I backspegeln

Jag skjutsade barnen till Gävle i lördags. De stora ska vara där en vecka på påsklovet och Hedda fick hälsa på sin pappa ett par timmar. Jag lämnade henne där och gick på stan ett tag. Hon tyckte om att vara där en stund, att få vara en del av den där enheten som de andra två utgör när de "åker till pappa". Vi sov kvar i Forsbacka, hos Emelie (det närmaste man kan komma en gudmor, fast utan dop). Vår gamla gård. Lite mer sliten, men ändå likadan. Pratade med människor som varit en del av vårt liv de åren vi bodde där. Promenerade i ett sagolikt vackert Forsbacka på söndagsmorgonen, när solen bröt fram, vid vattnet, vid gamla bruket, vid herrgården. Ett sting av saknad, men kanske mer efter sådant som aldrig riktigt var än efter flydda tider eller det som är nu. Min mage vet att det var riktigt att flytta därifrån och magar har nästan alltid rätt.

För att sakna platser måste det finnas en känsla för platsen - och när den känslan förändras, är det egentligen aldrig platsen man saknar. Och så är det kanske med ting och människor också. Och ibland, när det kommer till platser och människor vi lämnat, så kan känslan lura oss lite. Sätta ett visst skimmer. Jag tror att det kanske är så för att vi ska minnas det som är fint, mer än det som gör ont. Kanske.

Men nuet är alltid nytt. Oavsett hur ont det gjort stunden innan. Att kunna släppa tankar man haft och känslor man känt är den största formen av frihet. Att kunna spara dem som minnen men ändå vara ny för livet. Varje dag, i varje ögonblick. Det är nog det vackraste sättet att leva. 



Förmodligen också något av det svåraste.

Utan solglajer

Hur hittar man livets skönhet i virvlarna som blir efter vispen i en vällingkastrull, kl 4 på morgonen efter 3 timmars sömn...efter ett gräl med sambon om vem som ska gå upp, efter en blodpuddingsmiddag, efter pulsande i smutsig blösnö med barnvagn och tunglastade matkassar och med snålblåsten i ansiktet, efter utebliven utbetalning från Försäkringskassan, efter stävjande av tusen gräl mellan storasyster och lillebror? 

Hur hittar man skönheten i en lugn och fridfull fredagskväll efter att ha hälsat på sin gamla mamma eller pappa på hemmet,  efter jobbet... och efter att  ha flackögt bemött hennes längtanstomma blick - och efter att ha låtit sin egen vika undan, efter att ha dragit en långsam suck av lättnad när man lämnat ålderdomshemmet och fått fly hem till sitt - men med en molande härd av dåligt samvete gnagande längst därinne bakom hjärtat?

Hur ser man skönheten i kärleken runtomkring sig, efter att ha blivit övergiven, förrådd och bedragen, sviken och utputtad i kylan, med krasad tro på att man är älskvärd?

Vi studsar alltid tillbaka. Något i livet gör alltid att vi studsar tillbaka.
Glimtvis, lyser det vackra igenom, kanske ibland i så korta stunder att vi inte hinner upppfatta det. Och ibland så starkt att det inte går att undvika, för det sprider sitt sken över hela tillvaron. När det händer, ta inte på solglajerna och backa två steg tillbaka...utan våga titta rakt in i ljuset. För det förblindar inte, det öppnar ögonen. En stund. 

Sen går vi oftast tillbaka till det grå igen. Men glöm aldrig att ljuset finns där. Glimtvis. Alla små, små, små pyttepartiklar av glädjestoft...är det som väver den stora lyckan.   


Är det någon som har en annan patentlösning, maila den till mig. 

Lite vilse

Hittar en fristad i pulkabacken, ett vilorum...där kvillrande Heddaskratt kastar sig upp i skyn som praktfulla fyrverkerier och gnistrande färgkaskader, faller ner likt fladdrande spiraler, lägger sig som små bomullstussar och vilar runt hjärtat. Dämpar saknad lite. Får mig att skratta med. Vi åker tokfort nerför den lilla backen, i samma pulka, jag styr in oss på varje stort och litet gupp och låtsasbannar Hedda för att hon kör på varenda gupp som finns, jag ylar och skäller varje gång pulkan buffar oss i baken och hon skrattar och skrattar. Sen rullar vi. Rullar och rullar nerför backen, in i buskar, in i träd. Blir liggandes på rygg med våra huvuden tätt intill varandra och tittar på gråhimmel och talltoppar. Lyssnar på tystnaden som bara bryts av en skata som träter längre bort i skogen. Vi är helt ensamma ute, inte en människa ser vi.

Minns att jag gick förbi samma pulkabacke förra vintern, och reflekterade över tvåsamhet och ensamhet...jag skrev om det och strax därefter läste du det. Du läste det mesta jag skrev då. För att lära känna det som är jag tror jag, för att komma lite närmare. För att få skratta lite. Och vi pratade. Och pratade...om man kan kalla det prat? Delade tankar. Värderingar. Mina texter och tankar fick dig att le. Fick dig att skratta i det som var grått då. Ditt sätt att resonera om saker fick mig att le. Och ditt sätt att vara. Le inuti. Nyfikenhet och längtan. Att ses. Leenden. Glädje. Värme. Hemma. Bara Vara. Vackert.

Och så avstånd och osäkerhet som nöter och trasar. Den dumma, dumma osäkerheten.

Jag var hemma och landad i mig...och tappade bort mig på vägen och gick lite vilse. Jag vill inte irra längre. Jag vill gå, glad i hågen, den väg som faller mig, utan att gå vilse. Och jag vill att våra vägar ska mötas där det går. Men jag tror du kanske gick vilse lite du med. Eller kanske åt helt andra hållet. Eller så gick vägarna bara isär, för att aldrig mer mötas. Jag skulle önska, att våra kompassnålar förde oss mot varandra igen.  

 

En stund av magi

Tystnaden har lägrat sig. Trots att barnafadern är hänvisad till SJ's goda vilja när det gäller att transportera de små liven till sitt hem, och trots det årliga, alltid så överraskande, "snökaoset" som alltid ställer till det för tågbolaget - så kom de iväg igår som planerat. Så nu är det tyst. Och tomt. Och här sitter jag och en 2-åring med ett Wii-spel och en massa ledig tid. 2-åringar är sådär på att spela Wii kan jag säga. De suger på bowling, ärligt talat. Så vi skippar Wii och drar till badhuset idag, det är planen i alla fall.

Julhelgen. Mamma här på julafton, storebror och hans lilla kille tittade förbi på fika på förmiddagen. Storebror återvände dessutom i skepnad av Tomten framåt kvällningen - eftersom Vilda var övertygad om att det var han som var den riktiga tomten förra året (otroliga skådespelarinsatser), så gjorde vi ett försök i år igen. Vilda är den enda i sin klass, förutom Herman, som fortfarande tror på Tomten. Hon säger det med viss stolthet i rösten, och med en ton som låter påskina att hon vet något som alla de andra inte vet - som att de missat en riktigt stor hemlighet. Vem vill ta bort den magin ur ett flickhjärta?

Så vi försökte upprepa framgångarna med brorsans skådespelartalanger från förra året...samma dräkt, samma knasdialekt, samma repliker "ja måst törk renskiten från skourna"...men icke...ett år klokare, ett år längre från barnfantasier, ett kliv längre från det magiska. Vilda teaterviskade direkt Tomten klev in genom dörren "Mamma! Det är ju Peter!"...sen granskade hon honom noggrannt genom hela showen. Eloge till henne, hon sa inte ett ord för att avslöja spektaklet för Beppe och Hedda. Vi hade en riktigt mysig julhelg...vi spelade Wii tills vi fick ont i armarana...i svartvitt eftersom vår gamla TV vägrade samarbeta - rättades dock till efter inköp av en scartadapter. Men det säger en del om barnens förväntningar...de tyckte det var fantastiskt att spela, trots svartvitt - och oh, så fantastiskt det blev sen i färg! 

Varför är det så att vi lurar i våra barn fantasier som Tomten för att skapa magi i deras tillvaro? Barns tillvaro är ju egentligen redan full av magi...är det så att det är vi vuxna som längtar  magi och fantasi...att vi saknar den tilltro vi hade som barn, på att livet glittrar, skiner och är magiskt i sig självt? Att känna att dagarna öppnar sig som stora oskrivna fält, att varje sekund kan leda till något fantastiskt. Att vi är kapabla till precis vad som helst. Att nuet och vi själva vibrerar av liv.

Det är ju det som är magin.
Inte en rödklädd farbror som kommer en gång om året och delar ut lite kommersiellt skit. Lögnen som hela vuxenvärlden konspirerar om för att hålla hemlig...filmer, sagor, sånger...allt görs för att upprätthålla myten.

Ungefär som med kärlek. Allt görs för att upprätthålla myten om den perfekta kärleken också, den magiska, filmiska kärleken. Hur många sånger, filmer och sagor blåser inte upp den bilden? Så långt från det som egentligen är kärlek...om det nu finns en patentförklaring på ordet. Och ju mer magiskt det framställs, desto gråare ter sig vardagen...fast den egentligen är det mest magiska vi har. Om man klarar av att skaka av sig tron på det där magiska som finns därborta någonstans, ogripbart.

Vi sitter här. Hedda och jag. Diskbänken svämmar över av disk. Diskmaskinen full av ren disk. Tvättkorgen full av lorttvätt, tumlaren full av ren (inte Rudolf). Obäddade sängar. Köksbordet fullt av Play-doh. Golvet fullt av tappade godisar, paketpappersbitar, smulor. Jag får nog ta lite hjälp av Heddaliten och börja leta lite i högarna efter det magiska. Vi packar nog en väska och drar till badhuset...ska titta henne i ögonen, lyssna till hennes skratt och försöka skönja det magiska därinne...har jag tur smittar det av sig. En liten stund. Jag vet ju att det finns där.

Gud och Jesus-snacket

Sådärja. Nu har vi ställt in den. Granen. Den falska. Jag gav upp för ett par år sen, åka iväg och noggrannt leta efter den finaste, mest perfekta ädelgranen, frakta hem den med 3 ungar och barnvagn i släptåg, yxa till den för att få ner den i foten...och så dammsuga barr i ett halvår. De är vackra, de luktar gott, men nej...nu kör vi fejk. Undrar om det är så det känns för grabbs som gillar silikon med? Det kanske helt enkelt är lättare att greppa ett stadigt tag om ett par som liksom inte sladdrar iväg åt alla håll. Det är liksom lättare att få till styrseln och formen på en fejkgran med, om man gillar symmetriskt. Alla grenar lika långa och lika yviga/oyviga, inga luckor nånstans. 

Julpyntandet av granen är också färdigt, alla 1493 föremålen på plats. Uppkastat i klasar av barnen. Det är jul. Vackert? Nej...men det är jul. Och lite mysigt. Mamman sätter upp belysningen, glittret och stjärnan. Och de få sköra saker som fortfarande är hela. Alla två. Sen är det fritt fram för buset. Ligisterna. Beppe lyckades med konsstycket att hänga 23 föremål på en och samma gren i år. Jag tror kanske att jag ska låta honom ta över planerandet av garderober och förvaring. Estet...nej. Men en sann logistiker i vardande.

I morse skulle vi till kyrkan och titta på miniorernas lussetåg, vi hade Vildas bästis Frida här och tjejerna skulle hämtas av Fridas mamma före 9, för att förbereda i kyrkan. Vi ställer liksom aldrig klockor här hemma, eftersom vår egen lilla Hedda-tupp galer mellan 4 o 5 varje morgon. Men idag tyckte hon det var lämpligt att slå upp sina blå strax före 8. Det är nog den märkligaste känsla jag känt på länge. Att vakna på morgonen istället för på natten. Till på köpet somnade jag i soffan strax efter tio igår kväll, vaknade och lade mig i sängen vid midnatt. Ni förstår själv, jag har nog sovit ikapp 3 års sömnbrist på en natt. Nu står jag mig till pensionen.

I alla fall blev det lite lätt panikkänsla innan vi hann iväg i morse...men så jädrans duktiga de var! På tre övningstillfällen hade de fått in alla texter, de stod lugnt och stilla och sjöng av hjärtans lust...och med ett drag av allvar som aldrig funnits förut. De börjar bli stora. På gott och ont. De är så fina. Beppe frågade högt och tydligt vem snubben var som hängde framme i taket med armarna rakt ut. Jesus, svarade jag. Jaha..är han en gud mamma? Njääe...inte riktigt.

Dax att ta Jesus och Gud-snacket med honom. Det är fan svårare än att prata om blommor och bin - där vet man ju hur allt går till, det är hur enkelt som helst att förklara. Men det är svårare att förklara för ett barn när det handlar om vad man vill tro själv...där det inte finns några sanningar. Där allt handlar om vad man vill känna i sitt eget hjärta. Jag kan liksom inte säga ja, om han frågar om han fanns på riktigt. Eller om Gud finns. Jag vet vad jag tror...och inte ens det alla gånger.

Jag tror...att jag tror på kärleken. Och att vi alla är en del av Gud - Kärleken - Energin...kalla den vad som helst. Den finns i oss alla oavsett om vi varken ser den eller känner den. Vi lever i en dimmig tillvaro, där andra värden fått ta alltför stor del av vår sinnesnärvaro, men vid vissa tillfällen i livet strömmar den energin rakt igenom en. Den gudomliga. När man öppnar hjärtat. Och när man känner att den kommer i samklang och finner någon annans energi, när man hamnar i samklang - då vet man vad livet är. Där i kärnan. Det är ju liksom det, som är liv. 

Men det har ju väldigt lite med kyrkan att göra egentligen. Eller kanske inte - för en del människor finns den energin i gemenskapen där. Men farbror Gud...och hans enfödde son...det är sagor för mig. Kanske en omskrivning av energin. Jag tror helt enkelt att jag gör det enkelt för mig och berättar det som en saga för Beppe. Så kan han välja att tro på vad han vill.   

Just det ja. Som trollet Tryggve skulle ha sagt.

Tänk att det ibland krävs att man faller högt från skyarna och slår rejält i backen innan vissa saker står klart för en. Och tänk att man kan försvinna och förirra sig så långt in i sina egna tankar att omvärlden framstår som lätt absurd, när det egentligen är man själv som vränger till det. Jag har haft ett eget lustigt hus i skallen ett tag, med speglar som förvrider vinklarna...men så värst roligt vet jag inte om man kan säga att det var. Inte roligt, men nödvändigt. Hallå världen. Jag är vaken nu. Och någon gång, om det faller sig, ska jag nog banne mig skriva en bok.

Titel? Att kyssa prinsessor adjö.

Just så.

"The coming months will bring many opportunities for you to see life from a fresh... new perspective. This is the natural effect of becoming more comfortable in your own skin. You are learning to love yourself as you are, without conditions. And your life, the screen on which you project your thoughts, feelings, and actions, will reflect this love and comfort right back to you. Dropping expectations, conditions, and judgment, you will be blessed beyond what you are currently capable of imagining. Enjoy the ride. Namaste." - Dorothy Mendoza Row

Det kan inte sägas tydligare. Det var läxan. Rakt upp i Fejan, bokstavligen. Dropping expectations, conditions. Enjoy the ride.

Varför kan man inte börja om från början? Bara när det verkligen behövs? Kontrollfreak-Susanne did it again.

Inte riktigt klok. Än.

Självrannsakan. Jag tror att jag blir klokare varje dag, på vissa områden i alla fall, men gör ändå grova missar där jag verkligen inte vill. Tänk att jag aldrig använder den hjärnkapacitet som ska finnas där nånstans...inte i hjärtefrågor i alla fall, utan jag bara går rakt på. Men det är väl det som är jag. Att jag talar först och tänker sen...eller jag tänker och delar pronto, kan aldrig hålla något inne. Istället för att tänka, tänka efter igen och sen dela om det forfarande är aktuellt. Bara rakt på utan prut. Så dumt många gånger.

Har lämnat Vilda och Beppe vid stationen, köpt hem rödvin och glögg, nytt moppskaft med micromopp (fan vad jag lyxar), hyrt kärleksdravelfilm (gråtvänlig), lånat böcker (Heddavänliga och mammavänliga). Måste fylla helgen. Skulle egentligen ha åkt till Skåne, men så blev det inte. Tomt. Och sorgligt. 

Ibland önskar man verkligen att man kunde vrida tillbaka tiden. Men det är bara att tacka livet för läxan och försök bli lite klokare. Igen.

Nån som vill parta i helgen??? Ja just ja. Jag har ju barn att ta hand om. Snälla Tomten...en alltid tillgänglig, pålitlig barnvakt...du kan lägga till det på listan. Och jädrar vad många gentjänster jag kommer bli skyldig. 

 

Julbön

Livet verkar inte sträva åt samma håll som jag just nu. I smått som i stort. Och då kan man undra, om jag ska falla till föga, ge upp och lära ytterligare en läxa (eller 256?) av motgångarna, eller om det bara betyder att jag ska kämpa hårdare? Det känns mer än tillräckligt just nu att bara få vardagen att rulla. Men ljusglimtarna tittar igenom där emellan, jag får en sån fantastisk känsla i hela kroppen i vissa stunder med barnen...som jag inte brukar känna annars mitt i gråa vardagen. 

Men jag är lite rädd att en av de andra fantastiska ljusglimtarna jag fått ta del av ett tag, är på väg att försvinna helt och hållet ur mitt liv. Om så blir, kommer den bli mycket saknad. Och ett litet utrymme skulle alltid stå tomt någonstans därinne i bröstet. Eller, som grinchen skulle ha sagt - hjärtat skulle krympa ett par storlekar.

God jul då Susanne. Fina klappar som vanligt. När är det dax att inse, att inte förrän du ser att livet är fullkomligt som det är...oavsett om du så skulle få gå i trasiga sandaler i vinterkylan och käka tallkottar till kvällsmat? Måste det gå så långt? 

Fast om jag tänker efter...förra året vid den här tiden gick jag på knäna i träsklera. Nu har jag fått glida fram ett slag, allt har rullat på. Omväxling förnöjer?

Frid. Que sera, sera.

Hink och spade-språket

Jag och Hedda the Hun drog till Prästryggen idag. För er icke initierade kan jag delge att det är playan i Frövi, dit man sommartid stack och badade dagligdags som barn/tonåring, med den ofrånkomliga följden spysjuka mot slutet av sommaren - beroende på algblomningen. Det är en fin strand - skapligt stor, med tillhörande camping, liten kiosk och toaletter. Den känns fräschare än när jag var barn, vilket är konstigt med tanke på att den egentligen inte är mer än tillfräschad färgmässigt till det yttre - den ser annars exakt likadan ut fortfarande. Det kanske är jag som sänkt kraven efter 25 år. Det är i alla fall ett mysigt bad.

Hedda befinner sig konstant i vattnet när vi är iväg. Den här gången hade vi införskaffat ett par armpuffar. Ni skulle sett hennes min när hon kom på att hon faktiskt flöt fast hon inte nådde botten med fötterna. Obetalbart. Sen gick det knappt att få in henne på det grunda igen. Tänk att man gör samma misstag en tredje gång...får barnen att fatta tjusningen i mer avancerade saker än de klarar på egen hand...och så får man finna sig i att antingen fortsätta assistera i trädklättring, djuphavsdykning, frittfall, fallskärmshoppning, vad det nu än vara månde...eller finna sig i att tampas med en vansinnigt fäktande, skrikande 2-åring, som bara DÖÖÖÖR om hon/han inte får utför JUST den DÄR aktiviteten.

Vi grävde en hel del med. I vanlig ordning hade vi med oss en rejäl mängd spadar, hinkar, byttor, kannor. Bäst vi satt där kom en liten lintott och sög tag i en spade. Jag räckte honom en hink också och försökte få Hedda att dämpa sig lite i sitt illvrål "MIIIIIN" och inse att det är roligare att leka flera. Jag hade sett honom tidigare, vid bryggan. Hans mamma satt, kutryggig och nästan utan alla tänder i munnen, på bryggkanten medan han plaskade i vattnet en liten bit ifrån, i allsköns ro. Rätt som det var började hon gasta (på ryska? tjetjenska? ingen aning) åt honom...när han inte kom på en gång gick hon bort och slet tag hårt i armen på honom. Sen gick hon en kortis med honom i handen för att en minut senare lämpa av honom där hon plockade honom, för att själv fräsa och gå upp till filten.

Vi satt där och grävde tillsammans. Så droppade storebrorsan in och fick också låna en spade, så vi byggde vallar och öste vatten. En syster kom också och försökte slita spaden ur handen på Hedda, men det satte jag stopp för - bara för att man är liten är man inte obetydlig. Vi gick till bilen och hämtade fler spadar. Pappan och mamman härjade från filten, pappan kom och försökte plocka av minsta killen spaden...pojken hade tidigare försökt plocka andras saker lite här och var på stranden medan pappan plockat av honom och skällt. Jag tittade på pappan, förskte le lite avväpnande och räckte spaden till pojken igen. "It's ok"...."ok?" sa pappan och gick snällt tillbaka till filten igen. Vi fortsatte grävandet, medan mamman slängde misstänksamma blickar i lönndom. Hon undrade säkert vad jag hade för baktankar med vänligheten.  Storebrorsan, som kunde några ord på knagglig svenska, började prata lite...de var 8 syskon. Jag ville fråga honom massor av saker, men vi hann inte prata så mycket, Hedda krävde sitt och föräldrarna samlade snart ihop barnen på samma bryska sätt och drog sig därifrån. Han hade koll, storebror. Han var kontaktsökande, hade en vänlig glimt i ögonen och var noggrann med att Hedda skulle ha en uppsättning spade och hink hela tiden, oavsett om syskonen försökte plocka av henne. När de skulle gå samlade han ihop allt och lade tillbaka (vi var ute i vattnet då och hann inte ens säga hej då). Jag undrar. Jag undrar om de får den kärlek de behöver. Jag undrar vad de upplevt. Jag undrar hur det karska sättet att behandlas ska forma dem. Hur de själva ska bli mot sina älskade och mot omvärlden. 

Det är en underlig värld vi lever i. Den kunde vara så enkel. Men svåra upplevelser, grundade av andra människors rädslor och upplevelser i sin tur, tar bort det vackra i så många människors liv. Och så fortsätter det i en oändlig ström, generation efter generation, i land efter land. Det vänds utåt, som hat mot andra, rädsla för att verka sårbar och svag. Det ger sig tillkänna som förtryck mot andra, våld och ingen förmåga till empati. Tänk om man bara kunde slå av den strömbrytaren och slå på ljuset och värmen istället. I alla männsikors liv. Bara så. Så mycket enklare. Alla dessa barn. Alla dessa liv.

Imorgon får jag mina pluttar tillbaka igen. Jag hoppas att de får den kärlek de behöver.    

Snipp snapp snut

Nu har jag bestämt mig. Risken att sätta fler små Nilssonar till världen ska minimeras å det grövsta. Snipsnipp. Samtal med gynläkare idag och uppsatt på väntelista till operation. Har funderat på detta från och till sen Hedda kom, det som gjort att jag tvekat hittills är den lilla sorgen som gnagit, sorgen över att aldrig ha känt den där gemenskapen och starka kärleken i att dela barnen - jag kände det inte med något av barnen, men jag visste inte riktigt vad jag saknade förrän efteråt. Vi befann oss på skilda ställen fast i samma rum genom hela vårt förhållande...

Så det har funnits en längtan, en längtan efter att få känna den känslan någon gång i livet...men det är ju bara mitt ego som trånar. För tänker jag längre, på att verkligen ta hand om en liten ännu en gång och att vara pensionär när denna lilla söting flyttar hemifrån...ja då slår hela mitt larmsystem bakut. Och likaså om jag tänker på att räcka till för de barn jag redan har. Så det är inte så mycket att fundera vidare på. Snippsnipp. I september. Jepps. 

Nära och ändå så långt borta

Det är skönt att vara inne i trallen. Det finns en skönhet i att komma hem, trött i kroppen, få hämta barn som blir glada när jag kommer och hämtar dem ( istället för förbannade, som Beppe blev när han bara gick 15 timmar i veckan - han hade ju inte lekt färdigt när jag kom), komma hem, köra trallen hemma...det blir rull på ett annat sätt, ingenting känns jobbigt - även om jag inte riktigt hinner med allt hemma som jag ska. Dammsugaren har inte blivit rastad sen i fredags...

Tänker på avstånd. Och närhet. Vad det är som får en att känna sig nära en annan person? Jag levde tillsammans med en människa i 9 år, fick 3 barn tillsammans med densamma, men kände mig aldrig nånsin riktigt nära. Inte ens i de stora ögonblicken när barnen föddes, det största man kan dela tillsammans, kände jag att jag kunde dela det stora som hände - för han var aldrig riktigt där, själsligen (inte kroppsligen heller på tredje, men det var ingen direkt skillnad...). Att leva så nära inpå varandra under så lång tid, men att ändå vara så jävla långt ifrån. Vi kunde lika gärna ha levt i skilda solsystem. Men man blir hemmablind...man vet inte riktigt vad man saknat förrän man förstår och ser det fullt ut - hur det skulle kunna vara.

Den man jag träffar nu bor nästan 60 mil ifrån. Vi har setts ungefär en gång i månaden...däremellan reser han en del i jobbet och vi befinner oss ofta långt mer än de 60 milen ifrån varandra. Ibland går det dagar innan vi pratas vid...ett mail, ett sms lite då och då...ändå känns han så nära, bara en tanke bort. Och när vi ses, även om det är sällan, då finns han verkligen där. Hela han. Han är där han vill vara och jag med. Jag hoppas i alla fall att han känner samma närhet som jag gör...det är en skön känsla. Jag blir alldeles lugn inombords när vi ses, samtidigt som hjärtat skuttar och rusar. Hemma. Jag känner mig hemma. Och ohämmad:D.

Livet går i sina snirklar och krokar, det överraskar på gott och ont, men det har alltid en mening i slutändan. Vad som än hänt har det fört mig till den punkt jag är nu...och vad som än händer så för det mig vidare. Precis som det ska.  


Nu. Alltid bara nu.

Nynattade barn. Ett halvt glas kallt vitt upphällt (lill-lördag!). Ibland, ganska ofta, tappar jag bort vad som är viktigt...tappar bort det i yran och hetsen runt det som kallas liv. Papper som ska skrivas och lämnas in (har 4(!) olika blanketter som ska in till FK, för sommarens ledighet o för 3 av Heddas sjuktillfällen), räkningar som ska betalas, matsäckar som ska skickas med ( tre dagar i rad den här veckan...), spysjukor, hostnätter, planering av barnens sommarledigheter, pengabekymmer (löst tack och lov, pris ske Gud - skatteåterbäringen!), längtan efter egentid, fotbollsträningar, avslutningskläder, tvätt, städning....mat för guds skull, de ska ju helst äta också. Har varit så småhetsad denna vecka att jag hastat över nattningar, de har krånglat så de har kommit sent i säng med - och så ska jag hinna duscha efter de lagt sig och helst varva ner också...så det har blivit kortisnattningar.

Ikväll bad Beppe om saga och killning...du får välja svarade jag. Saga blev det. Sen kom det i alla fall...mamma, kan du ligga en stund hos mig (Vilda väntade i rummet bredvid på sin nattning)...nej hade jag på tungan, men avbröt mig...det är ju nu - det är ju NU jag har chansen. Att snusa, att mysa, att leva. Att känna att de VILL ha sin mamma ligga bredvid, de vill bli kramade, gosade, de vill bli smekta, de vill ha närhet. Och jag gosade in mig, strök över hans lilla fjuniga nacke, hans bulliga små kinder, knappnäsan, den lena ryggen, de knubbiga armarna. Hans varma lilla hand på min arm. Om 10 år slänger han upp sina lortiga strumpfötter i storlek 42 på soffbordet, rapar och säger: Morsan ge faan!...när jag vill klappa honom på kinden. Det är NU som gäller. Nu kommer aldrig igen.

Sen får man lära sig så värdefulla saker när man ligger där, som man aldrig skulle få reda på annars.

- Mamma, VET du vem som kan ha sönder S T Å L???
- Neej....Stålmannen?
- Hulken. Och Stålmannen. Och Batman.
- Ahaa....
- Och Batman kan ha sönder is också, stora isbitar!
- Ok. 

Allvarsamma miner. Begrundan över detta fantastiska fenomen. Kan vara bra att veta vem man ska ringa nästa gång man vill ha iskross i drinken. Eller behöver ha en gaffel böjd.
 

Mammor

Jag hinner inte med riktigt. Känner att jag vill skriva, för min egen skull, men tappar driften lite när allt praktiskt kräver sin tribut rent tidsmässigt. Jag tappar skrivandet snabbt när jag inte skriver, som det väl är med mycket...utom att cykla och att älska kanske:)

I lördags firade vi mamma, 60-årskalas hela dagen, riktigt mysigt - familjen samlad, mamma (såklart), mina bröder med familjer och min faster, farbror och kusin (tillbringade många somrar hos min faster och farbror när de hade lantbruk...många roliga minnen). God mat och gott sällskap, jag gillar att bara "hänga" med familjen, blir inte så många tillfällen vi samlas allihop tyvärr.

Vad ger man en mamma som fyller 60? Har man gott om tid att pilledutta på egen hand, så målar man en tavla med tanke och hjärta, man skriver ett gäng inspirerade dikter, man gör fantasifulla fotomontage. Har man inte den tiden att skramla ihop på dygnet går man ihop och köper presentkort på byggvaruhus, för den händiga mamman som rustar sitt hus på egen hand. Sen tar man ett axplock av sina dikter, handskriver...nåja, försöker handskriva dem vackert sirligt på vackra papper...det är bara det att slutresultatet inte blir riktigt som man tänkt när man har tre kottar som klättrar över en, springer runt en, hänger över en och tjatar på en medans man mödosamt försöker plita ner några bokstäver här och där. Nåja, tanken var ju god. Mamma - jag ville ge dig en bit av mitt hjärta. Du sa att det var skönt att ha mig tillbaka, den Susanne som fanns för 10 år sen, men som gömt sig noga under flera år. Vissa av dikterna har hjälpt mig tillbaka igen.


Jag hoppas mina barn och förhoppningsvis barnbarn vill vara med och fira mina 60. Och 70 och 100.

Att gräva gropar är ett smutsigt jobb men mammor måste ibland göra det

( Vad fan, det gick bara en dag, sen händer det ju viktiga saker som bara måste luftas ju!) Det här med döden. Döden som en naturlig del av livet. Och att lära sig att se sina barn bära sorg, att låta dem få göra det på sitt eget sätt. I morse tittade jag ut för att kolla till Willy the Rabbit, som flyttade ut i sin efterlängtade (av mig då, för att slippa kladdet med lösbajs av en lösspringande kanin inne) utebur för ett par dar sen. Redan genom fönstret anade jag att något inte stod rätt till, han låg på sidan. Kaniner ligger inte på sidan. Döda kaniner ligger på sidan. Tassade ut och kände på honom, kall och lite stel. Ingen av barnen hade vaknat än. Oj. Släppte en liten tår i min ensamhet, för att jag hade övervägt kvällen innan att ta in honom över natten men valt att låta bli (tyckte han skulle vänja sig), för att jag visste hur ledsen Vilda skulle bli, och för att...för att han var en mycket söt, sällskapssjuk och kärvänlig liten kanin, även om han bajsade löst på golvet och bet rätt hårt ibland.

Funderade först på att inget säga till barnen på morgonen, utan vänta till vi kom hem...vi har svårt nog ändå att komma iväg på mornarna...men jag ville att Vilda skulle kunna känna och klappa på honom innan han blev för likstel. Så jag väckte henne och förklarade så mjukt jag kunde att Willy hade gått hädan, gått till de sälla jaktmarkerna, lämnat in, dragit vidare, kolat....dött. Jätteledsen liten Vilda, såklart. Som att trycka på en knapp. Sen berättade hon att hon hört starka ljud mitt i natten, som att Willy stampat och levt rullan, så hon hade stängt fönstret i sitt sovrum för att det lät kusligt...förmodligen blev han så skrämd, av en räv eller något, att han dog knall och fall. Jag fick ännu sämre samvete för att jag inte tagit in honom på kvällen. Fan.

Beppe tog nyheten lite annorlunda, jämrade sig lite och pysslade sedan med annat, som om inget särskilt hade hänt. Vi kom iväg till slut, till dagis och fritids och jobb. Jag berättade för personalen på fritids vad som hänt...Vilda såg ut som en hålögd, väldigt ledsen liten zombie...det krävde sin förklaring. Då tittar en av fritidsfröknarna på Vilda och klämmer ur sig:

- Jaa, man får ju räkna med sånt när man har djur. Det hör liksom till.

Precis vad en liten 8-åring vars kanin precis dött vill höra. Ajajaj. Klumpigheten kom sig av välvilja, av att vilja trösta, men ack så fel det kan bli ibland.

Vi bestämde att vi skulle begrava Willy när vi kom hem. Ringde mamma och frågade om vi kunde gräva i hennes trädgård, vår lilla plätt är inte mycket att begrava en kanin på. Så efter jobbet åkte vi hem, bar in nu ännu stelare Willy och lade honom i hans älsklingsfilt. Den som han bajsade allra mest på...fast lyckligtvis rentvättad just idag. Hedda och Vilda borstade honom fin, klappade honom...Hedda försökte ropa på honom och väcka honom flera gånger, förstod att det var något som inte var riktigt. Vi lindade in honom i filten och lade honom i en papperskasse...vi försökte med en jättefin skokartong först, men han hade blivit så stel och var så utsträckt att han inte fick rum riktigt..det känns lite hädiskt att TRYCKA ihop en liten död kanin för att få ner honom i en kartong.

I bilen på väg till mamma kläcker Beppe plötsligt ur sig:

- Mamma, ska du grilla ditt skelett när du dör?

- Va?

- Grilla skelettet, sådär så det brinner upp du vet.

Såklart. Vi pratade ju om kremering för ett tag sen. 

Framme hos mamma försökte jag hysteriskt gräva en grop bredvid komposten, i höggräset i kanten av trädgården, tung, våt lerjord blandat med sten...gick väl...sådär. Inte min bästa gren, att gräva kaningropar. I alla fall inte samtidigt som jag försöker hindra en plutt från att springa ut i bilvägen och de två andra från att slå ihjäl varandra. Till slut fick gropen duga...vi rullade ur Willy ur filten, klappade honom och sa hej då ordentligt, lade i en blomma och maskrosblad, rullade in honom igen....stoppade honom i en plastpåse (kändes sådär...men för att inte djur ska gräva upp honom). Vi lade ner honom försiktigt i gropen...sjöng Hejkån Bejkons fina godnattvisa och grät lite. Grävde igen gropen...lade en fin sten på. En liten blomma. Vinkade lite upp till molnen, där Willy hoppade på ulltussarna. Sen gick vi och gungade...sjöng Idas sommarvisa och skrek sommarskrik så det skallade mellan träden. Lattjade lite med bollen. Och kände, att livet är rätt underbart ändå. Det går vidare och det känns skönt att känna det i kroppen. Livet. Och att ha varandra. Och att få gråta över döden emellanåt.   

Medströms

Jag får månadsanställning på städfirman! De erbjöd mig en heltid på fabriken...tydligen är jag en klippa på att städa toaletter, skönt att man har hittat sitt kall! De ringde från kvinnofängelset i fredags dessutom och erbjöd en dagtid över sommaren...men den kan jag inte tacka ja till nu när jag får tillsvidare på fabriksstäden. Det känns ok. Just nu känns det ok - tillsvidareanställning, nära till dagis o skola, jobbet bara ett par hundra meter från Vildas skola, dagtid (mitt första dagtidsjobb!), fysiskt arbete (gillar)...inte bra lön direkt, men definitivt bättre än att stämpla. Och skönare.

Tillit. Tillit till att livet för en dit det är meningen, att det mesta ordnar sig. Jag hade EN förhoppning när vi flyttade ner - att fixa en dagtid så det skulle funka med barnen. Den bockar jag av nu. Kanske inte en dröm - men livet är ingen dröm, livet är här och nu och det måste fungera. Det som är viktigt är NU, och det spelar ingen roll om man städar en fabrik eller kunglig provsmakare (eller kung heller för den delen), om man inte tar till sig NU. Det är NU det händer. Livet. Inte sen, inte då. Och det händer inuti...det du känner, det du är, hur du upplever allt omkring dig, vad du tar till dig.

Ska bli spännande att se om jag kan hitta det vackra i att vaska avlopp. Jag tar det som en utmaning...hähä=)

   


Bubblor och gubbjävlar

Barnens pappa ringde idag och berättade att de fått sitt nya lilla syskon nu, en lillasyster. Min första reaktion? 3-åringen i mig, den lilla skitungen som gör vad som faller henne in, sa helt enkelt "skit på dig, bajskorv" och lade på luren i örat, klick. I verkligheten lämnade den vuxna Susanne bara över luren till barnen. Japp. Och frågade t o m hur det kändes att ha fått ett litet syskon. Frågan är, hur räknas mognadsgraden? Är det efter den inre eller den yttre reaktionen?

Fan, jag trodde jag hade kommit längre än så, men jag kan inte rå för det - första tanken var att den lilla bebisen minsann får ha sin pappa med sig från scratch, den lilla bebisen behöver aldrig få en mamma på gränsen till nervsammanbrott, för det finns någon som kan lösa av kolikkvällar och skriknätter. Det fick inte min lilla bebis ha. Hon fick istället dela sin uttröttade mamma med 2 syskon till (vilka definitivt inte fick mycket av sin mamma det året). Den nya lilla bebisen behöver inte ens dela...hon får ha 2 föräldrar på heltid, och så kommer storasyskonen (inte alla, inte lilla Hedda) och hälsar på var tredje helg. Rättvist? Nää. Men ok, livet är inte rättvist. Det går ändå.

Jag tycker, att man tar hand om de barn man har först, innan man skvätter runt och fixar nya. Rent krasst. Men om man väljer ut mammor till sina blivande barn, som bestiger berg och går genom eld för sina barn...då kan man skvätta på lite och sen röra sig vidare. Kanske ren instinkt, vad fan vet jag?

Mina barn har i alla fall en morsa som aldrig sviker. Aldrig. Hon kan bli jävligt trött och snäsa och gorma mellan varven, men hon finns alltid, alltid där. Och det är värt en hel del. Det kanske kan kompensera lite för en pappa som inte brydde sig om att lära känna en när man var liten. Eller också inte. Vad vet man. Nu ska jag vara lite 3-åring för mig själv en stund, känner att jag behöver det. Det ömmar och sticker lite när jag tänker på Heddaliten. Heddaliten och den nya bebisen. Men Heddaliten vet ju inget, hennes dag är ny och fin ändå. Gott så. Vi vuxna kanske krånglar till det ibland, så blir det lätt i den vuxna världen, med de vuxna tankarna och de vuxna föreställningarna om hur saker ska vara och gå till. Nu ska jag krypa ner i badet, vara 3 år, blåsa bubblor och lyssna om det hörs ovanför vattnet om man säger gubbjävel under vattnet.  
  

Nya tider

Aaaah...jag är helt mör i kroppen när jag kommer hem, att hämta barnen efter långt arbetspass tar verkligen slut på sista reservkrafterna. Och så kommer man hem, väskor ska packas upp, smutskläder i tvätten, röja upp efter morgonens panik, laga mat...ta hand om gallskrikandes Hedda som vägrat äta på dagis och är vrålhungrig - men som samtidigt vill vara ute och blir förbannad när hon måste gå in. Har fått ont som 17 i händerna av allt moppande, urvridning av trasor och körande av fullastad, sneddragande skithusstor städvagn (kors o tvärs över hela fabriken, väjandes hej vilt för truckar och fan och hans moster - jo, de bor på fabriken!). Hoppas det är övergående invänjningsvärk, så inte handleder och tummar börjar spöka - då blir det olidligt. Men jag tror på träningsvärk (kan man få det i leder?).

Tänker tillbaka. Till kaoset när jag stod med nyfödd bebis ensam, oro för hur jag skulle få ihop allt ekonomiskt, oro för hur det skulle bli med jobb (kunde ju inte gå tillbaka o jobba kvällar o helger, när Heddas pappa inte ville lära känna henne), oro för hur jag skulle fixa barnen själv. Beslutet att flytta. Att packa ihop ett radhus ensam med tre ungar på släp. Att aldrig nånsin kunna slappna av, att vara dygnetruntförälder utan avlösning, utan paus, i snart 2 år. Nu står vi här, 2 år senare...har fixat bebistiden, har fixat flytten, har fixat dagjobb, har fixat föräldraledigheten ekonomiskt, har fixat att vara arbetslös (nåja...inte helt ensam, pappa var så go och ställde upp i skarven innan A-kassan kom igång - OCH när bilen gav upp helt!) Nu är vi ute på andra sidan...eller ute ur första kapitlet, bara resten av boken kvar. Gahhh! Jag ska fixa tonårstjejer helt själv!!! Haha...vi kommer klara oss. Vi är fighters, alla fyra. Återstår bara att försöka bli lite mer livsnjutare, där har vi också kommit en bra bit på väg - jag behöver inte steka perfekta pannkakor längre, eller baka lika stora bullar....alltid något;) Seriöst, jag har släppt på mycket av kontrollfreaksfasonerna...det känns skönt. Det känns liv. Blir det kaos nu kan jag handskas med det, för det är MITT kaos.

Och sen...sen blir det till att lägga upp en plan, en önskelista. För jag tänker ju inte städa till ungarna blir stora (förutom hemma då) - men det funkar perfekt nu, dagtid, nära till jobbet, fysiskt arbete...och tiderna funkar jättebra när barnen är så små. Men sen då...jag vet ju inte vad jag ska bli när jag bli stor...fortfarande!

Förnöjsamhet, ett underskattat tillstånd

Det är väl ingen konst att få ihop tillvaron som ensamstående med tre ungar när man jobbar...va fan, de får ju både frukost och lunch borta, vilken lyx att bara behöva sno ihop käk en gång om dan.... och inte är de hemma och skitar ner lika mycket heller, så städningen är ju gjord på en pisskvart. Vad är det alla gnäller om, livspussel hit och dit? Hä. Det ska bli intressant att se hur vi faktiskt får ihop allt, utan att det blir för sena kvällar...men jag har hopp om livet. 

Om jag lyckas få 3 någorlunda mätta barn i sängen före åtta på kvällen, åtminstone så pass rena att lakanen inte blir kolsvarta, gärna med tänderna borstade och med ett ombyte rena kläder att ha till morgonen efter - då är jag hur nöjd som helst. Allt annat är en bonus. Idag lyckades vi storhandla allihopa utan att undertecknad började skrika och skälla inne på affären. OCH fika på konditorit, under ordnade former - ALLA satt vackert på sina platser under hela fikastunden. Fantastiskt. Det finns en gud. Sen att jag fick springa runt hela jäkla gården och leta efter Beppe, samt släpa hem honom skrikandes när det var dax att gå in för kvällen...och bråka med Vilda om läxan idag igen (inte hennes fel den här gången, hennes mamma hade lyckats slänga läxpappret...) är sånt vi kan stoppa längst bak i garderoben och glömma bort. 

Det spirar och det gror, både i mig och utanför. Och det är så grymt, grymt skönt...att slippa bråka om de förbannade vinterkläderna på mornarna. För småbarnsföräldrar har det inte ett dugg att göra med ljuset att man känner sig piggare på våren, det är enbart det faktum att man slipper kränga på alla ungar overaller, vantar, mössor, fleeceställ, stövlar, kragar...7 gånger om dan, som lättar trycket över bröstet... det är säkert!

Jag tycker om min tillvaro. Jag skulle inte byta ut den för allt smör i Småland. Kanske lite förbättringar här och där, men det är ett vackert liv. 


Reflektioner

Ser tillbaka, får visioner framåt. Faller i tankar, inte om nuet, utan om sen och då...och låter mig falla i det en stund - utan att tvinga mig tillbaka till just nu, som jag ofta gör. Dået, som format mig till den jag är just nu, i alla fall delvis. Jag är en klippa, ett berg, jag är jord och rötter, så känns det inuti. Det kan storma på ytan, stora vågor kan slå över mig, jag kan rya och gå på, till och med bli nervös och lite spattig, men djupt därinne i kärnan är det kav lugnt. Det ska mycket till numera för att rubba mig, jag ser inte längre små, små saker, jag ser inte längre att saker går fel - det händer bara, utan förskyllning, utan utsållning - saker händer och man får ta tag i dem om det behövs, oftast kommer det något gott av dem i slutändan. Det som är viktigt finns därinne i mig, kärnan, oförändrad, fast. Och den gror och slår rot, växer, varm och svällande. Kärleksrot. Den lyser. Min fasta punkt är jag, allt annat kan förändras, men min fasta punkt som aldrig stjälper över ända, är jag. Det känns tryggt.

Jag får ögonblicksbilder framåt. Som minnen, fast tvärtom, knasiga. Hur jag står vid en träbänk i ett rustikt kök i vacker omgivning, varmare klimat (Syditalien?), skär egenodlade grönsaker, harmonisk blick och ett leende i mungipan. Bakom mig smyger en man närmare de 70 (jag är i samma ålder då) fram, lägger armarna om livet på mig och kysser mig i nacken, vilket får mig att spricka upp i ett ännu större leende. Köket är fullt av människor i olika åldrar, barn springer in och ut och stojar. Romantiskt dravel...nej, vackert. Vackra bilder. Kan det bli så? Klart det kan, livet kan bli som man vill, om man väljer att se det vackra i det som sker. Det skulle lika gärna kunna vara vid en rostfri diskbänk i ett förortsområde varsomhelst, men känslan i bilden är den jag målar med hjälp av omgivningen.

Liv. Så vackert. Så fult ibland, men någonstans i det fula finns alltid en vacker punkt att fästa ögonen på. Man får ramla, man får slå sig, man får gråta. Man plockar upp delarna, torkar tårarna och fäster blicken på det vackra igen. Om man orkar och om man vågar. 

Jag har släppt alla mina rädslor. De kanske lurar där bakom någonstans, men jag känner igen deras fula trynen när de sticker fram dem - jag räcker lång näsa åt dem och lipar, talar om för dem var de hör hemma. Så fäster jag blicken på det vackra och ser att det lyser. Livet lyser.  
  

Tidigare inlägg
RSS 2.0