Jullovsmys
Hur mycket jag än älskar mina barn så längtar jag efter lite lugn och ro just nu. Det blir intensivt när vi klättrar på varandra i flera dagar, utan att vara ifrån varandra ens en sekund. Vilda och Beppe har inte varit till sin pappa på en månad nu, på måndag är det dags, äntligen. Både för deras och för min skull, de längtar efter sin pappa, och just nu har de inte världens snällaste mamma direkt, utan en grinchmamma med jävligt kort stubin mellan varven. Jag tror de tycker det är skönt att få en liten paus från mig.
Den enda som tycker det liknar apa att Vilda och Beppe ska bort några dagar, är Hedda - hon går hemma och ylar när de är borta: Eja!!!(Beppe) Idda!!!(Vilda). Hon längtar efter dem hela tiden de är borta, det stämmer inte riktigt med hennes världsbild, något är fel när inte de är hemma. Men jag tror att Beppe och Vilda tycker det kan vara lite skönt att vara ifrån Hedda med, även om de dyrkar henne och längtar - hon har en förmåga att stjäla showen och att förstöra deras lekar mest hela tiden. Hon är rätt dryg på dem, det är konstigt att de inte blir mer förbannade på henne än de blir - de har ett enormt tålamod med henne, många gånger större än mitt.
De här intensiva lovdagarna med alla packade som sillar på varandra har varit ett sammelsurium av tvära kast mellan den varmaste syskonkärlek och svartaste avsky - Vilda och Beppe har börjat leka bra tillsammans, vilket jag är glad för - det har de inte klarat förut. Sen brakar det samman emellanåt naturligtvis, det är väl högst normalt. Sen har de där stunderna när de bara hatar varandra, rödglödgat och hett, utan nån som helst anledning. Eller för att den ena råkar andas den precis just den luften som den andre hade tänkt andats...
När man är ensam med tre stycken, varav en tulting som behöver hjälp med allt, så går det i ett hela tiden. Och är det en sån där dag när allt blir mer - tappade glas, nerkissade sängar, ett par kräkor, saker går sönder, alla slår sig - när det inte bara är det vanliga krafset - då snäser jag till slut bara någon säger mamma i fel tonläge. JAAAAAA!!!! VAD VILL NI???? Och de dagarna vill naturligtvis 4-åringen vara 1 år också, ha hjälp med kläder, dricka välling...och då blir 7-åringen extra obstinat och otrevlig för att de två andra får så mycket uppmärksamhet, såklart. Helt naturligt. Men det är lika irriterande ändå, hur normalt det än är. Det blir irriterande just för att man inte kan lämna ifrån sig när man känner att man tappar tålamodet.
Meditera, säger en vän till mig. Ja, det tror jag på. Det blir bara lite kruxigt att få till det. Att hitta en lugn plats på insidan när det är kaos utanför. Och det är just då det är som mest nödvändigt. Jag jobbar på det. Försökte få med mig barnen en kväll, när Hedda somnat. Vi satte på lugn musik, la oss på mjuka mattan, försökte få dem att slappna av och bara andas. Det blev hysteriskt fnitter, de kunde inte sluta. Ligga still är så långt från deras natur att det blir komiskt. Men jag tänker vara ihärdig, för jag tror att de behöver hitta sitt lugn också, ännu viktigare just för att de är så livliga och energiska. Kanske får använda en gummiklubba nästa gång, mer effektivt så...
Nu bråkar de igen. Beppe retar Hedda, som låter som en kakadua som rökt på - och Vilda springer och skvallrar. Dags att ta tag i dagen. Idag ska de ut och rastas i snön, de vägrade igår. Nu brakade nånting. Tror det var tvättställningen. Hjälp. Jag tror jag går upp och packar en övernattningsväska och tar in på hotell istället. Känns som den smidigaste lösningen. De borde klara sig ett par dygn på julgodiset som står framme. De äter i alla fall ingen mat.
Fan. Jag måste fixa badrumbelysningen. Vi har badat i mörker i två dagar nu. Jag är inte oteknisk på något sätt, men jag kommer fanimig inte in i den förbannade lampan så jag kan byta lysrör, inte utan att bryta sönder plexiglaset. Och Beppes bilbana vet jag inte hur många gånger jag lagat på två dar, de klättrar sönder den, ena bilen pajade i morse med, så den lär skruvas isär. Jag gillar att pilla med sånt, men bara om jag får sitta ifred. Ha! Det lär ju inte hända förrän Hjälmaren brinner. Samma dag som helvetet fryser till is. Bitter? Nej, bara lätt bitchig. Det går över.
Den enda som tycker det liknar apa att Vilda och Beppe ska bort några dagar, är Hedda - hon går hemma och ylar när de är borta: Eja!!!(Beppe) Idda!!!(Vilda). Hon längtar efter dem hela tiden de är borta, det stämmer inte riktigt med hennes världsbild, något är fel när inte de är hemma. Men jag tror att Beppe och Vilda tycker det kan vara lite skönt att vara ifrån Hedda med, även om de dyrkar henne och längtar - hon har en förmåga att stjäla showen och att förstöra deras lekar mest hela tiden. Hon är rätt dryg på dem, det är konstigt att de inte blir mer förbannade på henne än de blir - de har ett enormt tålamod med henne, många gånger större än mitt.
De här intensiva lovdagarna med alla packade som sillar på varandra har varit ett sammelsurium av tvära kast mellan den varmaste syskonkärlek och svartaste avsky - Vilda och Beppe har börjat leka bra tillsammans, vilket jag är glad för - det har de inte klarat förut. Sen brakar det samman emellanåt naturligtvis, det är väl högst normalt. Sen har de där stunderna när de bara hatar varandra, rödglödgat och hett, utan nån som helst anledning. Eller för att den ena råkar andas den precis just den luften som den andre hade tänkt andats...
När man är ensam med tre stycken, varav en tulting som behöver hjälp med allt, så går det i ett hela tiden. Och är det en sån där dag när allt blir mer - tappade glas, nerkissade sängar, ett par kräkor, saker går sönder, alla slår sig - när det inte bara är det vanliga krafset - då snäser jag till slut bara någon säger mamma i fel tonläge. JAAAAAA!!!! VAD VILL NI???? Och de dagarna vill naturligtvis 4-åringen vara 1 år också, ha hjälp med kläder, dricka välling...och då blir 7-åringen extra obstinat och otrevlig för att de två andra får så mycket uppmärksamhet, såklart. Helt naturligt. Men det är lika irriterande ändå, hur normalt det än är. Det blir irriterande just för att man inte kan lämna ifrån sig när man känner att man tappar tålamodet.
Meditera, säger en vän till mig. Ja, det tror jag på. Det blir bara lite kruxigt att få till det. Att hitta en lugn plats på insidan när det är kaos utanför. Och det är just då det är som mest nödvändigt. Jag jobbar på det. Försökte få med mig barnen en kväll, när Hedda somnat. Vi satte på lugn musik, la oss på mjuka mattan, försökte få dem att slappna av och bara andas. Det blev hysteriskt fnitter, de kunde inte sluta. Ligga still är så långt från deras natur att det blir komiskt. Men jag tänker vara ihärdig, för jag tror att de behöver hitta sitt lugn också, ännu viktigare just för att de är så livliga och energiska. Kanske får använda en gummiklubba nästa gång, mer effektivt så...
Nu bråkar de igen. Beppe retar Hedda, som låter som en kakadua som rökt på - och Vilda springer och skvallrar. Dags att ta tag i dagen. Idag ska de ut och rastas i snön, de vägrade igår. Nu brakade nånting. Tror det var tvättställningen. Hjälp. Jag tror jag går upp och packar en övernattningsväska och tar in på hotell istället. Känns som den smidigaste lösningen. De borde klara sig ett par dygn på julgodiset som står framme. De äter i alla fall ingen mat.
Fan. Jag måste fixa badrumbelysningen. Vi har badat i mörker i två dagar nu. Jag är inte oteknisk på något sätt, men jag kommer fanimig inte in i den förbannade lampan så jag kan byta lysrör, inte utan att bryta sönder plexiglaset. Och Beppes bilbana vet jag inte hur många gånger jag lagat på två dar, de klättrar sönder den, ena bilen pajade i morse med, så den lär skruvas isär. Jag gillar att pilla med sånt, men bara om jag får sitta ifred. Ha! Det lär ju inte hända förrän Hjälmaren brinner. Samma dag som helvetet fryser till is. Bitter? Nej, bara lätt bitchig. Det går över.
Kommentarer
Trackback
