vallingtrasket

Hedda har börjat krångla med sovandet igen. Hon skriker när hon ska lägga sig, är aptrött men far upp och ner som en jojo i sängen och ger sig inte förrän jag tar upp henne igen. Så fort jag lägger ner henne så vrålar hon. Mest arg känns det som, hon vill inte sova. Det är som jag sa, så fort man säger/skriver att allt funkar bra är det som att vända på en hand...synd att det inte fungerar omvänt också! När hon väl somnat har hon börjat vakna ett par svängar på kvällen med, jag sitter på spänn hela tiden. Sen kör vi ett par vändor på natten och så upp mellan 4 och 5. Jag märker att jag börjar tänka "tänk om det fanns en pappa, gud så skönt att kunna bytas av, att få slappna av en kväll, få sovmorgon!" "nu kunde han ha tagit den här vändan..."

Grejen är att det är ju egentligen inte Heddas pappa jag menar, det är ju en fiktiv pappa. För det är ju så, att när man står där och faktiskt är två på riktigt, så har man andra bekymmer. Då kan man reta sig på vad den andra INTE gör istället...och det är värre att veta att man är två, men ändå får dra största lasset ensam, än att vara ensam och slippa slösa en massa energi på att reta sig. Förutom ibland. Som ikväll. Ikväll hade det varit skönt att överlåta nattningar åt andra part och gett sig ut på en skön kvällsvandring för att rensa skallen, eller bara fått sjunka ner i soffan.

Jag är som de i Robinson, som bara tänker och pratar om mat när de inte kan få tag i nån. Då känns allt så JÄVLA jobbigt, och man kan inte sluta tänka på vad gott det skulle vara och hur förbannat hungrig man är. Precis så kändes det ikväll. Skillnaden är att de som är med i Robinson kan åka hem och käka upp sig efter några veckor. Jag blir kvar här på ön. I 18 år till...:D....det är bara att gilla läget, vänja sig vid hungern och tycka att kurr i magen är en skön känsla. Svält också.