag genomgående legat på toppresultat. Men ingen stolthet, inget "lyckats"-tänk. Jag har fått jobb utan problem, nästan hela mitt liv. Och de jobb jag haft har de velat ha mig kvar, den service jag gett har varit uppskattad, har funkat bara i arbetsgrupper. Ändå har jag alltid känt mig otillräcklig. Hela min självbild är helt skruvad. Säger någon att jag är bra på något, så ursäktar jag mig genast.
Det är säkert en rädsla någonstans där bakom också. För om någon tror att jag är så bra på något, så följer en press och ett ansvar, att jag måste vara lika bra nästa gång, för att någon annan väntar sig det. Jag får inte misslyckas då. Och eftersom jag bara ser det som lyckträffar när saker blir bra, så tror jag inte att jag har kapaciteten att leverera lika bra igen. Jag har enbart sökt mig till "lågstatus"-arbeten, där arbetskapaciteten inte går att mäta. Ändå vet jag ju, att jag är en jäkel på att arbeta.
Vi är säkert många som fungerar på det här sättet...men tänk så skönt att slippa! Att tryggt landa i vem man är och vad man klarar. Och att klara att se sitt eget värde, även de gånger det inte går så bra.
Det ska vi jobba på. Om jag klarar det...jag kanske misslyckas.
Hade dessutom träff med jobbcoachen på eftermiddan, vilket gav en del idag. Ville han skulle hjälpa mig att peppa inför provveckan och det kom en del vettigt. Vi pratade om stress och nervositet, om negativ stress. Jag har så svårt att inte tycka att jag är usel på det jag gör om jag inte är bäst. Och att sitta som ny säljare, på ett ställe där man skriver upp på en whiteboard vad alla säljer för, är inte bästa stället att känna en sån press. Chansen är inte stor att man hamnar bland top 10 i första taget direkt. Måste bli av med tänket. Jämföra för mig själv: hur det skulle kännas att göra provveckan om jag har den pressen på mig själv hela tiden; eller att göra provveckan och bara tänka att det är kul att kolla vad jag klarar av, ser det som en erfarenhet.
Jobbcoachen bad mig tänka på alla tillfällen i mitt liv som jag lyckats. Jag blev bara ett enda stort frågetecken. För hur jag än tänker, kan jag inte känna att jag "lyckats" med något. Men tänk på de gånger du inte misslyckats då, hur ser du på dem? För det är ju de gånger du lyckats. Mitt tänk är helt bakvänt - jag ser det bara som att om jag inte misslyckas, är det bara som det ska, det betyder inte att jag lyckats med något...det är bara om jag misslyckas med något som det är åt helvete, då känner jag mig inte värd ett skit. Så - jag kan aldrig göra något bra, men jag kan göra massor av dåliga saker. Det är ju verkligen ett bra sätt att se på sig själv...
Så jag tänkte: jag har fixat plugget otroligt bra - fast om jag fick ett fel på ett prov och hade bäst resultat, så var det inte tillräckligt, eftersom jag hade missat en fråga. Jag gick ut med bäst betyg i en hel årskurs, men var inte ens stolt för det. Resten av det jag pluggat med, har jag genomgående legat på toppresultat. Men ingen stolthet, inget "lyckats"-tänk. Jag har fått jobb utan problem, nästan hela mitt liv. Och de jobb jag haft har de velat ha mig kvar, den service jag gett har varit uppskattad, har funkat bara i arbetsgrupper. Ändå har jag alltid känt mig otillräcklig. Hela min självbild är helt skruvad. Säger någon att jag är bra på något, så ursäktar jag mig genast.
Det är säkert en rädsla någonstans där bakom också. För om någon tror att jag är så bra på något, så följer en press och ett ansvar, att jag måste vara lika bra nästa gång, för att någon annan väntar sig det. Jag får inte misslyckas då. Och eftersom jag bara ser det som lyckträffar när saker blir bra, så tror jag inte att jag har kapaciteten att leverera lika bra igen. Jag har enbart sökt mig till "lågstatus"-arbeten, där arbetskapaciteten inte går att mäta. Ändå vet jag ju, att jag är en jäkel på att arbeta.
Vi är säkert många som fungerar på det här sättet...men tänk så skönt att slippa! Att tryggt landa i vem man är och vad man klarar. Och att klara att se sitt eget värde, även de gånger det inte går så bra.
Det ska vi jobba på. Om jag klarar det...jag kanske misslyckas.
Kronblad i vinden
I morgon är det dax! Jobbintervju. Känns som jag är inne i ett större sammanhang, som om allt är på väg någonstans, låter lite knepigt, men det är såna vibbar jag har. Det är meningen att jag ska börja jobba där, vilket leder in mig och barnen i nya tänk och på nya vägar. Vi är inne i en förändringens vind, så känns det, och det kommer börja flyta nu. Allting sker i ett större sammanhang, allt som händer har en mening, även om man kanske inte förstår det just då...ibland aldrig. Vi känns som en blomma, som sakta öppnar sig, kronblad för kronblad.
Nej, jag är INTE släkt med di Leva, men man kanske blir färgad när man bott i Gävle i 10 år....:D
Nej, jag är INTE släkt med di Leva, men man kanske blir färgad när man bott i Gävle i 10 år....:D
Höra samman
Idag är det en bra dag att vara jag. Jag kände det i morse. Idag och alla andra dagar. Tre fantastiska ungar skrotar runt här och råkar vara MINA barn, bara sådär. Otroligt egentligen. De vill krama MIG, de vill att JAG ska läsa sagor, de älskar när JAG är pussmonster. De tycker att jag är bästa mamman som finns. Trots att jag skäller och bråkar, blir irriterad och jämt är trött. Och trots att de vrålar "jag hatar dig" mellan varven. Och jag tycker att DE är de mest fantastiska, vackraste, gosigaste och spännande barn som finns. De ger mig utmaningar varje dag. Och de vill att jag antar utmaningarna. De ger massor av kärlek varje dag. Och de vill ha min tillbaka. Det är vi. Det kommer altid vara vi. Oavsett vad som händer med allt annat i livet, kommer det ALLTID vara vi.
Robinson-tänk
Hedda har börjat krångla med sovandet igen. Hon skriker när hon ska lägga sig, är aptrött men far upp och ner som en jojo i sängen och ger sig inte förrän jag tar upp henne igen. Så fort jag lägger ner henne så vrålar hon. Mest arg känns det som, hon vill inte sova. Det är som jag sa, så fort man säger/skriver att allt funkar bra är det som att vända på en hand...synd att det inte fungerar omvänt också! När hon väl somnat har hon börjat vakna ett par svängar på kvällen med, jag sitter på spänn hela tiden. Sen kör vi ett par vändor på natten och så upp mellan 4 och 5. Jag märker att jag börjar tänka "tänk om det fanns en pappa, gud så skönt att kunna bytas av, att få slappna av en kväll, få sovmorgon!" "nu kunde han ha tagit den här vändan..."
Grejen är att det är ju egentligen inte Heddas pappa jag menar, det är ju en fiktiv pappa. För det är ju så, att när man står där och faktiskt är två på riktigt, så har man andra bekymmer. Då kan man reta sig på vad den andra INTE gör istället...och det är värre att veta att man är två, men ändå får dra största lasset ensam, än att vara ensam och slippa slösa en massa energi på att reta sig. Förutom ibland. Som ikväll. Ikväll hade det varit skönt att överlåta nattningar åt andra part och gett sig ut på en skön kvällsvandring för att rensa skallen, eller bara fått sjunka ner i soffan.
Jag är som de i Robinson, som bara tänker och pratar om mat när de inte kan få tag i nån. Då känns allt så JÄVLA jobbigt, och man kan inte sluta tänka på vad gott det skulle vara och hur förbannat hungrig man är. Precis så kändes det ikväll. Skillnaden är att de som är med i Robinson kan åka hem och käka upp sig efter några veckor. Jag blir kvar här på ön. I 18 år till...:D....det är bara att gilla läget, vänja sig vid hungern och tycka att kurr i magen är en skön känsla. Svält också.
Grejen är att det är ju egentligen inte Heddas pappa jag menar, det är ju en fiktiv pappa. För det är ju så, att när man står där och faktiskt är två på riktigt, så har man andra bekymmer. Då kan man reta sig på vad den andra INTE gör istället...och det är värre att veta att man är två, men ändå får dra största lasset ensam, än att vara ensam och slippa slösa en massa energi på att reta sig. Förutom ibland. Som ikväll. Ikväll hade det varit skönt att överlåta nattningar åt andra part och gett sig ut på en skön kvällsvandring för att rensa skallen, eller bara fått sjunka ner i soffan.
Jag är som de i Robinson, som bara tänker och pratar om mat när de inte kan få tag i nån. Då känns allt så JÄVLA jobbigt, och man kan inte sluta tänka på vad gott det skulle vara och hur förbannat hungrig man är. Precis så kändes det ikväll. Skillnaden är att de som är med i Robinson kan åka hem och käka upp sig efter några veckor. Jag blir kvar här på ön. I 18 år till...:D....det är bara att gilla läget, vänja sig vid hungern och tycka att kurr i magen är en skön känsla. Svält också.
Japp. Så hade man ytterligare en grej att lägga i erfarenhetskappsäcken.
Idag har jag fått en helt ny erfarenhet. För första gången i mitt liv har jag suttit på Försörjningsstöd på Socialförvaltningen. Vad gör man när A-kassan fortfarande inte kommit igång, julen knackar på dörren och man har 3 små barn som tappar tron om de får veta att tyvärr, julen är inställd i år ungar! Tomten finns inte! Jo, man gör det som behövs. Och det var nyttigt. Nyttigt att se att det var inte så farligt, det kändes inte ett dugg förnedrande och ja, det är människor som jobbar där med. Som den vänliga kvinnan som jobbade där sa: nu får du igen lite skattepengar du betalat in. Som om inte mina barn kommer äta upp det jag genererar skattemässigt på alla sina sammanlagda dagis- och skolår, moahahaha:) Nåväl, nu är det gjort och december är räddad, även om det blir knapert såklart.
I morgon ska jag på jobbintervju, verkar mycket intressant och går det som jag önskar har jag jobb från mitten av januari. Jag menar, vem kan låta bli att anställa mig när jag väl infunnit mig in real life??? Man måste ju tro...
Så jag samlar in all min kraft och positiva energi, med hjälp den av energigivande healing jag fick igår och förrgår (tack Marie!) och låter den blir min ledsagare i morgon, jag ska stråla när jag knallar in på kontoret i morgon. Under healingsessionen såg jag mig själv som en svart gestalt, men med en strålande corona i stark lila färg. Om någon vet vad det betyder får ni gärna tala om det, men bara om det är något positivt, annars vill jag inte veta! Snacka om strutsmentalitet. Svart gestalt låter svart. Måste ha positiv energi i morgon!
Håll alla tummar och skicka mig en tanke i morgon.
Undrar om man kan ta med det på sitt CV under erfarenhet...kommit levande ifrån Försörjningsstöd?
I morgon ska jag på jobbintervju, verkar mycket intressant och går det som jag önskar har jag jobb från mitten av januari. Jag menar, vem kan låta bli att anställa mig när jag väl infunnit mig in real life??? Man måste ju tro...
Så jag samlar in all min kraft och positiva energi, med hjälp den av energigivande healing jag fick igår och förrgår (tack Marie!) och låter den blir min ledsagare i morgon, jag ska stråla när jag knallar in på kontoret i morgon. Under healingsessionen såg jag mig själv som en svart gestalt, men med en strålande corona i stark lila färg. Om någon vet vad det betyder får ni gärna tala om det, men bara om det är något positivt, annars vill jag inte veta! Snacka om strutsmentalitet. Svart gestalt låter svart. Måste ha positiv energi i morgon!
Håll alla tummar och skicka mig en tanke i morgon.
Undrar om man kan ta med det på sitt CV under erfarenhet...kommit levande ifrån Försörjningsstöd?
Skylla ifrån sig
(text från mars -09) Trodde glömskan berodde på amningen den här vändan med, men hjärnan har inte återfått sin ursprungliga kapacitet riktigt sen jag slutade amma, så jag antar att det helt enkelt beror på att den mänskliga hjärnan inte riktigt kan handskas med att föra logistik över tre barn utan att samtidigt plocka bort annan viktig information...till texten:
I morse hittade jag smörpaketet i brödskåpet. Vi sparade ju lite tid vid frukosten, eftersom det går snabbare att hälla på smöret på mackorna än bre dem. Det som är lite tråkigt när man är ensamstående, är att man inte har någon att skylla på när såna saker händer. Barnen når inte ens upp till brödskåpet, så skylla på dem kommer jag inte undan med. Man kan aldrig med hög röst häva ur sig det där befriande:
- Men vad i helvete! Varför har du stoppat smöret i brödskåpet, fan va klantigt!
Det ger liksom ingen direkt tillfredsställelse när man bara viskar det tyst till sig själv. Och barnen blir lite skrämda om jag råkar höja rösten när jag pratar för mig själv, jag får liksom viskprata, vilket även det kan rendera i lite konstiga blickar från 6-åringens håll. De små tycker inte det är så konstigt än, de vet ju inte riktigt vad som räknas som normalt och onormalt. Än.
Sen glömde jag ringa till dagis och tala om att 3-åringen inte skulle komma idag, han skulle få vara med sin pappa på jobbet. Det kom jag på vid lunch.
På eftermiddagen hittade jag en skolplatsansökan för 6-åringen som skulle varit inlämnad för två veckor sedan. Instoppad i en låda bland räkningar.
Igår var jag och handlade mjölk , skulle ta fram den i morse, skannar av kylen med min mammaröntgensyn och hittar....inget? Ingen mjölk? Var har jag ställt mjölken? Jodå. Kvar under barnvagnen.Så sur att den låg och väste förolämpningar för sig själv i halvmörkret i hallen. Man blir så nöjd med sig själv.
Det är mycket nu. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag brukar ha stenkoll. På ALLT. Men nu får jag vara nöjd om jag kommer hem från affären med åtminstone två av tre barn, skit samma om varorna står kvar på rullbandet. Och skulle det dessutom visa sig att det faktiskt är mina egna barn jag släpat hem från affären, så är det ju ännu bättre. Man får sätta ribban lågt så kanske man överraskar sig själv.
Det sägs att man får gröt i hjärnan när man ammar. Tsss. Vilken förolämpning. Mot gröten.
Och så skulle det vara lite skönt att få skylla på någon annan emellanåt. Riktigt skönt.
I morse hittade jag smörpaketet i brödskåpet. Vi sparade ju lite tid vid frukosten, eftersom det går snabbare att hälla på smöret på mackorna än bre dem. Det som är lite tråkigt när man är ensamstående, är att man inte har någon att skylla på när såna saker händer. Barnen når inte ens upp till brödskåpet, så skylla på dem kommer jag inte undan med. Man kan aldrig med hög röst häva ur sig det där befriande:
- Men vad i helvete! Varför har du stoppat smöret i brödskåpet, fan va klantigt!
Det ger liksom ingen direkt tillfredsställelse när man bara viskar det tyst till sig själv. Och barnen blir lite skrämda om jag råkar höja rösten när jag pratar för mig själv, jag får liksom viskprata, vilket även det kan rendera i lite konstiga blickar från 6-åringens håll. De små tycker inte det är så konstigt än, de vet ju inte riktigt vad som räknas som normalt och onormalt. Än.
Sen glömde jag ringa till dagis och tala om att 3-åringen inte skulle komma idag, han skulle få vara med sin pappa på jobbet. Det kom jag på vid lunch.
På eftermiddagen hittade jag en skolplatsansökan för 6-åringen som skulle varit inlämnad för två veckor sedan. Instoppad i en låda bland räkningar.
Igår var jag och handlade mjölk , skulle ta fram den i morse, skannar av kylen med min mammaröntgensyn och hittar....inget? Ingen mjölk? Var har jag ställt mjölken? Jodå. Kvar under barnvagnen.Så sur att den låg och väste förolämpningar för sig själv i halvmörkret i hallen. Man blir så nöjd med sig själv.
Det är mycket nu. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag brukar ha stenkoll. På ALLT. Men nu får jag vara nöjd om jag kommer hem från affären med åtminstone två av tre barn, skit samma om varorna står kvar på rullbandet. Och skulle det dessutom visa sig att det faktiskt är mina egna barn jag släpat hem från affären, så är det ju ännu bättre. Man får sätta ribban lågt så kanske man överraskar sig själv.
Det sägs att man får gröt i hjärnan när man ammar. Tsss. Vilken förolämpning. Mot gröten.
Och så skulle det vara lite skönt att få skylla på någon annan emellanåt. Riktigt skönt.
...
Stum dag idag. Ordlös. Äntligen är Susanne ordlös. Tappad haka.
Finns det hjärterum finns det stjärterum
I kväll tänker jag dricka vin och dansa på bordet. Jag ska hem till världens bästa Anna och äta middag. Hedda ska såklart (såklart) med, så jag får dansa nykter. Men två glas vin klarar vi nog av i alla fall:) Anna, är en vän som hängt med i snart 20 år. Vi delade lägenhet en gång i tiden, och vi har en brokig historia tillsammans, vi har sett varandras bästa och sämsta sidor. Åtskilliga fester har det blivit och en hel del vardag. Vi har sett varandra växa och vi har sett varandra när vi varit som minst. I perioder har vi inte hörts så frekvent, men tar ändå upp tråden där vi sist släppte den, det blir aldrig konstigt även om det ibland kan gå veckor och månader innan vi hörs.
Anna har hunnit bli trebarnsmamma hon med, har tvillingtjejer på nästan sex år och en större tjej på 10. Hon är en av de starkaste människor jag känner, och en av de klokaste, det är bara det att hon är som jag vad gäller styrkan: den är också hennes största svaghet, för hon har inte vett att be om hjälp. Hon klarar allt. Och hon går aldrig heller sönder, för hon låter sig inte. Och klokheten, den vet hon inte ens om. Det skulle hon inte ens tro på om jag sa till henne, försöker ge henne lite vinkar då och då, men hon kommer aldrig förstå vilken klok, fantastisk och empatisk människa hon är. Så hon får läsa det här istället!
En liten anekdot: när vi delade lägenhet så bodde vi i en etta. Sovplatser löste vi enkelt med en våningssäng, fast vi var 23-24 nånting. Enda gångerna det kunde bli lite bekymmer, var om vi båda hade sällskap med oss hem och de hamnade i otakt...(det där var nästan ett skämt, men bara nästan) Vi hängde alltså ihop rätt tight. En gång när vi låg där i våran våningssäng och var på väg att somna, var det någon av oss som släppte väder.
- Var det där du eller jag? kläckte Anna ur sig.
Då bor man trångt...om man inte ens vet vem det är som släpper sig...
I kväll Anna - dansar vi på borden.
Anna har hunnit bli trebarnsmamma hon med, har tvillingtjejer på nästan sex år och en större tjej på 10. Hon är en av de starkaste människor jag känner, och en av de klokaste, det är bara det att hon är som jag vad gäller styrkan: den är också hennes största svaghet, för hon har inte vett att be om hjälp. Hon klarar allt. Och hon går aldrig heller sönder, för hon låter sig inte. Och klokheten, den vet hon inte ens om. Det skulle hon inte ens tro på om jag sa till henne, försöker ge henne lite vinkar då och då, men hon kommer aldrig förstå vilken klok, fantastisk och empatisk människa hon är. Så hon får läsa det här istället!
En liten anekdot: när vi delade lägenhet så bodde vi i en etta. Sovplatser löste vi enkelt med en våningssäng, fast vi var 23-24 nånting. Enda gångerna det kunde bli lite bekymmer, var om vi båda hade sällskap med oss hem och de hamnade i otakt...(det där var nästan ett skämt, men bara nästan) Vi hängde alltså ihop rätt tight. En gång när vi låg där i våran våningssäng och var på väg att somna, var det någon av oss som släppte väder.
- Var det där du eller jag? kläckte Anna ur sig.
Då bor man trångt...om man inte ens vet vem det är som släpper sig...
I kväll Anna - dansar vi på borden.
Hur kan man välja bort ett barn?
Livet är en konstig sak. Det kanske inte är meningen att man ska begripa allt, men vissa saker är inte bara svåra att begripa, utan också nästan omöjliga att acceptera att de är så. Observera, acceptera, släpp. Vissa saker kan man inte gör ett skit åt. Jag måste bara försöka klura ut hur jag på bästa sätt ska förklara för Hedda när hon blir stor, varför hennes pappa inte ville vara pappa åt henne, men åt alla andra barn han har...
Text skriven när Hedda var 6 månader:
I jämlikhetens land
Heddababy har ingen pappa. Eller, såklart hon har en pappa, hon vet bara inte om det ännu. Hon vet inte alls vad en pappa är. Heddababy har samma pappa som sina två äldre syskon. Föräldrarna separerade när hon låg i magen, en ful och bitter separation med många lögner och stora svek. Hennes pappa bor 100 meter från sin minsta dotter och har hennes båda syskon regelbundet. Han är en bra pappa till dem på många sätt, men sitt minsta barn har han valt att inte ta någon del av...ännu. Mamman har gjort klart från början att han är välkommen att umgås med sin dotter när och så mycket han vill, ta del i skötsel, lära känna och njuta av hennes bebistid. Han kontrar då med att han kan komma och ta med henne ut i vagnen.
Om man försöker tänka sig in i Heddababys värld en stund, så är det svårt att föreställa sig att hon skulle tycka att det vore en bra idé att följa med en farbror hon inte känner och åka vagn med honom. Lämna mamma & tryggheten hemma och plötsligt vara ensam med en filur som hon visserligen ser när han hämtar hennes syskon, och som gullar lite med henne då, men som för övrigt är helt obekant. Åka vagnen är inte så värst kul heller. Ingen bra början om man ska lära känna en ny person och helst knyta an till. Så mamman har sagt att han gärna får ta ut henne i vagnen...när hon har lärt känna honom och känner sig trygg med sin pappa. Så där står de och stampar, och under tiden har Heddababy hunnit bli ett halvår.
"Jag har inte flyttat för att hänga hemma hos dig, jag tycker det känns obehagligt att vara där" säger pappan. Okej, mamman köper det om det är så han känner. Mamman är inte direkt så pigg på att ha Heddababys pappa hänga hemma hos sig heller. Men. Det är inte mamman han ska hänga hos. Det är hemma hos Heddababy. Hon råkar bo hos sin mamma. Och som förälder, som mamma, om hon kan välja, så tar mamman 100 ggr hellre själv obehag om det får hennes barn att känna sig tryggt. Som vuxen, kan jag ta lite skit för mina barns skull, om jag kan se att det leder till något gott. Tänker hon. Men hennes argument biter inte. Heddababys pappa vill inte göra allt på mammans vis och dansa efter hennes pipa. Men det handlar ju inte om mammans behov eller vilja. Om mamman gått efter SINA behov skulle hon helt enkelt ta Heddababy, droppa henne hos hennes pappa och ta sig en rejäl helgfylla med sina vänner. Men det gör hon inte. Mamman kan kompromissa om mycket, men INTE om sina barns känslor. Där får vi vuxna faktiskt bita i det sura äpplet. I min värld. Tänker mamman.
Det känns sorgligt. Så många pappor och mammor som kämpar för att få ta del av sina barn och blir motarbetade eller vägrade. Så finns en pappa som har ett gyllene tillfälle, men väljer att vara passiv. Jag tror att han skulle vilja, men det låser sig. Man måste ju hoppas. För sina barn. Men kontentan av det hela har blivit att Heddababys mamma inte har en chans att få avlastning. För när hon valde att stanna kvar nära Heddababys pappa, för att Heddababy skulle ha en chans att bygga en relation till honom, då valde hon samtidigt bort att flytta närmare Heddababys mormor, morbröder och kusiner. Så nu har hon ingenting. Heddababy har bara sin mamma.
Så långt har vi kommit i jämlikhetens Sverige - världens mest jämlika land. En pappa kan fortfarande välja bort att vara delaktig i sitt barns liv. Utan att omgivningen verkar reagera nämnvärt. Tänk er för en stund att mamman hade lämnat över Heddababy till hennes pappa direkt efter födseln och sen valt att inte ta del i hennes bebistid - på samma sätt som pappan valt att göra. Ni kan nog föreställa er omgivningens - våra - reaktioner och människors åsikter om henne som mamma.
Men jag fortsätter hoppas, litegrann, långt därinne. För Heddababys skull. Jag tror hon skulle vilja ha sin pappa. Och jag tror att han skulle vilja ha henne. Jag hoppas att hon får veta vad en pappa egentligen är. Det gör Heddababys mamma också. Det skulle både Heddababy och hennes mamma tycka om. Vad pappan skulle tycka vet bara han.
Med facit i hand finns inte hoppet kvar. Men hur kan man välja bort detta?
Hur?
Backstabbing
Jag fick precis en kalldusch. Barnen ska tydligen få ett halvsyskon. Och det är INTE jag som ska ha barn. De har redan två halvsyskon på sin pappas sida sen förut, äldre. Det är bara att hoppas att han tar bättre vara på sitt sjätte barn än han gjort på sitt femte, för Hedda existerar ju inte i hans liv över huvud taget. Känns ungefär som en kniv i magen.
Andas. Meditera.
Observera. Acceptera. Släpp.
Andas. Meditera.
Observera. Acceptera. Släpp.
Oh napp, jag tillber dig
Saliga napp, heliga napp. Allt är frid, bebis blid. Vilken fantastiskt skapelse det är. Ingen av mina andra barn har haft varken napp eller snutte - jo, jag har agerat snutte (och är fotfarande ibland känns det som), men Hedda har äntligen börjat använda bådadera. På både Beppe och Vilda trugade vi i flera månader, men fick tji, vilket var skönt i efterhand eftersom de inte behövde vänja av sig. Hedda skulle verkligen ha behövt under bebistiden men tvärvägrade hon med, det var ett helskotta att försöka få henne sova hela första året. Hon sov i bärselen eller bärsjalen, hatade vagnen, hatade bilen, hatade sängen. Nu, efter hon fyllt ett, låååångt efter jag slutat truga och accepterat (nåja) sakers ordning, DÅ tar hon helt plötsligt en bortglömd napp...och den sitter som en smäck. Jag får knappt ta ifrån henne nappen för en sekund. Och som genom ett trollslag (inte riktigt, men det känns så) så är nattningarna en dröm. Och middagsluren med. På kvällen lägger jag henne i sängen strax efter sju och så somnar hon på 5 minuter, det som förut kunde ta upp till 3 timmar att genomföra. På dagen, när det är dax för liten lur, på med skönt fleeceställ, ner i åkpåsen i vagnen och vagga litet tag...KANSKE köra fram och tillbaka på gården en stund. Sen kan hon sova i ett par tre timmar om det är så. Det är så LJUVLIGT!!!
Attans. Sånt här ska man aldrig säga högt, för då brukar det bli pannkaka av alltihop. Undrar om det gäller när man skriver det också?
Attans. Sånt här ska man aldrig säga högt, för då brukar det bli pannkaka av alltihop. Undrar om det gäller när man skriver det också?
Passerade klantigheter
Hur kommer det sig, att 3 dl passerade tomater som är härligt utsplaschat över hela kylen, frysen och golvet ser ut som 3 liter och känns som 30 liter att torka upp? Det tar liksom aldrig slut. Skulle precis sätta mig med barnen och äta, skulle bara ta fram mjölken, så ser jag hur tomatpaketet liksom hasar sig ut på egen hand, och inget hann jag göra för att parera heller eftersom jag hade ett mjölkpaket i varje hand. Jag bara åskådade spektaklet, följde paketet med blicken, hur det voltade två vändor och avslutade med en trippel saltomortal innan landning. 5,6 i stilpoäng. Sen utstötte jag en del fula ord, som helst inte ska sägas i närheten av barn, men jag tror de tål det i vissa lägen.
-Mamma, den här gången var det faktiskt du!
Japp. Rub it in bara. Ser precis nu i detta ögonblick att minst en dl måste ha landat på min T-shirt. Nåja, kan ju låtsas att det är en ny batiktröja, kanske kan slå in den och ge till mig själv i julklapp. Åh, precis vad jag önskat mig! En tomatfärgad batiktröja med oregelbundna mönster!
I morgon far de två äldsta till sin pappa över helgen, det är fem veckor sen sist och det är alldeles för länge, de har längtat halvt ihjäl sig. Det ska bli skönt med lite andrum, bara Hedda hemma. Måste komma ikapp med uppgifter från jobbcoachen som inte blivit gjorda eftersom Vilda varit hemma sjuk i veckan. Jag ska hitta tre företag, i branscher där jag kan stå upp för värderingarna de har, anmäla mitt intresse brev- och telefonledes till dessa tre företag, oavsett om de inte söker folk. Hur ska jag hinna söka arbete då kan jag undra? Jag ska också röstträna...HAHAHA och HOHOHO, högt och ljudligt, med yviga gester..."låtsas att du är en Dramatenskådespelare..." moahahhah...så seriös jag känner mig. Jag och Torsten Flinck. Bundis. Sen ska jag förbereda mig för intervjuer, på frågor de kan tänkas ställa. Bl a ska jag lista tre starka egenskaper jag har och tre svaga. Hittar tusen svaga och en stark. Att jag är stark. Och det är också min största svaghet. Att jag är så stark att jag ibland går sönder, för att jag tror att när man är så stark så behöver man inte be om hjälp, då ska man klara sig. Men jag börjar bli bättre på det, yttepytte i taget.
Idag är kärlekskraften stark, jag älskar mina barn till Pluto och tillbaka, i evighet och änglakör och amen, och NÄSTAN mig själv. Så långt är jag inte kommen, men jag ska dit. Jag ska komma dithän att jag älskar mig själv trots tomatkladd. Nej, jag ska komma dithän att jag älskar mig själv just FÖR tomatkladd. Och alla andra klantigheter och kladdigheter. För att jag är jag, mitt i röran. Men, dit är det ungefär som till Pluto och tillbaka, i evighet och änglakör och amen.
Nej okej, det ser inte ut som 3 liter just här. Resten är på, inuti, under och över kylskåpet, frysskåpet och min tröja. Och då ser det ut som 3 liter.
-Mamma, den här gången var det faktiskt du!
Japp. Rub it in bara. Ser precis nu i detta ögonblick att minst en dl måste ha landat på min T-shirt. Nåja, kan ju låtsas att det är en ny batiktröja, kanske kan slå in den och ge till mig själv i julklapp. Åh, precis vad jag önskat mig! En tomatfärgad batiktröja med oregelbundna mönster!
I morgon far de två äldsta till sin pappa över helgen, det är fem veckor sen sist och det är alldeles för länge, de har längtat halvt ihjäl sig. Det ska bli skönt med lite andrum, bara Hedda hemma. Måste komma ikapp med uppgifter från jobbcoachen som inte blivit gjorda eftersom Vilda varit hemma sjuk i veckan. Jag ska hitta tre företag, i branscher där jag kan stå upp för värderingarna de har, anmäla mitt intresse brev- och telefonledes till dessa tre företag, oavsett om de inte söker folk. Hur ska jag hinna söka arbete då kan jag undra? Jag ska också röstträna...HAHAHA och HOHOHO, högt och ljudligt, med yviga gester..."låtsas att du är en Dramatenskådespelare..." moahahhah...så seriös jag känner mig. Jag och Torsten Flinck. Bundis. Sen ska jag förbereda mig för intervjuer, på frågor de kan tänkas ställa. Bl a ska jag lista tre starka egenskaper jag har och tre svaga. Hittar tusen svaga och en stark. Att jag är stark. Och det är också min största svaghet. Att jag är så stark att jag ibland går sönder, för att jag tror att när man är så stark så behöver man inte be om hjälp, då ska man klara sig. Men jag börjar bli bättre på det, yttepytte i taget.
Idag är kärlekskraften stark, jag älskar mina barn till Pluto och tillbaka, i evighet och änglakör och amen, och NÄSTAN mig själv. Så långt är jag inte kommen, men jag ska dit. Jag ska komma dithän att jag älskar mig själv trots tomatkladd. Nej, jag ska komma dithän att jag älskar mig själv just FÖR tomatkladd. Och alla andra klantigheter och kladdigheter. För att jag är jag, mitt i röran. Men, dit är det ungefär som till Pluto och tillbaka, i evighet och änglakör och amen.
Nej okej, det ser inte ut som 3 liter just här. Resten är på, inuti, under och över kylskåpet, frysskåpet och min tröja. Och då ser det ut som 3 liter.
Promenadbekymmer och rimfrost i muschen
Jag lyckades stjäla till mig en promenad nu på morgonen. Har försökt nu sen i augusti att få barnen att tycka det är ok att gå till skolan och dagis, eftersom jag så gärna vill få röra lite på mig. Det finns ju ingen chans just nu att träna något annat, den tiden utan barnen finns inte. Så jag har nött och nött, hela hösten, men motståndet blev så kraftigt att jag gav upp, det kostade mer än det smakade. Det var Vilda som var värsta bromsklossen. Hedda åker ju vagnen, Beppe på ståbräda efter...men Vilda måste ju GÅ! Vilket inte uppskattades. Hon är 7 år, det är 2 km till hennes skola, sen ytterligare en till dagis. För mig hade det gett en 6 km promenad fram och tillbaka, vilket jag är i stort behov av. Plus att vi sparar på miljön genom att låta bilen stå den vändan. Plus att det är bra för barnen att vara ute den stunden med. Har dragit varenda argument för Vilda, men det blir samma bråk varje morgon jag försöker. De morgnar jag ändå bestämmer att vi ska gå, slutar det med att hon sniglar fram på gångvägen (annars så pilsnabba Vilda), tar omvägar som heter duga (vilket gör att hon tillryggalägger 4 iställlet för 2 km) och vi blir förbannade båda två.
Sista tiden har jag inte ens försökt, har inte orkat ta de striderna. Men idag kom jag på den briljanta idén, att om vi tar bilen, släpper av alla barnen, så låter jag bilen stå kvar nere på dagis, promenerar hem, sen promenerar jag ner när jag ska hämta barnen igen. Så enkelt. Varför har jag inte kommit på det förut? Ibland är man helt blind, ser inga lösningar. Fast det blir bara 3 tillfällen i veckan det funkar, såvida ingen är sjuk då, eller att jag ska iväg på möte eller jobbcoachträff, för då är det bilen som gäller. Och när jag får jobb, då vet jag inte riktigt hur jag ska kunna trycka in motion alls. Den tiden , den sorgen, för jobb vill jag ha så fort som möjligt såklart.
Att skriva är rening för mig. Att gå är också rening för mig - nästan lika viktigt som att andas. Då menar jag att gå ifred, ensam. Det är då tankarna kan fladdra fritt, det är då saker kan kristallisera sig. För några år sen, innan barnen, innan Gävle, när jag bodde i Örebro, så gick jag en mil om dagen, fram och tillbaka till jobbet. Utöver det så gjorde jag ibland mina "vandringar", snörde på mig gympaskorna, laddade vattenflaskan och gick till Frövi, vilket blev 3 mil. Det som hände på vägen, upptäckte jag första gången, var att när jag kommit någon mil, slutade tankarna att fladdra och jag kom in i en speciell lunk, där bara andning och kropp var viktiga, ena foten framför den andra, omgivningen försvann och medvetandet flöt fritt. Ingenting pockade på uppmärksamhet, jag kunde inte göra något annat än bara gå. Fantastiskt skönt. Den monotona landsvägen gjorde att inte omgivningen drog någon uppmärksamhet och att befinna sig mitt emellan två punkter och acceptera att bara vara mitt i och känna kroppen jobba. Katharsis. Jag längtar efter det tillståndet igen, men det kräver ensamhet. Får väl hoppas att kroppen fortfarande är vid så god vigör när barnen blivit större att jag fixar vandringarna igen:D.
Dagens reflektion: man märker att man börjar bli medelålders när man kommer hem från kylig vinterpromenad och till sin fasa ser att man har rimfrost i mustaschen...kanske dax att börja vaxa?
Sista tiden har jag inte ens försökt, har inte orkat ta de striderna. Men idag kom jag på den briljanta idén, att om vi tar bilen, släpper av alla barnen, så låter jag bilen stå kvar nere på dagis, promenerar hem, sen promenerar jag ner när jag ska hämta barnen igen. Så enkelt. Varför har jag inte kommit på det förut? Ibland är man helt blind, ser inga lösningar. Fast det blir bara 3 tillfällen i veckan det funkar, såvida ingen är sjuk då, eller att jag ska iväg på möte eller jobbcoachträff, för då är det bilen som gäller. Och när jag får jobb, då vet jag inte riktigt hur jag ska kunna trycka in motion alls. Den tiden , den sorgen, för jobb vill jag ha så fort som möjligt såklart.
Att skriva är rening för mig. Att gå är också rening för mig - nästan lika viktigt som att andas. Då menar jag att gå ifred, ensam. Det är då tankarna kan fladdra fritt, det är då saker kan kristallisera sig. För några år sen, innan barnen, innan Gävle, när jag bodde i Örebro, så gick jag en mil om dagen, fram och tillbaka till jobbet. Utöver det så gjorde jag ibland mina "vandringar", snörde på mig gympaskorna, laddade vattenflaskan och gick till Frövi, vilket blev 3 mil. Det som hände på vägen, upptäckte jag första gången, var att när jag kommit någon mil, slutade tankarna att fladdra och jag kom in i en speciell lunk, där bara andning och kropp var viktiga, ena foten framför den andra, omgivningen försvann och medvetandet flöt fritt. Ingenting pockade på uppmärksamhet, jag kunde inte göra något annat än bara gå. Fantastiskt skönt. Den monotona landsvägen gjorde att inte omgivningen drog någon uppmärksamhet och att befinna sig mitt emellan två punkter och acceptera att bara vara mitt i och känna kroppen jobba. Katharsis. Jag längtar efter det tillståndet igen, men det kräver ensamhet. Får väl hoppas att kroppen fortfarande är vid så god vigör när barnen blivit större att jag fixar vandringarna igen:D.
Dagens reflektion: man märker att man börjar bli medelålders när man kommer hem från kylig vinterpromenad och till sin fasa ser att man har rimfrost i mustaschen...kanske dax att börja vaxa?
Att stånga pannan blodig
Hedda, 1-åringen (snart ettåetthalvt), klättrar överallt, precis överallt. På stolar, bord, diskbänkar, i fönster, toalettstolskanter, sängar, you name it. Och hon ramlar precis överallt med. Hon är inte försiktig direkt, hon hoppar i soffan, ställer sig längst ut på alla kanter, rullar hej vilt i sängar, ställer sig på borden...jag hinner inte springa efter och kolla allt hon gör och inte kan jag plocka undan möblerna heller. Hon får ramla helt enkelt, tänker jag, nån gång måste hon ju lära sig att klättrar man hej vilt, så ramlar man och då kan det göra ont.
Naturligtvis plockar jag ner henne när jag kommer åt, säkrar lägenheten så gott det går och bannar och förmanar och ajabajar. Men. Hon ramlar en hel del ändå. Och. Nån gång, som sagt, borde hon lära sig. För det är ju just det - varför LÄR hon sig inte? Hon fortsätter att göra likadant och ramla, likadant och ramla. Och slå sig. Så slår det mig, som en slägga i pannbenet. Jag gör exakt likadant, fast med en massa andra saker. T ex förhållanden. Jag fortsätter att göra likadant och ramla och göra likadant och ramla. Och slå mig. Hedda är ett år. Jag är 38. Hon har hela livet att lära sig. Jag har knappt börjat lära mig, jag har precis förstått att det måste vara något fel när man konstant ramlar och slår sig. Kanske på tiden att jag lär mig?
Naturligtvis plockar jag ner henne när jag kommer åt, säkrar lägenheten så gott det går och bannar och förmanar och ajabajar. Men. Hon ramlar en hel del ändå. Och. Nån gång, som sagt, borde hon lära sig. För det är ju just det - varför LÄR hon sig inte? Hon fortsätter att göra likadant och ramla, likadant och ramla. Och slå sig. Så slår det mig, som en slägga i pannbenet. Jag gör exakt likadant, fast med en massa andra saker. T ex förhållanden. Jag fortsätter att göra likadant och ramla och göra likadant och ramla. Och slå mig. Hedda är ett år. Jag är 38. Hon har hela livet att lära sig. Jag har knappt börjat lära mig, jag har precis förstått att det måste vara något fel när man konstant ramlar och slår sig. Kanske på tiden att jag lär mig?
Nostalgi
Jag är en sucker för julkalendrar. Att sitta och titta på årets julkalender varje dag=mys. Fast, lite jagar jag nog en känsla från längesen, den man hade i kroppen som liten, när varje dag var en evighet och man väntade med spänning på varje lucka som öppnades. Den känslan får jag nog inse att den är borta för alltid, men lite hopp och längtan finns ändå kvar att hitta den igen ( kanske letar på fel ställen...) Då sändes TV:s kalender bara på kvällen naturligtvis, inte som nu, både morgon och kväll. Trolltider är ju svårslaget, den kommer alla ihåg och det är också den enda kalender som sänts två gånger, 1979 och 1985. Annars är jag svag för Julens hjältar, som jag inte missade ett enda avsnitt av. Den gick 1999, alltså var jag 28 år när den gick och hade inte ens några barn att använda som alibi....
Sen kommer jag ihåg jullovsmorgon, som man tyckte var fantastiskt, tänka sig, barnprogram på TV på MORGONEN! Det var också hög mysfaktor, jag var oftast vaken själv när det började på morgonen, alla andra sov. Smög ner, satt med min gosehund i soffan och kollade ensam. Familjen Julofsson, Trazan och Banarne...
Vi fick Muppet Show-kalendrar ett år också, i varje lucka var det en liten plastsak. Fantastiskt, vilken wowkänsla. Nu skulle mina barn inte ens höja på ögonbrynen åt en sån kalender...fast chokladkalendern är fortfarande populär.
Jag suckar och tänker lite som alla generationer före oss. Det var bättre förr. När det inte fanns barnprogram tillgängligt hela dan, när tecknat var hårdvaluta och kalendrarna en dröm. När 7-åringarna inte önskade sig datorer, mobiler och TV-spel i julklapp. Suck.
Eller, var det det? Det vet vi nog inte förrän vi sett var allting slutar.
Sen kommer jag ihåg jullovsmorgon, som man tyckte var fantastiskt, tänka sig, barnprogram på TV på MORGONEN! Det var också hög mysfaktor, jag var oftast vaken själv när det började på morgonen, alla andra sov. Smög ner, satt med min gosehund i soffan och kollade ensam. Familjen Julofsson, Trazan och Banarne...
Vi fick Muppet Show-kalendrar ett år också, i varje lucka var det en liten plastsak. Fantastiskt, vilken wowkänsla. Nu skulle mina barn inte ens höja på ögonbrynen åt en sån kalender...fast chokladkalendern är fortfarande populär.
Jag suckar och tänker lite som alla generationer före oss. Det var bättre förr. När det inte fanns barnprogram tillgängligt hela dan, när tecknat var hårdvaluta och kalendrarna en dröm. När 7-åringarna inte önskade sig datorer, mobiler och TV-spel i julklapp. Suck.
Eller, var det det? Det vet vi nog inte förrän vi sett var allting slutar.
Rödstrumpa eller bitterfitta?
Vissa dagar känner jag mig bara så heligt förbannad. Heligt, abnormt, förbannad över att det kan vara sån skillnad på att vara mamma och pappa. Att två personer, som har 3 barn tillsammans, kan leva så enormt skilda liv. Att den ena personen, kan gå upp på morgonen, när han själv vill, efter att ha sovit gott hela natten, utan att bli väckt en enda gång, sätta sig med kaffet i lugn och ro och läsa tidningen, kliva i badet, ljumma runt lite, åka till jobbet och enbart behöva klä på och frakta sig själv.
Alltmedan den andra personen, efter att ha blivit väckt av 3 barn vid 5 tillfällen, kliver upp med minstingen halv 5 efter 4 timmars sammanlagd sömn, väntar in nästa barn som kommer halv 6, får ruska på den tredje som ska till skolan, ge alla frukost, byta blöjor, tjata hål i huvudet på de större för att de ska klä sig, borsta 4 par tänder, klä på 4-åringen som denna morgon vill vara bebis, försöka komma i en snabbdusch själv och få på sig lite kläder, packa 3 ryggsäckar, bråka med 7-åringen som inte vill ha stövlar, bråka med 4-åringen som inte vill gå på dagis och inte vill ha overall, få ut alla till bilen med fullastad barnvagn, plus 3 illaluktande soppåsar, in med alla barn i bilen, skrapa rutor, lämna först den ena på ett ställe, baxa ur alla ur bilen för att följa henne in på skolan, in med de 2 minsta igen, iväg till dagis, baxa ur bilen igen, plus barnvagn, in på dagis. Sen raskt hem för att försöka fixa jobbsök och uppgifter från jobbcoachen på de 4 timmar som står till buds, innan alla småkottar ska hämtas igen och samma procedur upprepas fast baklänges.
Den ena föräldern kommer hem från jobbet, tar Aftonbladet, går in på dass och sätter sig och läser i lugn och ro en timme. Funderar lite över vad han ska göra, ska nog dra på stan och ta en fika med en polare kanske...eller, varför inte ta en öl kanske? Tjaa, träna en sväng innan. Få se vad man kan hitta på. Kanske jobba extra i helgen? Fest på lördag? Få se nu, jag kanske skulle ta och träffa barnen i helgen, det är väl ett tag sen...4 veckor sen? Nej, jag jobbar på krogen istället.
Den andra föräldern har alla 3 barnen för fjärde helgen i rad. Den minsta konstant i ettochetthalvt års tid, utan avbrott. Den andra föräldern kan inte jobba extra på helgerna. Den andra föräldern kan aldrig gå på fest. Den andra föräldern kan inte träna eller gå på en ensam promenad. Den andra föräldern kan inte gå och ta en fika och prata med en kompis ifred. Den andra föräldern går upp på nätterna och vyssjar vakna barn 365 nätter på ett år, går upp senast kl 5 - 365 morgnar per år, byter 3000 blöjor per år, gör 1000 vällingflaskor, tvättar 1000 maskiner tvätt med nedkissade lakan och nedbajsade byxor, slänger 1000 blöjpåsar, fixar matsäckar, läser sagor, tröstar längtande barn och ramlande barn, pysslar om sjuka barn, handlar mat, blöjor, kläder, åker till läkaren, tandläkaren, BVC, går på föräldramöten, utvecklingssamtal, skolar in, ringer runt, fyller i papper, skjutsar på discon, kalas, till kompisar, till juniorerna, lagar mat, svarar på en miljon frågor, går på toa med 3 konstanta följeslagare, får aldrig tänka en hel tanke utan att bli avbruten, får ALDRIG, nånsin slappna av helt i en enda minut. För då är det någon som vaknar, skriker, ropar, ramlar, slår sig, bråkar, gråter, frågar, pockar. Den andra föräldern går och går och går och till slut så går hon sönder. En liten, sliten bit i taget. För det finns inget kvar att ta av vissa dagar.
Bitter? Ja, Som fan, vissa dagar. För att vi ska föreställa att bo i ett jämställt land. För att vi bor i ett land som månar om att föräldrar ska vara jämställda. För att vi bor i ett land, där jag blir ifrågasatt när jag ringer till Försäkringskassan och vill skriva över föräldradagar från den andra föräldern, för att han inte är intresserad av att vara hemma med sitt yngsta barn. För att han valt att inte vara en del i hennes liv. Av en sur, snipig röst, som inte har en aning om hur vårat liv ser ut, blir jag ifrågasatt:
- Varför ska du ta över de dagarna, ni vet att pappan har rätt till de dagarna?
Kärringjävel. Har jag lust att säga men gör det såklart inte. Håll bara käft, skicka över pappren och lägg dig inte i det du inte har en aning om. Så det handlar om pappans rätt? Pappans rätt till föräldradagar, pappans rätt till halva barnbidraget, pappans rätt till sina barn. I min värld, måste man förvärva den rätten. Genom att vara en förälder. En kråka på ett papper betyder inte ett skit. En spermieöverföring betyder nada, inget, noll. Förälder är man i hjärtat...men framför allt - i handling. Att underlåta att handla, att vara passiv, är samma sak som att välja bort. För det måste ligga hos föräldern själv att ta initiativet till sina barn. Och det är aldrig, aldrig förälderns rätt till barnen...det är barnens rätt till sina föräldrar det handlar om.
För mig, och för tusentals andra ensamstående föräldrar, kommer Sverige aldrig, aldrig bli ett jämställt land. Det spelar ingen roll hur många lagar som stiftas, hur många regler som finns...det måste finnas i hjärtat hos föräldrarna. I hjärtat, i samvetet och i den förbannade ryggraden.
Alltmedan den andra personen, efter att ha blivit väckt av 3 barn vid 5 tillfällen, kliver upp med minstingen halv 5 efter 4 timmars sammanlagd sömn, väntar in nästa barn som kommer halv 6, får ruska på den tredje som ska till skolan, ge alla frukost, byta blöjor, tjata hål i huvudet på de större för att de ska klä sig, borsta 4 par tänder, klä på 4-åringen som denna morgon vill vara bebis, försöka komma i en snabbdusch själv och få på sig lite kläder, packa 3 ryggsäckar, bråka med 7-åringen som inte vill ha stövlar, bråka med 4-åringen som inte vill gå på dagis och inte vill ha overall, få ut alla till bilen med fullastad barnvagn, plus 3 illaluktande soppåsar, in med alla barn i bilen, skrapa rutor, lämna först den ena på ett ställe, baxa ur alla ur bilen för att följa henne in på skolan, in med de 2 minsta igen, iväg till dagis, baxa ur bilen igen, plus barnvagn, in på dagis. Sen raskt hem för att försöka fixa jobbsök och uppgifter från jobbcoachen på de 4 timmar som står till buds, innan alla småkottar ska hämtas igen och samma procedur upprepas fast baklänges.
Den ena föräldern kommer hem från jobbet, tar Aftonbladet, går in på dass och sätter sig och läser i lugn och ro en timme. Funderar lite över vad han ska göra, ska nog dra på stan och ta en fika med en polare kanske...eller, varför inte ta en öl kanske? Tjaa, träna en sväng innan. Få se vad man kan hitta på. Kanske jobba extra i helgen? Fest på lördag? Få se nu, jag kanske skulle ta och träffa barnen i helgen, det är väl ett tag sen...4 veckor sen? Nej, jag jobbar på krogen istället.
Den andra föräldern har alla 3 barnen för fjärde helgen i rad. Den minsta konstant i ettochetthalvt års tid, utan avbrott. Den andra föräldern kan inte jobba extra på helgerna. Den andra föräldern kan aldrig gå på fest. Den andra föräldern kan inte träna eller gå på en ensam promenad. Den andra föräldern kan inte gå och ta en fika och prata med en kompis ifred. Den andra föräldern går upp på nätterna och vyssjar vakna barn 365 nätter på ett år, går upp senast kl 5 - 365 morgnar per år, byter 3000 blöjor per år, gör 1000 vällingflaskor, tvättar 1000 maskiner tvätt med nedkissade lakan och nedbajsade byxor, slänger 1000 blöjpåsar, fixar matsäckar, läser sagor, tröstar längtande barn och ramlande barn, pysslar om sjuka barn, handlar mat, blöjor, kläder, åker till läkaren, tandläkaren, BVC, går på föräldramöten, utvecklingssamtal, skolar in, ringer runt, fyller i papper, skjutsar på discon, kalas, till kompisar, till juniorerna, lagar mat, svarar på en miljon frågor, går på toa med 3 konstanta följeslagare, får aldrig tänka en hel tanke utan att bli avbruten, får ALDRIG, nånsin slappna av helt i en enda minut. För då är det någon som vaknar, skriker, ropar, ramlar, slår sig, bråkar, gråter, frågar, pockar. Den andra föräldern går och går och går och till slut så går hon sönder. En liten, sliten bit i taget. För det finns inget kvar att ta av vissa dagar.
Bitter? Ja, Som fan, vissa dagar. För att vi ska föreställa att bo i ett jämställt land. För att vi bor i ett land som månar om att föräldrar ska vara jämställda. För att vi bor i ett land, där jag blir ifrågasatt när jag ringer till Försäkringskassan och vill skriva över föräldradagar från den andra föräldern, för att han inte är intresserad av att vara hemma med sitt yngsta barn. För att han valt att inte vara en del i hennes liv. Av en sur, snipig röst, som inte har en aning om hur vårat liv ser ut, blir jag ifrågasatt:
- Varför ska du ta över de dagarna, ni vet att pappan har rätt till de dagarna?
Kärringjävel. Har jag lust att säga men gör det såklart inte. Håll bara käft, skicka över pappren och lägg dig inte i det du inte har en aning om. Så det handlar om pappans rätt? Pappans rätt till föräldradagar, pappans rätt till halva barnbidraget, pappans rätt till sina barn. I min värld, måste man förvärva den rätten. Genom att vara en förälder. En kråka på ett papper betyder inte ett skit. En spermieöverföring betyder nada, inget, noll. Förälder är man i hjärtat...men framför allt - i handling. Att underlåta att handla, att vara passiv, är samma sak som att välja bort. För det måste ligga hos föräldern själv att ta initiativet till sina barn. Och det är aldrig, aldrig förälderns rätt till barnen...det är barnens rätt till sina föräldrar det handlar om.
För mig, och för tusentals andra ensamstående föräldrar, kommer Sverige aldrig, aldrig bli ett jämställt land. Det spelar ingen roll hur många lagar som stiftas, hur många regler som finns...det måste finnas i hjärtat hos föräldrarna. I hjärtat, i samvetet och i den förbannade ryggraden.
