Att lyckas med att misslyckas
Varit på jobbintervju idag...intervju var väl kanske och ta i, mer en check på att jag kanske inte är helt socialt missanpassad. Ska provjobba en vecka i januari, passar jag för jobbet blir jag provanställd ett halvår till att börja med, passar jag inte så är det byebye direkt. Det ska bli spännande, kul som bara den. Ska sitta och leta sponsorer till Rofub, rikrorganisationen för utsatta barn, det är en kampanj jag kan ställa mig bakom till 100 %, annars skulle jag ha svårt att sitta och ringa runt och försöka pracka på företag hela kampanjen. Funkar det bra, så är det eget kontor, måndag-fredag 8-17, inga mer kvällar, helger och storhelger!!! Wow. Tänk att få raka veckor. Även om barnen kommer få jättelånga dagar (11 timmar med pendlingen), så skulle det kännas otroligt mycket bättre än att tvingas ha dem på kvällis och nattis. Jag hoppas.
Hade dessutom träff med jobbcoachen på eftermiddan, vilket gav en del idag. Ville han skulle hjälpa mig att peppa inför provveckan och det kom en del vettigt. Vi pratade om stress och nervositet, om negativ stress. Jag har så svårt att inte tycka att jag är usel på det jag gör om jag inte är bäst. Och att sitta som ny säljare, på ett ställe där man skriver upp på en whiteboard vad alla säljer för, är inte bästa stället att känna en sån press. Chansen är inte stor att man hamnar bland top 10 i första taget direkt. Måste bli av med tänket. Jämföra för mig själv: hur det skulle kännas att göra provveckan om jag har den pressen på mig själv hela tiden; eller att göra provveckan och bara tänka att det är kul att kolla vad jag klarar av, ser det som en erfarenhet.
Jobbcoachen bad mig tänka på alla tillfällen i mitt liv som jag lyckats. Jag blev bara ett enda stort frågetecken. För hur jag än tänker, kan jag inte känna att jag "lyckats" med något. Men tänk på de gånger du inte misslyckats då, hur ser du på dem? För det är ju de gånger du lyckats. Mitt tänk är helt bakvänt - jag ser det bara som att om jag inte misslyckas, är det bara som det ska, det betyder inte att jag lyckats med något...det är bara om jag misslyckas med något som det är åt helvete, då känner jag mig inte värd ett skit. Så - jag kan aldrig göra något bra, men jag kan göra massor av dåliga saker. Det är ju verkligen ett bra sätt att se på sig själv...
Så jag tänkte: jag har fixat plugget otroligt bra - fast om jag fick ett fel på ett prov och hade bäst resultat, så var det inte tillräckligt, eftersom jag hade missat en fråga. Jag gick ut med bäst betyg i en hel årskurs, men var inte ens stolt för det. Resten av det jag pluggat med, har jag genomgående legat på toppresultat. Men ingen stolthet, inget "lyckats"-tänk. Jag har fått jobb utan problem, nästan hela mitt liv. Och de jobb jag haft har de velat ha mig kvar, den service jag gett har varit uppskattad, har funkat bara i arbetsgrupper. Ändå har jag alltid känt mig otillräcklig. Hela min självbild är helt skruvad. Säger någon att jag är bra på något, så ursäktar jag mig genast.
Det är säkert en rädsla någonstans där bakom också. För om någon tror att jag är så bra på något, så följer en press och ett ansvar, att jag måste vara lika bra nästa gång, för att någon annan väntar sig det. Jag får inte misslyckas då. Och eftersom jag bara ser det som lyckträffar när saker blir bra, så tror jag inte att jag har kapaciteten att leverera lika bra igen. Jag har enbart sökt mig till "lågstatus"-arbeten, där arbetskapaciteten inte går att mäta. Ändå vet jag ju, att jag är en jäkel på att arbeta.
Vi är säkert många som fungerar på det här sättet...men tänk så skönt att slippa! Att tryggt landa i vem man är och vad man klarar. Och att klara att se sitt eget värde, även de gånger det inte går så bra.
Det ska vi jobba på. Om jag klarar det...jag kanske misslyckas.
Hade dessutom träff med jobbcoachen på eftermiddan, vilket gav en del idag. Ville han skulle hjälpa mig att peppa inför provveckan och det kom en del vettigt. Vi pratade om stress och nervositet, om negativ stress. Jag har så svårt att inte tycka att jag är usel på det jag gör om jag inte är bäst. Och att sitta som ny säljare, på ett ställe där man skriver upp på en whiteboard vad alla säljer för, är inte bästa stället att känna en sån press. Chansen är inte stor att man hamnar bland top 10 i första taget direkt. Måste bli av med tänket. Jämföra för mig själv: hur det skulle kännas att göra provveckan om jag har den pressen på mig själv hela tiden; eller att göra provveckan och bara tänka att det är kul att kolla vad jag klarar av, ser det som en erfarenhet.
Jobbcoachen bad mig tänka på alla tillfällen i mitt liv som jag lyckats. Jag blev bara ett enda stort frågetecken. För hur jag än tänker, kan jag inte känna att jag "lyckats" med något. Men tänk på de gånger du inte misslyckats då, hur ser du på dem? För det är ju de gånger du lyckats. Mitt tänk är helt bakvänt - jag ser det bara som att om jag inte misslyckas, är det bara som det ska, det betyder inte att jag lyckats med något...det är bara om jag misslyckas med något som det är åt helvete, då känner jag mig inte värd ett skit. Så - jag kan aldrig göra något bra, men jag kan göra massor av dåliga saker. Det är ju verkligen ett bra sätt att se på sig själv...
Så jag tänkte: jag har fixat plugget otroligt bra - fast om jag fick ett fel på ett prov och hade bäst resultat, så var det inte tillräckligt, eftersom jag hade missat en fråga. Jag gick ut med bäst betyg i en hel årskurs, men var inte ens stolt för det. Resten av det jag pluggat med, har jag genomgående legat på toppresultat. Men ingen stolthet, inget "lyckats"-tänk. Jag har fått jobb utan problem, nästan hela mitt liv. Och de jobb jag haft har de velat ha mig kvar, den service jag gett har varit uppskattad, har funkat bara i arbetsgrupper. Ändå har jag alltid känt mig otillräcklig. Hela min självbild är helt skruvad. Säger någon att jag är bra på något, så ursäktar jag mig genast.
Det är säkert en rädsla någonstans där bakom också. För om någon tror att jag är så bra på något, så följer en press och ett ansvar, att jag måste vara lika bra nästa gång, för att någon annan väntar sig det. Jag får inte misslyckas då. Och eftersom jag bara ser det som lyckträffar när saker blir bra, så tror jag inte att jag har kapaciteten att leverera lika bra igen. Jag har enbart sökt mig till "lågstatus"-arbeten, där arbetskapaciteten inte går att mäta. Ändå vet jag ju, att jag är en jäkel på att arbeta.
Vi är säkert många som fungerar på det här sättet...men tänk så skönt att slippa! Att tryggt landa i vem man är och vad man klarar. Och att klara att se sitt eget värde, även de gånger det inte går så bra.
Det ska vi jobba på. Om jag klarar det...jag kanske misslyckas.
Kommentarer
Postat av: Camilla
Grattis!
Det var väl kul att iaf få chans till att provjobba! Inte alla som får komma så långt... Känner igen mig i det du skriver, som så många andra säkert oxå gör.
Lite av en kvinnofälla tror jag, men jag vet inte... Kanske lite svenskt oxå, att man inte ska vara märkvärdig eller bättre än nån annan och istället ursäkta sig för det man kan och gör. Grattis och lycka till i januari!
Postat av: Susanne Nilsson
Ja, det känns riktigt kul att få testa...och kanske bevisa för sig själv att man kan fler saker än att byta blöjor och torka bajs:D
Jag tror också att det kan vara lite både och.
Tack Camilla, jag hoppas att jag verkligen passar för jobbet, för det verkar vara en riktigt bra firma.
Trackback
