Skylla ifrån sig
(text från mars -09) Trodde glömskan berodde på amningen den här vändan med, men hjärnan har inte återfått sin ursprungliga kapacitet riktigt sen jag slutade amma, så jag antar att det helt enkelt beror på att den mänskliga hjärnan inte riktigt kan handskas med att föra logistik över tre barn utan att samtidigt plocka bort annan viktig information...till texten:
I morse hittade jag smörpaketet i brödskåpet. Vi sparade ju lite tid vid frukosten, eftersom det går snabbare att hälla på smöret på mackorna än bre dem. Det som är lite tråkigt när man är ensamstående, är att man inte har någon att skylla på när såna saker händer. Barnen når inte ens upp till brödskåpet, så skylla på dem kommer jag inte undan med. Man kan aldrig med hög röst häva ur sig det där befriande:
- Men vad i helvete! Varför har du stoppat smöret i brödskåpet, fan va klantigt!
Det ger liksom ingen direkt tillfredsställelse när man bara viskar det tyst till sig själv. Och barnen blir lite skrämda om jag råkar höja rösten när jag pratar för mig själv, jag får liksom viskprata, vilket även det kan rendera i lite konstiga blickar från 6-åringens håll. De små tycker inte det är så konstigt än, de vet ju inte riktigt vad som räknas som normalt och onormalt. Än.
Sen glömde jag ringa till dagis och tala om att 3-åringen inte skulle komma idag, han skulle få vara med sin pappa på jobbet. Det kom jag på vid lunch.
På eftermiddagen hittade jag en skolplatsansökan för 6-åringen som skulle varit inlämnad för två veckor sedan. Instoppad i en låda bland räkningar.
Igår var jag och handlade mjölk , skulle ta fram den i morse, skannar av kylen med min mammaröntgensyn och hittar....inget? Ingen mjölk? Var har jag ställt mjölken? Jodå. Kvar under barnvagnen.Så sur att den låg och väste förolämpningar för sig själv i halvmörkret i hallen. Man blir så nöjd med sig själv.
Det är mycket nu. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag brukar ha stenkoll. På ALLT. Men nu får jag vara nöjd om jag kommer hem från affären med åtminstone två av tre barn, skit samma om varorna står kvar på rullbandet. Och skulle det dessutom visa sig att det faktiskt är mina egna barn jag släpat hem från affären, så är det ju ännu bättre. Man får sätta ribban lågt så kanske man överraskar sig själv.
Det sägs att man får gröt i hjärnan när man ammar. Tsss. Vilken förolämpning. Mot gröten.
Och så skulle det vara lite skönt att få skylla på någon annan emellanåt. Riktigt skönt.
I morse hittade jag smörpaketet i brödskåpet. Vi sparade ju lite tid vid frukosten, eftersom det går snabbare att hälla på smöret på mackorna än bre dem. Det som är lite tråkigt när man är ensamstående, är att man inte har någon att skylla på när såna saker händer. Barnen når inte ens upp till brödskåpet, så skylla på dem kommer jag inte undan med. Man kan aldrig med hög röst häva ur sig det där befriande:
- Men vad i helvete! Varför har du stoppat smöret i brödskåpet, fan va klantigt!
Det ger liksom ingen direkt tillfredsställelse när man bara viskar det tyst till sig själv. Och barnen blir lite skrämda om jag råkar höja rösten när jag pratar för mig själv, jag får liksom viskprata, vilket även det kan rendera i lite konstiga blickar från 6-åringens håll. De små tycker inte det är så konstigt än, de vet ju inte riktigt vad som räknas som normalt och onormalt. Än.
Sen glömde jag ringa till dagis och tala om att 3-åringen inte skulle komma idag, han skulle få vara med sin pappa på jobbet. Det kom jag på vid lunch.
På eftermiddagen hittade jag en skolplatsansökan för 6-åringen som skulle varit inlämnad för två veckor sedan. Instoppad i en låda bland räkningar.
Igår var jag och handlade mjölk , skulle ta fram den i morse, skannar av kylen med min mammaröntgensyn och hittar....inget? Ingen mjölk? Var har jag ställt mjölken? Jodå. Kvar under barnvagnen.Så sur att den låg och väste förolämpningar för sig själv i halvmörkret i hallen. Man blir så nöjd med sig själv.
Det är mycket nu. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag brukar ha stenkoll. På ALLT. Men nu får jag vara nöjd om jag kommer hem från affären med åtminstone två av tre barn, skit samma om varorna står kvar på rullbandet. Och skulle det dessutom visa sig att det faktiskt är mina egna barn jag släpat hem från affären, så är det ju ännu bättre. Man får sätta ribban lågt så kanske man överraskar sig själv.
Det sägs att man får gröt i hjärnan när man ammar. Tsss. Vilken förolämpning. Mot gröten.
Och så skulle det vara lite skönt att få skylla på någon annan emellanåt. Riktigt skönt.
Kommentarer
Trackback
