Att våga vara självklar

Julafton över. Tomten var en succé. Jag var övertygad om att Vilda skulle knäcka koden, eftersom det var storebrorsan som var tomte, men jag skulle aldrig ha känt igen honom själv om jag inte hade vetat. Tomten travade runt huset, i sakta mak, lätt krumryggad, i precis lagom takt för att barnen skulle hinna springa runt inne i spänd förväntan och vinka i varje fönster. Sen klev han in genom altandörren, skällandes över renskiten han fått under stövlarna, allt strömmande ur skägget på en salig mix av påhittat dalmål, norrländska och kanske lite västerbottniska. Jag höll på att göra ner mig, jag kunde inte sluta skratta.

Barnen - Vilda, Beppe, kusin Ellen och lilla skruttHedda (kusin Elias är för liten för att stå än), stod som små tända ljus uppradade framför tomten när han väl landat på en stol. Så började utdelningen, och alla hann få flera paket utan att ett enda litet var till Hedda. Hon började se smått olycklig ut, för redan vid den ringa åldern av ettochetthalvt, har man förstått vad det handlar om. Paket, jag vill ha paket! Ge mig, ge mig, jag då? Hon följde varje paket som tomten delade ut med längtansfulla blickar, sen vände hon sig mot mig och drog en olycklig harang, tultade osäkert närmare tomten några steg och brände av en högljudd salva som närmast liknade en utskällning. Så fick hon äntligen sin första klapp och strålade upp hela hon.

Jag fick hjärtknip, när jag såg hennes osäkerhet växa fram. Hon stod så självklart och förväntansfullt där i början och väntade på sin julklapp, så säker på att hon också skulle få. Och så såg man hur förhoppningen gradvis grumlades för varje klapp som alla andra fick. Och så på gränsen till förtvivlad innan hon äntligen fick bekräftelsen på att jo, hon skulle såklart också få. Hjälp. Om det kniper nu i hjärtat, för barnens nästanbesvikelser, hur ska det inte knipa sen, när man följer barnens livsvägar, kriser och hjärtesorger?

Barn är så självklara när de är så små som Hedda. Hon talade högt och tydligt om att hon var missnöjd med situationen och visade med hela sig att hon var lite orolig och inte ville bli utelämnad. Som så liten har man förtröstan på att någon fixar det som känns fel, någon kan hjälpa till att göra saker rätt igen. Det försvinner, tyvärr, med åren. Jag ser skillnad redan på Vilda, känner hon likadant, så går hon i vissa lägen undan och lever ut sin besvikelse ensam, och man får dra ur henne vad hon är ledsen för. Det gör ont att inse, för en själv och för barnen, att man inte alltid kan göra saker rätt igen, att man som förälder inte kan fixa alla orättvisor, allt utanförskap, alla besvikelser. Jag antar att det är en del av det grymma i att växa upp. Ibland är det ju dessutom man själv som är orsaken till deras besvikelser.

Men tänk ändå vilken befrielse det skulle ligga i att vara lite mer som en ettåring. Att tala om rakt ut att, hallå, jag är inte nöjd med det här! Hur tänker ni nu, jag då? Jag vill med! Nu är jag grymt besviken!!! Att vi har rätt att ta plats, rätt att bli älskade och respekterade. I relationer, på arbetsplatser, på affären, på bilverkstan...Undrar om det skulle utbryta kaos. Eller så skulle allt bli mycket enklare, alla missförstånd skulle undvikas. Det finns ju faktiskt människor som gör så, säger rakt ut när de är missnöjda eller besvikna.  Det är ju de som betraktas av oss andra som lite besvärliga och pinsamma emellanåt, när vi råkar på fenomenet på arbetsplatser, restauranger och andra ställen.

Konstigt att så många egenskaper som är normala och dessutom upplevs som charmiga och lite gulliga när vi är små, blir på gränsen till oacceptabla när vi är vuxna. Mänskligheten skulle tjäna på att gå i barndom vad gäller många saker. Vi kanske kan låta bli att banka varandra i huvet med spadarna i sandlådan ( fast det slutar ju iofs inte för många även om de är vuxna, spaden byts bara ut mot handgranater, skjutvapen och kärnvapen istället....spadarna är nog egentligen att föredra..) - men vi borde helt enkelt vara mer som barn. Tillit, förtröstan, kärlek och nyfikenhet på livet. Och självklarheten i att finnas och att bli älskad som man är.

Väl hemma igår kväll så startade verkstan. Montering av bilbana, byggnation av allehanda fordon i lego (vilka innehöll fler delar än riktiga bilar...), isättning av batterier...nästa år stryker jag allt på barnens önskelister som innehåller mer än två delar. Eller så sätter jag in en annons: ensamstående 3-barnsmamma söker snygg, singel, charmig montör inför julhelgen. Skoja bara, själv är bäste dräng. Förlåt, piga:)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0