Batteribrist och stjärtgossar
Lucia idag. Vi hade bestämt oss att fika lussebullar och pepparkakor framför Luciafirandet på TVn kl 7 i morse, vilket inte borde ha varit ett problem eftersom vi vanligtvis är vakna vid 5. Men i natt var det lämmelvandring till min säng. Först kom Beppe, kröp ändock ner rätt stillsamt och somnade. Sen kom Vilda - jag vaknade av att jag kände att någon stod och glodde på mig. Vilda står med uppspärrade, ilskna ögon och säger ingenting, fixerar mig med blicken. Till slut får jag ur henne att morfar snarkar så hon inte kan sova (Vilda vann slagsmålet om vem morfar skulle sova hos, vilket hon bittert fick erfara..). Jag hör timmerstockarna ända in i mitt sovrum. Så då var vi tre i sängen. Så vaknar Hedda, halv 4, vägrar somna om, klättrar runt, hojtar. Går ner och gör välling, på väg in i sovrummet igen ser jag att pappa står och glor ner i Vildas säng och ser helt förvirrad ut (inte riktigt vaken). Han förstår inte var hon kan ha tagit vägen, han ser storögt på den tomma sängen.
-Gå och lägg dig pappa! hojtar jag in i rummet, han tittar på mig och pekar på sängen.
-Hon sover i min säng! hojtar jag igen.
Då struttade han tillbaka till sin säng och lade sig och somnade direkt. Så, nu hade jag fått pappsen att sova, tillbaka till oregerlig 1-åring. Efter många om och men och allahanda rymningsförsök och tjurrusningar somnade hon slutligen om igen. Med resultatet att vi FÖRSOV oss och vaknade halv 8!!! Vi missade ju halva Luciamorgonen! Ruskade barnen vakna, snabbt fram med fikat, tända ljus och så lagom fick vi se ett gäng otroligt jazziga stjärngossar, med upphottad version av Staffan Stalledräng, med kindploppar och busiga blickar och sväng i kroppen. De såg fanimej ut som de gick på amfetamin hela högen...men lite gulligt var det. Så kom en av gossarna fram med fiolen och började spela. Beppe satt storögt med öppen mun, så flinade han lite och kläcker:
- Fett coolt, mamma! De är ju fett coola!
Undrar om det gjorts undersökningar på hur många av de pojkar på 4 bast, som tycker stjärngossar rockar och är fett coola, som riskerar att bli kriminella som vuxna. För det skulle kännas så orimligt, att en sån kille skulle stjäla en bil eller knacka en gammal tant och sno handväskan. En kille som tycker att stjärngossar är bland det häftigaste han sett. Det kändes lite tryggt att tänka så. Kunde känna, fan jag är hemma, Beppe Bus är färdiguppfostrad. För en liten stund.
Eftersom Vilda inte fått lussa på skolan i år, ville hon lussa hos sin mormor idag. Och Beppe ville inviga den eftertraktade stjärngossehatten, som han slängt lystna blickar på. Och få en chans att sjunga alla sånger han tränat in på dagis, dit vi ska i morgon och bese den fantastiska luciaföreställningen som Beppe och hans 1- och 2-åriga dagispolare ger (Beppe är nästan ensam "storbarn" där, har fått plats på nytt dagis efter nyår). I alla fall, lagom vi skulle åka upptäckte vi att det inte fanns ett enda batteri att uppbringa till luciakronan, Vilda ger mig mordiska blickar och jag känner mig som världens sämsta mamma, som inte kollat upp det en vecka i förväg. Pappa stack och köpte batterier snabbt som 17, sen åkte vi till mamma, skulle byta om på barnen där eftersom de inte ville åka i lussekläderna. Kommer dit, och så råkar det vara lite mer folk än de tänkt sig, eftersom brorsan med familj kommit dit för att fika med. Så det slutar med att Vilda vägrar lussa, Beppe tar glatt på sig stassen och klämmer i med första raden i Staffan Stalledräng, sen pang bom tvärvänder han sig om och marscherar iväg skrikandes att han inte tänker sjunga. Jahapp. Bara att packa ner utstyrslarna igen. Men lite synd var det att de andra inte fick höra den fantastiska andra raden i Beppes version av Staffan Stalledräng:
Staffan var en stalledräng
stjärt och ljusa hjärnan....
Det är det absolut svåraste med att vara förälder. Att skratta hysteriskt utan att det märks på utsidan. Att inte med en min röja att man tycker de är så otroligt vackra, roliga, underhållande, fantastiska varelser, i de stunder de seriöst vill framföra det de så flitigt övat in och med stor värdighet uppträder med. Jag älskar det. Och applåderar med hela hjärtat. Samtidigt som jag allvarligt och med stor inlevelse ropar: Bravo! Det bästa jag hört! För det är det ju.
-Gå och lägg dig pappa! hojtar jag in i rummet, han tittar på mig och pekar på sängen.
-Hon sover i min säng! hojtar jag igen.
Då struttade han tillbaka till sin säng och lade sig och somnade direkt. Så, nu hade jag fått pappsen att sova, tillbaka till oregerlig 1-åring. Efter många om och men och allahanda rymningsförsök och tjurrusningar somnade hon slutligen om igen. Med resultatet att vi FÖRSOV oss och vaknade halv 8!!! Vi missade ju halva Luciamorgonen! Ruskade barnen vakna, snabbt fram med fikat, tända ljus och så lagom fick vi se ett gäng otroligt jazziga stjärngossar, med upphottad version av Staffan Stalledräng, med kindploppar och busiga blickar och sväng i kroppen. De såg fanimej ut som de gick på amfetamin hela högen...men lite gulligt var det. Så kom en av gossarna fram med fiolen och började spela. Beppe satt storögt med öppen mun, så flinade han lite och kläcker:
- Fett coolt, mamma! De är ju fett coola!
Undrar om det gjorts undersökningar på hur många av de pojkar på 4 bast, som tycker stjärngossar rockar och är fett coola, som riskerar att bli kriminella som vuxna. För det skulle kännas så orimligt, att en sån kille skulle stjäla en bil eller knacka en gammal tant och sno handväskan. En kille som tycker att stjärngossar är bland det häftigaste han sett. Det kändes lite tryggt att tänka så. Kunde känna, fan jag är hemma, Beppe Bus är färdiguppfostrad. För en liten stund.
Eftersom Vilda inte fått lussa på skolan i år, ville hon lussa hos sin mormor idag. Och Beppe ville inviga den eftertraktade stjärngossehatten, som han slängt lystna blickar på. Och få en chans att sjunga alla sånger han tränat in på dagis, dit vi ska i morgon och bese den fantastiska luciaföreställningen som Beppe och hans 1- och 2-åriga dagispolare ger (Beppe är nästan ensam "storbarn" där, har fått plats på nytt dagis efter nyår). I alla fall, lagom vi skulle åka upptäckte vi att det inte fanns ett enda batteri att uppbringa till luciakronan, Vilda ger mig mordiska blickar och jag känner mig som världens sämsta mamma, som inte kollat upp det en vecka i förväg. Pappa stack och köpte batterier snabbt som 17, sen åkte vi till mamma, skulle byta om på barnen där eftersom de inte ville åka i lussekläderna. Kommer dit, och så råkar det vara lite mer folk än de tänkt sig, eftersom brorsan med familj kommit dit för att fika med. Så det slutar med att Vilda vägrar lussa, Beppe tar glatt på sig stassen och klämmer i med första raden i Staffan Stalledräng, sen pang bom tvärvänder han sig om och marscherar iväg skrikandes att han inte tänker sjunga. Jahapp. Bara att packa ner utstyrslarna igen. Men lite synd var det att de andra inte fick höra den fantastiska andra raden i Beppes version av Staffan Stalledräng:
Staffan var en stalledräng
stjärt och ljusa hjärnan....
Det är det absolut svåraste med att vara förälder. Att skratta hysteriskt utan att det märks på utsidan. Att inte med en min röja att man tycker de är så otroligt vackra, roliga, underhållande, fantastiska varelser, i de stunder de seriöst vill framföra det de så flitigt övat in och med stor värdighet uppträder med. Jag älskar det. Och applåderar med hela hjärtat. Samtidigt som jag allvarligt och med stor inlevelse ropar: Bravo! Det bästa jag hört! För det är det ju.
Kommentarer
Postat av: Karin
ÅÅÅH så underbart!
Beppes version borde blir den riktiga!!
Underbart skrivet som vanligt
Postat av: blomman
beppemannen är i varje sekund ett geni. han bjuder och kommer att bjuda på så mycket härligheter.
Postat av: Susanne Nilsson
Ja, han är bäst. Jag fick tyvärr inte ner hans stjärngosseri på film eftersom det tog ett sånt abrupt slut - hans berömda text vill jag ju ha filmad och kunna ånjuta många gånger:D
Trackback
