Hur kan man välja bort ett barn?

Livet är en konstig sak. Det kanske inte är meningen att man ska begripa allt, men vissa saker är inte bara svåra att begripa, utan också nästan omöjliga att acceptera att de är så. Observera, acceptera, släpp. Vissa saker kan man inte gör ett skit åt. Jag måste bara försöka klura ut hur jag på bästa sätt ska förklara för Hedda när hon blir stor, varför hennes pappa inte ville vara pappa åt henne, men åt alla andra barn han har...

Text skriven när Hedda var 6 månader:


I jämlikhetens land

Heddababy har ingen pappa. Eller, såklart hon har en pappa, hon vet bara inte om det ännu. Hon vet inte alls vad en pappa är. Heddababy har samma pappa som sina två äldre syskon. Föräldrarna separerade när hon låg i magen, en ful och bitter separation med många lögner och stora svek. Hennes pappa bor 100 meter från sin minsta dotter och har hennes båda syskon regelbundet. Han är en bra pappa till dem på många sätt, men sitt minsta barn har han valt att inte ta någon del av...ännu. Mamman har gjort klart från början att han är välkommen att umgås med sin dotter när och så mycket han vill, ta del i skötsel, lära känna och njuta av hennes bebistid. Han kontrar då med att han kan komma och ta med henne ut i vagnen.

Om man försöker tänka sig in i Heddababys värld en stund, så är det svårt att föreställa sig att hon skulle tycka att det vore en bra idé att följa med en farbror hon inte känner och åka vagn med honom. Lämna mamma & tryggheten hemma och plötsligt vara ensam med en filur som hon visserligen ser när han hämtar hennes syskon, och som gullar lite med henne då, men som för övrigt är helt obekant. Åka vagnen är inte så värst kul heller. Ingen bra början om man ska lära känna en ny person och helst knyta an till. Så mamman har sagt att han gärna får ta ut henne i vagnen...när hon har lärt känna honom och känner sig trygg med sin pappa. Så där står de och stampar, och under tiden har Heddababy hunnit bli ett halvår.

"Jag har inte flyttat för att hänga hemma hos dig, jag tycker det känns obehagligt att vara där" säger pappan. Okej, mamman köper det om det är så han känner. Mamman är inte direkt så pigg på att ha Heddababys pappa hänga hemma hos sig heller. Men. Det är inte mamman han ska hänga hos. Det är hemma hos Heddababy. Hon råkar bo hos sin mamma. Och som förälder, som mamma, om hon kan välja, så tar mamman 100 ggr hellre själv obehag om det får hennes barn att känna sig tryggt. Som vuxen, kan jag ta lite skit för mina barns skull, om jag kan se att det leder till något gott. Tänker hon. Men hennes argument biter inte. Heddababys pappa vill inte göra allt på mammans vis och dansa efter hennes pipa. Men det handlar ju inte om mammans behov eller vilja. Om mamman gått efter SINA behov skulle hon helt enkelt ta Heddababy, droppa henne hos hennes pappa och ta sig en rejäl helgfylla med sina vänner. Men det gör hon inte. Mamman kan kompromissa om mycket, men INTE om sina barns känslor. Där får vi vuxna faktiskt bita i det sura äpplet. I min värld. Tänker mamman.

Det känns sorgligt. Så många pappor och mammor som kämpar för att få ta del av sina barn och blir motarbetade eller vägrade. Så finns en pappa som har ett gyllene tillfälle, men väljer att vara passiv. Jag tror att han skulle vilja, men det låser sig. Man måste ju hoppas. För sina barn. Men kontentan av det hela har blivit att Heddababys mamma inte har en chans att få avlastning. För när hon valde att stanna kvar nära Heddababys pappa, för att Heddababy skulle ha en chans att bygga en relation till honom, då valde hon samtidigt bort att flytta närmare Heddababys mormor, morbröder och kusiner. Så nu har hon ingenting. Heddababy har bara sin mamma.

Så långt har vi kommit i jämlikhetens Sverige - världens mest jämlika land. En pappa kan fortfarande välja bort att vara delaktig i sitt barns liv. Utan att omgivningen verkar reagera nämnvärt. Tänk er för en stund att mamman hade lämnat över Heddababy till hennes pappa direkt efter födseln och sen valt att inte ta del i hennes bebistid - på samma sätt som pappan valt att göra. Ni kan nog föreställa er omgivningens - våra - reaktioner och människors åsikter om henne som mamma.

Men jag fortsätter hoppas, litegrann, långt därinne. För Heddababys skull. Jag tror hon skulle vilja ha sin pappa. Och jag tror att han skulle vilja ha henne. Jag hoppas att hon får veta vad en pappa egentligen är. Det gör Heddababys mamma också. Det skulle både Heddababy och hennes mamma tycka om. Vad pappan skulle tycka vet bara han.



Med facit i hand finns inte hoppet kvar. Men hur kan man välja bort detta?

Hur?

 


Kommentarer
Postat av: Camilla

Smärtsamt att läsa.

Men det är så sant det du skriver.

All lycka till Hedda!! ..och resten av familjen.

Kram

2009-12-05 @ 14:48:31
Postat av: Susanne Nilsson

Tack. Hedda lever i tron att det bara är mamma och är lycklig med det, hon vet ju inte ännu vad hon missar. Det blir längre fram det säkert kommer funderingar, framför allt när syskonen åker iväg till pappa men inte hon.

2009-12-06 @ 12:51:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0