Det goaste, nyttaste året
En gammal vän, en manlig, sa till mig på telefon igår: Du är så bra att prata med Susanne, för du är så logisk....du är nästan som en kille fast du ändå är tjej. Och så är du inte så komplicerad, du säger saker rakt ut (vad nu DET ska betyda, alla mina kvinnliga vänner är oerhört logiska och okomplicerade).
Det har jag hört från fler män...utom de jag varit i relationer med - vilket säger en hel del. Det är lätt att vara förnuftig och logisk med vänner...men så fort jag blandar in varmare känslor (varmare är nog fel uttryck, vänskap är ju värme...en annan sorts känslor kanske) än vänskapliga försvinner logiken någonstans bland trasselsudden som brukar kunna bli av alla känselspröt. Så är det förmodligen för fler - det är så lätt att resonera och få ut det som finns därinne på rätt sätt, så att det kan förstås av motparten, så länge det inte är känslosvall inblandat.
Jag har också svårt att härbärgera känslor när jag är i en relation...jag blir övermannad av en direkt känsla som nästan känns som om den ska explodera därinne om jag inte får ut den - och då kommer den ofta ut med fel ord eftersom jag inte låtit den landa ordentligt...eller har hunnit tänka igenom och låtit tankarna klarna. Det är inte alltid så roligt för den som blir mottagare av känslosvallet att vara just mottagare. Och det blir lätt att feltolka det som kommer ut eftersom jag inte har fått rätsida riktigt på det själv. Det knasiga är att för mig själv, inne i den där trasselsudden, så verkar ju allt så självklart logiskt mitt i känslosvallet.
Varför blir det så tilltrasslat när kärleken kommer in i bilden? Jag läste någonstans "Real love is just a friendship set on fire"...och det kanske är det som är tricket. Att verkligen, verkligen vara vänner först. Och kanske lite - eller rätt så mycket - att lära sig att härbärgera:S...vilket jag suger på. Verkligen suger.
Det blir mitt enda men dock så stora nyårslöfte till mig själv inför 2011. Att lära mig att hålla känslosvallet inne, tills det fått landa...och att få rätsida på det innan jag släpper ut det. Att försöka trassla ut trådarna med hjälp av förnuftet, för mig själv...innan jag lägger fram det för den det berör. Hur mycket det än känns som om jag ska implodera eller explodera. För, rent förnuftsmässigt och logiskt...så kommer jag ju inte direkt att sprängas. Annars vore jag ju ett självklart nyförvärv till fundamentalistiska terrororganisationer...skulle kunna ta ut vilket gage som helst. Även om jag inte skulle kunna använda pengarna sen:S
Så tack för 2010. Jag och barnen kom på fötter efter flytten och föräldraledighet, hittade rutiner, fick allt praktiskt att fungera, landade i varandra, jag tror jag upplevde mitt livs första riktigt ärliga kärlek, fick jobb, upptäckte helt nya sidor att jobba på hos mig själv. Ett händelserikt år, ett värdefullt år. Nu laddar vi för 2011. Det får bli ett lärorikt och nyfiket år - med nya intryck, nya upplevelser och många nya människor.
Gott nytt år alla ni fina. Låt era blommor blomma det vackraste de bara kan:) Jag och Heddaliten planerar att hoppa in det nya året på en sliten gammal IKEA-resårmadrass. Mer fantastiskt än så kan man inte fira in det nya. Men först ska vi spendera kvällen tillsammans med nära och kära.
Det har jag hört från fler män...utom de jag varit i relationer med - vilket säger en hel del. Det är lätt att vara förnuftig och logisk med vänner...men så fort jag blandar in varmare känslor (varmare är nog fel uttryck, vänskap är ju värme...en annan sorts känslor kanske) än vänskapliga försvinner logiken någonstans bland trasselsudden som brukar kunna bli av alla känselspröt. Så är det förmodligen för fler - det är så lätt att resonera och få ut det som finns därinne på rätt sätt, så att det kan förstås av motparten, så länge det inte är känslosvall inblandat.
Jag har också svårt att härbärgera känslor när jag är i en relation...jag blir övermannad av en direkt känsla som nästan känns som om den ska explodera därinne om jag inte får ut den - och då kommer den ofta ut med fel ord eftersom jag inte låtit den landa ordentligt...eller har hunnit tänka igenom och låtit tankarna klarna. Det är inte alltid så roligt för den som blir mottagare av känslosvallet att vara just mottagare. Och det blir lätt att feltolka det som kommer ut eftersom jag inte har fått rätsida riktigt på det själv. Det knasiga är att för mig själv, inne i den där trasselsudden, så verkar ju allt så självklart logiskt mitt i känslosvallet.
Varför blir det så tilltrasslat när kärleken kommer in i bilden? Jag läste någonstans "Real love is just a friendship set on fire"...och det kanske är det som är tricket. Att verkligen, verkligen vara vänner först. Och kanske lite - eller rätt så mycket - att lära sig att härbärgera:S...vilket jag suger på. Verkligen suger.
Det blir mitt enda men dock så stora nyårslöfte till mig själv inför 2011. Att lära mig att hålla känslosvallet inne, tills det fått landa...och att få rätsida på det innan jag släpper ut det. Att försöka trassla ut trådarna med hjälp av förnuftet, för mig själv...innan jag lägger fram det för den det berör. Hur mycket det än känns som om jag ska implodera eller explodera. För, rent förnuftsmässigt och logiskt...så kommer jag ju inte direkt att sprängas. Annars vore jag ju ett självklart nyförvärv till fundamentalistiska terrororganisationer...skulle kunna ta ut vilket gage som helst. Även om jag inte skulle kunna använda pengarna sen:S
Så tack för 2010. Jag och barnen kom på fötter efter flytten och föräldraledighet, hittade rutiner, fick allt praktiskt att fungera, landade i varandra, jag tror jag upplevde mitt livs första riktigt ärliga kärlek, fick jobb, upptäckte helt nya sidor att jobba på hos mig själv. Ett händelserikt år, ett värdefullt år. Nu laddar vi för 2011. Det får bli ett lärorikt och nyfiket år - med nya intryck, nya upplevelser och många nya människor.
Gott nytt år alla ni fina. Låt era blommor blomma det vackraste de bara kan:) Jag och Heddaliten planerar att hoppa in det nya året på en sliten gammal IKEA-resårmadrass. Mer fantastiskt än så kan man inte fira in det nya. Men först ska vi spendera kvällen tillsammans med nära och kära.
Lite vilse
Hittar en fristad i pulkabacken, ett vilorum...där kvillrande Heddaskratt kastar sig upp i skyn som praktfulla fyrverkerier och gnistrande färgkaskader, faller ner likt fladdrande spiraler, lägger sig som små bomullstussar och vilar runt hjärtat. Dämpar saknad lite. Får mig att skratta med. Vi åker tokfort nerför den lilla backen, i samma pulka, jag styr in oss på varje stort och litet gupp och låtsasbannar Hedda för att hon kör på varenda gupp som finns, jag ylar och skäller varje gång pulkan buffar oss i baken och hon skrattar och skrattar. Sen rullar vi. Rullar och rullar nerför backen, in i buskar, in i träd. Blir liggandes på rygg med våra huvuden tätt intill varandra och tittar på gråhimmel och talltoppar. Lyssnar på tystnaden som bara bryts av en skata som träter längre bort i skogen. Vi är helt ensamma ute, inte en människa ser vi.
Minns att jag gick förbi samma pulkabacke förra vintern, och reflekterade över tvåsamhet och ensamhet...jag skrev om det och strax därefter läste du det. Du läste det mesta jag skrev då. För att lära känna det som är jag tror jag, för att komma lite närmare. För att få skratta lite. Och vi pratade. Och pratade...om man kan kalla det prat? Delade tankar. Värderingar. Mina texter och tankar fick dig att le. Fick dig att skratta i det som var grått då. Ditt sätt att resonera om saker fick mig att le. Och ditt sätt att vara. Le inuti. Nyfikenhet och längtan. Att ses. Leenden. Glädje. Värme. Hemma. Bara Vara. Vackert.
Och så avstånd och osäkerhet som nöter och trasar. Den dumma, dumma osäkerheten.
Jag var hemma och landad i mig...och tappade bort mig på vägen och gick lite vilse. Jag vill inte irra längre. Jag vill gå, glad i hågen, den väg som faller mig, utan att gå vilse. Och jag vill att våra vägar ska mötas där det går. Men jag tror du kanske gick vilse lite du med. Eller kanske åt helt andra hållet. Eller så gick vägarna bara isär, för att aldrig mer mötas. Jag skulle önska, att våra kompassnålar förde oss mot varandra igen.
Minns att jag gick förbi samma pulkabacke förra vintern, och reflekterade över tvåsamhet och ensamhet...jag skrev om det och strax därefter läste du det. Du läste det mesta jag skrev då. För att lära känna det som är jag tror jag, för att komma lite närmare. För att få skratta lite. Och vi pratade. Och pratade...om man kan kalla det prat? Delade tankar. Värderingar. Mina texter och tankar fick dig att le. Fick dig att skratta i det som var grått då. Ditt sätt att resonera om saker fick mig att le. Och ditt sätt att vara. Le inuti. Nyfikenhet och längtan. Att ses. Leenden. Glädje. Värme. Hemma. Bara Vara. Vackert.
Och så avstånd och osäkerhet som nöter och trasar. Den dumma, dumma osäkerheten.
Jag var hemma och landad i mig...och tappade bort mig på vägen och gick lite vilse. Jag vill inte irra längre. Jag vill gå, glad i hågen, den väg som faller mig, utan att gå vilse. Och jag vill att våra vägar ska mötas där det går. Men jag tror du kanske gick vilse lite du med. Eller kanske åt helt andra hållet. Eller så gick vägarna bara isär, för att aldrig mer mötas. Jag skulle önska, att våra kompassnålar förde oss mot varandra igen.
Kärlek, kär-lek, isär-lek, duärlångtbortadär-lek
Kär-lek
Brinner eldoch hand därpå
längsmed älskogs
andetag
brinner doft
av ljuvlig väntan
av passionens
hjärteslag
brinner smak
av längtans sötma
smak av saknads
sorgesalt
hud mot hud
är endast nära
då hjärtat giver allt
Jante säger
Kommer inte riktigt ur värdelöstänket idag. Just nu känner jag mig som en usel människa, en usel mamma, en usel kvinna.
Jante säger:
"Du ser! Hur fan kunde du tro att en man som du var kär i kunde bli kär i dig? I DIG??? Ska du föreställa en varm, vuxen, klok kvinna...som någon faktiskt vill vara med....tillåt mig hånskratta...Hahaha!!!
Och dina barn. Verkar de lyckliga? Titta på dem...du orkar ju nästan aldrig hitta på saker med dem...de vill spela spel, busa...hur ofta gör du det? Du bara skyller på tvätt, mat och annat värdelöst...och resa vill de göra, de vill åka utomlands till sol och bad med sin mamma...inte har du fixat att jobba ihop pengar så ni kan åka, du bara tycker att ni ska vara tacksamma att ni får det att gå runt...vad sätter det för ramar för dina barn? Va???
Och när gjorde du senast något för dina medmänniskor...va? Du tänker i din lilla skalle att du vill göra något som betyder något för människor som har det tufft...du vill leva med hjärtat...vad händer...när tänker du sätta igång? Nä, just det, jag tänkte väl det!
Och barndomsdrömmen...författare va? Du kan inte. Du törs inte! Erkänn! Värdelös! Ska jag bokstavera?"
Fan vad han sitter där och skaver på axeln. Jävla Jante. Ska skära bort honom i morgon, för han har fanimig nypt sig fast med skinkorna där på axeln. Jobbig, jävla drygskalle.
Och så den där förbannade lilla skitprinsessan, hon som tycker synd om sig själv för att Jante är så dum och hackar på henne hela tiden....henne kan han ta med sig och dra dit pepparn växer...
Jag kanske ska dra på mig ett par high heels, ett par snygga solglasögon och divalaterna och åka och shoppa till mig lite lycka i morgon. Har hört att det funkar som terapi för många. Men...inte för mig va? Jag får helt enkelt glöta färdigt, träsktrolla mig klart i sörjan...för att sen stiga upp ur träsket med gladgula gummistövlar och ett stort leende igen.
Jag är Susanne. Full av liv. Full av energi. Full av värme. Jag är människa och jag gör så gott jag kan. Det räcker inte alltid...men tillräckligt ofta. Just nu behöver jag en spark i arslet och en kickstart bara. Köper nya tändstift i morrn. Det ska nog göra susen.
Jante säger:
"Du ser! Hur fan kunde du tro att en man som du var kär i kunde bli kär i dig? I DIG??? Ska du föreställa en varm, vuxen, klok kvinna...som någon faktiskt vill vara med....tillåt mig hånskratta...Hahaha!!!
Och dina barn. Verkar de lyckliga? Titta på dem...du orkar ju nästan aldrig hitta på saker med dem...de vill spela spel, busa...hur ofta gör du det? Du bara skyller på tvätt, mat och annat värdelöst...och resa vill de göra, de vill åka utomlands till sol och bad med sin mamma...inte har du fixat att jobba ihop pengar så ni kan åka, du bara tycker att ni ska vara tacksamma att ni får det att gå runt...vad sätter det för ramar för dina barn? Va???
Och när gjorde du senast något för dina medmänniskor...va? Du tänker i din lilla skalle att du vill göra något som betyder något för människor som har det tufft...du vill leva med hjärtat...vad händer...när tänker du sätta igång? Nä, just det, jag tänkte väl det!
Och barndomsdrömmen...författare va? Du kan inte. Du törs inte! Erkänn! Värdelös! Ska jag bokstavera?"
Fan vad han sitter där och skaver på axeln. Jävla Jante. Ska skära bort honom i morgon, för han har fanimig nypt sig fast med skinkorna där på axeln. Jobbig, jävla drygskalle.
Och så den där förbannade lilla skitprinsessan, hon som tycker synd om sig själv för att Jante är så dum och hackar på henne hela tiden....henne kan han ta med sig och dra dit pepparn växer...
Jag kanske ska dra på mig ett par high heels, ett par snygga solglasögon och divalaterna och åka och shoppa till mig lite lycka i morgon. Har hört att det funkar som terapi för många. Men...inte för mig va? Jag får helt enkelt glöta färdigt, träsktrolla mig klart i sörjan...för att sen stiga upp ur träsket med gladgula gummistövlar och ett stort leende igen.
Jag är Susanne. Full av liv. Full av energi. Full av värme. Jag är människa och jag gör så gott jag kan. Det räcker inte alltid...men tillräckligt ofta. Just nu behöver jag en spark i arslet och en kickstart bara. Köper nya tändstift i morrn. Det ska nog göra susen.
Sodom och Gomorra
Det här är ett syndens näste. Hedda och jag har tendenser att hemfalla åt depraverat och dekadent leverne när vi är ensamma hemma. Det är nästan lite som att våra föräldrar har åkt bort och lämnat oss ensamma hemma. När Vilda och Beppe är hemma sköter sig allt... regelbundna mattider, tvättmaskinen går, disken diskas...nu är det kaos, hemtrevligt sådant, men ändå en salig röra. Igår njöt vi hela dan, lämnade allt och drog på långpromenad ner till badhuset, levde loppan i flera timmar - bada, fika...handlade lite och knallade hem lagom till mörkret började sänka sig. Sen Teletubbiesmaraton och Billys panpizza halvliggande i soffan, äten växelvis från samma tallrik med samma gaffel. Jag fick nästan lust att verkligen ligga lättjefullt utsträckt med en klase druvor i handen och sakta sänka den mot läpparna...som på Dionysos tid. Känslan var lite densamma. Orgie. Det är nog århundraden av prästerskapets makt som sitter i ryggraden och får en att känna sig syndig när man är lättjefull. Mer lättja och ljuvhet till folket! Gratis panpizza och julmust till alla!
Jag förstår inte hur jag kunde tycka det var "jobbigt" med ett styck barn på den tiden det begav sig - när Vilda var liten. Det är ju rena drömtillvaron. Fast det kanske helt enkelt beror på att man sänker kraven på sig själv och omgivningen - och på vad en drömtillvaro är - för varje barn som tillkommer. Tänk att ha 10! Då skulle man tycka att en timmes sömn per dygn vore fantastiskt...och så skulle man säkert räkna de där timmarna på förlossningen (innan man ska hem igen med nästa nyförvärv) som egentid. Ha!
Allt är relativt:)...och alla verkligheter är olika. Finns egentligen sanningar?
Jag förstår inte hur jag kunde tycka det var "jobbigt" med ett styck barn på den tiden det begav sig - när Vilda var liten. Det är ju rena drömtillvaron. Fast det kanske helt enkelt beror på att man sänker kraven på sig själv och omgivningen - och på vad en drömtillvaro är - för varje barn som tillkommer. Tänk att ha 10! Då skulle man tycka att en timmes sömn per dygn vore fantastiskt...och så skulle man säkert räkna de där timmarna på förlossningen (innan man ska hem igen med nästa nyförvärv) som egentid. Ha!
Allt är relativt:)...och alla verkligheter är olika. Finns egentligen sanningar?
Långärmat
Hedda har en liten studsboll som hon kastar med. Var och varannan gång ropar hon eftersom bollen försvunnit in under sängar, bord, hyllor. Mamma hjälpa. Nu på morgonen rullade den in under byrån i hallen.
- Mamma, kan inte ta den!
- Jag kan hjälpa dig...jag har långa armar.
En bra stund senare rullade den in under skostället....Hedda fixade det själv och kom överlyckligt rusande med bollen i handen och armarna utsträckta.
- Mamma! Ja ha långa ammar!!! Ja ha långa ammar!!!
Tänk vad glad man kan bli för udda saker när man är 2 år. En lärorik tanke. I vissa kulturer är långa armar säkerligen vackert. Och hemskt praktiskt, det går inte att komma ifrån.
- Mamma, kan inte ta den!
- Jag kan hjälpa dig...jag har långa armar.
En bra stund senare rullade den in under skostället....Hedda fixade det själv och kom överlyckligt rusande med bollen i handen och armarna utsträckta.
- Mamma! Ja ha långa ammar!!! Ja ha långa ammar!!!
Tänk vad glad man kan bli för udda saker när man är 2 år. En lärorik tanke. I vissa kulturer är långa armar säkerligen vackert. Och hemskt praktiskt, det går inte att komma ifrån.
...
Saknad.
En stund av magi
Tystnaden har lägrat sig. Trots att barnafadern är hänvisad till SJ's goda vilja när det gäller att transportera de små liven till sitt hem, och trots det årliga, alltid så överraskande, "snökaoset" som alltid ställer till det för tågbolaget - så kom de iväg igår som planerat. Så nu är det tyst. Och tomt. Och här sitter jag och en 2-åring med ett Wii-spel och en massa ledig tid. 2-åringar är sådär på att spela Wii kan jag säga. De suger på bowling, ärligt talat. Så vi skippar Wii och drar till badhuset idag, det är planen i alla fall.
Julhelgen. Mamma här på julafton, storebror och hans lilla kille tittade förbi på fika på förmiddagen. Storebror återvände dessutom i skepnad av Tomten framåt kvällningen - eftersom Vilda var övertygad om att det var han som var den riktiga tomten förra året (otroliga skådespelarinsatser), så gjorde vi ett försök i år igen. Vilda är den enda i sin klass, förutom Herman, som fortfarande tror på Tomten. Hon säger det med viss stolthet i rösten, och med en ton som låter påskina att hon vet något som alla de andra inte vet - som att de missat en riktigt stor hemlighet. Vem vill ta bort den magin ur ett flickhjärta?
Så vi försökte upprepa framgångarna med brorsans skådespelartalanger från förra året...samma dräkt, samma knasdialekt, samma repliker "ja måst törk renskiten från skourna"...men icke...ett år klokare, ett år längre från barnfantasier, ett kliv längre från det magiska. Vilda teaterviskade direkt Tomten klev in genom dörren "Mamma! Det är ju Peter!"...sen granskade hon honom noggrannt genom hela showen. Eloge till henne, hon sa inte ett ord för att avslöja spektaklet för Beppe och Hedda. Vi hade en riktigt mysig julhelg...vi spelade Wii tills vi fick ont i armarana...i svartvitt eftersom vår gamla TV vägrade samarbeta - rättades dock till efter inköp av en scartadapter. Men det säger en del om barnens förväntningar...de tyckte det var fantastiskt att spela, trots svartvitt - och oh, så fantastiskt det blev sen i färg!
Varför är det så att vi lurar i våra barn fantasier som Tomten för att skapa magi i deras tillvaro? Barns tillvaro är ju egentligen redan full av magi...är det så att det är vi vuxna som längtar magi och fantasi...att vi saknar den tilltro vi hade som barn, på att livet glittrar, skiner och är magiskt i sig självt? Att känna att dagarna öppnar sig som stora oskrivna fält, att varje sekund kan leda till något fantastiskt. Att vi är kapabla till precis vad som helst. Att nuet och vi själva vibrerar av liv.
Det är ju det som är magin. Inte en rödklädd farbror som kommer en gång om året och delar ut lite kommersiellt skit. Lögnen som hela vuxenvärlden konspirerar om för att hålla hemlig...filmer, sagor, sånger...allt görs för att upprätthålla myten.
Ungefär som med kärlek. Allt görs för att upprätthålla myten om den perfekta kärleken också, den magiska, filmiska kärleken. Hur många sånger, filmer och sagor blåser inte upp den bilden? Så långt från det som egentligen är kärlek...om det nu finns en patentförklaring på ordet. Och ju mer magiskt det framställs, desto gråare ter sig vardagen...fast den egentligen är det mest magiska vi har. Om man klarar av att skaka av sig tron på det där magiska som finns därborta någonstans, ogripbart.
Vi sitter här. Hedda och jag. Diskbänken svämmar över av disk. Diskmaskinen full av ren disk. Tvättkorgen full av lorttvätt, tumlaren full av ren (inte Rudolf). Obäddade sängar. Köksbordet fullt av Play-doh. Golvet fullt av tappade godisar, paketpappersbitar, smulor. Jag får nog ta lite hjälp av Heddaliten och börja leta lite i högarna efter det magiska. Vi packar nog en väska och drar till badhuset...ska titta henne i ögonen, lyssna till hennes skratt och försöka skönja det magiska därinne...har jag tur smittar det av sig. En liten stund. Jag vet ju att det finns där.
Julhelgen. Mamma här på julafton, storebror och hans lilla kille tittade förbi på fika på förmiddagen. Storebror återvände dessutom i skepnad av Tomten framåt kvällningen - eftersom Vilda var övertygad om att det var han som var den riktiga tomten förra året (otroliga skådespelarinsatser), så gjorde vi ett försök i år igen. Vilda är den enda i sin klass, förutom Herman, som fortfarande tror på Tomten. Hon säger det med viss stolthet i rösten, och med en ton som låter påskina att hon vet något som alla de andra inte vet - som att de missat en riktigt stor hemlighet. Vem vill ta bort den magin ur ett flickhjärta?
Så vi försökte upprepa framgångarna med brorsans skådespelartalanger från förra året...samma dräkt, samma knasdialekt, samma repliker "ja måst törk renskiten från skourna"...men icke...ett år klokare, ett år längre från barnfantasier, ett kliv längre från det magiska. Vilda teaterviskade direkt Tomten klev in genom dörren "Mamma! Det är ju Peter!"...sen granskade hon honom noggrannt genom hela showen. Eloge till henne, hon sa inte ett ord för att avslöja spektaklet för Beppe och Hedda. Vi hade en riktigt mysig julhelg...vi spelade Wii tills vi fick ont i armarana...i svartvitt eftersom vår gamla TV vägrade samarbeta - rättades dock till efter inköp av en scartadapter. Men det säger en del om barnens förväntningar...de tyckte det var fantastiskt att spela, trots svartvitt - och oh, så fantastiskt det blev sen i färg!
Varför är det så att vi lurar i våra barn fantasier som Tomten för att skapa magi i deras tillvaro? Barns tillvaro är ju egentligen redan full av magi...är det så att det är vi vuxna som längtar magi och fantasi...att vi saknar den tilltro vi hade som barn, på att livet glittrar, skiner och är magiskt i sig självt? Att känna att dagarna öppnar sig som stora oskrivna fält, att varje sekund kan leda till något fantastiskt. Att vi är kapabla till precis vad som helst. Att nuet och vi själva vibrerar av liv.
Det är ju det som är magin. Inte en rödklädd farbror som kommer en gång om året och delar ut lite kommersiellt skit. Lögnen som hela vuxenvärlden konspirerar om för att hålla hemlig...filmer, sagor, sånger...allt görs för att upprätthålla myten.
Ungefär som med kärlek. Allt görs för att upprätthålla myten om den perfekta kärleken också, den magiska, filmiska kärleken. Hur många sånger, filmer och sagor blåser inte upp den bilden? Så långt från det som egentligen är kärlek...om det nu finns en patentförklaring på ordet. Och ju mer magiskt det framställs, desto gråare ter sig vardagen...fast den egentligen är det mest magiska vi har. Om man klarar av att skaka av sig tron på det där magiska som finns därborta någonstans, ogripbart.
Vi sitter här. Hedda och jag. Diskbänken svämmar över av disk. Diskmaskinen full av ren disk. Tvättkorgen full av lorttvätt, tumlaren full av ren (inte Rudolf). Obäddade sängar. Köksbordet fullt av Play-doh. Golvet fullt av tappade godisar, paketpappersbitar, smulor. Jag får nog ta lite hjälp av Heddaliten och börja leta lite i högarna efter det magiska. Vi packar nog en väska och drar till badhuset...ska titta henne i ögonen, lyssna till hennes skratt och försöka skönja det magiska därinne...har jag tur smittar det av sig. En liten stund. Jag vet ju att det finns där.
Bara värme
Mitt hjärta fortsätter klappa, alldeles varmt. Ibland tar tankar över på ett sätt de inte ska, lortar ner lite. Mina tankar är inte jag. Se bortom. Observera, acceptera, släpp. Hjärtat är rent, varmt och vackert. Magkänslan är sann.
Och hjärtat fortsätter klappa.
Och hjärtat fortsätter klappa.
Bara så
Vi är inte våra omständigheter. Vi är inte våra beteenden. Vi finns därinne, i kärnan, och att öppna upp och känna varandras kärnor, få dela den värmen och energin...torde vara kärlek.
Du är en vacker, vacker blomma.
Du är en vacker, vacker blomma.
Att tillverka pepparkakshus traditionsenligt
1. Köp pepparkakshusdelar. Vad du än gör, tillverka inte egna, om du vill hålla dig och barnen vid liv. Kontrollera noga att varje del i kartongen är krossad i minst 24 bitar. Om så behövs, stampa på kartongen i butiken. 5 ggr brukar räcka. Eller låt helt enkelt barnen packa kassen och bära till bilen.
2. Packa upp delarna ur kartongen. Låtsas förvånad. Svär lite på finska, eller något annat språk som barnen inte förstår. Säg till barnen att det nog inte går att laga. Du har nu säkerställt att det inte kommer spela någon som helst roll hur erbarmligt resultatet än blir, barnen kommer bli överlyckliga för minsta lilla. Kör ut barnen ur köket, så du kan koncentrera dig. Om så krävs, hota: Vill ni ha nåt pepparkakshus eller? Vill ni bränna er på sockret eller?
3. Smält sockret. Tappa alla 276 krossade delar i det 200 grader brännande sockret och plocka upp delarna instinktivt med fingrarna. Svär kraftfullt på det språk som känns bekvämast, ungerska kan fungera i det här läget.
4. Börja pussla. Kör ut ungarna igen. Svär lite till.
5. Fortsätt pussla. Bryt isär allt du gjort och börja från början. Kör ut ungarna igen.
6. Såja...nu börjar det likna något. Nu är alla delar som var hela från början i det närmaste intakta igen, förutom lite svinn. Stoppa ner delarna i sockret, skvätt lite på armen, svär ordentligt. Runda ord är tillåtna om barnen befinner sig på tryggt avstånd.
7. Försök montera delarna som det ser ut på kartongen. Om det är omöjligt, montera som det går. Försök inte få skorstenen att passa, om du inte vill dra på dig en hjärtattack eller gå in i väggen. Eller förstöra väggen. På pepparkakshuset(lådan?) Kör ut ungarna igen.
8. Nu sitter delarna förhoppningsvis ihop. Om de inte gör det, ge upp vid den här punkten, svär och tryck i dig alla delarna själv, tröstäta är det enda som hjälper nu. Ljug för barnen och säg att det kom en liten råttfamilj och släpade med sig huset eftersom de blivit vräkta och behövde någonstans att bo. Och du kunde ju inte neka dem eftersom det snart är jul, tänk på de små råttbarnen. Om du lyckats få ihop delarna, fortsätt till punkt 9.
9. Blanda 5 kg kristyr. Häll i påse med kristyrpip. Spräck påsen det första du gör och sprid innehållet över dig själv, diskbänken samt pepparkakshuset. Sådärja, nu syns inte alla skavanker, vare sig på huset eller dig själv. Ropa på barnen. Visa dem det spektakulära huset (tingesten) som du lyckats skapa av smulor. De kommer tycka att du är den mest fantastiska lagaren, pepparkakshusbyggaren och förmodligen den bästa föräldern i världen. Sola dig i berömmet. Låt sen barnen sätta fast 3 kg nonstop, så att de ska känna att ni gjort det tillsammans och så att du kan känna dig som en pedagogisk förälder. Le lite och tindra med ögonen. Säg förlåt för att du varit irriterad och ilsken hela kvällen.
10. Ägna resten av natten åt att göra rent kastrullen med bränt socker och den kreativt kristyrdekorerade diskbänken. Nu kan du svära på vilket språk du vill eftersom barnen förmodligen gått och lagt sig.
11. Du har nu sett till att föra en av julens viktigaste traditioner vidare, och förhoppningsvis kommer dina barn en gång i tiden minnas doften, svordomarna och känslan av jul... föra det vidare till sina barn.
Gud och Jesus-snacket
Sådärja. Nu har vi ställt in den. Granen. Den falska. Jag gav upp för ett par år sen, åka iväg och noggrannt leta efter den finaste, mest perfekta ädelgranen, frakta hem den med 3 ungar och barnvagn i släptåg, yxa till den för att få ner den i foten...och så dammsuga barr i ett halvår. De är vackra, de luktar gott, men nej...nu kör vi fejk. Undrar om det är så det känns för grabbs som gillar silikon med? Det kanske helt enkelt är lättare att greppa ett stadigt tag om ett par som liksom inte sladdrar iväg åt alla håll. Det är liksom lättare att få till styrseln och formen på en fejkgran med, om man gillar symmetriskt. Alla grenar lika långa och lika yviga/oyviga, inga luckor nånstans.
Julpyntandet av granen är också färdigt, alla 1493 föremålen på plats. Uppkastat i klasar av barnen. Det är jul. Vackert? Nej...men det är jul. Och lite mysigt. Mamman sätter upp belysningen, glittret och stjärnan. Och de få sköra saker som fortfarande är hela. Alla två. Sen är det fritt fram för buset. Ligisterna. Beppe lyckades med konsstycket att hänga 23 föremål på en och samma gren i år. Jag tror kanske att jag ska låta honom ta över planerandet av garderober och förvaring. Estet...nej. Men en sann logistiker i vardande.
I morse skulle vi till kyrkan och titta på miniorernas lussetåg, vi hade Vildas bästis Frida här och tjejerna skulle hämtas av Fridas mamma före 9, för att förbereda i kyrkan. Vi ställer liksom aldrig klockor här hemma, eftersom vår egen lilla Hedda-tupp galer mellan 4 o 5 varje morgon. Men idag tyckte hon det var lämpligt att slå upp sina blå strax före 8. Det är nog den märkligaste känsla jag känt på länge. Att vakna på morgonen istället för på natten. Till på köpet somnade jag i soffan strax efter tio igår kväll, vaknade och lade mig i sängen vid midnatt. Ni förstår själv, jag har nog sovit ikapp 3 års sömnbrist på en natt. Nu står jag mig till pensionen.
I alla fall blev det lite lätt panikkänsla innan vi hann iväg i morse...men så jädrans duktiga de var! På tre övningstillfällen hade de fått in alla texter, de stod lugnt och stilla och sjöng av hjärtans lust...och med ett drag av allvar som aldrig funnits förut. De börjar bli stora. På gott och ont. De är så fina. Beppe frågade högt och tydligt vem snubben var som hängde framme i taket med armarna rakt ut. Jesus, svarade jag. Jaha..är han en gud mamma? Njääe...inte riktigt.
Dax att ta Jesus och Gud-snacket med honom. Det är fan svårare än att prata om blommor och bin - där vet man ju hur allt går till, det är hur enkelt som helst att förklara. Men det är svårare att förklara för ett barn när det handlar om vad man vill tro själv...där det inte finns några sanningar. Där allt handlar om vad man vill känna i sitt eget hjärta. Jag kan liksom inte säga ja, om han frågar om han fanns på riktigt. Eller om Gud finns. Jag vet vad jag tror...och inte ens det alla gånger.
Jag tror...att jag tror på kärleken. Och att vi alla är en del av Gud - Kärleken - Energin...kalla den vad som helst. Den finns i oss alla oavsett om vi varken ser den eller känner den. Vi lever i en dimmig tillvaro, där andra värden fått ta alltför stor del av vår sinnesnärvaro, men vid vissa tillfällen i livet strömmar den energin rakt igenom en. Den gudomliga. När man öppnar hjärtat. Och när man känner att den kommer i samklang och finner någon annans energi, när man hamnar i samklang - då vet man vad livet är. Där i kärnan. Det är ju liksom det, som är liv.
Men det har ju väldigt lite med kyrkan att göra egentligen. Eller kanske inte - för en del människor finns den energin i gemenskapen där. Men farbror Gud...och hans enfödde son...det är sagor för mig. Kanske en omskrivning av energin. Jag tror helt enkelt att jag gör det enkelt för mig och berättar det som en saga för Beppe. Så kan han välja att tro på vad han vill.
Julpyntandet av granen är också färdigt, alla 1493 föremålen på plats. Uppkastat i klasar av barnen. Det är jul. Vackert? Nej...men det är jul. Och lite mysigt. Mamman sätter upp belysningen, glittret och stjärnan. Och de få sköra saker som fortfarande är hela. Alla två. Sen är det fritt fram för buset. Ligisterna. Beppe lyckades med konsstycket att hänga 23 föremål på en och samma gren i år. Jag tror kanske att jag ska låta honom ta över planerandet av garderober och förvaring. Estet...nej. Men en sann logistiker i vardande.
I morse skulle vi till kyrkan och titta på miniorernas lussetåg, vi hade Vildas bästis Frida här och tjejerna skulle hämtas av Fridas mamma före 9, för att förbereda i kyrkan. Vi ställer liksom aldrig klockor här hemma, eftersom vår egen lilla Hedda-tupp galer mellan 4 o 5 varje morgon. Men idag tyckte hon det var lämpligt att slå upp sina blå strax före 8. Det är nog den märkligaste känsla jag känt på länge. Att vakna på morgonen istället för på natten. Till på köpet somnade jag i soffan strax efter tio igår kväll, vaknade och lade mig i sängen vid midnatt. Ni förstår själv, jag har nog sovit ikapp 3 års sömnbrist på en natt. Nu står jag mig till pensionen.
I alla fall blev det lite lätt panikkänsla innan vi hann iväg i morse...men så jädrans duktiga de var! På tre övningstillfällen hade de fått in alla texter, de stod lugnt och stilla och sjöng av hjärtans lust...och med ett drag av allvar som aldrig funnits förut. De börjar bli stora. På gott och ont. De är så fina. Beppe frågade högt och tydligt vem snubben var som hängde framme i taket med armarna rakt ut. Jesus, svarade jag. Jaha..är han en gud mamma? Njääe...inte riktigt.
Dax att ta Jesus och Gud-snacket med honom. Det är fan svårare än att prata om blommor och bin - där vet man ju hur allt går till, det är hur enkelt som helst att förklara. Men det är svårare att förklara för ett barn när det handlar om vad man vill tro själv...där det inte finns några sanningar. Där allt handlar om vad man vill känna i sitt eget hjärta. Jag kan liksom inte säga ja, om han frågar om han fanns på riktigt. Eller om Gud finns. Jag vet vad jag tror...och inte ens det alla gånger.
Jag tror...att jag tror på kärleken. Och att vi alla är en del av Gud - Kärleken - Energin...kalla den vad som helst. Den finns i oss alla oavsett om vi varken ser den eller känner den. Vi lever i en dimmig tillvaro, där andra värden fått ta alltför stor del av vår sinnesnärvaro, men vid vissa tillfällen i livet strömmar den energin rakt igenom en. Den gudomliga. När man öppnar hjärtat. Och när man känner att den kommer i samklang och finner någon annans energi, när man hamnar i samklang - då vet man vad livet är. Där i kärnan. Det är ju liksom det, som är liv.
Men det har ju väldigt lite med kyrkan att göra egentligen. Eller kanske inte - för en del människor finns den energin i gemenskapen där. Men farbror Gud...och hans enfödde son...det är sagor för mig. Kanske en omskrivning av energin. Jag tror helt enkelt att jag gör det enkelt för mig och berättar det som en saga för Beppe. Så kan han välja att tro på vad han vill.
Kyrkligt
Nehej, dax att skrapa ihop det som finns och dansa vidare. Kyrkan i morgon, känns verkligen som my cup of tea. Bekänna lite synder kanske...shit, efter det sista året kommer jag nog behöva skrubba både tunga, hjärna och lekamen med tvål och rotborste om prästerskapet ska nöja sig. Skönt att leva på 2000-talet, jag tror inte de kan tvinga mig...eller? Ska dit och kolla Lucia-tåg, Vilda ska vara med. Och Frida, bästa kompisen...Vilda sov hos Frida igår och Frida sover här inatt. Fnittertippor. De har nyss sjösatt badrummet, stoppar man dem två tillsammans i karet får man räkna med att ta på sig vadarstövlarna när man ska plocka upp dem sen.
På måndag blir det Lucia-tåg på dagis, utomhus. Beppe ska vara stjärngosse...såklart! Stjärt och ljusa hjärna, som han så rart sjöng förra året...i år både pratar han både rent och lägger texten rätt, känns nästan lite tråkigt. Inga överraskningar. Jag gillade fjolårsversionen. Ska bli intressant att se hur alla ser ut med tomtedräkter och lucialinnen påträngda över vinteroverallerna...michelin-tåget?
Jobbar fram till onsdag i julveckan, sen blir det ledigt ända till måndag efter nyår...11 dagar. Barnen åker till sin pappa dagen efter annandan troligen. Man kanske skulle dra iväg med Heddaliten ett par dagar. Men var? Ska klura lite.
Liv.
På måndag blir det Lucia-tåg på dagis, utomhus. Beppe ska vara stjärngosse...såklart! Stjärt och ljusa hjärna, som han så rart sjöng förra året...i år både pratar han både rent och lägger texten rätt, känns nästan lite tråkigt. Inga överraskningar. Jag gillade fjolårsversionen. Ska bli intressant att se hur alla ser ut med tomtedräkter och lucialinnen påträngda över vinteroverallerna...michelin-tåget?
Jobbar fram till onsdag i julveckan, sen blir det ledigt ända till måndag efter nyår...11 dagar. Barnen åker till sin pappa dagen efter annandan troligen. Man kanske skulle dra iväg med Heddaliten ett par dagar. Men var? Ska klura lite.
Liv.
Just det ja. Som trollet Tryggve skulle ha sagt.
Tänk att det ibland krävs att man faller högt från skyarna och slår rejält i backen innan vissa saker står klart för en. Och tänk att man kan försvinna och förirra sig så långt in i sina egna tankar att omvärlden framstår som lätt absurd, när det egentligen är man själv som vränger till det. Jag har haft ett eget lustigt hus i skallen ett tag, med speglar som förvrider vinklarna...men så värst roligt vet jag inte om man kan säga att det var. Inte roligt, men nödvändigt. Hallå världen. Jag är vaken nu. Och någon gång, om det faller sig, ska jag nog banne mig skriva en bok.
Titel? Att kyssa prinsessor adjö.
Titel? Att kyssa prinsessor adjö.
Öppet brev till Tomten
Du...
...jag har funderat. Och det är så här...jag vill att du stryker alla saker på min önskelista, varenda liten grej jag lagt till. Hemstäden. Barnvakten. Allt. Rubbet. Jag vill att du stryker det och sätter upp en endaste sak. En endaste liten yttepyttesak. Eller egentligen är den enorm. Jag har aldrig i hela mitt liv önskat mig något så hett. Jag skulle önska, att jag för en endaste gång, kunde få göra om något. Backa tiden, ta tillbaka, göra om och göra rätt. Eftersom det ännu så länge för oss människor är en fysisk omöjlighet att backa tiden, kanske du åtminstone kan tänka dig att ge mig chansen att få göra om och göra rätt i nuet? Med en hel del mer på fötterna och ett rejält lass av gammalt skräp utkastat ur ryggsäcken? Varje dag är ny - och varje dag ger oss en chans att se på andra människor med nya ögon.
Jag kommer aldrig önska mig något mer så länge jag lever. För jag har redan allt man tänkas kan. Jag har allt jag behöver. Men detta önskar jag mig av hela mitt hjärta.
Vi ses Tomten. Jag vet att det är en svår julklapp att fixa. Ännu svårare att slå in den. Men snälla...du kan väl i alla fall försöka?
PS: Jag har redan fixat klapparna till ungarna...så du slipper. If I scratch your back, will you scratch mine?
...jag har funderat. Och det är så här...jag vill att du stryker alla saker på min önskelista, varenda liten grej jag lagt till. Hemstäden. Barnvakten. Allt. Rubbet. Jag vill att du stryker det och sätter upp en endaste sak. En endaste liten yttepyttesak. Eller egentligen är den enorm. Jag har aldrig i hela mitt liv önskat mig något så hett. Jag skulle önska, att jag för en endaste gång, kunde få göra om något. Backa tiden, ta tillbaka, göra om och göra rätt. Eftersom det ännu så länge för oss människor är en fysisk omöjlighet att backa tiden, kanske du åtminstone kan tänka dig att ge mig chansen att få göra om och göra rätt i nuet? Med en hel del mer på fötterna och ett rejält lass av gammalt skräp utkastat ur ryggsäcken? Varje dag är ny - och varje dag ger oss en chans att se på andra människor med nya ögon.
Jag kommer aldrig önska mig något mer så länge jag lever. För jag har redan allt man tänkas kan. Jag har allt jag behöver. Men detta önskar jag mig av hela mitt hjärta.
Vi ses Tomten. Jag vet att det är en svår julklapp att fixa. Ännu svårare att slå in den. Men snälla...du kan väl i alla fall försöka?
PS: Jag har redan fixat klapparna till ungarna...så du slipper. If I scratch your back, will you scratch mine?
Just så.
"The coming months will bring many opportunities for you to see life from a fresh... new perspective. This is the natural effect of becoming more comfortable in your own skin. You are learning to love yourself as you are, without conditions. And your life, the screen on which you project your thoughts, feelings, and actions, will reflect this love and comfort right back to you. Dropping expectations, conditions, and judgment, you will be blessed beyond what you are currently capable of imagining. Enjoy the ride. Namaste." - Dorothy Mendoza Row
Det kan inte sägas tydligare. Det var läxan. Rakt upp i Fejan, bokstavligen. Dropping expectations, conditions. Enjoy the ride.
Varför kan man inte börja om från början? Bara när det verkligen behövs? Kontrollfreak-Susanne did it again.
Det kan inte sägas tydligare. Det var läxan. Rakt upp i Fejan, bokstavligen. Dropping expectations, conditions. Enjoy the ride.
Varför kan man inte börja om från början? Bara när det verkligen behövs? Kontrollfreak-Susanne did it again.
Inte riktigt klok. Än.
Självrannsakan. Jag tror att jag blir klokare varje dag, på vissa områden i alla fall, men gör ändå grova missar där jag verkligen inte vill. Tänk att jag aldrig använder den hjärnkapacitet som ska finnas där nånstans...inte i hjärtefrågor i alla fall, utan jag bara går rakt på. Men det är väl det som är jag. Att jag talar först och tänker sen...eller jag tänker och delar pronto, kan aldrig hålla något inne. Istället för att tänka, tänka efter igen och sen dela om det forfarande är aktuellt. Bara rakt på utan prut. Så dumt många gånger.
Har lämnat Vilda och Beppe vid stationen, köpt hem rödvin och glögg, nytt moppskaft med micromopp (fan vad jag lyxar), hyrt kärleksdravelfilm (gråtvänlig), lånat böcker (Heddavänliga och mammavänliga). Måste fylla helgen. Skulle egentligen ha åkt till Skåne, men så blev det inte. Tomt. Och sorgligt.
Ibland önskar man verkligen att man kunde vrida tillbaka tiden. Men det är bara att tacka livet för läxan och försök bli lite klokare. Igen.
Nån som vill parta i helgen??? Ja just ja. Jag har ju barn att ta hand om. Snälla Tomten...en alltid tillgänglig, pålitlig barnvakt...du kan lägga till det på listan. Och jädrar vad många gentjänster jag kommer bli skyldig.
Har lämnat Vilda och Beppe vid stationen, köpt hem rödvin och glögg, nytt moppskaft med micromopp (fan vad jag lyxar), hyrt kärleksdravelfilm (gråtvänlig), lånat böcker (Heddavänliga och mammavänliga). Måste fylla helgen. Skulle egentligen ha åkt till Skåne, men så blev det inte. Tomt. Och sorgligt.
Ibland önskar man verkligen att man kunde vrida tillbaka tiden. Men det är bara att tacka livet för läxan och försök bli lite klokare. Igen.
Nån som vill parta i helgen??? Ja just ja. Jag har ju barn att ta hand om. Snälla Tomten...en alltid tillgänglig, pålitlig barnvakt...du kan lägga till det på listan. Och jädrar vad många gentjänster jag kommer bli skyldig.
I'm a dreamer, and then I wake
Nu går hjärtat i ide, sjunker ner i dvala för en lång tid framåt. Självläkning. Jag vet inte när jag törs öppna det igen. Om 100 år kanske. Jag hade glömt hur ont det gör. Precis som man gör med smärtan efter barnafödslar. Jag antar att det är så av en anledning, att man glömmer. För att man ska våga igen.
Nya saker på önskelistan Tomten. Ett nytt hjärta. Fräscht och oförbrukat, utan ärr tack. Eller nej förresten. Jag vill nog ha kvar mitt, med gamla revor och öppna sår. Det är varmt och det är vackert. Ibland så vackert att det lyser.
Nya saker på önskelistan Tomten. Ett nytt hjärta. Fräscht och oförbrukat, utan ärr tack. Eller nej förresten. Jag vill nog ha kvar mitt, med gamla revor och öppna sår. Det är varmt och det är vackert. Ibland så vackert att det lyser.
