vallingtrasket

Jag hinner inte med riktigt. Känner att jag vill skriva, för min egen skull, men tappar driften lite när allt praktiskt kräver sin tribut rent tidsmässigt. Jag tappar skrivandet snabbt när jag inte skriver, som det väl är med mycket...utom att cykla och att älska kanske:)

I lördags firade vi mamma, 60-årskalas hela dagen, riktigt mysigt - familjen samlad, mamma (såklart), mina bröder med familjer och min faster, farbror och kusin (tillbringade många somrar hos min faster och farbror när de hade lantbruk...många roliga minnen). God mat och gott sällskap, jag gillar att bara "hänga" med familjen, blir inte så många tillfällen vi samlas allihop tyvärr.

Vad ger man en mamma som fyller 60? Har man gott om tid att pilledutta på egen hand, så målar man en tavla med tanke och hjärta, man skriver ett gäng inspirerade dikter, man gör fantasifulla fotomontage. Har man inte den tiden att skramla ihop på dygnet går man ihop och köper presentkort på byggvaruhus, för den händiga mamman som rustar sitt hus på egen hand. Sen tar man ett axplock av sina dikter, handskriver...nåja, försöker handskriva dem vackert sirligt på vackra papper...det är bara det att slutresultatet inte blir riktigt som man tänkt när man har tre kottar som klättrar över en, springer runt en, hänger över en och tjatar på en medans man mödosamt försöker plita ner några bokstäver här och där. Nåja, tanken var ju god. Mamma - jag ville ge dig en bit av mitt hjärta. Du sa att det var skönt att ha mig tillbaka, den Susanne som fanns för 10 år sen, men som gömt sig noga under flera år. Vissa av dikterna har hjälpt mig tillbaka igen.


Jag hoppas mina barn och förhoppningsvis barnbarn vill vara med och fira mina 60. Och 70 och 100.

( Vad fan, det gick bara en dag, sen händer det ju viktiga saker som bara måste luftas ju!) Det här med döden. Döden som en naturlig del av livet. Och att lära sig att se sina barn bära sorg, att låta dem få göra det på sitt eget sätt. I morse tittade jag ut för att kolla till Willy the Rabbit, som flyttade ut i sin efterlängtade (av mig då, för att slippa kladdet med lösbajs av en lösspringande kanin inne) utebur för ett par dar sen. Redan genom fönstret anade jag att något inte stod rätt till, han låg på sidan. Kaniner ligger inte på sidan. Döda kaniner ligger på sidan. Tassade ut och kände på honom, kall och lite stel. Ingen av barnen hade vaknat än. Oj. Släppte en liten tår i min ensamhet, för att jag hade övervägt kvällen innan att ta in honom över natten men valt att låta bli (tyckte han skulle vänja sig), för att jag visste hur ledsen Vilda skulle bli, och för att...för att han var en mycket söt, sällskapssjuk och kärvänlig liten kanin, även om han bajsade löst på golvet och bet rätt hårt ibland.

Funderade först på att inget säga till barnen på morgonen, utan vänta till vi kom hem...vi har svårt nog ändå att komma iväg på mornarna...men jag ville att Vilda skulle kunna känna och klappa på honom innan han blev för likstel. Så jag väckte henne och förklarade så mjukt jag kunde att Willy hade gått hädan, gått till de sälla jaktmarkerna, lämnat in, dragit vidare, kolat....dött. Jätteledsen liten Vilda, såklart. Som att trycka på en knapp. Sen berättade hon att hon hört starka ljud mitt i natten, som att Willy stampat och levt rullan, så hon hade stängt fönstret i sitt sovrum för att det lät kusligt...förmodligen blev han så skrämd, av en räv eller något, att han dog knall och fall. Jag fick ännu sämre samvete för att jag inte tagit in honom på kvällen. Fan.

Beppe tog nyheten lite annorlunda, jämrade sig lite och pysslade sedan med annat, som om inget särskilt hade hänt. Vi kom iväg till slut, till dagis och fritids och jobb. Jag berättade för personalen på fritids vad som hänt...Vilda såg ut som en hålögd, väldigt ledsen liten zombie...det krävde sin förklaring. Då tittar en av fritidsfröknarna på Vilda och klämmer ur sig:

- Jaa, man får ju räkna med sånt när man har djur. Det hör liksom till.

Precis vad en liten 8-åring vars kanin precis dött vill höra. Ajajaj. Klumpigheten kom sig av välvilja, av att vilja trösta, men ack så fel det kan bli ibland.

Vi bestämde att vi skulle begrava Willy när vi kom hem. Ringde mamma och frågade om vi kunde gräva i hennes trädgård, vår lilla plätt är inte mycket att begrava en kanin på. Så efter jobbet åkte vi hem, bar in nu ännu stelare Willy och lade honom i hans älsklingsfilt. Den som han bajsade allra mest på...fast lyckligtvis rentvättad just idag. Hedda och Vilda borstade honom fin, klappade honom...Hedda försökte ropa på honom och väcka honom flera gånger, förstod att det var något som inte var riktigt. Vi lindade in honom i filten och lade honom i en papperskasse...vi försökte med en jättefin skokartong först, men han hade blivit så stel och var så utsträckt att han inte fick rum riktigt..det känns lite hädiskt att TRYCKA ihop en liten död kanin för att få ner honom i en kartong.

I bilen på väg till mamma kläcker Beppe plötsligt ur sig:

- Mamma, ska du grilla ditt skelett när du dör?

- Va?

- Grilla skelettet, sådär så det brinner upp du vet.

Såklart. Vi pratade ju om kremering för ett tag sen. 

Framme hos mamma försökte jag hysteriskt gräva en grop bredvid komposten, i höggräset i kanten av trädgården, tung, våt lerjord blandat med sten...gick väl...sådär. Inte min bästa gren, att gräva kaningropar. I alla fall inte samtidigt som jag försöker hindra en plutt från att springa ut i bilvägen och de två andra från att slå ihjäl varandra. Till slut fick gropen duga...vi rullade ur Willy ur filten, klappade honom och sa hej då ordentligt, lade i en blomma och maskrosblad, rullade in honom igen....stoppade honom i en plastpåse (kändes sådär...men för att inte djur ska gräva upp honom). Vi lade ner honom försiktigt i gropen...sjöng Hejkån Bejkons fina godnattvisa och grät lite. Grävde igen gropen...lade en fin sten på. En liten blomma. Vinkade lite upp till molnen, där Willy hoppade på ulltussarna. Sen gick vi och gungade...sjöng Idas sommarvisa och skrek sommarskrik så det skallade mellan träden. Lattjade lite med bollen. Och kände, att livet är rätt underbart ändå. Det går vidare och det känns skönt att känna det i kroppen. Livet. Och att ha varandra. Och att få gråta över döden emellanåt.   

Jag kommer nog ta en liten paus. Sommaren drar i mig, jobbet drar i mig, men framför allt, barnen drar i mig - med all rätt. De förtjänar en närvarande mamma, som inte svarar: mm, snart, jag kommer, ska bara skriva klart!
Och jag förtjänar att vara närvarande med mig själv med. Hamnar så lätt sittandes kvar vid datorn sent på kvällen, när barnen lagt sig. Först en lite rapport dock: jag får besök i helgen. Skånebesök. Hemma hos mig. Fan också, då räcker det inte att raka benen den här gången, nu måste jag städa också! Hähä...så najs. Så jäkla najs. Jag kan bara le. Och le lite till. Puss på er. Ha det fint.

Jag kanske skriver lite kråkfötter emellanåt. Om barnen slänger ur sig något urbota kul kanske.  

Åh denna värme! Äntligen! Som jag längtat. Och bara för att göra saker klara så menar jag för en gångs skull inte den där luddiga omvärldsvärmen, den mänskliga, eller den inre kärleksvärmen...nä, nu menar jag faktisk vanlig, jävla , hederlig, äkta sommarvärme. Vi åkte hem till mamma en sväng, efter att först ha varit  en repa på stan, till bibblan och till affären för anförskaffning av lördagsgodis. Vilda och Beppe har varit i luven på varandra hela dan, i stort sett varit på vippen att slå ihjäl varandra för minsta lilla. Men så hände något. En liten stund av under. Jag klev ut på altanen hos mamma...då sitter de där mittemot varandra på golvet, fridfullt lekandes...med varsitt stort, av värmen alldeles sladdrigt, rabarberblad på huvudet. De såg inte kloka ut. De tittade upp på mig lite snabbt och fortsatte sedan med vad som verkligen syntes vara serious business. De satt och plockade små bitar av växter och rullade in i andra rabarberblad, dock mindre än de som för tillfället hängde över öronen på dem.

- Vad gör ni? frågade jag och försökte verkligen skärpa till mig för att inte ramla ihop i en fnissande liten hög.

De tittade båda två på mig, med miner som tydligt påvisade att kunde jag inte se vad fan de höll på med måste det vara något allvarligt fel på mig. Rabarberbladen fladdrade runt öronen när de rörde på sig. 

- Vi gör tacos!

Såklart. Vilken jävla dum fråga. Ska tänka på det nästa gång jag ser någon med rabarberblad på skallen. De skyddade i alla fall mot solen. 

En nästantvååring som häller ut en heeeel flaska barnolja i badvattnet blir väldigt, väldigt len i skinnet. Och väldigt, väldigt, väldigt hal.

Ledig dag...behövs verkligen den här veckan...har slitit som en gnu på jobbet. Kroppen är inte ung längre, kan inte slita så hårt oavbrutet utan vila...inte utan att få ont lite här och där. Känner av handlederna som fan, blir av allt moppande. Sen känner jag av varenda muskel i hela kroppen, men det ska tydligen inte vara farligt, det sägs att det ska finnas något som kallas träningsvärk...pft, löjligt! Aldrig hört talas om!

Regnar idag, känns helt ok - mysa inne med barnen och passa på att komma ikapp lite hemma - tänk att det rasar så snabbt hemma, på en vecka är precis allt ogjort. Bara att ge sig på det igen, klädhögar, tvätthögar, grushögar och kaninlämningar...varför kan det aldrig nånsin dyka upp en pengahög så där oförhappandes på golvet kan man ju undra?

Vilda ska sova över hos kompis ikväll och stanna där över dan imorgon, så hon ska inte till fritids då. Det verkar som de flesta är lediga klämdagen imorgon, men vi kör på som vanligt. Behöver dock bara lämna på ett ställe imorgon bitti - underlättar lite. Annars har det flytit på kanonfint med dagislämningar o hämtningar nu -skulle någon ha sagt till mig för några år sen, innan jag hade barn (eller bara hade ett), att jag skulle få ordning på och komma iväg och lämna tre ungar på olika ställen själv varje dag, så hade jag ringt psykakuten. Då hade jag fullt upp att komma iväg själv på mornarna. Tänk att man kan fylla sitt liv med så mycket av sig själv...så avlägset nu:D.

Vilda tappade bort sina nya regnbyxor förra veckan, de var till Kvinnersta (jordbruksskola 3 mil härifrån) på utflykt med skolan och hon hade regnbyxorna med sig i ryggsäcken. När de åt matsäcken packade hon ur dem och glömde såklart att packa i dem igen. Lite purken blev jag att ingen vuxen drog en repa och kollade av bord och bänkar innan de stack hem igen - en förstaklassare kanske behöver lite hjälp att komma ihåg saker ibland. Trodde byxorna var ohjälpligt borta, bara att sätta på köpanyalistan...men så ringde mamma igår och hade varit in där och letat reda på dem efter jobbet. Tack mamma, sånt gör mig glad! Och Vilda med.

Idag är bara värme.



 

 

Inatt drömde jag att jag hittade sanningen. Den som förlöser världen. Jag tror jag hade den på riktigt en stund faktiskt. Skulle skriva om den i dagens inlägg hade jag tänkt, men jag är ledsen, den är som bortblåst. Shit happens. Ni får helt enkelt klara er utan.

Och så vaknar man ur en sån dröm till en dretdag. Drar det kort: Helt missat att det är städdag i föreningen, får se alla grannar ute med krattor när jag drar med ungarna till bilen för att vi ska skjutsa Beppe på kalas. Då känner man sig lagom dum när man sveper förbi till sina viktiga ärenden (varför känner man sig dum...jo, för man vill inte känna sig OSOLIDARISK, det värsta skällsordet i svenskan...hörde en mamma sitta och skälla på sin 10-åriga son på tåget för ett tag sen, för att han var osolidarisk mot laget, han hängde med huvudet och önskade sig därifrån eftersom alla på tåget hörde...jag kände mig ungefär som honom). Jag vinkade lite åt grannarna och ropade att vi kommer sen, ska bara skjutsa...vilket vi egentligen inte alls tänkt, vi hade tänkt dra iväg på en tjejstund eftersom Beppe skulle kalasa.

Jag glömmer allt just nu...men det är så nedrans mycket papper så jag blir galen...vanliga rutinerna håller jag koll på, men nu ska jag till olika ställen varje dag på schemat, det drösar in papper från dagis och fritids om stängningsdagar, klämdagar, semestrar och fan och hans moster. Och alla papper ska lämnas tillbaka, ifyllda. Hur kunde alla dessa papper bli en nödvändighet? Räcker det inte att lämna in schemat? Om jag fyllt i att mina barn ska var där klämdan, varför måste jag lämna in en särskild lapp vid sidan om, om att de ska ha barnomsorg då? 

Väl tillbaka på gården...försök kratta en gräsmatta precis vid parkeringen med en nästantvååring som springer ut bland bilarna hela tiden och vansinnesskrattar för det är så fantastiskt roligt när mamma blir förbannad och springer efter.

Sen har de varit på värsta humöret alla tre...gapat, skrikit, grinat, tjatat, gnällt. Ända in i det sista, Beppe och Hedda ända ner i sina sängar. 

Fast...den enklaste förklaringen kanske är att det är jag som varit omöjlig idag. Varför då kan man ju undra, när jag drömmer såna fantastiska drömmar på nätterna. Vi tar en enkel förklaring där med. Jag kanske helt enkelt bara behöver ett skott i råttan. Enkelt är ofta bäst.  

Vilda: När jag blir vegetarian ska jag bara äta tre sorters kött.

Susanne: Men om man äter kött är man inte vegetarian.

Vilda: Men man kan vara halvvegeterian!

Beppe: Man kan också vara haj. Eller indian. Jag ska bli indian för då får man äta kött!

På väg hem till storebrorsan m familj (vi skulle dit och fira barnens kusin, men åkte dit sent på em eftersom vi är genomförkylda och det skulle finnas en liten bebis på besök före):

Vilda: Varför åker vi dit så sent?

Susanne: För att vi inte ska smitta bebisen.

Beppe: Har DOM en bebis???

Susanne: Neej, Johannas syster har en.

Beppe: Men ska dom inte ha nån bebis?

Susanne: Nej, det tror jag inte de skaffar någon mer...

Vilda: Va??? Kan man välja om man inte ska ha nån...hur gör man det? (kanske en adekvat fråga med tanke på barnproducerandet hos vissa av barnens närstående, ingen nämnd)

Susanne: Ja, det kan man.

Vilda: Hur då?

Susanne: Antingen får mamman äta nåt som kallas P-piller som gör att det inte blir några barn av äggen, eller så får pappan ha en kondom.

Vilda: Vad är det?

Susanne: En gummigrej som man trär på snoppen, som en ballong ungefär.

Vilda: Åh, en SÅN har jag sett på datorn! De är oranga!

Beppe: Å jag har sett på TV!

Susanne (förvånat): Jaha!(och undrar stillsamt om de visar sån reklam på Bollibompa eller på SVT.s hemsida)

Vilda: Man kan blåsa upp dem!

Beppe: Jag är en ekorre.

Vilda: Nej, det är du inte!

Beppe: Joho, jag är en ekorre.

Vilda (indignerat): Nehej, det är du inte alls, för du har ingen svans!!!

Beppe: Joho, jag har visst en svans.

Vilda: Jag ser ingen svans.

Beppe: Jag sitter på den.

( Susanne kan inte sluta garva, Vilda riktigt pissed off ) Grabben är redan ett geni. Säg att du sitter på den, ingen kan bevisa motsatsen. Klart som fan du är en ekorre... 

Jag fortsätter förundras över omvärldens värme. Heddaliten blev sjuk igår igen..det kändes inte så jättekul att behöva stanna hemma från jobbet igen efter bara 2 veckor, speciellt inte eftersom städfirman är nyintroducerad på ett stort företag och ska fösöka göra ett gott intryck och ett sjuhelvetes bra jobb nu i början - och ingen annan personal är inkörd på min fabriksrunda än. Så jag tänkte, jag hör med mamma - det tog emot som 17 eftersom hon jobbar eftermiddagsskift den här veckan. Men hon kom...min goa mamma kom före 7 i morse och passade Hedda så jag kunde göra vändan på fabriken, sen åkte hon raka vägen till jobbet för att jobba till kl 22...tack fina du!

Skulle ha haft med en klasskompis till Vilda hem idag med, tanken var att jag skulle skjutsa tjejerna till första gången på fotbollsträning - fick ringa och avstyra det med, men föräldrarna erbjöd sig på en gång att hämta och skjutsa hem Vilda från träningen istället. Inte heller behövde vi ge oss iväg till skolan för att hämta Vilda när hon slutade idag, det fixade en granne...och samma granne frågade om de skulle ta med Vilda i morgon bitti och skjutsa henne hem efter skolan imorgon. Jag blir alldeles stum, det är fantastiskt. Så många schyssta människor.

Men i morgon kan jag inte trolla med jobbet...jag lär vara hemma. Det svider lite, det känns riktigt tillfredsställande att vara igång och jobba igen, att få känna sig ordentligt mör i kroppen när man somnar på kvällen. Också himla skönt att inte nöta lika mycket på varandra, barnen kommer glatt med hem när jag hämtar på dagis. Mycket tid till annat blir det inte, jobba, äta, sova, tvätta, städa...kanske inte så konstigt när allt ska rulla samtidigt som man är borta hela dan. Men det känns gott och varmt där i magtrakten. Livet är gott. Riktigt gott.  

Barnens pappa ringde idag och berättade att de fått sitt nya lilla syskon nu, en lillasyster. Min första reaktion? 3-åringen i mig, den lilla skitungen som gör vad som faller henne in, sa helt enkelt "skit på dig, bajskorv" och lade på luren i örat, klick. I verkligheten lämnade den vuxna Susanne bara över luren till barnen. Japp. Och frågade t o m hur det kändes att ha fått ett litet syskon. Frågan är, hur räknas mognadsgraden? Är det efter den inre eller den yttre reaktionen?

Fan, jag trodde jag hade kommit längre än så, men jag kan inte rå för det - första tanken var att den lilla bebisen minsann får ha sin pappa med sig från scratch, den lilla bebisen behöver aldrig få en mamma på gränsen till nervsammanbrott, för det finns någon som kan lösa av kolikkvällar och skriknätter. Det fick inte min lilla bebis ha. Hon fick istället dela sin uttröttade mamma med 2 syskon till (vilka definitivt inte fick mycket av sin mamma det året). Den nya lilla bebisen behöver inte ens dela...hon får ha 2 föräldrar på heltid, och så kommer storasyskonen (inte alla, inte lilla Hedda) och hälsar på var tredje helg. Rättvist? Nää. Men ok, livet är inte rättvist. Det går ändå.

Jag tycker, att man tar hand om de barn man har först, innan man skvätter runt och fixar nya. Rent krasst. Men om man väljer ut mammor till sina blivande barn, som bestiger berg och går genom eld för sina barn...då kan man skvätta på lite och sen röra sig vidare. Kanske ren instinkt, vad fan vet jag?

Mina barn har i alla fall en morsa som aldrig sviker. Aldrig. Hon kan bli jävligt trött och snäsa och gorma mellan varven, men hon finns alltid, alltid där. Och det är värt en hel del. Det kanske kan kompensera lite för en pappa som inte brydde sig om att lära känna en när man var liten. Eller också inte. Vad vet man. Nu ska jag vara lite 3-åring för mig själv en stund, känner att jag behöver det. Det ömmar och sticker lite när jag tänker på Heddaliten. Heddaliten och den nya bebisen. Men Heddaliten vet ju inget, hennes dag är ny och fin ändå. Gott så. Vi vuxna kanske krånglar till det ibland, så blir det lätt i den vuxna världen, med de vuxna tankarna och de vuxna föreställningarna om hur saker ska vara och gå till. Nu ska jag krypa ner i badet, vara 3 år, blåsa bubblor och lyssna om det hörs ovanför vattnet om man säger gubbjävel under vattnet.  
  

Aaaah...jag är helt mör i kroppen när jag kommer hem, att hämta barnen efter långt arbetspass tar verkligen slut på sista reservkrafterna. Och så kommer man hem, väskor ska packas upp, smutskläder i tvätten, röja upp efter morgonens panik, laga mat...ta hand om gallskrikandes Hedda som vägrat äta på dagis och är vrålhungrig - men som samtidigt vill vara ute och blir förbannad när hon måste gå in. Har fått ont som 17 i händerna av allt moppande, urvridning av trasor och körande av fullastad, sneddragande skithusstor städvagn (kors o tvärs över hela fabriken, väjandes hej vilt för truckar och fan och hans moster - jo, de bor på fabriken!). Hoppas det är övergående invänjningsvärk, så inte handleder och tummar börjar spöka - då blir det olidligt. Men jag tror på träningsvärk (kan man få det i leder?).

Tänker tillbaka. Till kaoset när jag stod med nyfödd bebis ensam, oro för hur jag skulle få ihop allt ekonomiskt, oro för hur det skulle bli med jobb (kunde ju inte gå tillbaka o jobba kvällar o helger, när Heddas pappa inte ville lära känna henne), oro för hur jag skulle fixa barnen själv. Beslutet att flytta. Att packa ihop ett radhus ensam med tre ungar på släp. Att aldrig nånsin kunna slappna av, att vara dygnetruntförälder utan avlösning, utan paus, i snart 2 år. Nu står vi här, 2 år senare...har fixat bebistiden, har fixat flytten, har fixat dagjobb, har fixat föräldraledigheten ekonomiskt, har fixat att vara arbetslös (nåja...inte helt ensam, pappa var så go och ställde upp i skarven innan A-kassan kom igång - OCH när bilen gav upp helt!) Nu är vi ute på andra sidan...eller ute ur första kapitlet, bara resten av boken kvar. Gahhh! Jag ska fixa tonårstjejer helt själv!!! Haha...vi kommer klara oss. Vi är fighters, alla fyra. Återstår bara att försöka bli lite mer livsnjutare, där har vi också kommit en bra bit på väg - jag behöver inte steka perfekta pannkakor längre, eller baka lika stora bullar....alltid något;) Seriöst, jag har släppt på mycket av kontrollfreaksfasonerna...det känns skönt. Det känns liv. Blir det kaos nu kan jag handskas med det, för det är MITT kaos.

Och sen...sen blir det till att lägga upp en plan, en önskelista. För jag tänker ju inte städa till ungarna blir stora (förutom hemma då) - men det funkar perfekt nu, dagtid, nära till jobbet, fysiskt arbete...och tiderna funkar jättebra när barnen är så små. Men sen då...jag vet ju inte vad jag ska bli när jag bli stor...fortfarande!

Är det något man lär sig av att leva med 3 barn, så är det att slutligen komma till ro med att befinna sig i ett ständigt klädkaos. Jag försökte länge systematisera och effektivisera det här med kläder och förvarandet av kläder, men har äntligen gett upp. Det ligger klädhögar lite här och var, någonstans finns någon typ av tanke bakom, men den är sedan länge glömd...men jag har iaf några kategorier att bjuda på:

- Kläder som barnen de facto VILL använda, som är rena och ligger i byrå/garderob

- Kläder som barnen nästan aldrig använder som är rena och ligger i byrå/garderob och tar upp onödig plats

- Kläder som barnen egentligen har växt ur men som är favoriter och därför inte får plockas bort utan ligger i byrå/garderob och tar upp onödig plats

- Kläder som barnen har använt litegrann, som varken är rena eller smutsiga, som ligger i små högar på golvet

- Kläder som är urväxta som ska ges bort, som ligger i en kasse i garderoben och tar upp onödig plats

- Kläder som barnen ärvt, som är alldeles för stora, som ligger nerpackade i kartonger i förrådet och tar upp plats

- Reservkläder, som "bra att ha på dagis", men som av någon outgrundlig anledning hänger i hallen och tar upp plats

- Kläder som är tvättade och ligger i torktumlaren

- Kläder som är tvättade och hänger på torkställningen

- Kläder som är tvättade och vikta och ligger i en hög i fåtöljen

- Kläder som är tvättade och vikta och ligger i en hög på min säng

- Kläder som är tvättade och ligger kvar i tvättmaskinen

- Kläder som är otvättade och ligger i en hög framför tvättmaskinen

- Kläder som är smutsiga  och ligger i tvättkorgen

- Kläder som är smutsiga och ligger på golvet på bra ställen att slänga ifrån sig på (under soffan, under sängen, i badrummet)

- Kläder som barnen faktiskt har på sig

- Kläder som blivit smutsiga på dagis, tagits hem men glömts kvar under barnvagnen och blir svurna över för att de skulle följt med i tvätten som precis gick igång i tvättmaskinen

- Kläder som glömts kvar i skolan/på dagis/hos kompisar/hos pappa/på okänt ställe

- Kläder som ingen vet vems dom är eller var de kommer från


Ni förstår själva. Det är bara att ge upp. Det var fan bättre förr, när man hade ETT ombyte och delade skor med brorsan.