vallingtrasket

Tänk vad lätt allting var. Förut, när allt var vitt eller svart. Förut, då när man kunde tänka vilken idiot, rycka på axlarna och gå därifrån, när någon betedde sig illa. Förut, då när man inte vände och vred på allt ur alla aspekter och undrade varför den sa si eller reagerade så, HADE det blivit annorlunda om JAG istället hade gjort eller sagt på något annat sätt, men gud, har jag GJORT något eftersom hon verkar lite avig, vänta VAD var det som hände egentligen. HUR kunde det bli så här? Innan man letade efter sina egna mönster och fel och brister. Och innan man började förstå att andras fel och brister berodde på diverse saker som man faktiskt kunde ha förståelse för.
Då var det enklare. Då hade jag ALLTID rätt, och fy faen vad skönt det var.

Nu kan jag alltsomoftast försvinna i en djungel av grubblerier om varför, hur, vad skulle jag göra istället, hur kände den där människan sig då när den andre sa si och jag sa så??? Och jag har så svårt, så svårt för att acceptera att jag inte alltid kan komma till en samförståelse med andra människor. För även om man har olika åsikter så kan man ju ofta komma fram till att man respekterar varandra ändå och förstår hur den andre menar. Men med alla funkar det liksom inte. Som att man inte har nycklarna till varandra, det spelar ingen roll hur mycket man försöker så står man bara och knackar på varandras skal och kommer inte in. Man pratar inte samma språk, och en del vill inte ens prata och komma till konsensus utan springer istället, flyr fältet. 

Då har jag förbannat svårt att komma vidare, att släppa den personen. När saker liksom hänger i luften fortfarande. När man INTE har kommit till samförstånd, när inga förklaringar utväxlats, inte har förstått varandra och inte kan komma vidare. På mig kan det gnaga hur länge som helst. Jag. Kan. Inte. Släppa. Taget. Jag tror hela tiden att det ska finnas ett förlösande ord nånstans, bara jag hittar RÄTT ord, så ska det lossna. Prataprataprata. Måste lära mig att släppa taget, oavsett. Att inte hänga fast som en pitbull. Ska kanske försöka bli mer som en Golden, tror livet blir lite skönare då. För alla andra med troligen...


 


 

En sjukling hemma igen, nu går det verkligen slag i slag. Vilda vaknade i morse med huvudvärk och feber. Hon ligger för ankar i soffan, med jämna mellanrum går hon in på toaletten och kräks, men det verkar inte vara magsjuka. Nöffnöff? I mildare variant kanske, eftersom hon fått vaccin? Nu dröjer det väl inte länge förrän de andra två med blir sjuka igen. Det är mest synd om de två som INTE är sjuka, de blir ofrivilligt isolerade, jag kan ju inte dra iväg med dem och lämna en sjukling ensam hemma. Sjuklingen själv mår ju rätt gott ändå, trots "sjukan", det är ju lite mysigt att få ligga i soffan med täcke och kudde och titta på obegränsat med film, bli lite ompysslad och äta och dricka helt valfritt. Det är så mysigt att de andra också vill vara sjuka såklart.

- Jag med mamma! Jag har också feber, känn på min panna! (Beppe)

Beppemannen, som håller på att klättra på väggarna, av underaktivitet. Han skulle behöva åka till en stor gympahall och rasa av sig, det är andra vändan han blir ofrivilligt inne på två veckor bara. . Och säger jag åt honom att gå ut och leka, så säger han nej. Det finns nämligen björn i våran skog. För det har killarna på gården sagt. Och björnen äter människor. För det har killarna på gården sagt. Och man kan faktiskt höra björnen. För det har killarna på gården gjort. Det spelar ingen roll vad jag säger, för killarna på gården, de vet...Och vilken sorts mamma vore jag om jag kastade min son till björnarna...

Vilda, hon är sin egen, även när hon är sjuk. Hon går in själv på toaletten, stänger dörren och vill vara ensam när hon kräks. Vad olika det är, själv vill jag fortfarande ha en sval hand på pannan och någon som håller undan håret, klappar lite lätt på ryggen och säger: såja. lilla vännen. Men Vilda, hon väljer själv, när hon vill ha kramar, när hon vill prata, när hon vill bli tröstad. Har så gjort sen hon var pytteliten - hon var ingen liten docka man kunde ha i knät direkt. Willpower. Och förbaskat stor integritet. Och ett enormt rättspatos - rätt ska vara rätt, orättvisor får inte existera i denna världen. Hon är verkligen något att bita i... inte direkt smidig att vara förälder till. Men hon är fantastisk, och kommer bli ännu mer fantastisk, om jag har tålamod att låta henne vara som hon är. Pluttfia. 

Undrar om uddastrump-lagen och självförsvinnandenapp-lagen faller under samma naturlag. Oavsett hur många nya nappar jag köper, hittar jag aldrig mer en 4-5 st om jag gör en uppsamlingsraid hemma. Det lustiga är att det alltid är olika jag hittar..hittar jag 2 röda, 2 vita och en grön ena vändan, så hittar jag 2 rosa, 2 blå och en gul nästa vända...och de jag hittade vändan innan är helt försvunna, existerar inte på jordens yta. Lika med nappflaskorna. Sammanlagt har vi 4 vällingflaskor, och det är alltid en som är borta, aldrig samma. Jag undrar helt enkelt, om de försvunna napparna och nappflaskan helt enkelt drar sig tillbaka på samma ställe som alla udda strumpmakar - kanske helt enkelt för att vila upp sig ett tag? För sen kommer de ju tillbaka. Liksom alla udda strumpor också ofelbart alltid gör. Alltsomoftast dagen efter man slängt den kvarlämnade kraken, som legat i byrålådan alldeles ensammen den senaste månaden.

Åh. Vilken ljuvlig natt. Somnade vid 22, vilket jag tycker ändå är skapligt. Och Hedda har slutat (läses håller tillfälligt upp...) krångla så förbaskat och vakna hela tiden, iaf för några nätter. Istället då kommer Beppe vid 1...Mamma! Jag är kissis! Efter en vild diskussion vid läggdags igår kväll om nyttan av att prova kissa innan man lägger sig. Mamma! Du måste följa med! Upp och kissa, sen tillbaka till sängen med sällskap naturligtvis. Somnar om.

Mamma! Gälla rösten. Kakaduan Hedda. Kollar klockan, 3. Försöker få söta fröken att fatta att det är natt, lyckas nästan få henne slumra till igen, hämtar välling, sjunger, ja..hon somnar nästan till, nu, nu, nu men så sprätter hon upp som en fjäder och ställer sig för hundrade gången och så råkar hon se att Beppe ligger i min säng...då är det kört. Ylandet tar fart, snor med mig henne ner. Kollar klockan...4. Jaha. Jag försöker tråka ut henne, låter alla lampor vara släckta, sätter inte på TVn, bara sitter i mörkret. Till slut fattar hon att hon är trött, lyckas lägga henne i sängen igen, krånglar bara lite. Bär över Beppe till sin säng, gottar ner mig och försöker övertala mig att somna snabbt, nu, sov nu Susanne!

Mamma! Jag har drömt mardröm! Vilda, som nästan aldrig vaknar på natten. Makar åt mig och håller upp täcket. Hon kryper ner och lägger sig, jag orkar inte ens fråga vad hon drömt, försöker få somna några futtiga minuter igen.

Mamma! Gälla rösten igen. Hedda. Dags att gå upp...wow..klockan hann bli 6 i alla fall...

I kväll ska jag försöka lägga mig direkt barnen somnat. Men det är så förbannat skönt att ha en stund ensam när de lagt sig, få landa lite. Jag vill ha båda delar! Jag vill sova och jag vill ha en stund själv! Jag börjar bli girig...

Det är härligt med småbarn. Vid en nödvändig snabbgenomgång av lägenheten, då 2 av 4 vällingflaskor varit mystiskt försvunna i två dagar och måste eftersökas, hittades (utöver den vanliga mattan av spridda leksaker):

- 1 st lightslickad hallonlakritsskalle, härligt fastklistrad i låda i soffbordet.
- 3 st tuggade tuggummin, på en fönsterbräda, på en soffkudde, samt i bokhyllan.
- 3 udda strumpor, på väldigt udda ställen.
- 1 jumper som absolut ingen känner igen.
- 1 st stekspade, som varit saknad och efterlängtad i 2 veckor.
- 1 halvfull vällingflaska, där vällingen verkligen gottat till sig i 2 dar, dessutom i lagom mysig pöl under soffan.

Japp, så hemtrevligt har vi det. Jo, jag städar visst det - banne mig hela tiden plockas det och dammsugs det. Jag fattar inte hur de hinner med. Förresten, det är ju inte dom, alla tre sitter och skakar på huvudena och ser HEEELT oförstående ut. Vadå? Näe, det är inte jag! Jag har inte tuggat tuggummi, och förresten om jag HAR tuggat tuggummi har jag slängt det i soporna! Nej mamma, JAG har inte! Det är magi. Måste vara. Eller också är jag så förbannat övertrött på nätterna att det är JAG som går upp och suger på lakritsskallar och hittar lämpliga ställen att sätta dom på, utan att vara medveten om det. Det låter som en vettig slutledning. Vilket som, mysigt blev det med adventsstjärnor och stake, kunde inte vänta längre, det åkte upp idag. Den enda stake som lär pryda det här hemmet, moahaha....

Men jag ser inte fram emot att hitta den fjärde vällingflaskan, även om jag hoppas den dyker upp innan jul...

(Text från tidigare i år)

När jag var precis hemkommen från BB, när bindorna man måste använda är 10 ggr större än de blöjor man försiktigt kapslar in den lilla bebisrumpan med, så tittade 6-åringen nyfiket på allt som skedde kring bebisen och naturligtvis mig. Vi kör "öppet hus" hemma, jag slutade stänga toadörren för flera år sen, eftersom det är lättare att sköta sitt när barnen kan gå fritt in och ut, än när de står utanför och frenetiskt bankar på dörren - vilket de garanterat gör de få gånger man råkar stänga. Så 6-åringen studerade noggrannt mina förehavanden när jag bytte binda. Insatt i allt som hon är, så frågar hon:

- Varför har du blöja mamma? Varför använder du inte en sån där kupong?

Det tog ett par sekunder innan jag fattade, tampong naturligtvis. Bet ihop om skrattet som kvillrade runt där inne i kroppen och ville komma ut och talade neutralt om att man inte får använda tamponger när man nyss fått barn, att man kunde bli sjuk då.

Lite senare samma dag, när vi skulle ta oss iväg och handla gick jag runt i röran hemma och letade efter ett gäng blöjkuponger jag visste låg någonstans.

- Vad letar du efter mamma?

- Jag letar efter blöjkupongerna, jag vet inte var jag har gjort av dem.

- Men mamma! Du FÅR ju inte använda kuponger!

Livet är underbart.

Så. Barnen på dagis och i skolan. Allt väl än så länge, ingen som ringt om att jag måste hämta för att de är sjuka. Sitter här med A-kassepapper, försäkringskassepapper och räkningar. Alltid lika trevligt att känna ångestsuget i magen. Har äntligen, efter bara 6 veckor, fått in alla intyg (hoppas jag) från FK och tidigare arbete, för att kunna skicka till A-kassan. Sen ska de först utreda om jag ALLS har rätt till ersättning, och i så fall HUR mycket. Om jag förstått saken rätt, kommer min ersättning baseras på de 75% jag arbetat, trots att jag varit anställd 100% men tagit föräldrapenning 25%. Det blir alltså 80% på 75%. Minus allt som vabbats eller varit sjukdagar, vilket blir rätt ofta när man har småttingar. Slutsats: man ska inte vara småbarnsförälder om man ska stämpla.

Det skulle inte heller förvåna mig om de lyckas hitta någon klausul som undantar min rätt till ersättning helt. Inget förvånar mig längre. Alla papper ska alltså in idag, vilket naturligtvis innebär att jag inte får någon ersättning denna månad, eftersom ärendet ska handläggas. Har jag tur hinner jag få pengar i slutet av december, men förmodligen tar handläggningen längre tid än så. Kan jag handla julklappar till barnen i efterskott tror ni? Nog räcker det väl om jag slår in varsin lapp åt dem, där det står: MAMMA LOVAR ATT HANDLA KLAPPAR NÄR A-KASSAN KOMMER IGÅNG. GOD JUL ÄLSKLING. Det klarar väl en 7-åring och en 4-åring av att ta? Slutsats: se till att ha en buffert på minst 2 sparade månadslöner när du blir arbetslös. Vilket inte är så lätt om man varit ensamstående på föräldrapenning. Skulle faktiskt vilja kalla det helt omöjligt, den lilla buffert som fanns har istället tömts helt under föräldraledigheten.

Så till ersättningen då, när och om den kommer igång. 80% på 75% minus alla VAB- och sjukdagar. Det blir, med lite tur 6-7000 kvar efter skatt, att försörja 3 barn på. Jag har jobbat 100 % större delen av mitt arbetsföra liv, nästan 20 år, förutom de sista småbarnsåren. Men det räknas såklart inte. Såklart. Absolut. Inte. Slutsats: se till att vara välbärgad om du blir arbetslös.

Jag blir inte kastad åt vargarna den här månaden i alla fall, jag har sån tur att jag har möjlighet att låna så att räkningarna blir betalda och mat står på bordet. Men det där med julklappar - det river och svider i magen. Slutsats: var inte arbetslös. Jag vill ha ett jobb NUUUUUUUUUUU!

Jag såg att det tas upp i en annan blogg, Charlotta Flinkenberg (tydligen chefredaktör för Chic, jag har absolut noll koll) att kronprinsessan Viktoria bär runt på en handväska värd 100 000 spänn. Charlotta går ut med frågan om det är okej, eftersom Viktoria faktiskt inte betalar den själv, utan svenska folket står för den betalningen. Det kan ju folk uppröras över och diskutera, det kommer säkert ältas i media också. Men det mest absurda i situationen, det är att den viktigaste frågan inte ens ställs: vad är det för sjuk, sjuk värld vi lever i när en handväska kan kosta 100 000 spänn och folk över huvud taget vill äga den? Eller alla andra designerkläder, tekniska prylar, smycken som kostar multum, varför denna hetsjakt på saker? För att inte tala om alla dessa bloggar som handlar om kläder och prylar man vill ha. Måste ha. Vad är det som är värdefullt för oss människor?

Jag kom precis på en sak. Jag är ett renoveringsobjekt. Det perfekta renoveringobjektet. Jag är den absolut, ultimata kandidaten till varenda förändringsprogram på TV. Du är vad du äter med häftiga Anna Skipper, hon skulle bågna om hon såg vad vi har i skåpen. Simon och vad han nu heter på 5.an, de med Sveriges fulaste hem, de skulle både smacka och klicka med tungorna, skaka på huvudena, om de klev in här. De där engelska brudarna, Susan och någon mer???, som ondgör sig över alla kvinnor som klär sig till ickekvinnor, de skulle lägga sig ner och dö om de såg mina paltor, trasiga jeans, linnen och T-shirts. Rent hus-tanterna skulle lukta på disktrasan, som oavsett HUR ofta jag byter den luktar gammal, död fisk, de skulle titta på varandra och rynka sådär gulligt på näsan som bara de kan göra. Super-Nanny skulle slå saltomortaler av förfäran om hon såg våra bråk och våra vanor, min brist på pedagogik och mina uppfostringsmetoder.  

Fast egentligen tycker jag ju att jag är rätt okej. Normal nästan, eller vad man nu ska kalla det. Fast, det gjorde ju inget om de kom och renoverade köket och badrummen. 50 hål i väggen i ett badrum känns lite många. Men efter ett tag ser man dem liksom inte. Och lite grovstäd skulle ju ingen heller må illa av. En klippning vore inte helt fel. Lite färre bråk kanske skulle sitta fint. Och skulle Anna Skippers kostomläggning få mig att bli piggare, då skulle jag gladeligen slaviskt följa hennes pekpinnar. Så kom. Kom hit snälla ni. Ta hand lite om oss.

Idag är en tung dag. Igår såg jag mig själv och barnen, som en enhet i en stråle av ljus (nästan så), allt kommer vara bra, bli bra, jag kommer snart få jobb såklart - vem kan låta bli att anställa en sån klippa som mig?- vi kommer dansa oss fram, vi kommer snart få plats på dagis nära oss, ekonomin vända, alla praktiska saker som städning, tvätt, matlagning, disk, inga problem, det är bara bisaker. Skön känsla, att verkligen känna, att fan - vi kommer fixa det här, med stjärna i kanten. Inte bara stjärna i kanten, vi kommer dansa bland stjärnorna.

Vad ska jag säga, jag var väl galen igår. Allt var möjligt. Och så idag, pang bom, ner i grottan, såja, ner med dig i träsket, där du hör hemma din träskpadda! Idag känns det tungt att ens plocka ur diskmaskinen, för att jag tänker på alla gånger till jag ska göra det. Plocka ner tvätten, likadant. Bädda rent i sängarna. Handla. Och jag tänker på hur svårt det är att få jobb. Och jag tänker att vi alltid kommer ha taskigt ställt. Och jag tänker att vi kommer skälla, bråka, vara sura på varandra i 18 år till. Och jag tänker att jag ska dra detta i land helt själv, utan att förstöra mina barn, det är mitt förbannade jävla jobb att se till att de får den kärlek de behöver. Och jag känner mig så förbaskat jävla liten och ensam när jag tänker så. Och mina knän bara bågnar, min rygg kroknar och mitt hjärta klappar i 200. Jag måste sluta tänka på varje moment. Jag måste sluta tänka på allt som ska göras, jag måste bara låta saker rulla, för tankar kan förstöra och förgöra.

Det är ju idag jag är galen. Det var ju igår jag tänkte rätt. Annars går det aldrig. Sluta tänk så mycket Susanne, sluta lev i din skalle. Börja använd den där förbaskade meditations-cd:n du köpte. Nu!!! For i helvede, Karsten!!!

Så här kan man också se ut en lördagskväll. UTAN att bli åtalad och straffad. Otroligt. Sverige är ett fantastiskt land. Jag skriver exakt vad jag vill här (kanske inte RIKTIGT allt, då skulle det kunna bli segdragna rättegångar och anklagelser om förtal och hörsägen...men men...) och jag kan fanimej se ut precis hur som helst när jag skriver det också.



Och nej. Det är INTE snor. Eller välling. Eller Innotyol. Det är lera, direkt från Döda havet...och så skäller jag på barnen när de lägger sig i lerpölarna ute. Skulle bli svårt att förklara. - Men mamma, du blir ju sur när vi får lera på kläderna, men du...du smetar den i ANSIKTET! Jaja, unge, det är skillnad på fin-lera och ful-lera! Fallera.

Tur de inte är hemma ikväll.

Jag blev kär igår. Vi tittade på Idol igår, jag och Vilda. Hon nyss hemkommen från disco när vi pöste ut oss i soffan (småglinen stoppade i bingen). Så gnabbade vi en stund eftersom Vilda - som älskar när det handlar om sjunga, dansa, artister- plötsligt var grymt intresserad av frågesport på en annan kanal, och jag av någon anledning efter en hel säsongs ointresse av Idol kände ett akut behov av att titta på just det. Men Vilda var inte svårövertalad. Hon visste redan innan det började att hon minsann tänkte rösta på hon med rastaflätorna. Och gissa om jag höll med. Jag skulle ha röstat på Mariette enbart utifrån kärleken som strömmade ut genom TV-rutan när de visade inslaget med hennes käresta och henne. Wow. Jag vill också känna så. Så vackert. Jag blev kär. I kärleken. Och kanske lite i Mariette. Så vi röstade på henne, för kärleks skull. Och kanske lite för att hon gjorde den bästa jädra versionen av Ängeln i rummet jag nånsin hört. Magi. Juryn kan stoppa upp sin kritik någonstans, för om inte det var känsla, då vet inte jag. Det var kärlek rakt igenom, genom låten, genom kamerorna, genom landet.

Så nu funderar jag allvarligt på att byta planhalva. Fast jag kanske ska ge männen ett par chanser till. Träffar jag en man någon gång, som strålar på samma sätt mot mig, som Mariette strålade mot sin flickvän, då kan jag överväga att stanna på min planhalva. Men det är väl helt enkelt bara så, att man blir strålad på, när man strålar själv. Kärlek. You get what you give. 

Sen gick jag ganska raskt från den kärleksfulla känslan till grav hopplöshet - eftersom Hedda inte hade sovit sen förmiddagen orkade hon bara hålla sig vaken till 18 igår kväll. Vilket såklart gjorde att när Vilda äntligen somnat tog Hedda över kvällen, fram till spöktimmen inatt. Sen upp vid halv 5, som vanligt. Vem fan orkar stråla då? Inte ens Marie Curie hade orkat.

Käre gode Gud, förlåt mig. Jag serverade barnen snabbmakaroner till lunch idag. Till mitt försvar ska sägas att de åtminstone fick hemlagad köttfärslimpa, även om du kanske skulle räkna den också till en av de 7 dödssynderna om du hade råkat smaka på den. Jag hoppas att de inte lider alltför stor skada av händelsen och att detta inte kommer innebära början på en uppväxt som leder dem in på fel väg. Men det värsta Gud, det värsta...jag kan inte lova att det inte händer igen.

Dessutom har jag i frysen: färdiga köttbullar, fiskpinnar och en och annan panpizza. Ajsing.

Ska nu på ett enkelt sätt med en sekvens bilder påvisa vad som normalt sett inträffar när en bebis tillkommer i parlivet/familjelivet. Påpekas skall att min assistent Hedda, som skött sceneriet, på inget sätt påverkats till att iscensätta detta... 




Bebis anländer. Allt frid och fröjd. Bebislycka. Alla gratulerar.




Bebis släpps lös i fina iordningställda bilden av familjelyckan. Mamman kastas med ett snabbt handgrepp omkull.



Pappan dunkas med glada tillrop i dörren till familjelyckan. Mamman ligger uttröttad gud vet var. Bebis sitter nöjd och glad i vagnen och åser sin skapelse.


Japp. Så kan det gå till. Vackert de som överlever:D

Jag lever i rena drömmen just nu. Även om jag är ensam på 3 barn och vissa perioder och vissa nätter kan bli ett ständigt pass, så är det ändå överkomligt. Jag gick igenom texter från bebistiden med Hedda, då slog det mig. Hon sov aldrig mer än kortare stunder, de första 8-9 månaderna. Hon vägrade somna annat än i bärsele eller vid bröstet, när jag väl lade henne så dröjde det aldrig mer än en stund så vaknade hon och måste sövas om. Hon tog aldrig napp, hon vägrade åka vagn, hon gillade inte att åka bil utan skrek konstant i vagnen och bilen. Det var bärsele för hela slanten, hon hängde säkert i den 6-7 timmar om dagen. Och vissa nätter. Under ett par månader snittade jag på 3 timmars sömn per dygn.

Nu tar hon nappen...jag trugade med den förbaskade suggrejen i 8 månader, sen gav jag upp. Så av en slump petade jag in den en kväll när hon var helt omöjlig att få till ro, nu efter hon fyllt ett. Och den satt som en smäck. Vilken skillnad det blev att natta. Det spelar ingen roll att hon är över ett år, hon får börja med den baskade nappen ändå, vi behöver det, båda två. Hon är precis som jag. Ingen ska tala om vad hon ska göra. Hon gör det när hon vill själv...

Det jag kan känna är en liten sorg över att jag hade svårt att njuta av bebisgoset, att tiden inte fanns och att tröttheten var för stor, men så är det ju för alla bebisföräldrar, oavsett om man är två eller ensam. Att det känns lite som om man inte tog vara på tiden bättre. Men de stunder man ändå gjorde det, de är guld värda. Och det kanske är det som är meningen.

Text skriven under bebistiden:


Sovmorgon

Idag står jag på barrikaderna, med sönderriven skjorta, håret fladdrande (så gott det nu kan fladdra när man är korthårig...) och med megafonen i handen, skrikandes : älska mig! Älska MIG! Älska mig som ett barn, förbehållslöst, vad jag än gör och vad jag än säger. Se MIG för i helvete! Se bortom den surmulna minen, kaxigheten och trotset. Älska MIG!

Lilla, lilla Susanne, du måste älska dig själv först. Förbehållslöst. Det finns inga vuxna relationer där man kan älska den andra som ett barn. Men jag fortsätter att stå där och gasta. Och hoppas att någon hör. Jag själv kanske. Om jag kan skrika tillräckligt högt.

Vi tog det idag. V A C C I N E T. Det omtalade. Beppe hade 4-årskontroll på BVC idag, vilket han skötte som en hel karl. Han gjorde allt, glad i hågen att få visa sina färdigheter, japp, jag kan pärla, jajemen, här haru huvudfotingar på löpande band, jorå, jag säger till näre piper, men visst, jag ser bokstäverna där borta. Ett tag undrade jag om jag fått med mig fel unge, men så kom jag på, han har blivit 4 år. Borta är 3-åringen som vägrade klippa sig hos frisören, 3-åringen med skrikanfall på en timme, 3-åringen som inte kunde stoppa sig själv och som tände på 1 sekund blankt.  Visst, han har fortfarande ett jädrans humör, men det är mer rim och reson i det och man kan faktiskt börja urskönja att det finns orsaker till att han blir arg. När han blir avbruten, när han har tänkt göra saker själv men någon annan hinner före, när han föresatt sig något som besvaras med ett nej. Och det är ju inget konstigt, såna saker blir ju jag med förbannad på.

I alla fall. Jag hade beslutat att vi skulle ta vaccinet. Och på BVC skulle vi få ta alla på en gång, Hedda med. Utan att stå i kö i timmar, smidigt och lätt, utan krångel. Men så igår, började jag vackla igen. Det ÄR ju bara en influensa. Och tänk, kvicksilver i vaccinet. Och hur blir det längre fram? Tänk om barnen reagerar starkt på sprutan? Så när vi väl kom till BVC, hade jag fortfarande inte bestämt mig. Vi såg köerna till vaccinationssalen, så jag vistte att om vi inte tog det idag i samband med BVC-besöket, så skulle vi få åka en annan dag och kanske köa ett par timmar. Inte roligt med 1-åring och 4-åring... När 4-årskontrollen var slut, säger Beppe, av sig själv: Nu vill jag ha spruta! Japp. Så enkelt var det. Så vi tog allihop. En 4-åring fick bestämma, hur fasiken vi skulle göra med vaccinet. Och faktiskt, jag känner mig tryggare med det än om samhället eller jag själv tagit beslutet. Han har bra magkänsla, Beppe.

Inte fick barnen så ont heller. Det är mest jag som är ämlig och har värk i armen, lite feber...och svettas som en gris. Nöff.

Vad är det som gör att en otroligt puss-sugen 4-åring, som inget hellre vill än få en massa pussar, MÅSTE maskera pussnöden som bus? Mamma, kan vi inte leka att du är pussmonstret som jagar mig och pussar mig? Försöker jag pussa honom utan att vara pussmonster torkas pussarna snabbt bort...men oavsett hur blöta pussmonstrets pussar är när de hamnar på den där förjusande lilla munnen och de plutiga kinderna, så får de vara kvar.....

Killen som en gång myntade det bevingade uttrycket: mamma, kan du inte ta på dig en sån där röd pussmun, så att det SYNS när du pussar mig?

Förresten kvarstår beteendet långt upp i åldrarna och går aldrig bort för en del. Att vara kramig och gosig funkar bara om man brottas samtidigt. Läs in vad ni vill i brottas. Det måste finnas en legitim orsak för gos.

Tänk att behovet av bekräftelse från omvärlden ska pocka på i alla situationer. Hur vore det om man kunde ge den till sig själv istället?

(Text från sista graviditeten, tiden som höggravid)

Apoteksbekräftelse

Den absolut viktigast kunskapen man kan ta till sig överhuvud taget, kanske i livet som helhet, men som förälder i synnerhet, är: det blir aldrig som man tänkt sig. De orden borde vara för föräldrar vad serenity, courage, wisdom är för AA. Och det är samma sak, man kan rabbla orden hur många gånger som helst, utan att de sjunker in ordentligt i medvetandet och kroppen. För fortfarande, efter mer än 7 år som mamma, blir jag förvånad när mina barn blir sjuka och jag inte har planerat in det i tänkbara händelser. Tänkbara händelser. Ni vet det där extra utrymmet morsor har i hjärnbarken, det som automatiskt planerar lösningar för alla möjliga utgångar av en tänkt händelse. Om utifall att. Den där extra hjärncellen som gör att man packar ner plåster OM nån skulle få skavsår, vattenflaska OM nån skulle bli törstig och extra trosor OM nån skulle göra på sig, även om denna någon är 7 år och slutat göra på sig och även om man så bara ska till bibblan en sväng. Förvånansvärt ofta har man faktiskt användning för de där prylarna. För även om det inte alltid händer mina barn så kan man ibland få bistå någon annan.

Men. Så kommer men. Varje gång som jag vet, att ett andningshål är nära, en liten paus från mammandet, då tappar jag helt den kunskapen. Det får liksom inte ske några oförutsedda händelser de där futtiga stunderna jag får vara helt ensam. Med mig själv. Och andas djupt. Så då tänker jag bort dem. Och varje jädrans gång det ändå händer, för det gör det ju naturligtvis, så känns det extra jobbigt, eftersom jag medvetet blundar för tanken. Idag hade jag egna saker inplanerade, för mig viktiga saker, när barnen lämnats på dagis och skolan. Men. Surprise! Hedda vaknade inatt och var brännhet. Så då gällde det att omrevidera. Ok. Beppe får gå ändå, så kan jag få lite gjort medans Hedda sover middag. Och Beppe VILLE gå, tråkigt att vara hemma när alla kompisar är på dagis. Så iväg i morse, lämnar Vilda på skolan och åker vidare till dagis. Kommer in där och Beppe får höra att Nova som han ville leka med, också är sjuk. Och lilla skruttBeppe sätter igång och verkligen storgråter, eftersom det är så hemskt om han ska vara på dagis när inte Nova är där, när mamma och Hedda ska vara hemma. Och lilla skruttmamma, som smälter för gråten och vänder hemåt igen, med två ledsna barn. Skruttmamma, som har svårt att smälta att det inte blev som hon tänkt sig. Skruttmamma som är både sur och medkännande på samma gång. Skruttmamma, som borde lära sig att ta livet som det är.

Det blir aldrig som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå. Om man klarar att släppa föreställningen om hur det borde ha blivit. Och hör sen. Ibland känner jag mig som en livsdyslektiker. Fel. Det är en vanföreställning. Jag ÄR en livsdyslektiker. På massor av saker. Men även dyslektiker kan lära sig läsa. Med rätt hjälp.

Kärlek kan vara tufft för pepparkakor med. Gumman är lite bränd och gubben är skadad. Kan de lämna det gamla bakom sig och bli hela tillsammans? Eller måste de bli hela var och en för sig först? Förresten slutar det ju ändå med att de blir uppätna:O

Klockan är 03:49 och jag sitter och gör ett inlägg här. En lördag natt. Och det beror inte ens på att jag nyss ramlat hem från krogen efter en aprolig helkväll med polarna. Det beror helt enkelt på att lilla söta sessan Hedda inte behagade somna om efter immundigad välling kl 03:00, utan istället utvecklade en lagom ihärdig slemhosta, vilken ledde till uppspydd välling i min säng. Och efter inte så nogräknat upptorkande och ett antal idoga försök att somna om, så gav vi upp, hon fortsätter hosta så fort vi gemensamt lägger ner våra huvuden på den enda resterande torra kudden som är kvar efter spyattacken.

Så här är vi. Pettson & Findus rullar på i vardagsrummet. Och jag plitar på lite här. Och flitens lampa lyser.

Men fortsätt sov ni. Tänk inte på oss! Vi klarar oss. Vi är bara lite småtröttzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Thohoo! Snöööö! Glädjen i barnens ögon går inte att ta miste på, själv får man lite svårare för varje år att känna den där riktiga entusiasmen över att en ny period av rutskrapning, skottning och att ta reda på slasksmutsiga, dyngblöta overaller börjar. För att inte tala om all skit man drar in med barnvagnen. Och så känner man sig som en riktig partykiller, för de ser ju att man spelar, de ser att den där sista, pyrande gnistan i ögonen saknas när man utbrister: men SNÖ! Vad kul! Det går liksom inte att fejka. Jag önskar att jag vore mer som ett barn. Att den första tanken alltid var den roliga, den positiva, den där tanken som gör att det kvillrar i kroppen. Inte som nu, det kan börja lite småtrevligt och jag tycker, najs, men så stannar det upp och så tar förnuftet över och börjar genast kalkylera ut eventuella risker, otrevligheter eller störningar. Varför blir man egentligen vuxen, om det ska medföra att glädjen mattas? Man kan ju undra.

För egentligen. Egentligen. Så är det ju in i helvete kul med snö. Om man har varma kläder. Om man inte har en massa annat som ska göras. Om man tar sig tiden att verkligen vara med barnen utan annat som stör. Pulka. Snögubbar. Snölyktor. Änglar. Tänk att hålla på i timmar, sen bara få kliva in i värmen, dra av sig blöta kläderna och slänga på golvet, sätta sig i köket och få varm Oboy och pepparkakor, med ljus tända på bordet. Då är det kul med snö. Undrar vem jag ska be fixa Oboyen åt oss. Ska höra med grannen kanske.

Fast  jag börjar ana att det egentligen handlar om något annat. Att finna den uppriktiga glädjen i att få vara den som gör Oboyen.

Ensamma mammor känner sig, med rätta, ibland ensamma. Speciellt mammor som har sina barn hela tiden, det finns liksom inget utrymme för vuxenliv. På dan träffar man kanske kompisar, men det blir inte mycket vuxenprat, eftersom barnen är med hela tiden. På kvällen kan man inte hitta på något direkt heller, så när barnen lagt sig är man...ensam. Finns ingen annan vuxen att prata med hemma, finns nästan ingen att prata med på telefon heller, eftersom alla har sitt, egna barn, sambos, familjeliv. Så då sitter man där (eller hänger tvätt, plockar leksaker, diskar). Men ibland har man behov av att känna sig bekräftad, att åtminstone låtsas att man har ett värde på "marknaden". Då finns olika kontaktsidor - ett rätt harmlöst sätt att få någon sorts bekräftelse. Och ibland även ett sätt att få kontakt med trevliga människor, som kanske kan göra kvällarna en smula mindre tråkiga och få en att känna sig som att man har lite, lite vuxenkontakt ändå. Via mail visserligen, men ändå! Den här texten skrev jag när Hedda var några månader, mitt i värsta bebisträsket:

MILF -MILK

Milf - ni har hört uttrycket..." Mother Id like to Fuck". Ett allmänt vedertaget begrepp numer. Och flitigt använt av personer av manligt kön i åldrarna 18-25. Jag har några bilder ligger uppe på applikationen Are You Interested på FB. Förvånansvärt många snorungar under 25 klickar i att de är intresserade och skickar mail, beskriver vad de skulle göra med en sån Milf som de tycker att man är ( bara Gud vet varför, eller han/hon vet nog inte heller ) om de bara fick träffa en...he he...det är ju väldigt intressant med någon som bor kvar hemma hos sin egen mamma fortfarande och som inte skulle hitta en G-punkt ens om man ritade ut området med en märkpenna och snitslade en bana dit. Det roliga är att de själva tror att de är Guds gåva till alla stackars ömhetstörstande ensamstående Milfer därute, som tacksamt tar emot deras erbjudanden...För det första har de inte en aning vad de pratar om. För det andra har de inte en aning om vad "mother" i "Mother Id Like to Fuck" verkligen står för. De tror att den bilden som ligger ute, det är så en Milf ser ut. Hela tiden.

Kom igen grabbar, seriöst. Kom hit mitt i natten. När jag står där med en bebis vid bröstet, kräkfläckar på min urtvättade, trasiga t-shirt, håret på ända, osminkad, oduschad, med hormonplitor i ansiktet och inte har sovit ordentligt på 5 år. När jag med vansinnets glimt i ögonen står och skriker "Gå och lägg er för fan ungjävlar! Sooov!!!". Ni skulle göra i brallorna av ren skräck. Sen skulle ni gå och lägga er direkt, eftersom ni skulle tro att jag skrek åt er när jag skrek ungjävlar...

Om en man i det läget klarar av att ömt lägga sina händer på mina kinder, titta mig djupt in i mina vansinniga ögon och med lugn stämma säga: "Vad vacker du är...min milf...jag är så glad att du är min"...om det nån gång skulle ske, vilket vore fucking unbelievable...då har jag träffat min Milk.
Man Id Like to Keep.

Man ska aldrig ropa hej. Kidsen somnade redan 19.30 igår kväll, det har aldrig hänt. Wow, tänkte jag, minst 2 timmar att spendera alldeles på egen hand, plus att få komma i säng i skaplig tid och ta igen lite sömn. Jag lyckades till och med krypa i ett hetbad med tända ljus på badkarskanten. I 5 minuter tyckte jag det var avkopplande och mysigt, sen började det krypa i kroppen...kroppen är helt inställd på att aldrig slappna av helt, för så fort den gör det, så POFF...är det någon som ropar, skriker, slår sig, bajsar på sig, ramlar nerför trappen, vaknar, har ont eller är hungrig. Det är en naturlag. Så jag struntade i fortsatt bad, spikmatta, läsning, facebooka och satsade istället på att komma i säng vid tio. Kunde riktigt känna känslan av utsövdhet  i förväg...så jag kryper ner, brer ut mig, känner sömnen komma krypande, flyter iväg....

Mamma! Pst...Mamma! Jag kan inte sova! Vilda. Öppnar upp täcket, Vilda kryper ner, börjar böka runt som en hund. Så. Nu. Domnar bort igen, hinner t o m somna en stund, sen vaknar jag av att Beppe står och glor vid fotändan och försöker klura ut hur han ska kunna tråckla sig in. Makar åt mig, knölar ihop mig, Beppe smetar sig fast bakom min rygg och ligger och småkrafsar så som bara han gör. Trångt. Nu är det trångt. Och varmt. Lyckas komma in i dvala igen, nästan komma in i djupsömn, sen nästa. Mamma! Blundar hårt och låtsas sova, ibland funkar det, då lägger hon sig igen. Mamma! En gäll pipa som skär genom medvetandet. Hedda står som ett spett i spjälsängen och stirrar ihärdigt på mig. Suck. Stoppar i nappen, så, lägg dig, det är natt. Sov, sov. Men nej, efter en halvtimme ger jag upp, plockar upp henne och går ner och gör välling. Kollar klockan i köket, klockan är fan bara 1! Vad är det för fel på dem i natt? Stoppar ner henne m flaskan i spjälsängen, hon kommer till ro igen. Jag glider bort, nu, nu, åh sova äntligen....PJONG! Hedda står upp igen, gnäller och gnölar. Hon ser ju att de andra två ligger hos mig, ger upp, plockar över henne med, längst ut på kanten, ställer spjälsängen för. Nu är vi 4 personer i en 160-säng. Jag är störst men har minst yta. Vilda och Beppe tar upp 3/4.delar av sängen, Hedda och jag klamrar oss fast på den sista lilla remsan. Sen börjar hon böka, krypa ner i fotändan, sätta sig i ansiktet på mig...stoppar demonstrativt ner henne i spjälsängen igen. Lugnt en stund. Lyckas somna en stund till...

Så fortsätter det några gånger tills jag ger upp och tar Hedda och går ner för att inte riskera att väcka de andra. Så sitter vi där, som vanligt, för tidigt för att ens barnprogrammen ska ha börjat, glor på reklam, medans hela världen sover. Och väntar på att I Drömmarnas trädgård ska börja. I drömmarnas trädgård minsann. Är inte livet ironiskt? 

Yes!!! Fler vaccinationer! Varje dag vill vi ha vaccinationer! Klockan är 19.30 och ALLA barnen sover...Vilda fick feber efter vaccinet. Jo, jag är visst en omtänksam mamma som älskar sina barn och vill dem väl! Säkert, lovar!

Jag är bara lite trött och sliten.

Så, nu har en i familjen fått vaccinet. VACCINET. Som figurerat i media och folks tankar hur länge som helst nu. Nej, för fasiken, ta det inte, det är bättre att man bygger upp sitt eget immunförsvar. Tänk på alla eventuella biverkningar. Tänk om viruset muterar, då har man inget eget skydd. Jo, för i helsike. Tänk på att du är med och sprider influensan, tänk på alla riskgrupper, tänk på allmänheten. Och blir ni sjuka, så blir ni riktigt, riktigt sjuka, hela familjen, det kan ta veckor.

Jag har bestämt mig. Vi tar det förbaskade vaccinet. Ponera att vi inte tar det. Skräckscenario 1: alla 3 barnen blir sjuka samtidigt, jag hinner inte med att sköta dem ensam. Skräckscenario 2: jag blir så sjuk själv att jag inte klarar av att sköta barnen. Skräckscenario 3: det räcker att ett av barnen blir ordentligt sjuk, så att jag inte kan åka hemifrån, hur ska jag kunna frakta övriga barn till o från skola/dagis? Skräckscenario 4: vi blir sjuka i omgångar, en efter en, så vi blir isolerade hemma i en månad i sträck vilket leder till grav sinnessjuka hos undertecknad och abnorm rastlöshet hos övriga i familjen, dvs väggklättring och multimammatjat.

Så idag har Vilda tagit på skolan. Från denna vecka kan jag och Beppe få på vårdcentralen. Men lilla Hedda då? Hon blir utanför. Och om vi blir dåliga av sprutan, så blir vi det i omgångar. Varför beslutade man helt enkelt inte att ge vaccinet familjevis? Det hade onekligen varit smidigare, iaf för oss. Gjort på 5 minuter, alla får efterverkningarna samtidigt, behöver inte hålla oss hemma längre än nödvändigt. Istället fick jag vara med Vilda på skolan idag, vilket innebar att krångla med dagis och lämna övriga två tidigare. Sen får jag dra iväg oss alla till vårdcentralen och köa i timmar, för att jag och Beppe ska få. Och om det nu beslutas att småttingarna ska få, om det inte redan gjorts, så ska vi ta oss iväg allihop igen till BVC, så lillskruttan får. Och så får vi efterverkningar i tre omgångar, härligt.

Svininfluensa. Nej, det känns inte så lockande direkt. Inte när man är ensam på tre barn. Jag bestämmer mig för att vaccinet är skitbra. Kan inte bli bättre. Så. Det gick ju svinlätt.

Vad är det hos oss människor som gör att vi har så svårt att möta varandra ibland, att möta varandras smärta? Vi säger att vi älskar varandra i en kärleksrelation, men när det skär sig beter vi oss som sårade djur, drar oss undan och slickar våra sår...och om någon närmar sig hugger vi och går till attack. Allt för att skydda våra sår. Kärlek. Vad är kärlek egentligen, har kärlek och parrelationer med varandra att göra och på vilket sätt? Om vi känner kärlek för vår partner, riktigt kärlek, så vill vi väl. Vi vill den andra gott. I alla lägen. Vad är det som kan tvista till allt så det blir infekterat, så att t o m hatet börjar växa ibland? Vad händer med oss, vad händer i oss?  

Hur gör vi när vi väljer partner? Ofta dras vi till något vi känner igen, i oss själva eller från andra relationer vi haft. Ibland märker vi det inte förrän efter en lång tid, ibland aldrig. Och så fortsätter vi att välja, om och om igen...och undrar vad det är som gör att det aldrig går bra.

Kanske det inte kan bli annorlunda, när ett trasigt hjärta och en sorgsen själ möts. Vi bär alla våra knutor och rädslor. Och vi bär alla vår egen längtan, ofta efter något vi inte ens vet själva. Hur ska en annan människa, med egna knutor, rädslor och en egen längtan som skriker efter att bli stillad, kunna stilla vår? Vi är så små. Vi är så små i alltet. Och vi måste lära oss att ta hand om oss själva. Att stilla vår egen längtan och våra egna rädslor. Innan vi kan mötas i kärleken. Så svårt. Så förbannat svårt.

Om du fanns här
skulle jag andas
alla dina andetag

om du lät mig
skulle jag dansa
till rytmen av ditt hjärtas slag

om jag kunde
skulle jag sjunga
med klangen i din varma röst

om du bad mig
skulle jag dricka
all din längtan, all din törst

Allt gick smidigt i morse, alla fick på sig sina kläder med minimal insats av tjat, alla åt och borstade tänderna utan prut ( med lite kladd då ). Men naturligtvis ska det skita sig, precis när vi ska iväg. I morse var det fröken 7-åring, som plötsligt fick för sig att hon absolut inte skulle använda allvädersstövlar, vackert lila, som hon dessutom valt själv. Som jag frågade 100 ggr när vi köpte dem, om hon verkligen tänkte använda, så att vi inte skulle hamna precis just där vi hamnade i morse. Det går aldrig att gardera sig. Bråken med Vilda eskalerar från 0 till 100 på 1 minut, det finns inget utrymme för resonemang, finns inga marginaler att spela på. Tjong, pang, så slutar det med att vi är jättearga på varandra, hårdnackat stenhårda - men innerst inne ledsna båda två. Vi skriker utanpå och gråter inuti, det stjäl så mycket energi. Samtidigt som hon gick an och skrek och vägrade klä på sig, försökte jag få ihop de andra två barnens dagisgrejor och få på mig och Hedda ytterkläder. Allt blev bara tok. Det slutade med att Vilda satt på golvet i hallen, vägrade röra sig och skrek att hon minsann inte tänkte gå till skolan. Till slut hör jag mig själv skrika:

-Det här går inte Vilda, jag klarar inte det här...ska det hålla på så här varje morgon så kan jag inte få iväg oss tre till skolan och dagis, då måste vi hitta en annan lösning, då kanske du måste bo hos pappa.

Aj. Jag kunde ha bitit tungan av mig. Det jag absolut inte vill säga kommer ut. Jag blir så vanmäktig, vet inte hur jag ska hantera det alltid, har inte orken vissa dagar. Och det är inte hennes fel. Om jag mår dåligt av det så har ju hon det ännu jobbigare. Att vara ledsen inuti men bara få ut det som ilska.

Det är jag som är den vuxna, det är jag som är mamman. det är jag som måste styra konflikterna. Men vissa dagar är jag en sån liten, liten människa, som inte grejar det. Som står där som en obstinat 3-åring och rapar upp saker som bara inte får komma ut. Vi pratar alltid om det efteråt. Och vi lyckas oftast bli sams, innan vi tvingas säga hej då för några timmar. Hon är en hård nöt att knäcka skalet på ibland, Vilda. Men det är min förbannade uppgift att lyckas med det. Annars kan det gå åt helskotta. Varför ska kärlek vara så svårt ibland?

Gud finns. Hedda-liten somnade om efter morgonvällingen halv 5. Inte förrän klockan ringde vid halv 7 vaknade vi, förutom en kortis när Beppe kom in och kröp ner under täcket. Jag tror fotfarande att jag drömmer. Tänk om det kunde vara så varje morgon, vilket underbar mamma jag skulle bli, tålmodig, mild, pedagogisk...haha, en stund i alla fall, det höll till frukost när Vilda totaldemolerade en macka, Beppe hällde ut halva Oboy-burken och Hedda klättrade upp på bordet och satte sig mitt i röran. Jag antar att livet tyckte att jag behövde komma ner på jorden igen.  

Jag vågade bli kär igen. Jag vågade älska. Släppa taget. Det trodde jag inte, men jag tordes. Nu gick det inte riktigt som jag önskade, jag har sorg inuti och en massa längtan och saknad inombords, men någonstans därbakom kvillrar livet ändå - och viskar: Heja dig! Du gick emot alla dina rädslor och släppte ner pansaret! Det finns hopp för dig med! Och med stolthet tänker jag bära hjärtat utanpå den här gången. Det har tagit lång tid att läka sen sist, vissa saker har jag mycket jobb med, men detta var ett jättekliv. Och jag tror, jag tror vi alla skulle må bättre av att bära våra hjärtan utanpå, visa våra sorger mer öppet, visa vår kärlek och glädje mer öppet, inte bara för våra närmaste utan också för omvärlden. Av med maskerna och släng fram inälvorna!:D


Flickan som föddes med avigsidan ut

När hon föddes
sa alla
ett mirakel
att hon lever
allt som skulle finnas inuti
syntes utanpå
man kunde se flickans hjärta
bulta
pulsera
rött och varmt
hon kommer inte leva länge
sa alla
flickan levde

När flickan växte upp
sa alla
det förstår du väl
så här kan vi inte ha det
folk blir skrämda
ingen vill se ditt hjärta
bulta
pulsera
du måste dölja det
ingen vill se det som egentligen inte ska synas

Så flickan jobbade hårt
och sydde sig en kroppskostym
som hon klädde sig i
varje morgon
till slut
tog hon den inte av sig
ens i ensamheten
om kvällen
efter några år
mindes ingen
att hon var flickan
som föddes med avigsidan ut

Så en dag
när flickan inte längre kunde minnas
vem hon var
mötte hon en pojke
jag känner igen dig
sa pojken
du är flickan
som föddes med hjärtat utanpå
varför döljer du ditt hjärta
det är vackert
välkomna det
stig ur din kostym
låt ditt hjärta bulta
så alla kan se det

Flickan mindes
och såg
att också pojkens hjärta
bultade
pulserade
varmt och vackert
till allas beskådan
hon lät kostymen falla
och förstod
att hennes avigsida
varit hennes räta
hela tiden

Se dig omkring
sa pojken
de har alla kostymer
de är alla födda med avigsidan ut
men de har glömt
de vågar inte minnas
att de är som vackrast
nakna
med sina hjärtan utanpå

Regn, regn...regnkläderna kvar på dagis såklart, eftersom jag var så korkad att jag trodde det blivit vinter. Glömde att jag lämnat nordsverige och flyttat neråt. Finns inget så härligt som att ta reda på ytterkläder och stövlar efter 3 ungar som lekt ute i en blöt sandlåda. Var gör man av all sanden? Den går inte att skaka av, för blöt, man kan inte hänga upp kläderna, för skitiga, man kan inte slänga dem i tvättmaskinen direkt, för mycket sand. Jag tror jag låter ytterkläderna vara kvar på tills det är dagisdax i morgon, barnen kanske kan sova i förrådet.

Att hänga inomhus större delen av tiden en hel helg, sänker humöret rätt mycket. Visserligen var vi på kalas igår och hem till lillebror med familj på kvällen, men vi har bara varit ute korta stunder. Och jag är lite låg, vilket påverkar barnen, vilket påverkar mig, alla blir tråkiga och bråkiga. Alla tre gnäller så fort de ska säga något idag, eller också är det mina öron som har gnällfiltret på sig, ALLT känns som gnäll. Och allt som kommer ur min mun känns som skäll. Och så känner jag mig som en riktig skitmamma för att jag inte orkar hitta på något. 4 timmars sömn inatt, lika natten innan, jag är dimmig i skallen hela tiden. Att plocka disk, laga mat, tvätta, plocka leksaker, byta blöjor, bada barn - det känns oöverstigligt idag, men allt måste ändå göras. Skulle vilja lägga mig i soffan och glo på en film, ligga i sängen och dra täcket över huvudet, läsa en bok. Och direkt barnen känner att jag seglar iväg i mina tankar, infaller trackamammasåmycketviorkar-stadiet. Det går som på beställning. Måste vara allorstädes närvarande, inte bara kroppsligen utan också i tanke, handling och själ - annars tillämpar de tortyrmetoder direkt.

Vi behöver semester. Med varandra, men också från varandra. Vi skulle behöva en riktig kick, JAG skulle behöva en riktig kick.

Ibland när jag tycker det känns lite tungt eller ensamt, brukar jag tänka tillbaka. Jag tänker tillbaka på den absolut värsta stunden i mitt liv. Inte för att grotta, inte för att spä på tyngdkänslan, snarare tvärtom. Jag tänker tillbaka för att verkligen förstå och se, att allt passerar, allt går över. Och kanske lite för att få tycka synd om den lilla, lilla, Susanne...att få tycka synd om henne, ömka henne lite, stryka henne över kinden UTAN att behöva känna och uppleva henns smärta igen. Som en åskådare liksom. Och tänka, fan vilken kämpe hon var. Fan vilken kämpe JAG är. Jag klarar allt. Nu har jag inte kommit fullt så långt att jag faktiskt tror på riktigt att jag klarar allt, men det känns skönt att peppa sig själv, vara sin egen hejaklack. Om Bajen-fansen kan fortsätta hålla fast vid och villkorslöst älska ett slappt Hammarby och dessutom drömma om och tro att det kommer vända, då borde väl för fasen jag kunna älska mig själv när det inte går riktigt som jag tänkt mig, eller?

Den värsta stunden i mitt liv, var inte när barnens pappa sa att han inte älskade mig längre. Det var hemskt, det gjorde ont av bara helvete naturligtvis - att bli ratad, slängd på sophögen. Om inte ens personen som jag delade barnen med ville ha mig, vem fan skulle då vilja ha MIG??? Det smärtade ändå mer när jag förstod att han älskade någon annan istället för mig. Älska. Ett konstigt ord att använda egentligen, om man plötsligt bara kan sluta älska och istället älska någon annan. Kärlek. Nej, kärlek är något annat.

Men det som gjorde mest ont, det ögonblick då jag gick sönder i tusen bitar, det hände efter det. Det var efter vi flyttat isär, när jag sent en kväll låg i våran gamla lägenhet, i våran gamla säng, med våra barn omstoppade i sin våningssäng i rummet bredvid och jag kände vårat nya barns första sparkar i min mage. Och jag kände först ett glädjeskutt i hjärtat, nästan vände mig om för att säga "känn!", när det slog mig med all kraft. Det finns ingen som kan känna sparkarna och få samma glädjeskutt som jag. Jag har ingen att dela med. Den jag skulle delat detta med, ligger i sin nya lägenhet 100 meter härifrån, i sin nya säng och håller om sin nya tjej, och han har ingen som helst önskan att dela det fantastiska som händer i mig just nu. Han vill inte känna sitt barns första sparkar. Den ensamhet och sorg som strömmade genom mig då, vill jag aldrig mer känna. Den rev sönder hela mig, men det värsta av allt, det absolut VÄRSTA av allt, var att min glädje över sparkarna i min mage, min glädje över att för första gången känna det nya lilla livet i min kropp, dödades i samma stund. Den togs ifrån mig, jag lät den tas ifrån mig.

Den kom tillbaka, glädjen, naturligtvis var hela jag ett sammelsurium av mixade känslor under hela den tiden som graviditeten varade, också under bebistiden. Det var ingen höjdare att ligga ensam på BB heller, klämma ihop sig med överlyckliga par som delade bebislyckan med varandra. Men då hade jag kommit så långt att det bara sved litegrann.

Idag kan jag tänka på allt detta, tycka synd om och älska den lilla Susanne som gick igenom allt detta, men utan att det smärtar längre, utan ilska. Det som inte dödar, härdar, sägs det...och det stämmer. Det som är svårt är att bli härdad utan att bli hård. För det är klart att det enklaste är att sätta upp tjocka pansarplåtar runt sitt hjärta när man blir så grundligt söndertrasad och sårad. För att komma vidare, för att orka - för livet stannar ju inte upp för det, det måste ju fortsätta levas, blöjor fortsätta bytas, mat fortsätta lagas, pengar fortsätta tjänas, men framför allt - kärlek måste fortsätta finnas. Livet måste fortsätta älskas, trots att man går sönder i bitar. Mitt krus är sprucket, lite nött och krackelerat, men skärvorna är samlade och limmade...och det är sant som det sägs, rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. En vän till mig, som fanns där under lagningsprocessen och gjorde en hel del limmande, uttryckte det så här: Du är en vacker blomma Susanne. Säg det, jag är en vacker blomma. Och det är sant, vi är alla vackra blommor, hur spruckna våra krus än må vara.

Så till det allra svåraste. Att verkligen tordas lägga sitt hjärta, varmt och pulserande, på ett fat till allas beskådan och säga: Varsågoda, smaka! Det är varmt och gott och det räcker till alla! Att verkligen våga lita på sin kärlek igen, att våga låta den rinna över alla bredder för världen att ta del av. Jag klarar det inte alltid, att bära hjärat utanpå. Mina försvarssystem slår på alarm dagligen, som jag måste kämpa för att hejda, så inte plåtarna åker upp med full kraft. Men jag jobbar på det. För jag vill kunna bjuda på mig själv, fullt ut, utan rädslor. Här är jag. Med hjärtat utanpå. Härdad, men inte hård. Stekt, men fortfarande blodig i mitten. Varsågod, ta en tugga. Det räcker till dig med - och finns ändå kvar så jag klarar mig. För min kärlek tar aldrig slut. Den kan bara växa.

Undrar vad de tillsätter i vällingen eftersom det tydligen leder till övernaturliga krafter - sugproppsfötter/händer som gör att man kan klättra precis överallt och hur högt som helst, diskhon,fönstret, köksbordet, handfatet...teknisk kunskap som inte borde vara möjlig för en 1-åring - skicka massutskick på sms som är menat för EN person samt bilder på sig själv på mms,  få fram börsindex på datorn som verkar omöjligt att få bort, få igång ljudet på batteridrivna leksaker där batterierna är slut sen länge - samt förmågan att klara sig på nästan ingen sömn alls...hur går det till?


Här är den beryktade pimpelmannen förresten.

Vad är det för mekanism eller biologisk substans som gör att övertrötta barn måste skrika, hysteriskt springa runt och bete sig totalt ologiskt - jag menar, är man trött borde man vilja sova, eller??? När dessutom 4-åringen och 1-åringen sätter igång exakt samtidigt på kvällskvisten, då känns det lite småsjåigt. Lite. Får jag 1-åringen i säng, då skriker 4-åringen så att 1-åringen genast flyger upp och börjar vråla högre än honom. Då går 38-åringen in till 4-åringen och skriker högst av alla. Sen blir alla lugna och fina....not. Att man aldrig lär sig. Det går hundra gånger snabbare att få alla lugna och fina om jag själv lyckas hålla mig, men har man varit vaken sen 04.30 och kört 3-barnsrace non stop hela dagen, då blir kvällsstunden helig. Då vill man helst bara kunna trycka på en knapp kl 20.00 och KLICK, så sover alla. Magic. Men livet är ju aldrig så där magiskt på riktigt. Jag ska inte påstå att de håller på så varje kväll, det händer då och då, men på något konstigt sätt är det som att de känner av när man är som tröttast själv och i mest behov av egentid, och då...lägger de in stöten. Så då slutar det ofta med att vi skriker allihop.

Jag undrar vad grannarna egentligen tror. Vi bor i radhus, där ventilationssystemet fungerar lite som ljudledare. På ena sidan har vi en 1-barnsfamilj, där dottern är en söt, försynt flicka på 9 år, som aldrig ger ett pip ifrån sig eller höjer rösten. I den här familjen har vi en 1-åring som låter som en kakadua på amfetamin, en 4-åring som vrålar rakt ut när han blir förbannad och en 7-åring som lägger av ett illande högstruket ciss(?), värre än Pernilla Wahlgrens, när hon inte får som hon vill. Ganska ofta, vilket betyder ungefär 50 ggr per dygn, ryker barnen ihop med varandra, vilket medför att de körar allihop tillsammans, med sina ljuva stämmor. Och även om de skulle råka busa, leka och ha roligt tillsammans en stund, så låter det ändå som när man kliver in i en tropisk fågelbur mitt i en parningsperiod. Jag tittar oroligt på grannfrun varje gång vi passerar varandra och hejar, jag tycker nämligen att hon börjar se lite trött och sliten ut, men det känns en aning oförskämt att fråga hur hon egentligen sover. För skrikandet kan dra igång nattetid också, 4-åringen kan vakna upp och vråla rakt ut för ingenting mellan varven (nattskräck, mardrömmar) och 1-åringen får fortfarande magbråkarnätter emellanåt - ibland väcker de varandra. Och grannfrun?

Undrar om jag ska köpa ett par rullar silvertejp i morgon. Eller kanske hörselkåpor till grannen. Om ingen har ett bättre tips?

Min pojke fyllde 4 år häromveckan, lämnade tultstadiet bakom och är plötsligt storkille. Nåja, han säger fortfarande "togen" istället för skogen och har nyss slutat säga "pimpelmannen"(spindelmannen...) Han fick en trampbil - varje gång någon annan haft en trampbil har han kastat sig över den och vägrat släppa. Lite fel säsong kan tyckas, men vad gör man när han fyller i oktober? 

3 dagar efter födelsedagen åkte stora barnen till sin pappa, höstlov. De åker dit kanske en helg i månaden  annars, det är 20 mil emellan, men nu skulle de stanna hela veckan. 4-åringen var nyfiken och lite spänd över vad pappa kunde ha hittat på för present, såklart. Dessutom var han lite ledsen över att pappa, av naturliga orsaker, inte kunnat vara med på födelsedagen. Den första efter vi flyttat. Så de åkte iväg och var borta en hel vecka. För egen del behöver jag andningshål mellan varven, jag har barnen dygnet runt, 7 dar i veckan, och även om inte 1-åringen följer med till sin pappa så blir det åtminstone lite lugnare några dagar. Men längtan blir stor, både för lillasyster och mig, när man är ovan att vara ifrån varandra. Och vila blir det inte direkt heller, istället försöker man komma ikapp med städ, tvätt och allt det där som läggs på hög, städa bil, sortera kläder, handla kläder, pappersjobb...

Så kom de hem, efterlängtade, hämtade dem på tågstationen. Vi småpratar i bilen, kollar hur de haft det.
- Vad fick du i present nu då! frågade jag, eftersom det var den stora grejen när de åkte. Barnen satt tysta i bak, ingen svarade. Jag upprepade frågan, men det är lika tyst fortfarande. Till slut säger storasyster, indignerat:
- Pappa hade glömt att köpa present. Men så hittade pappa en annan present hemma, som de köpte till Tures kalas förut som de inte gick på, så Beppe fick ta den.
Och jag ser på henne, hör i hennes röst, att hon greppat hela grejen. Att glömma att köpa present till sin pojke som fyller 4 år, det ska liksom inte bara hända. Och händer det, då säger man inte till sin lilla pojke - du jag glömde! Då försöker man täcka upp, säger : Du! Jag ville göra det till något speciellt, jag ville att du skulle vara med och välja din egen present! Vad svarar man som mamma? Det man har lust att säga, fy faaan, det kan man ju inte säga. Utan man svarar: -Oj, glömde han, men vad bra att det fanns en present.

Vad svårt det är. Att låta barnen ta sina egna besvikelser, att se barnen lära sig hantera dem. Bara kunna titta på. De kommer lära sig att täcka upp, ursäkta, säga: det gör inget, jag blev inte ledsen. För barn skyddar sina föräldrar, med näbbar och klor. Men därinne gör det ont, därinne blir det små hål, som följer med hela livet. Och jag har lärt mig, att jag inte kan kompensera. Jag kan göra det bästa jag kan som mamma, ibland brister det med såklart. Men jag kan aldrig kompensera för någon annan, även om jag vränger mig in och ut. Det som händer är dock, att mitt samvete blir ännu en smula grumsigare de gånger JAG inte riktigt orkar eller de gånger JAG schabblar till det. Jag har liksom inga marginaler, jag får inte misslyckas, jag känner innerst inne att jag måste täcka upp.

Det är svårt också att hålla käften mellan varven, inför barnen, men det förstår jag ju att jag måste. Men att 4-åringen inte svarade på frågan, fast jag ställde den två gånger, och fast det var den stora grejen när de åkte, det liksom kvillrade i kroppen på honom när de åkte av nyfikenhet och förväntan...att han inte ens svarade själv - eftersom han inte visste vad han skulle svara - det säger allt. 

Här hade vi i alla fall kalas...dödskalletema. 

I morse (läs inatt) gick vi upp halv 5, efter en natt av skiftgång mellan 1-åring och 4-åring, de körde racet "ärduvakennusåsoverjag" varvat med "skriksåviväckervarandra". Och så satt jag där med kaffekoppen och tänkte på alla andra mammor som kört samma gatlopp. Ni är fantastiska. Vi är fantastiska (jaja, det finns pappor som gör samma sak, men det här är tänkt att stärka just mammor, kvinnor, brudar - ok?) Den här texten skrev jag när Hedda var några månader, när jag var mitt i värsta bebisträsket helt ensam...och jag insåg vilken förbannat fantastisk varelse kvinnan är. Sug åt er alla kvinnor, mammor, tjejer därute. Den här handlar om just er. Om dig. Och dig. Och om dig.


Till kvinnans lov

Det här är en hyllning. Till alla starka, vackra kvinnor därute.

Till alla mödrar, systrar, döttrar. Till alla er mammor som vet hur mycket styrka och kärlek som krävs för att föda och fostra ett barn. Till alla er kvinnor som vill ha barn men lever med sorgen att inte bli förunnade det. Till alla er som någon gång förlorat ett barn men fortsätter att välja livet. Till alla er kvinnor som har modet att välja bort barn och ständigt får försvara ert val för er omgivning. Till alla er ensamma kvinnor som längtar efter kärleken. Till alla er som väljer ensamheten. Till alla er som kämpar på med tvåsamhetens mödor och glädjestunder. Till alla er som förtvivlat försöker bryta er ut ur en destruktiv tvåsamhet.

Jag har haft ynnesten att uppleva stödet från två av er under mitt sista barns födelse. Och glömmer jag allt annat i mitt liv, så kommer jag alltid minnas er. Ni torkade min panna. Ni höll min hand. Ni vek inte från min sida. Ni fick mig att skratta mitt i smärtan. Ni delade min glädje. Ni delade också min vrede och sorg. Ni klippte navelsträngen på min dotter och välkomnade henne. Ni är hennes stjärnemödrar och hon bär era namn.

Det här är en hyllning. Till oss kvinnor. Vi är ett segt, starkt och vackert folk. Vi bryts inte, vi böjer oss och reser oss igen mot ljuset. Vi faller ner i avgrunden och kravlar oss upp igen. Vi tar oss över de högsta berg. Vi tar oss över de djupaste vatten. Vi väljer livet.

Låt oss lovorda varandra. Låt oss hylla varandra. Låt oss stötta varandra. Vi är alla mödrar, systrar, döttrar. Vi är alla valkyrior, änglar, häxor, urmödrar, älskarinnor, bitcher, helgon, martyrer, amazoner. Vi är alla kvinnor. Vi är alla en. Vi är kraften. Vi är livet. Vi är pulsen.

Jag sjunger kvinnans lov. Kom sjung med mig.

Jag är 38 år och ensamstående mamma till 3 barn på 7, 4 och 1 år. Barnen bor heltid med mig, vi lever i stort sett i symbios med varandra, på gott och ont. Min föräldraledighet med minstingen är precis avslutad, barnen inskolade och nu är jag i full fart med att försöka få tag på ett nytt jobb. Vi flyttade nyligen från Forsbacka där barnen är födda och uppväxta, till Lindesberg för att komma närmare familjen, mormor och kusiner.  Så vi har ryckt upp våra rötter, planterat om dem 20 mil bort och försöker få dem att växa till sig just nu. Vår tillvaro beskrivs bäst som kaos med viss struktur - att ensam sköta och försöka uppfostra 3 bestar, varav en (nästan)bebis, är ingen barnlek...det kräver sin man/kvinna. Vårt liv går mestadels ut på att få vardagen att rulla på så bra den bara kan - och att förhoppningsvis kunna suga ur en del lycka och näring ur vällingträsket mellan varven, medan vi kryssar mellan blöjberg och tvätthögar, krigar, skrattar, gapar, skriker och dansar. För det är väl det livet går ut på? Att lära sig dansa och skratta i regnet, istället för att vänta på att stormen ska bedarra?

Det är det den här bloggen kommer handla om. Hur fan man dansar sig igenom vardagen som ensamförälder med 3 barn. Men också om hur man kryper, famlar i mörket och snubblar sig genom tillvaron. För i ärlighetens namn, det är oftast på den nivån man befinner sig...jag kommer varva nya texter med äldre - texter jag skrev för att ta mig igenom och bearbeta situationen att fixa graviditet och bebistid helt på egen hand. Ni som är känsliga, håll er borta -jag kommer inte censurera!