vallingtrasket

Hedda. Är. Inte. Nådig. Idag. Heller. Hon ställer till överallt. På den lilla stunden jag stod och balanserade på en pall i halvskumma badrummet för att försöka bända upp lampan (hade dörren öppen för att få lite lyse från hallen), sprang hon 4-5 ggr och stängde dörren på pin jäkelskap. Så stod jag där i becksvarta mörkret, fick vackert hoppa ner, öppna - bara för att möta hennes djävulsfnitter och diaboliska grin. Sen igen. Och igen. Samma, samma. Lyckades i alla fall få bort lysröret till sist, men till priset av en skärva i plexiglaset.

Beppes bilbana har hon demolerat två ggr idag, genom att helt enkelt slå ner rumpan på den på strategiskt utvalda ställen. Beppes legobytta vräkte hon ner på golvet i köket. Medan jag stekte pannkakor lyckades hon med konststycket att bajsa två gånger på 10 minuter, vräka ut jorden ur en blomkruka över hela köksbordet och riva ut en soppåse som stod ihopknuten i hallen, med följden att det blev vällingpulver över hela hallgolvet. Minst fem pannkakor brände jag. Jag tänker inte ens räkna upp alla de där sakerna hon gör 100 ggr om dan - hälla vatten på golvet, riva ut alla bestickslådor, riva oräkneliga bitar toapapper och slänga på golvet, ändra reglagen på disk- och tvättmaskinen så de börjar muppa sig...oj, nu räknade jag visst upp dem ändå.

Varför är vissa dagar bara såhär? Dålig karma? Självuppfyllande profetior? Onda spiraler? Besatta barn? (Chuckie? Damien?) En klok kvinna sa en gång till mig att man får de barn man klarar av. Tänk att även kloka kvinnor kan ta fel. Eller det kanske helt enkelt är så att jag är släkt i rakt nedstigande led till Job...eller Hedda till Attila? Näe. Jag tror att kanske de flesta dagarna är lika. Jag uppfattar vissa som värre för att jag är tröttare. Och när barnen märker att jag inte är riktigt med, så styr de upp det hela med uppmärksamhetssökeri, för att få gumman att vässa till sig lite. Jepp.