vallingtrasket

Vaknar mjuk och solig. På insidan. Ute också sol, men blåsigt kallt. Är ensam med liten Hedda sen en vecka, storingarna kommer hem idag. Vi har inte städat, knappt tvättat, lagat minimalt med mat (skönt med barn som gillar plockmat - oliver, korvbitar, ostbitar, grönsaksstavar, bär, frukt, fetaost), vi har bara mest bara varit. Chillat. Ok, jobbat lite också då. Igår var vi på tur runt Lindesjön med lillebror, svägerska och brorsbarn - men det blåste så satans kallt, så det var inte ens mysigt att sitta inne i kåtan vid grillplatsen och fika. Vi hade gillrat fälla. För bror. De ska gifta sig om ett par veckor, så storebror och ett par kompisar satt laddade med pilsner och med cyklar ute vid kåtan och inväntade oss, knyckte med sig lillebror. Såg honom igen ett par timmar senare, iklädd satinpyjamas, på parkeringsplatsen utanför Lidl. Jag låtsades som om jag aldrig hade sett honom förut.

Liv. Kärlek. Återkommer ständigt till funderingar runt och kring. Vad det är. Vad som räknas. När jag tänker som klarast känns det som att den renaste formen av kärlek är just den stunden, det ögonblicket man kopplar, connectar, med en annan levande varelse, om det så är ens älskade, ens mamma, barnen, busschauffören, tanten i parken, grannhunden, tjejen i kassan på Hemköp, kanske t o m den där lilla skalbaggen man räddar från att drunkna i kaffekoppen. Det där magiska ögonblicket när man känner sig nära. Som att man vidrör varandra på insidan. Hör ihop. Ser rakt in i varandra. Ler åt samma sak. Tänker samma tanke. Bekräftar att du och jag, vi är här tillsammans - på det här stället, vi delar samma energier, vi ingår i samma cykel. På något konstigt, udda sätt, så hör vi ihop. Vi, alla.

Och nej, jag har inte rökt på idag heller. Jag gör inte sånt. Men det skulle kunna bero på att hjärnan fick en kolhydratchock av mackan i morse, efter en vecka utan. Wooohooo, det hänger ormar i taket!!!!

Saknad.

Mitt hjärta fortsätter klappa, alldeles varmt. Ibland tar tankar över på ett sätt de inte ska, lortar ner lite. Mina tankar är inte jag. Se bortom. Observera, acceptera, släpp. Hjärtat är rent, varmt och vackert. Magkänslan är sann.


Och hjärtat fortsätter klappa. 

Nu går hjärtat i ide, sjunker ner i dvala för en lång tid framåt. Självläkning. Jag vet inte när jag törs öppna det igen. Om 100 år kanske. Jag hade glömt hur ont det gör. Precis som man gör med smärtan efter barnafödslar. Jag antar att det är så av en anledning, att man glömmer. För att man ska våga igen.

Nya saker på önskelistan Tomten. Ett nytt hjärta. Fräscht och oförbrukat, utan ärr tack. Eller nej förresten. Jag vill nog ha kvar mitt, med gamla revor och öppna sår. Det är varmt och det är vackert. Ibland så vackert att det lyser.

Längtar nära idag. Inte den närhet som fås av fysisk närhet, utan den intima närhet som bara fås när hjärtan, sinnen och tankar berör varandra. Den närhet som fås när man vågar komma riktigt nära. När inga om finns.

Jag slår mig förmodligen fördärvad. Att våga erkänna, framför allt för sig själv, HUR starkt man verkligen känner för någon...och inte riktigt få samma tillbaka. Hårt. Sitter och frossar...inte i självömkan utan i choklad, pepparkakor och mjölk. Självömkan kanske vore att föredra, bättre att vara smal och oälskad än fet och oälskad...eller?

Bättre att vara fet och älskad än smal och oälskad. Nu går jag och drar nåt gammalt över mig. Inga ex...lovar. Men en 85-åring kanske skulle sitta fint?

Fy vilken torr humor. Host.

 

Hur ska man veta om kärlek är "på riktigt"? Så många gånger man trott att man var där, men som man i efterhand förstått att förälskelse, javisst, egotripp, javisst, ensamhetsrädsla, javisst...men kärlek för förmålet ifråga...njäää. Egentligen inte. Man kan lura sig själv länge, länge. Undrar hur många gånger jag projicerat och sett karaktärsdrag och sidor hos någon för att jag velat se just dessa.

Att fridfullt kunna sitta och se på den andre när den sover, och känna hjärtat svälla precis sådär som det gör när man tittar på sina sovande barn...är det kärlek?

Att känna en mild och pockande nyfikenhet på den andres tankar och liv, att vilja ta del av den andres värld, precis så som den är...är det kärlek?

Att kunna dela sina tankar och längtor ocensurerat med den andre, utan rädsla för avvisande eller reprissalier....är det kärlek?

Där är jag. Och jag landar i att det är kärlek.

Den gränslösa kärleken, låter sin älskade slippa fri att göra det den mest av allt önskar, även om det så vore att älska någon annan. För kärleks skull. 

Där är jag inte. Jag vill att den jag älskar ska vilja älska mig. Den sista egobiten finns ännu kvar. För ett liv utan den man älskar, skulle bli så mycket fattigare.

Tillit. Där har jag fortfarande problem. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värdig kärleken. Inuti mig sitter någon som säger att den är för alla andra, men inte för mig. Och jag har inte riktigt tilliten till att den kommer till mig om jag bara låter mig falla. Ändå har jag precis tappat fotfästet och är mitt i en luftfärd på väg ner mot backen.

Tänk om jag slår mig fördärvad? Jag hoppas att någon finns där och tar emot mig. 

Jag har blivit med skinnställ. Trodde jag aldrig, men tydligen skulle jag ha ett sånt - eftersom det råkade dyka upp ett i precis rätt storlek till precis rätt pris på Blocket häromdan. Jag ska till Skåne i slutet på juli och åka italiensk sporthoj på Österlen...det trodde jag inte heller. Det händer mycket som man inte tror. Tänk om man började tro lite mer, hur mycket skulle inte hända då???

Tre dagar kvar att jobba, sen får jag vara ledig en vecka med barnen - Vilda och Beppe kommer hem på söndag. Ringde till dem för att höra deras röster, det första Vilda kläckte ur sig var: pappa har gift sig och så har han köpt en stuga! Hoppla hoppla. Inom loppet av ett år hinner man, om man vill: träffa ännu en ny tjej, få henne gravid, flytta ihop, få barn, gifta sig och köpa stuga. Det är kanske bäst att leva fort när man kommer upp i den åldern, man har ju inte så mycket tid kvar menar jag. Snabbt och oeftertänksamt...varför överge ett vinnande koncept, det har ju funkat hittills....eller? Not my busines anyway, bara barnen mår gott. Nu slipper de häcka i en varm lägenhet i stan alla veckor hos sin pappa, de hade fått en lite pool att bada i utanför stugan (kolonilotten). De lät nöjda.

Jag hade besök i helgen. Ja, skånebesök...och väldigt mysigt sådant. Vi hade inte setts på 6 veckor, så det kändes nästan lite overkligt igen...men det gick snabbt över. Det är annorlunda nu. Det är annorlunda denna gång. JAG är annorlunda. Jag har inte längre samma hang-ups, samma rädslor, samma förväntningar...det som följt med genom större delen av livet, i alla förhållanden...och förstärkts ju mer jag sårats. Sårats JUST för att jag haft alla de där rädslorna och förväntningarna. Lite, lite, pyttelite finns kvar, men de sekundsnabba tillfällen de poppar upp är jag beredd på ett helt annat sätt och låter mig inte dras ned i räddatankarträsket. Jag njuter av varje stund vi ses, det känns oerhört bekvämt och fantastiskt fint.

Kanske är det så att man måste ända ner i dyn, ända ner på botten och få lera i käften, få ansiktet ordentligt nertryckt och en fot på ryggen....innan man kan vända sig själv. Har man rasat ända dit ner har man två alternativ...antingen ligger man kvar och vältrar sig i leran..eller så tar man sig därifrån, så jävla långt att man inte halkar ner där igen. Och man gör det inte genom att ta stora omvägar runt lerpölarna i fortsättningen, det är inget liv...man tar på sig ett par rejäla gummistövlar  (barfota går också bra), sjunger för full hals och dansar sig fanimej fram genom pölarna. Och gör man det, så märker man efter ett tag, att regnet har spolat en ren...ömt smekt bort lerstänken ur ansiktet...och att solstrålarna bryts så förbannat vackert genom regndropparna att det nästan gör ont att se.

Livet är fantastiskt vackert. Och kärlek gör aldrig ont...det är bara våra föreställningar om den som smärtar.

     

Har nyss försökt trösta en liten 8-årig tjej, som undrar varför hennes pappa aldrig ligger i sängen och myser när han nattar. Jag har inga svar. Varför vill den pappan inte det när han träffar sina barn var tredje helg? Har han inte den längtan i sig? Istället sätter pappan på en talbok och går därifrån. Till sig och sitt. Det handlar om 2 kvällar av 21. De andra 19 har pappan inte sina barn där. Av 2 kvällar väljer han bort nattningsmyset båda kvällarna. Den lilla tjejen längtar efter sin pappa på ett sätt hon inte får tillgodosett. Hon åker dit med sin längtan och hon kommer hem med sin längtan.  

Jag upphör aldrig att förvånas.. Eller jo, det kanske jag egentligen gjorde för länge sen. Jag bad henne fråga sin pappa själv. Eller be honom att ligga en stund hos henne. Jag sade det så neutralt jag bara kunde. Jag sa att vi alla är olika.

Jag vet bara, att hade jag mina barn ynka 2 dygn var tredje vecka, så skulle jag kramas, pussas och snusa i deras nackar tills de bad mig sluta. Jag skulle knappt våga släppa dem med blicken. Jag skulle inandas deras molekyler så att jag kunde försöka att stå ut resten av tiden tills de kom igen...jag skulle aldrig, aldrig, nånsin klara att vara utan mina barn på det sättet.

Men vi är alla olika. På gott och ont.

   

Jag tycker så mycket om att ha varma människor omkring mig...och har haft turen att få ha det i min tillvaro sista året. Nya såväl som "gamla" bekantskaper visar sig vara otroligt givmilda med sig själva, med sina personer. Så många genuint  människor som finns omkring mig om jag klarar av att se det. När jag själv törs visa fram och skylta med mina svagheter och skratta åt mina tillkortakommanden, är det som att omgivningen bäddar mjukt och gosigt åt mig. Låter mig krypa ner i sköna filtar och frotterar mig varm med kärlek och glädje. Då kan jag ta lite lättare på motgångar också...de har egentligen ingen betydelse i det stora hela.

Tack för att ni finns.

Kommer hem mör i kroppen, känns att den arbetat. Tillfredsställande, men slitigt. Efter 5 timmar på fabriksstäden känns det som man jobbat en full dag, huvudet är fullt av surr från verkstaden, benen har gått många kilometer och armarna svabbat hundratals kvadrat och skurat vansinniga mängder toaletter. Då åker man vidare på nästa städ, till en butik eller till någons hem...som idag, veckostädar hemma hos någon, rubbet - toaletter, kök, damning, dammsugning och svabbning. Efter avslutad arbetsdag åker man och hämtar sina 3 små glin på olika ställen, handlar om det behövs och kommer sen hem till sitt eget skitiga, ostädade hem. Antingen kan man sätta sig och börja fundera över meningen med alltihop, eller så kan man tänka att det är skönt att få träna på arbetstid. Just nu föredrar jag det senare. Jag har betalt för att få en 7-timmars riktig genomkörare av kroppen. Hur många kan säga det?

Och så glinen då. Så glad jag känner mig när jag får hämta dem när vi inte längre nöter på varandra hela dagarna. Full av kraft, tänker att vi ska hitta på det och det när vi kommer hem, mysa, busa, kramas...så fort vi kommer innanför dörren bryter det ut - om inte redan när Vilda hämtas på fritids. Igår var hon arg på MIG för att bästisens mammas telefon inte fungerade, så vi inte kunde ta med bästisen hem hipp som happ, eftersom vi inte fick tag i hennes mamma. Idag blev hon förbannad för en läxa - vilket resulterade i ett tvåtimmarsbråk... hujeda mig. Lusten att busa och mysa blev som bortblåst. Men sams lyckades vi bli innan nattning, alltid något.

Heddaliten. Var på utvecklingssamtal på dagis efter jobbet idag. Hon är en tuff liten brutta. Hon hakar på direkt om det är något hon vill göra, struntar i om det är stora eller små barn, hon hoppar in i leken vilket som. Idag hade hon helt sonika gått bort till 3 storingar från en annan avdelning och åkt rutschkana med dem. Hon fixar och grejar, klär sig nästan själv och hjälper de andra. Knatar på som en hel karl (ett helt fruntimmer?) när de går i skogen eller någon annanstans. Nästan minst på avdelningen, till växten är hon den pyttigaste. Mat är inte så intressant alls, om det inte är soppa, då slinker det ner...ibland kan hon smälla till och äta dubbelt, så liten hon är, men då äter hon väl ikapp för flera veckor. Och hon talar klart och tydligt om när det är något som inte passar. Hoppas hon fortsätter med det resten av livet. Tydlighet och egenvärde, tron på att hon har sin rätt att tycka och tänka själv om sig och sitt.

Beppe. Som grabbar till sig nu när han äntligen får gå med andra storbarn, leka med andra killar i sin egen ålder. Han kom hem med ett papper fullklistrat med bilder på spel.

- Det är slåss-spel mamma, såna önskar jag mig när jag fyller år, kan du ringa runt till alla och säga det?

Han fyller i oktober....bäst vi ringer runt nu, bara flera månader kvar...

Finns det inga kramspel, vill jag fråga. Han som var den kramigaste, gosigaste lilla kille jag visste, tills för bara ett litet, litet tag sen, som älskade att mysa och som dessutom hade ett inkännande och en enorm empati...de sidorna har fallit lite i skymundan, jag undrar om det är grabbigheten som föser det åt sidan? Är de så oförenliga de sidorna?

Ögonblicksbild. Av en liten 2-årig pojke, som vaknar mitt i natten, för att hans mamma sitter i sin säng och storgråter, alldeles förtvivlad och översiggiven. En mamma som precis vaknat upp, mitt i natten, av att hon fått en stor blödning. I hennes mage ligger pojkens lillasyster, bara 16 veckor ännu. Barnens mamma tror att fostret har gett upp, att det dött i magen. Hon har bara dagarna innan fått veta att barnens pappa tänker flytta ifrån dem, vilket naturligtvis gör förvivlan än större, hon kan inte dämpa sin gråt fast den lilla pojken vaknat utan gråter än mer. Den lilla, lilla pojken kryper upp till sin mamma i sängen, sätter sig bredvid henne, tar hennes hand i sin och stryker henne mjukt på kinden. Såja, mamma, säger han. Man kan se i hans ögon att det finns ett litet sting rädsla, men att han reser sig över det för att han ser sorgen hos sin mamma...en mamma som inte brukar gråta så hjärtskärande.

Den bilden kommer alltid vara stark. Förmodligen kommer den finnas kvar, lika skarp i kanterna, långt efter att den lilla pojken har blivit en vuxen man. Någon gång ska jag berätta för honom om den natten, om den modiga lilla pojken, som strök sin mammas kind. Han gjorde något som många vuxna män inte klarar. Han tröstade en förtvivlad, gråtande kvinna - på det enda riktiga sättet. Genom att finnas där, utan att fly undan, sin egen rädsla till trots. Så stort. 

Hemma igen. 100 väskor uppackade och 100 barn pussade, känns det som. Alla har varit på olika håll i helgen, Vilda och Beppe hos sin pappa, Hedda hos mormor och moi....i Stockholm. En sån helg. Jag kan bara fortsätta le. Vad är det som händer? En alltigenom underbar man, så som jag känner honom...och en otroligt mysig samvaro. Men det som är det mest fantastiska, det mest väsentliga, är det som hänt i mig. Det som är annorlunda denna gång. Jag njuter av varje ögonblick tillsammans med denna man. Oavsett vad, om vi pratar, sitter tysta eller...ja, ni fattar. Jag njuter av att bara titta på honom eller ge en strykning över kinden. Och det största, i mig, som hänt...är att jag inte behöver något från honom. Jag lägger ingen vikt vid vad han kan tillföra mig (även om jag måste säga att jag får en otrolig värme i gengäld)...jag vill bara ge. Värme och kärlek. Varje stund vi delar är bara glädje. Jag längtar efter att se honom igen, men det finns inget desperat i den längtan. Den inger bara en skön känsla som lingrar kvar. Och jag känner otrolig tillit, till livet och till mig själv.

Och det bästa är...att oavsett vad som händer, så kommer jag aldrig ångra det jag ger nu. För det kommer från hjärtat och det ges med värme. Så som det ska vara. Kärlek. Den finns där hela tiden. I mig, för mig och runt mig, vad som än kantar min väg. Det kan bara kännas gott.

Svammel-Susanne has struck again. Jag lovar, jag är en relativt rationell varelse, när jag vill. Men det vill jag inte nu. Kanske aldrig....hä! Och nej, jag har inte rökt på idag heller, lovar. Jag är bara hög på livet:) 

And if you do love me love then love me such...

http://www.youtube.com/watch?v=GlxXCtUJfjw

Fina, fina Laleh....ordspinneri, magi, mysteries.

Så var de hemma igen då. Ordningen återställd. Eller rättare sagt oordningen. Kaoset. På de få timmarna på eftermiddagen och kvällningen som alla varit hemma har vi lyckats med följande:

1. Trampa i kattbajs (undertecknad)

2. Ramla i en lerpöl och geggat ner hela byxorna, ryggen på jackan och stövlarna upp till skaften. T o m kalsongerna hade det gått igenom till. (Beppe)

3. Bajsa löst på vardagsrumsgolvet (Willy)

4. Bajsa löst på badrumsgolvet, i kalsongerna, på utsidan av toalettstolen samt på badrumsmattan. Hur det nu gick till (Beppe)

5. Tjafsa och bråka om tandborstning (Vilda, Beppe och Hedda - tänk att det fortfarande kommer som en överraskning att man måste borsta tänderna innan man lägger sig!)

6. Tjafsa och bråka om att man inte slänger ut kläder, leksaker, köksgeråd, soffkuddar, äppleskruttar och bananskal på vardagsrumsgolvet...och att om man ändå gör det tar reda på det efter sig (Beppe och Hedda)

7. Väcka Hedda 2 ggr efter att hon somnat på kvällen genom att skrika istället för att prata (Vilda och Beppe) och genom att råka drämma igen trappgrinden som idiotiskt nog är av metall (Vilda)

Det är alltid stökigast första dagen hemma igen efter att de varit borta en hel vecka, innan vi nöter in oss med varandra på nytt. Hedda har varit van att husera i ensamt majestät med lilla mamsen en hel evighet och blir asförbannad när plötsligt två till ska ha uppmärksamhet och, gud förbjude, dessutom KRAMAS och PUSSAS med HENNES mamma!

Men. Det allra viktigaste...mitt i röran har vi också lyckats:

1. Äta glass tillsammans i solen för att fira den första riktiga vårdagen, vi satt på trottoarkanten utanför affären och räknade bilar medan vi åt.

2.Vara ute på gården tillsammans en lång stund, plockat fram alla vårsaker ur förrådet, cyklar, sparkcyklar, bobbycars och trampbilar.

3. Kramas och gosa i soffan.

4. Läsa nya Bamse-tidningen som kvällslektyr.

5. Säga förlåt och bli sams efter tjafsen.

Beppe hade förresten svårt vid "överväxlingen" idag. I vanliga fall blir det ett snabbt avsked till pappa, eftersom jag hämtar dem på stationen och så åker vi på en gång. Denna gång hade vi lite att diskutera (prata om, INTE bråka), barnens pappa och jag, om semestern, lite annat smått och gott, så det tog en bra stund innan vi äntligen skulle åka. Då brast det för Beppe, vilket det aldrig nånsin brukar göra - han brukar vara överlycklig när han kommer hem...men nu:

- Jag vill inte följa med den där töntiga mamma hem!

Tårarna sprutade och han hulkade och grät och var arg samtidigt. Beppes pappa började försöka tillrättavisa och tala om att mamma är väl inte töntig, du har ju längtat efter henne, det är väl klart du vill vara med mamma...men jag stoppade honom. Lät Beppe vara arg och ledsen klart. För det handlade ju inte om det. Han har förstått att det dröjer innan han ser sin pappa igen. Han börjar bli så stor att tidsperspektiven klarnar lite mer - och det gör ont. Det gör ont att säga hej då till sin pappa då...och då finns det ingen annan att bli arg och ledsen på än sin töntmamma såklart. Det är okej, Beppe. Man får. Gud vet att kärringen kan ta den lilla smällen. Hon har överlevt atombomber.

Vi stannade på väg hem och åt glass i solskenet. Åkte vidare hemåt, släpade in all packning och var ute och lekte en lång stund. För Beppe var det fortfarande jobbigt, han brast i gråt och blev arg om vartannat, för allt. När vi gick in till slut och jag tröstade honom efter att han ramlat i leran, så smög han sina armar runt mig och viskade tyst:

- Förlåt mamma. Förlåt för det där jag sa till dig. Jag älskar dig.

Det här var 3 timmar senare. Han hade burit på det i 3 timmar. Han är bara 4 år. En liten, liten pojke. Och hans hjärta rymmer hela världen. Hela världen och en evighet.      

Det här med att träffa "den rätta". Mr Right. Sin andra hälft. Jag tror helt enkelt att det enda det handlar om är att just när man råkar befinna sig på rätt plats i sig själv...så råkar man samtidigt träffa en person som befinner sig på rätt plats i sig med...och de två platserna råkar stämma väldigt bra med varandra just då. Så några rättor tror jag nog inte det finns. Men jag tror det finns en sjuhelvetes massa potentiella. Det är bara det att allt annat ska falla på plats med. Man skulle kunna träffa en näst intill perfekt match och så går det åt helvete för att man inte är i fas med sig själv eller omvärlden just då.

Precis just så svårt och enkelt är det. Tror jag. Så någon mr Right finns nog inte. Men jag har hört det ryktas från vissa håll att miss Right tydligen existerar...eller fröken Höger som hon också kallas... 

Jag blir som mest ömsint vid läggdags, den sista kvällen innan barnen ska åka och vara borta en hel vecka. De var uppe sent ikväll, har mumsat påskgodis absolut hela dagen, som sig bör, med grand finale nu på kvällen - ett frosseri utan dess like. Vi var hos barnens mormor hela dagen, med god mat och gott sällskap, så påskandet fick vänta till vi kom hem.

Vilda ville absolut ut och gå påskakäring och tillverkade nitiskt och raskt ett gäng brev. Hon fick på sig fräknar, buskiga ögonbryn och kjol, blus och kofta från min garderob...kjolen och blusen som använts på både Beppes och Vildas dop för övrigt. Nu dög de som påskkäringoutfit. En kopparkittel efter min farmor lyckades vi leta på också. Beppe gav upp och jäste i soffan istället, medan Vilda nog var ute i gott o väl en timme. Men bytet ville han vara med och dela på, luringen - måste säga att Vilda delade med sig frikostigt. Men t o m hon insåg nog att hon aldrig skulle lyckas få i sig allt på egen hand...

Nu ligger de i sina sängar, ömt pussade och gosade, Vilda fortfarande med fräknarna kvar...hon vägrade tvätta bort dem. Den sista blicken in i sovrummen fick små tårar att sippra fram i ögonen , de är så förbannat vackra, barnen. Så fulla av liv, fantasi, känslor, tankar. Så sprudlande, så kvillrande. Tänk om vi kunde få behålla det också i vår vuxenhet, få känna samma livsglädje, iver och nyfikenhet hela livet. Älskade, älskade barn.  

En gulddag. I skogen hela förmiddagen...det var taskig terräng att ta sig fram i med barnvagn, mycket snö kvar och knagglig skogsstig, så det var ett litet äventyr att ta sig till Tempelbacken - men väl framme hade barnen jättekul, kojbygge och korvgrillning. Vi knatade dit med min lillebror med familj, sen mötte storebror och hans yngsta son upp där, mycket trevligt. De är jämnåriga, två av kusinerna och Beppe, och de leker bra tillsammans. Jag tycker om att umgås med mina bröder, de är helt enkelt trevliga, sociala, lätta att vara med...men det finns djup bakom när det behövs. Tycker också mycket om mina svägerskor, det underlättar ju umgänget en hel del - lillbrorsans sambo och jag har setts en hel del under föräldraledigheten.

Blev lite frusen om fötterna i skogen, jag såg noga till att barnen var varmt klädda, men hann inte leta reda på ordentliga kläder till mig själv, vilket föredöme man är...:S...när vi kom till lillebror tvingade han på mig både långkalsonger och mössa. Kände mig som en 3-åring först men jag var mycket tacksam för det senare... Men skorna - de både läckte in vatten och var alldeles för kalla. Det var skönt att komma hem, passade på att hyra film på väg hem, ska titta med barnen sen. Kycklingen i ugnen, fint dukat, påskmust på kylning, popcorn poppade (efter 5 misslyckade försök igår, micron bränner allt till en svart klump, luktar brända popcorn ff i köket...plus att jag brände 3 kastruller dessutom...där fick jag för försök till smygstart på myskväll igår). Känns som en riktigt, riktigt skön dag tilsammans, vilket behövs - Vilda och Beppe försvinner bort en vecka nu på söndag.

Det sitter en liten längtan i bröstet och pickar på emellanåt, intensivt ibland och lite försynt ibland. En längtan utan rädsla. Och när jag känner av den, kan jag inte låta bli att le. Både åt mig själv och åt livet. Det känns vår, i luften och i kroppen.