Lösa magar och vemodsmagar
Skolavslutning imorgon. Sommar. Snart semester. Premiärsovaöver för liten Hedda hos sin pappa imorgon. Tror jag iallafall, fick hämta henne från dagis i morse - hann jobba en timme innan de ringde. En jätteledsen Heddaliten, med ont i magen och diarré och som stängde in sig och inte ville att någon skulle komma in. Men piggare nu, efter en slödag i tigerfåtöljen. Och vill åka, till pappa. Spännande.
Har haft vemodsmage en tid nu, vet inte riktigt varför. Lite lätt gråtmild. Jag tror jag känner mig ensam. En superfin person kom in mitt liv för lite sen... ni vet när man möter någon som man kan byta tankar och ord med, som man känner sig nära jättefort? Där det stämmer, där inuti. Det är så sällan man stöter på såna personer. Jag tror att jag kanske byggde upp en förhoppning om att det skulle stämma på alla plan... och jag vet nog inte riktigt heller vad som blev av det riktigt.
Det kanske helt enkelt är så att jag är för naken. När jag stämmer, där inuti, med någon. Inte nakennaken alltså (eller jo, det händer det med)... men med hjärtat utanpå, blodigt. Jag visar hela mig på en gång. Jag nästan tror att jag känt personen hela mitt liv. Och så kanske det inte alls är så, där inuti, för den andre. De försvinner bort.
Man kanske inte ska göra så, det kanske skrämmer... men jag vet inga andra sätt att visa mig på. Livet är liksom för kort för att inte vara nära. Och så känns det lite som att det kommer ta 548 år till innan jag stämmer alls. Med någon.
Semester, alldeles snart. Stuga. Jag och barnen. Precis som det ska vara. Jag ska vara ljuv.
Har haft vemodsmage en tid nu, vet inte riktigt varför. Lite lätt gråtmild. Jag tror jag känner mig ensam. En superfin person kom in mitt liv för lite sen... ni vet när man möter någon som man kan byta tankar och ord med, som man känner sig nära jättefort? Där det stämmer, där inuti. Det är så sällan man stöter på såna personer. Jag tror att jag kanske byggde upp en förhoppning om att det skulle stämma på alla plan... och jag vet nog inte riktigt heller vad som blev av det riktigt.
Det kanske helt enkelt är så att jag är för naken. När jag stämmer, där inuti, med någon. Inte nakennaken alltså (eller jo, det händer det med)... men med hjärtat utanpå, blodigt. Jag visar hela mig på en gång. Jag nästan tror att jag känt personen hela mitt liv. Och så kanske det inte alls är så, där inuti, för den andre. De försvinner bort.
Man kanske inte ska göra så, det kanske skrämmer... men jag vet inga andra sätt att visa mig på. Livet är liksom för kort för att inte vara nära. Och så känns det lite som att det kommer ta 548 år till innan jag stämmer alls. Med någon.
Semester, alldeles snart. Stuga. Jag och barnen. Precis som det ska vara. Jag ska vara ljuv.
