One of those days

Idag är det en sån där dag. En sån där dag när jag önskar att någon kunde kliva in och ta kommandot, ta över skutan, vara kapten ett tag. Ungarna är inte speciellt bråkiga, inget är fel egentligen - men allt känns så förbaskat oöverstigligt. Varje "Mamma!" sänder en ilning ner i ryggraden och får mig att vilja gå ut i bon och gaffa igen dörren. Eller krypa ihop i fosterställning under sängen. Nu får jag inte plats där, men ändå. Har lovat pepparkaksbak idag, har plockat fram köttförs och ska göra lasagne, har påbörjat en satans ommöblering på barnens rum (i fredags) - och nu vill jag helst dra en filt över huvudet, eller möjligen imigrera till Tibet. Att plocka ur diskmaskinen framstår som att egenhändigt packa ihop ett 7-rumshus och flytta möblerna till fots från Lund till Abisko.

Om två veckor blir jag arbetslös - att äntligen ha fått ett arbete där man kan överleva med marginal på lönen var tydligen lite för bra för att vara sant. 150 personer är uppsagda. Och jag tänker, jaha? Rycker på axlarna. Jul i antågande, som brukar ge mig välbehag i tanke och sinne. Och jag tänker, jaha? Och rycker på axlarna. Och om jag tänker på kärlek, så tänker jag, jaha? Och rycker på axlarna.

Kan verkligheten och sinnligheten och skönheten, om den finns där, ta ett ordentligt grabbatag i mig och ruska om mig tills jag får whiplashskador? Jag behöver det. Nu. Ge mig lite liv för i helskotta.

Fådda blommor.

Älskade, älskade fjuttungar. Ni kladdar ner precis överallt. Ni bråkar konstant med varandra. Ni sprider saker över hela golvet. Ni har sönder bokhyllor, kläder, filmer. Ni experimenterar bort allt schampo, all tvål, lämnar tomma flaskor. Ni river sjokvis av toalettpapper, blöter, rullar bollar som ni sen placerar ut lite här och var.  Ni slåss och skriker. Ni häller vatten på golvet. Ni kliver ur era kläder där ni går och står. Ni vägrar somna på kvällarna. Ni tjattrar och snattrar och får mig att tappa varje tanke som försöker få utrymme i mitt arma huvud.

När ni har varit borta i två veckor och kommer hem. Då springer ni mot mig på perrongen. Med lys i ögonen och med armarna utsträckta. Bråkar om vem som ska kramas först. Ni säger, mamma, åh, min mamma. Ni säger, det är så skönt att komma hem. Hem. Jag är hem. Tänk att ni vill vara precis just här, där jag är. Att vi hör hemma i varandra. Och att jag får ha er jämt. 

Det är inte en gåva. Det är ett jävla mirakel. 

Ni är de vackraste av blommor.

Roadtripping with my three favourite allies.

Semester. Efterlängtad, av både barnen och mig. Kom hem i söndags, efter sedan länge planerad stugvecka tillsammans. Falköping. Campingstuga.

Vi åkte söndan, midsommarhelgen. Planerade, tvättade, packade allt ordentligt innan. Vi hann inte ens ut ur Lindesberg. BROOOOOOAAAAAAHHHHHHHHHVRÅÅÅÅÅÅÅL!!!! Hål på avgasarröret. Skit. Bilen fullpackad till bristningsgränsen och 3 semesterivriga barn instoppade och fastspända. Fan...ja! Åker en snabbis förbi Volvoverkstan, så får de täta lite snabbt! Svänger in. Söndag. Glömde. Stängt naturligtvis. Jaja, vi hankar oss ner så får vi leta på en verkstad i Falköping. Inga problem.

Tre timmar senare vrålar vi in på campingen, i vår vita (smutsgrå?) 945:a, alla med grym huvudvärk och lock för öronen, i gassande sol (ingen AC i bilen naturligtvis, vem tar ni mig för?). Raggar-Nilssons. Har aldrig känt mig så mycket som vitt patrask, när vi väller ut ur vår skabbiga bil, hälsar lite på folk på väg in till receptionen för att hämta ut nyckeln.

- Jag tror du har hål på avgasarröret (bred västgötska).

Nähä? Har jag inte märkt! Tack för att du påpekade det. Ska genast anteckna. Får nyckeln. Betalar. In i stugan. 28 kvadrat. Bär in allt. Klädväskor, täcken, matvaror, lakan, gosedjur, spel, böcker, kuddar. Bäddar. Ungarna springer ivriga omkring högt och lågt, klättrar i våningssängen.

- Åh mamma, kan vi bada, kan vi gå till badplatsen?

Absolut. Jag ska bara ta fram alla.... badlakan? Och armpuffar? Helvete! Kvar hemma i badrummet står en fint packad påse med 8 för resan upptvättade, noggrannt vikta badlakan. Och armpuffar. Skitskitskit.

- Kan vi inte bada nu? Tre besvikelselysande och smått fördömande ögonpar riktas mot mig. Mammafixarn.
- Såklart vi kan! Vi får åka och köpa nya badlakan bara.

Frågar i receptionen efter söndagsöppet varuhus, får en stadskarta och vrålar iväg igen. Hittar Ö&B. Alla nöjda. Knallar ner och tar ett eftermiddagsdopp, och lyckan blir än större när vi märker att det är sjukt mycket grodyngel i den lilla badtjärnen. Bara att stoppa ner kupad hand och fånga, titta, känna, klappa. Släppa tillbaka och se dem sprattla iväg igen.

Måndag. Ringer pappa, han får kolla upp var Volvoverkstan i Falköping ligger. Nu så, ungar. Nu åker vi bara och fixar det där lite snabbt, sen så. Sen har vi semester på riktigt. Letar oss fram, hittar dit. Ramlar in med alla skruviga barn. Kan ni snälla titta lite snabbt och täta till? De tar in bilen, vi sitter och väntar.

- Ja, det är inte bara ett litet hål... det är sprucket hela vägen i fästet mellan katalysatorn och bakre avgassystemet. Det måste bytas.

- Ok... vad går det loss på?

- Har du tur så räcker det med katalysatorn, det stannar på... 6300.

Jag har slutat lyssna. Det här händer inte. Om jag har tur. Om jag har tur får jag pröjsa 6000. Tänk så olika referensramar vi har.

- Och om ni måste byta avgassystemet också, var hamnar vi då?

- Då blir det 4000 till.

Jag står där, i Falköping, med 3 rastlösa barn och en skruttbil värd åtskilliga tusenlappar mindre än det verkstadsmannnen står och talar om för mig att det kommer att kosta att fixa den. Panik. Hur fan ska jag lösa det här?

- Mamma, är det klart snart? Mamma, vi vill bada!

Tyst. Tyst allihop. Stå stilla. Låt mamma tänka. Ja! Jag dumpar bilen i ett dike och köper en begagnad här på plats! Nej. Vi får åka hem. Vi får åka hem med vår vrålande bil och våra semesterförhoppningar. Vi har inte råd med semester. Nej. Kan inte åka hem. Har pröjsat 4000 för stugan. Har lovat barnen Skara sommarland, har sett fram mot det här hur länge som helst. Det är jag som är mamman, även om jag har just nu när tre år gammal och vill lägga mig på golvet med napp och snutte och låta en vuxen ordna till allt. Jag måste fixa det här. Ringer pappa för att rådgöra. Ringer vänner. Hur skulle ni ha gjort. Hämtar lite mod.

- Finns det någon möjlighet att fixa det provisoriskt? Så att vi tar oss igenom veckan?

- Ska titta, men det ser inte så ut.

Går och väntar utanför, med molande mage. 

- Vi försöker svetsa ihop det, men det blir bara provisoriskt.

Tack. Tack snälla, snälla. Får jag kyssa det oljiga golvet ni går på? Får jag gifta mig med er allihopa?

En timme senare, efter strapatspromenad för att handla glass med kinkiga, otåliga barn, får vi hämta en tystgående bil. Åker därifrån, nöjd med att ha skjutit problemet framför mig. Tack. Semestern är räddad. 

Har en mysig eftermiddag, finns en liten djurpark med kaniner, grisar, getter, höns, påfågel, bara en liten bit från campingen.

Vid campingen finns en liten lekpark, omgärdad av en tät, ogenomtränglig granhäck. Vilda och Beppe gör den till sitt lilla bo. Klättrar in och leker koja. Hedda och jag är vid stugan och grejar lite. Börjar med maten. Ett panikvrål skär genom lugnet.

- MAAAAAAMMMMAAAAAA! MAMMMMMAAAAAA!

Adrenalinet forsar till. Beppe. Släpper allt, grabbar tag i nakenfisHedda och sprinterlöper bort till lekparken. Ser inte ungarna. Genom granhäcken hörs snyftande, jätterädd Beppe.

- Jag sitter fast, mamma hjälp mig, mamma jag sitter fast, mamma hjälp!

- Var kommer jag in, var är ni, jag ser inte!

Springer runt granhäcken, fortfarande med Hedda under armen, hittar ingenstans att ta mig in, bara tätt, ogenomträngligt granrusk. Vilda materialiserar sig plötsligt, har slunkit ut genom omärkbar springa någonstans mitt i tätheten. Snusförnuftigt och föreläsande går hon på om hur hon minsann skulle kunna ta sig loss hur lätt som helst och att det bara är att klättra ner. Beppe gråter övergivet därinne. Släpper ner Hedda och kryper in bland vassa kvistar, får efter en stunds letande syn på olycksfågeln. Han hänger upp och ner, omgärdad och intrasslad i ett nät av kvistar och grenar. Under honom en tistelbuske som han riskerar att ramla ner i om jag överhuvudtaget får ut honom. Kämpar mig fram genom snåret. Går inte. Hjärnan börjar av någon anledning rabbla motorsågmotorsågmotorsåg. Försöker lugna Beppe som skriker högre och högre. Folk passerar förbi på väg från receptionen till sina husvagnar och tittar nyfiket. Ingen erbjuder hjälp. Lyckas till slut nå fram till liten Beppe, får tag i hans händer, men får inte loss honom. Lirkar och bryter och till slut skiter jag i allt och drar så hårt jag kan. Revor får vi båda två på ben och armar, men jag får honom, skälvande och gråtande, äntligen i famnen. Puh.

- Mamma, mamma, min mamma! Jag tänker aldrig leka där mer!

Tack för det. Det låter bra. Går tillbaka med barnen till stugan, får lite småleenden av campinggäster, känner mig som ett av djuren i djurparken vi nyss var i. 

Duschar barnen på kvällen. Torkar med våra nyinköpta, vinröda badlakan. Barnen ser ut som exotiska, rödpälsbeklädda murmeldjur. Fösöker plocka bort luddet från små barnryggar. Det är som att ösa ur Medelhavet med en fingerborg. Fan. Måste boka tvättstuga. 

Tisdag. Skara sommarland. Skönt att åka i tyst bil. Betalar in oss. Barnen ivriga, ska kolla allt. Det finns karpar i vattnet. Matar dem med korvbröd, vattnet bubblar av de stora fiskarna med sina runda, trattlika munnar, de nappar brödet ur händerna på oss. Häftigt.

Köar med barnen till bergbanan. Får gå i en lång, mörk tunnel. Lite läskigt och fantastiskt spännande såklart. Fortsätter köa i en trapp upp till vagnarna. Kommer fram. Mätpinne. Vilda får åka. Beppe får åka - med förälder, eftersom han är under 120 cm. Allt väl så långt. Hedda - får inte åka alls, för hon är under en meter. Står där med besvikna barn och försöker förklara för Vilda varför hon får åka ensam, för Beppe varför han inte kan åka fast han skulle få om jag följde med honom och för Hedda varför hon inte får åka över huvud taget. Traskar runt alla attraktioner och det är samma mätpinne nästan överallt. Låter Vilda surmulet passa Hedda en sväng så Beppe får åka åtminstone en vända. Småbilar på räls får till och med Hedda åka. Besvikelsen är ändå hanterbar, de nöjer sig, anpassar sig efter det som är.

Eftersom solen gassar ger jag efter och vi drar in på badlandet, trots att jag i förväg sagt att jag inte törs eftersom jag inte kommer kunna ha koll på alla tre därinne. Köper badpuffar och förlitar mig på badvakter och Vildas simkunnighet. Efter stränga förmaningar om att bara hålla sig i vissa bassänger släpper jag iväg de två större, plaskar runt med Hedda och försöker hålla ögonen på Beppe bland piratskepp, rutschkanor, och plaskande barn. Vi tar oss levande och nöjda därifrån. Tack för det.

Innan vi drar iväg från sommarland vill Vilda kolla in den nyaste åkattraktionen, Tranan. Man hänger i små vagnar under tranvingar och åker virvlande fram på räls. Till min stora förvåning får också Beppe åka, utan mig. Ögonen lyser på honom. Det finns en gud. Vi ger karparna det sista av vår matsäck och åker glada och förnöjsamma hem till stugan.

Onsdag. Kanonväder. Planerar in att bara vara vid badplatsen hela, långa dagen. Packar ihop det vi behöver och drar oss ner till vattnet vid 9 redan. Tomt på folk. Skönt, det kommer säkert bli fullpackat senare. Brer ut vår filt, packar upp. Gräver i sanden, badar, dyker. Efter ett tag kommer en kille med mikrofon och andra attiraljer hängandes på bröstet. Ler lite när han ser oss, kommer fram och frågar om det är ok att intervjua. Visst. Frågar sen vad vi tycker om kommunens skyltning. Visar på en lite fladdrig stencil som hänger på en stolpe precis vid vår filt. Otjänligt badvatten. Jaså, den. Mumlar något förvirrat, han tar kort på Vilda som dyker som en delfin ute i vattnet, och jag känner mig som världens sämsta mamma. Vi stannar ett tag till och gräver i sanden, sen packar vi ihop och drar oss till stugan igen. Försöker fördriva eftermiddagen med att gå på upptäktsfärd istället. Dan efter är skylten bortplockad, nya prover tagna, och vi kan bada igen. Campingvärden kommer och småpratar och säger att han hört oss på radion. Nu känner jag mig ännu mer som spektakelmamman från Lindesberg, som åker raggarbil, plockar ungar ur häckar och låter dem bada i otjänligt badvatten. Jaja, vi drack ju inte i alla fall. Beppe kanske, men lite bara. Lagom för att bajsa ner två par kallingar den kvällen.

Torsdag. Gudhems klosterruin. Berättade om hur nunnorna levde. Men mamma, om det inte fick bo några killar här, hur hittade de nån att gifta sige med då? De gifte sig inte. Men hur fick de barn då? De skaffade inga barn. Nähä. Hornborgasjön. Tranor. Trodde vi att vi skulle få se. Inte då. Fel säsong såklart. Mamma, är det där en trana? Nej, det är en kanadagås. Mamma, är det där en trana? Nej, det är en kanadagås. Men mamma, det sa du om den förra och den såg inte alls ut så! Nej, men det är säkert en kanadagåsunge. Mamma, är det DÄR en trana då? Nej, det är en fågel. Svanarna visste jag i alla fall att det var svanar. Det nöjde de sig med.  

Fredag. Regn. Hittar inte barnens regnkläder och får en svag minnesbild av hur jag plockar ur dem ur väskan hemma för att packa om alla kläder. Skit igen. Stövlarna är med i alla fall. Åker 5 mil till Götene, ska finnas ett äventyrsland med riddare och annat där. Hittar fram, kommer till entrén. Ingen kö, skönt. Killen i luckan frågar
vad han kan hjälpa oss med. Komma in? Nope. Nix. Öppnar inte förrän imorgon. Får fribiljetter till dagen efter. Alltid något. Åker snopet tillbaka till campingen igen. Spelar spel. Läser. Går till djurparken. 

Lördag. Nytt försök. Nu lite mer folk. Upplever det hela lite oorganiserat, de som jobbar irrar runt och vet inte riktigt vem som ska vara var. Vi kättrar på piratskepp, tittar i medeltidsbyn, hoppar från tornet som Arn hoppar ifrån i filmen, ner på en höskulle. Sätter fast barnen i en stupstock (veckans höjdpunkt, moahahaha). Äter helt ok pannkaksbuffé. Och så luftkuddeland, med hoppborgar och rutschkanor. Bara en sak jag inte fattar riktigt. I hinderbanorna ligger små slangar som sprutar vatten, så att allt blir snorhalt. Ungarna slår sig halvt fördärvade, även om de landar mjukt. Det regnar lite mellan varven och gör allt ännu halare. Alla barnen genomsura, Hedda springer lyckligt fram och tillbaka i en stor vattenpöl mellan hoppborgarna. Hon är för liten för att ens ta sig upp i någon av dem. Beppe får för sig att klättra upp i den absolut högsta rutschbanan. Han blir kvar där. Länge. Panikropar ner till mig. Ber Vilda passa Hedda, klättrar upp. Beppe står och trycker sig mot ena väggen, livrädd. Pratar mjukt och lugnt. Tittar ner. Kan inte påstå att jag har någon större lust att åka ner där själv heller, det stupar ner. Ungar som åker flyger över guppen ner och kraschar in i väggen. Flera gör illa nackarna. Ser hur Hedda drar iväg långt därnere medan Vilda är fullt upptagen med att försöka ställa upp vagnen som vält på ända, eftersom hon hängt alla jackor och väskor på handtagen bak. Hon fortsätter hänga tillbaka dem, vagnen fortsätter välta, Hedda springer längre och längre bort.

- Jag måste ner och hämta Hedda, jag kommer snart upp igen.
- Neeeej, du får inte gå ifrån mig!

Ropar ner och får till sist Vildas uppmärksamhet, hon hämtar tillbaka lillasyster och försöker hålla kvar henne så gott hon kan. Försöker få Beppe att förstå att vi måste åka ner. Eller klättra ner. På de blöta, hala, minimala stegpinnarna. Baklänges. Och tränga oss förbi den stadiga strömmen av barn på väg upp. Jag är skakig själv, vill inte heller ta mig ner någon av vägarna. Jag vill att min mamma kommer och hjälper oss ner, jag med. Får till slut, efter 20 minuters övertalning, med mig Beppe och vi lyckas ta oss ner stegvägen utan att slå ihjäl oss. Får tillbaka vagn och Hedda av nu måttligt road Vilda, som drar iväg för att äntligen få leka och inte passa småsyskon. Sen passar hon på att försvinna. Vi letar i en timme, går till och med till entrén för att kolla om hon försvunnit ut. Inget upprop har de heller, vi fortsätter leta runt. Till slut kommer en nervös Vilda med rädda ögon, hon har letat efter oss också. Samlar alla och tycker det känns lika bra att dra sig hemåt till stugan. Lite sura miner, men lyckas få med alla till bilen i alla fall. Längtar hem nu. Inte till stugan, utan hem. Imorgon, då så. Nu är vi mätta på semester.

På kvällen sitter Beppe bredvid mig, klappar lite på mitt ben. Vi tittar på tecknat på den lilla TVn i stugan. Han stannar mitt i rörelsen, tittar grunnande på mig. Sen säger han, allvarligt:

- Mamma, varför kan inte du också ha en gubbe hemma? Så blir det inte så jobbigt?

Ja du, vännen. Jag ler inombords. Små barn, stora hjärtan, vackra tankar. Jag ger mig inte in i diskussionen om att det måste finnas kärlek, att allt inte är så enkelt. När man är barn måste det få vara enkelt. Jag kramar honom bara och säger att det har han rätt i. Men att det faktiskt inte är jobbigt att vara ensam vuxen med mina fina barn. Att vi ju fixar det mesta tillsammans. 

- Men mamma, om vi har en gubbe så kan ju han passa Hedda så kan du åka med mig i karusellerna.

Det har jag inget svar på. Jag kramar bara lite extra hårt. 

Nästa morgon packar vi ihop alla våra saker, städar ur stugan och hittar regnkläderna. Fint instoppade i städskåpet, i ett förvirrat ögonblick. Hade inte ens en minnesbild av att någonsin ha gjort det. Sen börjar vi resan hem, till oss och vårt. Nu i en fortfarande tystgående bil. Lyx. Efter en halvtimme är Vilda bajsnödig och Beppe kissnödig och Hedda hungrig, vi stannar snart, jag lovar. De somnar efter några minuter och vaknar inte förrän vi svänger in i Lindesberg. Ibland går allt förvånansvärt smidigt. 

Det är skönt, att byta 28 kvadrat mot våra egna 99. Men veckan har varit fantastisk, med alla toppar och dalar. Och vi har växt lite till. Precis som det ska vara.  





 


Lösa magar och vemodsmagar

Skolavslutning imorgon. Sommar. Snart semester. Premiärsovaöver för liten Hedda hos sin pappa imorgon. Tror jag iallafall, fick hämta henne från dagis i morse - hann jobba en timme innan de ringde. En jätteledsen Heddaliten, med ont i magen och diarré och som stängde in sig och inte ville att någon skulle komma in. Men piggare nu, efter en slödag i tigerfåtöljen. Och vill åka, till pappa. Spännande.

Har haft vemodsmage en tid nu, vet inte riktigt varför. Lite lätt gråtmild. Jag tror jag känner mig ensam. En superfin person kom in mitt liv för lite sen... ni vet när man möter någon som man kan byta tankar och ord med, som man känner sig nära jättefort? Där det stämmer, där inuti. Det är så sällan man stöter på såna personer. Jag tror att jag kanske byggde upp en förhoppning om att det skulle stämma på alla plan... och jag vet nog inte riktigt heller vad som blev av det riktigt.

Det kanske helt enkelt är så att jag är för naken. När jag stämmer, där inuti, med någon. Inte nakennaken alltså (eller jo, det händer det med)... men med hjärtat utanpå, blodigt. Jag visar hela mig på en gång. Jag nästan tror att jag känt personen hela mitt liv. Och så kanske det inte alls är så, där inuti, för den andre. De försvinner bort.

Man kanske inte ska göra så, det kanske skrämmer... men jag vet inga andra sätt att visa mig på. Livet är liksom för kort för att inte vara nära. Och så känns det lite som att det kommer ta 548 år till innan jag stämmer alls. Med någon.

Semester, alldeles snart. Stuga. Jag och barnen. Precis som det ska vara. Jag ska vara ljuv.

Bäste herr Rektor

Eftersom det nya jobbet jag får är ett skiftarbete, så måste jag fixa kvällsdagis, kanske nattis, till barnen. Av just den anledningen har jag tackat nej tidigare - trots att det är mycket bättre betalt. Det har fungerat så smidigt för mig och barnen med mitt nuvarande arbete, vilket jag varit otroligt tacksam för. Efter att vi fick reda på att nuvarande arbetet upphör, har jag funderat fram och tillbaka och slutligen konstaterat, att det kommer gå bra. Mina barn är öppna och kloka, det är energiska och har en sjuhelvetes livsaptit. När jag tänker efter, kommer jag fram till att de förmodligen skulle tycka det var spännande att vara på kvällsdagis. Dessutom tillsammans. Det handlar inte heller om kvällskift varannan vecka, utan två av sex veckor. Resterande är alltså dagtid... och vill någon byta så får man byta till dagtid.

Jag fick ringa till barnens ansvariga rektorer, för att förbereda på detta med kvällsomsorg - det kräver ett visst samarbete mellan dagomsorgen och de som är ansvariga för kvällsomsorgen. Jag förklarade för den ena rektorn, manlig, hur det låg till - och så var jag nyfiken på hur det brukar gå till rent praktiskt. Beppe börjar ju 6-årsverksamheten i höst och slutar 13.20. på dagarna, jag ska vara på arbetet 15.24 och då ha lämnat Hedda på dagis. Jag frågade rektorn om jag hämtar hem Beppe efter skolan de veckor jag jobbar kväll, för att sen lämna tillbaka honom på samma ställe drygt en timme senare, innan jobbet... för att sen forslas vidare till kvälldagis. Rektorn svarar, idignerat:

- Men du vill väl träffa din pojke!
- Det är klart att jag vill vara med mina barn, jag bara undrade hur man ska lösa det praktiskt. Beppes storasyster går ju också i skolan och har andra tider, så jag undrar hur man brukar göra - vi kan ju inte hinna hatta fram och tillbaka på den korta tiden innan mitt arbete börjar. Vi har en lillasyster som ska lämnas också.
- Jaa... det är ju olyckligt när det blir så här!

Säger alltså denne rektor. För det första förutsätter han att jag vill slippa vara med mina barn. För det andra tror han att vi "drabbats" av skiftarbete och att det är en olycklig situation som mina barn får ont av.

Bäste herr Rektor. Jag skulle vilja att du satte dig in i min situation, och mina barns, innan du så lättvindigt uttalar sådana oprofessionella saker. För mig, liksom för de flesta föräldrar, är det en självklarhet att vilja träffa sina barn så mycket som möjligt. Jag har mina barn. Alltid. Konstant. Jag har de 9 sista åren gått ner i lön, vridit mig ut och in, för att så långt möjligt vara så mycket som möjligt med mina barn. De sista 3 åren har jag dessutom varit ensamstående heltidsförälder och ändå fixat att ge mina barn skapligt korta dagar på dagis och fritids, vi har helt enkelt valt bort det viktiga inslaget "pengar" och klarat oss på det vi haft. Mina barn är inte ens "borta" hos sin andre förälder varannan helg (eller varannan vecka) som är "brukligt". De åker ifrån mig var tredje helg, och då inte den minsta av barnen. Jag är verkligen, verkligen heltidsförälder - av fritt val, och att då bli ifrågasatt om mina intentioner när det gäller att hämta hem barnen när det är möjligt, fick mina öron att krulla sig. Mina intentioner är att det ska bli så bra som möjligt för hela familjen. Alla barnen.

Det andra klumpiga uttalandet... om att hela situationen är olycklig. Att uttrycka sig på det sättet insinuerar att jag skulle ha tagit det här beslutet utan att ha övervägt situationen det minsta. Jag har vägt in precis allting och redan gått igenom dåligasamvetsstadiet fjortontusen gånger för att jag är en sån usel mamma som måste ha kvällsdagis. Som kommer låta någon annan natta mina barn. Hjälp. De kommer bli ligister alla tre, de kommer inte känna sig älskade nog. Bullshit, crap, noway José. Det här är vårt bästa alternativ just nu. Jag är glad att jag får ett nytt jobb, att VI får ett nytt arbete, med högre lön - så att vi kanske kan börja leva lite mindre sparsamt. Nej, pengar är långt från allt - det är jag den förste som står på barrikaderna och gastar. Men man måste ha dem för att leva. Och nu är det dags för mig och mina barn att leva, lite bättre förhoppningsvis, även om vi haft det gott på alla andra sätt. Jag vill inte få ont i magen när bilen går sönder. Eller när alla barnen ska ha nya vinterkläder samtidigt. Det finns alldeles för många mammor och pappor i det här landet som går utan jobb, jag är erbjuden ett som dessutom har hyfsad lön. Vi är glada, herr Rektor. Inte olyckliga. Vi är glada att vi får det att gå runt, på egen hand. Var glad med oss. Och förutsätt att jag är en sund, ibland klok, eftertänksam förälder som i alla lägen vill mina barns bästa.

Så. Tro mig när jag säger att jag noga övervägt det här beslutet, långt innan jag kontaktade dig. Om du kände mig, herr Rektor - skulle du ha vetat.

Däremot, fru Rektor som jag kontaktade. Tack för det positiva bemötandet och den lugna inställningen. Du fick mig att känna mig helt trygg med att vi kommer att hitta en lösning tillsammans som blir till barnens bästa. Du pratade om barnens trygghet och verkade nästan som jag tycka att det blir lite spännande. Att få det att funka.

Tack.

Off with her head!

Här händer det grejer. På ett par veckors tid har gamla dörrar dragits igen mitt framför näsan och nya öppnats på vid gavel. Smidigt. Lite korsdrag en stund bara. Livet har lunkat på i samma banor i snart ett år nu och låtit oss landa. Nu kan det vara dags för omvälvningar i strukturen igen. Hastigt och lustigt försvann mitt jobb - fick veta från ena dagen till den andra att vi bara skulle vara kvar några veckor. Istället knallade jag in till en av förmännen på fabriken där jag städar och frågade om det fanns jobb åt mig efter semestern. Och det gjorde det tydligen, för jag fick veta samma dag att jag ska börja i augusti. Montering av framaxlar till stoooooora bilar. Nytt. Förändring är alltid gott, på ett eller annat sätt.

Hedda har haft sin pappa här, en hel helg. Tanken är att hon ska börja följa med sina syskon till honom på helgerna. Hon har börjat med en massa pappa-prat. Så jag frågade. Om han ville komma hit. Och ha sin dotter en sväng. Och han ville. Och hon ville. Och jag ville. Ibland sammanfaller allt. Så jag drog till Storstan (åkte vuxenkarusell, pimplade tjeckisk pilsner och bara njöt) och lämnade barn, hem och ex här. Och det gick jättebra. Vi kan känna doften av nytt liv, av energi, av piggare mamma och av berikade barn och av att få börja längta efter varandra och inte alltid gå mitt uppe i varann och tassa och hoppa och snubbla på trassliga nervtrådar och tappade orkar och tålamod.

Det faller människor i min väg. Människor jag blir så varm av. Som jag vill ha där. Som jag vill ha mer av. Jag måste bara lära min hjärna att inte grubbla sönder saker, för det är hjärnor hiskeligt bra på. Iallafall min. Den kan ta en i grund och botten fantastisk känsla och vrida och vända på den och slutligen avfärda den och kasta den ifrån sig som en gammal sur trasa. Satan i gatan. Ibland, eller jäkligt ofta, är det bättre att inte tänka alls, eller mycket lite. Att låta hjärtat vara hjärna istället. För många av våra "känslor" och "antikänslor" är egentligen hjärnspöken, fast de borde vara hjärtänglar. De stammar från gamla upplevelser, ur gamla känslor, från gamla mönster vi borde gjort oss av med. Sällan beroende på det som är just nu. För om hjärtat fick känna fritt, utan att tankarna lade sig i, medvetet eller omedvetet - så skulle livet bli ofantligt mycket rikare och vackrare. Mer kärlek åt folket.

Är det någon som vet var det finns billig avprogrammerare eller en effektiv lobotomist? Det kanske är så illa att bara halshuggning hjälper.


Och så.

Nu är det så där igen. Nu händer allt. På en och samma gång. Jag har fått nytt jobb. Efter lite turbulens på nuvarande jobbet och en viss osäkerhet i hur det kommer att arta sig efter semestern kände jag att kroppen liksom hade fått nog. Huvudet sade stopp. Nu räcker det. Vidare. Annat. Slängde ur mig i förbifarten till en av förmännen på fabriken medan jag städade toaletterna:

- Har du nåt jobb till mig efter semestrarna?
- Det ska vi väl kunna ordna. Men.... hur var det med skift, du ville ju inte ha det?
- Det löser sig.

För det gör ju faktiskt det. Innan jag gick hem samma dag fick jag klartecken att börja jobba vecka 31.

Och nästa helg. Då. Då kommer barnens pappa. Hit. Och har alla barnen. Hela helgen. Och jag. Jag sticker. Till Stockholm. En hel helg. Bara sådär. Jag frågade. Kan du tänka att komma hit och ha alla barnen en helg? Så svårt var det. Och snart, kan Hedda följa med dit. Till sin pappa. Det är ju fantastiskt. Hon vill. Och han vill. Och jag vill. Alla tre på samma gång. Det är ju fanimej underbart.

Och så möter jag, återigen, fina, fina människor. De ramlar in lite nu och då i livet. Och då är det bara att välkomna dem med öppen famn. Hej! Kom in för all del! Gör er hemmastadda, fina ni. 

Liv. 

Och så har vi varit på bröllop idag. Min lillebror och hans Maria. Och jag gråter aldrig på bröllop. Men jag blev lite lätt fuktig innan för ögonlocken när den fina, mjuka, kvinnliga prästen berättade vad Lars sagt om Maria när de pratat innan. Att hon var tryggheten. Och hennes ögon. Och hennes mun. Och att hon var allt. För honom. Och vad Maria sagt om Lars. Att han var världens finaste pappa till deras barn. Att han var den bästa. Den bästa för henne. Och snygg dessutom. Bara en sån sak. Efter flera år. Att kunna titta på sin valda och känna att fan, jag tycker fortfarande att han är SNYGG! Och de var så fina båda två.

Ok. Jag grät då. Men bara en liten skvätt.

Och så tror jag fortfarande. På kärlek, har jag redan konstaterat. Men faktiskt också på tvåsamheten. Den innerliga och varma. Därinne i mitt lilla, sturiga, två storlekar förkrympta, hjärta.

Och prästen talade om kärlekens rum. Där man kan släppa alla sina masker och bara vara precis den man är. Att vara älskad och accepterad precis just så. I alla lägen.

Så nu ställer vi oss på barrikaderna igen allihop. Kom igen. Slit upp skjortorna, stirra vilt och låt vinden slita i håret. Skrik för fulla lungor: ÄLSKA, FÖR FAN! ÄLSKA MIG! JAG STÅR HÄR! JAG FINNS HÄR!

För det är vi värda. Alla vi små. Alla vi människor. Du och jag. Att bli älskade för de vi är. Och ibland. Ibland... trots de vi är.

Som vanligt

05.00.
Klockan piper. Skuttar glatt ur sängen och laddar kaffet. Gör morgonyogan medan jag väntar. Insuper det vackra ljuset som silar in genom persiennen. Dricker en kopp kaffe i lugn och ro. Läser nyheter. 

05.30.
Smyger upp och ruskar försiktigt på Beppe.
- Dags att vakna min lilla solstråle!
- Åh, mamma! Jag äääääälskar dig! Jag går genast upp och klär på mig och borstar tänderna.
Beppe skuttar upp, strålande glad. Gör små hoppsansteg in på toaletten. Väcker försiktigt Hedda också, hon gosar och kramar och vill också klä på sig. Vilda kommer ut från sitt rum, redan klädd och håret borstat.
- Godmorgon min fiiiiina mamma, jag är så glad att vi är en familj. Beppe, jag älskar dig, Hedda, du är så go! Jättekram. Gruppgos.
- Vilda, packar du din ryggsäck?
- Men åh, lilla mamma, den packade jag redan igår.
Alla tar på ytterkläder självmant.
- Oj mamma, det verkar kallt, vi tar på oss mössor nu på morgonen.

06.15.
Alla går i samlad tropp till dagis. Småpratar glatt. Vilda och Beppe hjälper till att bära sina saker. Pussar hej då och vinkar, barnen springer glatt in och leker. Pipipipipipipipipipipipip!!!!!!!! Va? Vad. Va fan är det som piper? Klockan. Vaknar.

05.00.
Känns om om jag nyss lade mig. Stel i ryggen. Kravlar ur sängen, håller för ögonen för det jäkla ljuset. Masar mig ut i köket för att slå på kaffe, letar i blindo efter morgonrocken på vägen. Hittar ingen. Står spritt språngandes i köket och sköljer ur perkulatorn, eftersom det var någon jävel som glömde diska den igår. Jag till exempel. Kommer på att jag glömt vinkla persiennerna precis när grannen går förbi och vinkar, på väg till tidiga morgonskiftet.

05.10.
Hedda galer.
- MAMMMAMAAAAAA!!!!! MAAAAAAMMMAAA!!!!
Kutar upp och ska bära ner henne, filtar, björnar, tigrar, nappar. Ser inte var jag sätter fötterna i trappan och är på väg att krascha med hela balunsen. Vi tar oss ner helskinnade. Välling. Blöja. Kläder.
- Jag vill inte! Jag vill titta tävä.
- Nej, klä på dig först, sen TV.
- Ja tro inte dä.
- Jo.
- Nä. ja tro inte dä. Tävä först. 

05.30.
Försöker väcka Beppe. Utan resultat. Väcker Vilda.
- JAG ÄR REDAN VAKEN!!!!
Kryper ner längre v
under täcket.

05.40.
Nytt försök. Beppe surar. Fräser. Hytter. Vilda morrar.

05.50.
River i ordentligt.
- NIMÅSTEGÅUPPNUUUUUUUU!!!!!
Båda masar sig ner, supergriniga. Fastnar vid TVn. Frozen pictures. Vilda fastnar konstant med en strumpa halvvägspådragen på foten i 5 minuter.
- Klä på dig nu!
- Men jag håller ju på! Jag kan inte göra allt samtidigt!
Försöker få alla tandborstade, klockan mycket, panik.

06.25.
- Vi måste gå nu! På med kläderna! Tjocka jackan, det är nollgradigt.
- Nääää, jag fryser inte, jag vill inte!
Ut genom dörren med kassar, väskor, kläder, vagn, sopor.
- Hjälp till nu!
- Varför måste vi alltid?
- Men hallå, det är ju era grejor!
- Men det är ju du som säger att vi ska ha med det!
- Mamma jag fryyyyyser!!!
- Jag sa ju åt dig att ta tjocka jackan!
Alla slåss om vem som ska köra vagnen, vem som hinner först, vem som ska ha pallen i kapprummet på dagis. Och bilfan måste skrapas.

Vilda frågar vad jag ler åt på vägen till fritids.
- Inget speciellt. Jag hade en lite otäck dröm bara. Att nån hade tagit mina barn och bytt ut mot värsta knasbollarna. Men nu känns det bättre. När jag har de riktiga. Mina. Bråkstakarna. För pussarna och allt det fina blir så himla mycket dyrbarare då.


Ovärdeligt

Idag satt Beppe och jag i varsin solstol på baksidan. Blundade. Njöt av tystnaden. Vi har haft gnölig sjukstuga igen, Hedda för andra gången på två veckor, denna gång med 40 i feber och kors i taket: liggandes för ankar. Hon sov, därav lugnet.

- Mamma, Vilda säger att hon ska omvärdera sitt liv.
- Jaså... men var det inte du som sa så för ett tag sen? (vid matbordet för några veckor sen, när han var rejält förbannad på sin ömma moder: - Jag tänker omvärdera mitt liv, så det så!)
- Hörde du att jag sa så?
- Ja... men vad betyder det då, Beppe... att omvärdera livet?
- Att man flyttar från sin mamma!
- Njaaa...egentligen betyder det nog mer att man tänker efter vad som är bra i livet och kanske dåligt och vad man vill göra med det som är bra och dåligt. Och vad man tycker om allt.
- Du är bra mamma, i mitt liv. Och Vilda och Hedda.. och mina vänner! Men mina ovänner är dåliga. De slåss och luras fast det inte är första april! Det är inget bra! Jag luras bara på första april. Och första maj. Majmajmåne. Aprilaprildindummasill.
- Det är bra det, Beppe. Luras är inte bra. Om det inte bara är på skoj.

Omvärdera. Halvlek i sommar, kliver över 40-strecket. Jag har åtminstone flyttat hemifrån. Alltid något.


Morfars strängar

Min pappa är här. Han hjälper mig med bilen (dags för besiktning snart), vilket jag är grymt tacksam för. Men. Men. Han hjälper till litegranna i överkant ibland, med lite andra saker. Litegrann sådär. Saker som funkar helt ok för mig tills pappa ser nånting han inte tycker verkar riktigt, riktigt bra. Som kanske kan förbättras lite.

- Du, jag sopade framsidan idag, det var så mycket skräp.
- Tack.
- Men din kvast var så dålig, så korta strån, och jag hade köpt en ny borste som jag trodde jag hade i bilen, men den har jag glömt hemma i garaget. Men då hade jag redan kastat bort den andra borsten, men skaftet är kvar.
- Ok...
- Men så fick jag se att du hade ju en i garaget som var bra, så jag tog hit den så den står utanför dörren här nu.
- Men pappa... den är grannens...
- Jahaaa (ytterst förvånat)...men den stod ju på din sida (gemensamt dubbelgarage med grannen).
- Ja. För att du ställde den där förra året när du gjorde precis likadant. Tog hit grannens kvast för att du trodde det var min.
- Gjorde jag?
- Ja.
- Då får jag väl ställa tillbaka den då.
- Ja. Ställ den på grannens sida nu då, så slipper vi ta det här nästa år igen.

Men det sista tänkte jag bara.

Mobilen ringer när jag är på jobbet.

- Ja hej....du det är något fel på din diskmaskin, den bara förspolar hela tiden.
- Nej, det är inget fel på den.
- Men den kommer aldrig till tvättprogrammet.
- Det är inga fel på den. Den tar bara väldigt lång tid på ekonomiprogrammet.
- Men den har bara förspolat sen du åkte.
- Pappa - det är inga fel på den. Den fungerar som den ska!
- Ja, jag ska titta lite på den.


- Du, jag stoppade in din instruktionsbok till bilen i handskfacket.
- Men pappa, jag har nyss krånglat fram den, eftersom jag inte kommer åt den i handskfacket när det blir något, Heddas bilstol sitter ju för där. Jag vill ha den i sidofacket, det är därför jag har lagt den där.
- Jaha...(tvivlande)...jaja, då får jag väl ta ut den igen då.

Jag tappar min hjärna när pappa är här. Jag tappar kontrollen på vad jag packat till barnen när vi ska till dagis. Jag kan ha packat i kläder i vagnen, så tar morfar Hedda, drar iväg med vagnen innan jag är klar - och så har jag ingen aning vad som är med eller var saker tar vägen. Eller så kan han plocka ur saker jag just packat i. Och så frågar han saker konstant, för att han inte vill göra fel. Men han glömmer att lyssna på svaren bara, för han är redan upptagen med att ställa nästa fråga. Han och barnen pratar i munnen på varandra hela tiden och alla pratar med mig och min hjärna får härdsmälta. Vi lever inte i riktigt samma vardag. Det jag tycker är praktiskt för oss, som funkar för oss, tycker pappa lite annorlunda om och har andra idéer om. Var saker ska vara, hänga, ligga.

Men det är guld att ha honom här. Hedda är salig, hon älskar uppmärksamheten. Morfar pusslar, gungar, läser, nattar - och han säger nästan aldrig nej. Förutom igår. Nattningen i förrgår skulle morfar ta. Inte mamma...moffa! Den tog nästan 2 timmar, hon studsade i och ur sängen, jag lade mig inte i - till slut somnade hon i morfars säng. Igår kväll hade morfar ingen lust att hålla på så igen. Igår tog det bara en kvart...jag blev lite lätt förvånad. Sen fick jag höra av fröknarna på dagis att Hedda berättat att morfar aldrig säger nej. Utom igår, hade hon sagt med en lurig glimt i ögonen. - Nä, NU ka Hedda sova! sa moffa. DÅ sa han nej! Hon flinade när fröken Mia berättade. Hon vet precis hur långt hon kan sträcka sig och vilka strängar hon ska spela på den gamla morfarguran.

Och mitt bensinläckande såll till bilskrälle mår bra igen! Hel och ren och fin! Bara en sån sak. Snälla moffa. Och Beppe fick följa med och hjälpa till att tvätta bilen idag, fast jag såg på pappa att han helst hade gjort det ensam. Beppe fick göra en sak tillsammans. En viktig sak. Han fick vara lite stor och få en stund på egen hand. Med en vuxen man. Han behöver det. Tack moffa.

Full house

När jag släppt in någon i hjärtat kan jag liksom inte bara släppa ut dem igen. Men heeeej, vad trevligt, kom in för sjutton! Jaha, ska du redan gå, lite trist, men lycka till då! Men visst hade vi en fiiiin tid, så skoj det varit, hoppsan - tog det slut nu? Ok. Byebye. Ni fattar.

Näe. Istället sitter de kvar därinne, långt efter att de uppenbarligen gått. Gått iväg med sitt eget hjärta, någon annanstans, till ett annat liv.

Antingen lider jag av förskräcklig separationsångest och kan därför inte släppa ordentligt....eller så har jag verkligen släppt hela långa vägen in. Längst därinne, i alla fyra blodröda, massivt pumpande kamrarna. Och det är meningen att de ska bo kvar där, livet ut. 

Varför pratar jag som om de vore flera? Hahahahahaha.....det kanske får plats en i varje kammare? Men tre är redan bokade av barnen....och den fjärde har fortfarande en hyresgäst som för länge sen slutat betala hyran. 

Dags att kräva ockerränta? Det är antagligen mer läkande att efterskänka skulden.


Ambush

Gaaaaaah!!!! En SÅN kväll. Bajskorvskväll. Jag lämnar jobbet på eftermiddan, längtar barn så det kliar i kroppen...kommer till fritids, det går 2 sekunder - och så är gnället igång. Kommer till dagis  - ena ungen vill inte gå hem och den andra blir förbannad för att han inte får spela när han kommer hem. Sen fortsätter det. Alla sura på mamman för att hon inte letat reda på cykelhjälmar medan de varit på dagis och fritids. Att mamman varit på jobbet hela dagen är helt irrelevant i frågan, det kan inte ens komma i åtanke som förssvargument. Letar genom hela förrådet, alla kartonger, alla garderober - för tredje gången sen grusbilen sopade gården - och de är som vaporiserade från jordens yta. Det värsta är att jag sett dem någon gång under vintern... och tänkt att fan va bra, där är det lättillgängliga när de ska fram sen! Jomen.

Hedda vägrar maten, får ingen välling heller då - resultat: springer i och ur sängen som en duracellkanin.

Beppe vill spela kort, mitt i undanplockning av disken, mamman faller till föga (dåliga samvetet - Herregud!!!! Jag har ju inte GJORT något med mina barn idag!!! Det dåliga samvetet kan hoppa upp och kyssa sig i röven), och när mamman säger efter en stund att nu måste vi sluta, Hedda ska läggas - blir Beppen så sur att han kastar iväg korten överallt. Mamman säger bestämt och med myndig stämma: - Plocka upp det där nu! Beppen säger: - Näe, det tänker jag inte! Mamman säger med tordönsstämma: - Då är det sista gången jag spelar med dig! Beppen säger: - Det struntar jag i! Bajskorvsmamma!!! Mamman skickar upp Beppen på rummet. Beppen skriker och gapar och blir otrevligare och otrevligare. Mamman blir argare och argare och är på väg att implodera. Mamman har sönder en leksaksbössa. Stackars bössan, helt oskyldig i sammanhanget, den hade inte ens sagt så mycket som prutt. Men mamman tänkte, hellre den än sonen. ( En mer pedagogisk mamma hade i det här läget tänkt att den lille gossen bara är i trängtande behov av mer uppmärksamhet och tid med sin mamma, istället för att ha sönder hans gevär. Men barn ska ändå inte leka med vapen, eller???...hrmpfff...)  

Vildan går ut och får lova att komma in kl 19. Mamman hör uppifrån (mitt i Beppebråket) att Vildan kommer in tio över. Mamman tänker ok, 10 minuter är inte mycket försent. Mamman kommer ner efter en kvart bara för att upptäcka att den där Vildan har gått ut igen. Vildan kommer hem en halvtimme senare till en sur mamma. Vildan vill ha frukt. Hon får inte frukt eftersom det är för sent, dags för tandborstning och sängen. Vildan sur.

Mamman och Beppen blir sams och kramas. Mamman och Vildan blir sams och läser saga. Mamman och Heddan tänker att, va faan, fram med vällingen (annars kan vi se fram emot en mycket lång och studsig natt, med hungrig och orolig Hedda och en mycket trött och purken mamma).

Alla nöjda, alla i sängarna. Mamman har disken kvar på hela bänken. Duschen väntar. Klockan halv 9. Kvällen låg i bakhåll igen. Imorgon tar vi honom, den jäkeln. 

...

Man kan fylla sitt liv med görande, tänkande eller varande. Eller så kan man bara leva helt enkelt. Utan att separera skiten.

L Y S S N A när jag pratar med dig!

Det kryper allt längre ner i åldrarna. Ungdomar av idag, suck! Min minsta är fortfarande rätt så otydlig i pratet - eller, för att citera min bror - hon låter lite som en tecknad seriefigur när hon försöker säga något. Hon har alla orden - men de låter inte riktigt som alla andras ord. Ibland kan det bli rätt frustrerande för alla parter, speciellt när man får så jäkla svårt att hålla sig för skratt. Igår var vi hos barnens mormor, och när vi höll på att klä oss för att gå ut och leka, sa Hedda något som ingen hörde.

- Mera mormor.
- Va? Mera mormor?
- Nä, fyramormor!
- Vad säger du, fyra mormor?
- NEEEEJ, meeeeera mormor!!!

Till slut blev hon så frustrerad att hon kastade omkull sig på golvet och vrålade rakt ut. Sen reste hon sig, kröp upp i ansiktet på mig, och ljudade till sin stackars mindre förstående, svagsinta mamma, samtidigt som hon gav mig den där blicken (tonårsblicken, vad dryg du är - du fattar ingenting!):

- Vvvveeeeerrrrrraaaaaa mooorrrrmoooorrrrr!!!!
- Veras mormor?
- Ja!!!

Sen gick vi ut i skogen och jagade häxan Jiggajagga, hon som kastar skräp överallt. Vi letade lite småtroll med, bara för säkerhets skull. Alla nöjda, en liten stund.

Jag känner ingen Vera. Men Hedda vet tydligen vem hennes mormor är. Där ser man. Tänk att det är så frustrerande att inte bli förstådd. För liten som för stor. Ibland spelar det ingen roll hur rent man pratar eller hur många satans ord man kan - för man har så olika världar att man inte når fram med det man säger. Den betydelse jag lägger i det jag släpper ur munnen tappas helt på vägen in i den andres huvud. Och så står man där med sina olika världar och kommer ingenstans, helt oförstående inför varandra. De gånger det händer, skulle jag också vilja lägga mig och vråla på golvet... ge den där blicken och ljuda långsamt i örat på den som lyssnar. Så underbart förlösande det skulle vara.... 

Störst av allt är kärleken

Den stora vårtröttheten har slagit till. Legat i bakhåll och väntat...medan man gått här och jublat åt att ljuset börjar komma tillbaka och längtat efter ny energi. Myst och väntat på att våren ska slå till rejält. Vilket den gör, genom att få varenda liten partikel och muskel i kroppen att tro att de lider av sömnsjuka. Går upp som en zombie varje morgon, fraktar ungarna dit de ska, jobbar mekaniskt, hämtar barnen, fraktar hem oss, ser till att fylla på magarna och självdör sen totalt apatisk. Utan att sova, för hjärnan surrar på som vanligt - det är kroppen som plötsligt är 256 år gammal. Jaja. Det går väl över. Igår kväll självdog vi med chips, Scooby Doo och en kall i soffan (nej, barnen fick ingen kall!). Alla barnen somnade av i soffor och saccosäckar. Bar upp dem en efter en, men lät den största ligga kvar. Hon tog sig upp till sin säng för egen maskin någon gång under natten.

Så i morse blev man väckt i vanlig ordning av liten fin, vid halv 6 (wohoooo, sovmorgon!!! - nej jag är inte ironisk, det är faktiskt sovmorgon i det här huset). Satte henne i tigern (hennes favoritplats, tigerformad fåtölj som hängt med  sen Vilda var liten), på med Bompan, fram med vällingen, bäddade ner mig själv i soffan och hoppades på en liten lur. Efter en stund känner jag hur någon försöker pilla in något i munnen på mig. Hon hade hittat resterna från chipsskålen, sugit lite på dem och försökte sen frikostigt dela med sig av det som var kvar. Lagom uppblötta och slickade. Det är kärlek.

Vill ni veta vad riktigt, riktigt verklig kärlek är? Hon bjöd storasyrran på samma sak lite senare - och hon åt faktiskt upp det hon blev bjuden på, för hon tyckte lillsyrran var så gullig som ville dela med sig av sina slajmiga skatter. DET är kärlek. Eller kanske bara chipssug, vad vet jag. 

Snälla mammor lägger sig i tid på kvällarna

Igår var katastrofmorgon. Lyckades göra mig osams med alla barn... nåja, utom Hedda. Det går inte att göra sig osams med ett barn som låter som en tecknad seriefigur - och som dessutom ser ut som en, både i minspel och kroppsspråk. Och som, enbart ikväll minst 243 gånger, pipit: - Jag ÄÄÄÄÄSKA Mamma Mu å Kåkan! Med stora ögon och med huvudet på sned. - Vi har ingen Mamma Mu, Hedda... de var slut på biblioteket. Jag kan inte läsa den för dig (de har temavecka på dagis med Mamma Mu... därav förtjusningen... och därav alla utlånade - till dagis). - Mä ja ÄÄÄÄÄÄÄÄSKA Mamma Mu å Kåkan! - Men vi kan inte läsa den nu, vi har inte den....and so on and on and on...

Katastrofmorgon igår ja. I morse - lugna gatan. Kan det möjligen, möjligen bero på att mamman gick och lade sig kl 21 igår kväll och därför var i skaplig form när Mamma Mu-stalkern drog igång halv 4 i morse? Det kanske inte är barnen som bråkar... utan MAMMAN!!! Hemska tanke. När hon sovit sina vanliga futtiga 4 timmar... så blir hon Bråkmamman! Tråkmamman! Fast... vi betedde oss som tråkmånsar alla tre igår morse. Vi stod här som en trippel upplaga av en jävligt surmulen Lilla My (även om jag kanske mest liknar Mumintrollet eller Morran), och alla vägrade ge sig. Allt var fel, kläder och väskor och ingen ville klä sig och alla snubblade på varandras mungipor. Men vi samsar oss (sansar oss) alltid innan vi säger hej då på dagis/fritids. Dramatiskt, filmiskt - med kramar och pussar. Beppe kör alltid en scen precis innan han faller till föga, där han ratar mina utsträckta armar och demonstrativt vänder sig bort, med sårad blick och långa ögonkast. För att sedan, när jag är på väg ut genom dörren, komma springande och kasta sig i min famn: - Mamma! Mamma! En liten dramaqueen i vardande månne?

Nu längtar vi värme. Längtar så det kryper och spränger. Som vårknoppar. Längtar vår. Och sommar och bara ben. Första trampet med gympasko mot barmark, glidande mot asfalten med ännu kvarvarande gruskorn efter vintern. Känslan när man som barn fick ta på sig springskorna för första gången på året. Då var det vår. Hur de skrapade mot marken när man hoppade rep.

Hedda har utöver Mamma Mu hakat upp sig på cykling. - Jag vill cykla! - När snön är borta, inte nu. - Men jag VILL cykla! Och så vidare... i all oändlighet. Amen.


Reflektion

Det är dags att gå vidare och släppa hjärtat fritt. Har hållit fast vid något som inte finns längre. Mitt hjärta kommer säkert slå ett extraslag ett tag till när det hör skånska, men det har förhoppningsvis förstått fullt ut nu att det som har varit, har varit - och det som är nu...är liv igen. Varje dag. 


Jag har 3 barn här hemma. När jag verkligen upplever dem - precis just nu, i nuet - så kan jag se livet i dem, hur det sprudlar och sprakar därinne. Hur de riktigt spritter i armar och ben, bara för att det ryms så mycket liv som vill ut. Så många saker att uppleva, så mycket att se, så mycket att vara. De är så förbannat vackra - och jag är oförskämt lyckligt lottad som får ha dem hos mig. Precis som de är. I det förbaskade vardagsslitet försvinner den vetskapen alltsomoftast. Men tänk - jag får ha dem hos mig och se dem i stort sett varje dag... se livet i dem.

En större gåva än så kan där inte finnas.  

Att göra sig av med bar(bak?)last

Nu vet jag hur bränt fläsk luktar. Nåja, kanske inte fläsk, men skinn i alla fall. Sitter här med bedövad och kanske 10 gram(?) lättare rumpa (ganska angenämt, än så länge). Har gjort mig av med vissa bihang som hängt med sen graviditeterna... och som kändes lite onödiga att hålla kvar vid. Skinnflikar efter hemorrojder. Jag fick titta på dem i en burk efter (varför kan man undra...det såg ut som små Aliens-foster) och så sa läkaren att de skickar in för rutinkoll. Först tänkte jag säga att jag gärna ville behålla dem som minne - bara för att se reaktionen, men jag bet mig i tungan. Jag har inte Tourettes tydligen, jag KAN bita mig i tungan och inte släppa ut allt jag tänker - även om det oftast ploppar ut.

Just nu känns det rätt bra, så. Det gick fort som 17, på en halvtimme var vi klara... så nu har jag helt plötsligt en lugn dag framför mig. Kidsen på dagis och jag här med en kopp kaffe och väntar på att bedövningen ska släppa. I morgon jobb som vanligt, men idag: bara nu och här.

Har lånat hem Eckhart Tolles Lev livet fullt ut (The power of now) igen, ett år sen jag läste den sist - och den ger samma wow igen. Just ja, SÅ! Måste ha den, vill ha den alltid, så jag kan småkika i den hela tiden. Jag irrar bort mig i tankarna alltsomoftast och glömmer vem jag är.

Fick t o m handlat till på fredag, Vilda ska ha sovaöver-partaj för några av tjejkompisarna. Pizza beställer vi med hemkörning, sen glassbomb efter. Film och godis. Madrasser på golvet.

Nu tror jag bedövningen börjar släppa.

Aj.

Allt och ingenting

Nu har det varit stillestånd på skrivfronten ett tag. Häcken full kanske man kan uttrycka sig. 70-talsfesten var himla kul, sällskapet förbaskat trevligt. Det var bara ett stort fel. Som jag inte vet riktigt hur jag ska rätta till... om det ens går att rätta till. Susanne Elisabeth Nilsson vänder och springer all världens väg med händerna för öronen om det råkar finnas en schysst, genombra, fantastisk, sagolik man...som på ett eller annat sätt visar tydligt att han tycker att fröken Nilsson är en fascinerande kvinna han tycker om och skulle vilja komma mycket närmre. Och på något sätt ökar skrämselfaktorn i det här om mannen ifråga dessutom framstår som ytterst seriös och som inte alls tycker det är skrämmande utan jävligt roligt att fröken Nilsson har trenne vildbattingar under sina vingars skugga. På heltid. Är det så att mannen utöver detta tycker att hon är vacker - ja då kan hon springa tusen mil åt andra hållet samtidigt som hon skriker vansinnigt och tuggar fradga. Har ni bilden framför er? Det är ungefär vad som händer i mig. Men det vet jag knappt själv...jag erkänner det inte. 

Varför, kan man undra. Kanske är det så att att hon, lilla kaxbertan, är rädd att hennes självbild stjälper helt om det kommer in en man och snirklar sig in i tillvaron? Någon som vill och kan vara en del av cirkus Nilsson? För då.... för då.... är det ju inte Superkvinnan/Fixar-fanny/Starka-sara själv som på egen hand styr drottningdömet och fixar allt...då är det ju någon där som hjälper till!!! Och om inte Susanne kan själv, vad kan hon då??? Hon har ju kunnat själv sen hon var pytte! Hon har nog aldrig riktigt kommit ur 3-årstrotset...

Det verkar vara helt ok att kära ner sig i någon som bor eoner bort och som har ett proppfullt liv, ett hopplöst projekt rent praktiskt. För då går det inte ens att föreställa sig att det ska ändra om i vardagstillvaron på något sätt. Sen när det tar slut kan man måla upp en fantasibild av hur det skulle kunna vara.

Det kanske t o m är så, att om en person verkligen talar om hur jäkla fantastisk han tycker pruttprinsessan Nilsson är - så kanske hon blir skiträdd för att inte kunna leva upp till den fantasibild hon tycker att personen målar upp av henne. Det kan ju bli så illa att hon faktiskt får någon i sin närhet som manar på henne att ta tag i de talanger som gömmer sig djupt därinne. Som tycker att hon ska ta tag i sig själv och det hon har.

Eller så har hon helt enkelt bara fått sig en näsbränna för mycket...och att hon är rädd. Trots allt tjat om ett naket hjärta. Men jag tror inte det. Däremot kanske hjärtat inte riktigt gjort utrymme för något nytt ännu... det klappar fortfarande lite i otakt när det råkar höra skånska.

Det går lättare att prata om såna här saker om jag pratar om mig själv i tredje person, lustigt va? Ber om ursäkt för det. Jag och Napoleon. Men jag har inte storhetsvansinne, jag lovar!

Till något helt annat: Vilda är nybliven 9-åring. En lustig känsla i maggropen när jag pussade henne godnatt sista kvällen som 8-åring. Just den grejen...sista kvällen som 8-åring...aldrig mer pussa henne när hon är 8. Dagar flyr, alla är de skatter...men vi behandlar dem som transportsträckor. Den här veckan har varit en transportvecka att ta sig förbi - att få ihop allt - Vildas klättring (hon klättrar klättervägg på onsdagar, föräldrar ska gärna vara med och säkra) med (ingen guldsits att släpa med Beppe och Hedda dit), Beppes judo, handla presenter och göra tårta...storhandla mat med tre "hjälpredor" med.  Och nu en ny transportvecka igen - stängningsdag på dagis och fritids på tisdag, rumpoperation på mig på onsdag (ska bara skära bort lite extra skinnpåsar jag råkat utveckla under graviditeterna, det kallas före detta hemorrojder... moahahaa...)- ofta upplever jag vardagarna som problem som ska lösas och ta sig förbi. Va faan, så kan man ju inte gå runt och uppleva livet!

Födelsedagen blev lyckad, och familjekalaset tog vi igår. Hon fick sitt duntäcke som hon önskat sig så hett (en udda önskning av en 9-åring?) och en leksakshamster som åker runt och tjattrar och låter som en liten racerbil på extacy. Den sista var viktig. Hedda har två(!) hamstrar som hon fått i present...och Vilda har tittat snett båda gångerna. Så nu har vi en hel jävla (förlåt!) hamsterfarm som åker runt och låter här hemma. Och så finns det bilar, flygplan, klätterrör, hus...det finns allt att skaffa till hamstrarna. Helt otroligt. Vi människor vet verkligen vad som är viktigt här i livet. Tänk alla fabriker som gör de där hamstergrejorna. Alla långtradare som kör ut dem. Alla fabriker som gör alla andra miljarders leksaker. Telefoner. Bilar. TV-apparater. Datorer. Kläder. Möbler. Tänk alla människor som köper nya saker och kastar gamla för att de är tråkiga. Ointressanta. Lite fula. Vill ha nytt, nytt, nytt.

Tänk om vi helt enkelt bara la av. Allihop på en gång. Att leva som vi gör. Och la lite extra krut på kärlek, omtanke och tid tillsammans istället. Att vara i oss själva istället för att söka kickar på utsidan. Vi stackars satar, vad vi tappar bort oss själva i hela den här röran som vi byggt och som kallas världen. Vi har tappat världen, vi har tappat alla värden. Det som verkligen betyder.

Vi borde gå tillbaka till grundbehoven. Mat för att inte svälta. Sömn. Och så tar jag mig friheten och gör om behovet att reproducera sig... vi kallar det kärlek istället. Närhet och kärlek. Så fint vi skulle ha det.

Hockeyfrilla och blå mascara

Jag ska på fest i helgen! Och inte vilken fest som helst, jag har blivit bjuden på 70-talspartaj. Det ska verkligen bli asroligt....dunderkul...å....å....å alldeles underbart! Har letat stass hela veckan, lyckats hitta en grotesk blus i gult och rosa (Erikshjälpen), stövlar (Erikshjälpen) som jag guldsprayat (med bilfärg) och som funkar som platå...och som pricken över i:et en peruk (Tradera) med långt hår och lugg samt ett par riktigt gräsliga glasögon (Erikshjälpen). Direkt när jag drog på mig glasögonen och peruken var min första tanke: - Gud, jag är min mamma. Exakt så såg mamma ut på 70-talet, när jag var liten.

Tog på mig allt idag för att visa henne när hon var här och lämnade Vilda och Beppe - hon tog ledigt från jobbet och åkte skridskor med dem idag för att de skulle få lite sportlov, gullemamma. Och gullepappa har kommit hit för att vara med Hedda när jag ska på fest, och Vilda och Beppe är hos sin pappa. Man har det allt bra gött mellan varven. I alla fall, mammas första kommentar när jag drog på mig kalufsen och brillorna: - Gud, det är ju jag! ( pappas första kommentar var lite annorlunda, han tyckte jag såg ut som lilbrorsan när han hade hockeyfrilla...vilket ytterligare spädde på min känsla av att agera transa när jag går runt med långt hårsvall, jag känner mig verkligen konstig). Skillnaden är väl att mamma var 20 när hon såg ut så...och jag är 40, snart. Vilket leder till nästa grej. Var ner på parfymeriet och skulle köpa en eyeliner till 70-talsmejken. Frågar expediten om hon har någon aning om hur man sminkade sig då...vi började diskutera blå ögonskugga och lite annat, sen säger hon:

- Jamen, blå mascara var väl populärt då?
- Neej, inte mascaran, svarar jag. Den måste ha kommit på 80-talet, för jag hade sån när jag var tonåring.
- Ja just ja, min mamma hade också sån när hon var ung...

Say no more. Hon sa i alla fall inte mormor. Man liksom glömmer hur gammal man är när man har småbarn hemma.

Men det ska bli grymt kul i morgon. Hotell. Fest. Massa folk jag inte känner. Undrar hur många som kommer ta mig för en transa? Återstår att se. Men en sak vet jag. Är det någon som kläcker kommentaren: - Men va faan, hockeyfrillan kom ju inte förrän på 80-talet jue!....så går jag hem. Alla 10 milen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0