Julbön
Livet verkar inte sträva åt samma håll som jag just nu. I smått som i stort. Och då kan man undra, om jag ska falla till föga, ge upp och lära ytterligare en läxa (eller 256?) av motgångarna, eller om det bara betyder att jag ska kämpa hårdare? Det känns mer än tillräckligt just nu att bara få vardagen att rulla. Men ljusglimtarna tittar igenom där emellan, jag får en sån fantastisk känsla i hela kroppen i vissa stunder med barnen...som jag inte brukar känna annars mitt i gråa vardagen.
Men jag är lite rädd att en av de andra fantastiska ljusglimtarna jag fått ta del av ett tag, är på väg att försvinna helt och hållet ur mitt liv. Om så blir, kommer den bli mycket saknad. Och ett litet utrymme skulle alltid stå tomt någonstans därinne i bröstet. Eller, som grinchen skulle ha sagt - hjärtat skulle krympa ett par storlekar.
God jul då Susanne. Fina klappar som vanligt. När är det dax att inse, att inte förrän du ser att livet är fullkomligt som det är...oavsett om du så skulle få gå i trasiga sandaler i vinterkylan och käka tallkottar till kvällsmat? Måste det gå så långt?
Fast om jag tänker efter...förra året vid den här tiden gick jag på knäna i träsklera. Nu har jag fått glida fram ett slag, allt har rullat på. Omväxling förnöjer?
Frid. Que sera, sera.
Men jag är lite rädd att en av de andra fantastiska ljusglimtarna jag fått ta del av ett tag, är på väg att försvinna helt och hållet ur mitt liv. Om så blir, kommer den bli mycket saknad. Och ett litet utrymme skulle alltid stå tomt någonstans därinne i bröstet. Eller, som grinchen skulle ha sagt - hjärtat skulle krympa ett par storlekar.
God jul då Susanne. Fina klappar som vanligt. När är det dax att inse, att inte förrän du ser att livet är fullkomligt som det är...oavsett om du så skulle få gå i trasiga sandaler i vinterkylan och käka tallkottar till kvällsmat? Måste det gå så långt?
Fast om jag tänker efter...förra året vid den här tiden gick jag på knäna i träsklera. Nu har jag fått glida fram ett slag, allt har rullat på. Omväxling förnöjer?
Frid. Que sera, sera.
Kryddstarkt
Idag ska vi till pulkabacken. Och baka pepparkakor (inte i pulkabacken då). Och försöka få till lite mat däremellan. Och handla lite. Fast först kanske vi ska försöka få på oss lite kläder, det är ju ändå vinter. Ambitionerna är höga idag vill jag lova. Speciellt som vi återigen vaknade kl 04:15. Tada! Lilla fröken Hedda har ännu inte förstått tjusningen med att sova, det är fasiken så mycket skojsigare att sitta vaken och gnälla, åla runt på golvet och bedriva allmän mammaterror för att inte riskera det förskräckliga omsomnandet. Men vänta du bara fröken Söt, vänta du...när du är 15 tänker jag stå på lur utanför din sovrumsdörr kl 04:00 prick och väcka både dig och framtida pojkvänner med en väl inövad kastrullocks-revelj. Svärmorsan from hell. För när du är tonåring fröken Söt, då är din mamma nästan pensionsmässig och vaknar av sig själv vid den tiden.
Sitter här och skriver, slänger en blick på diskbänken och blir lika förvånad varje gång att den inte röjt sig själv efter gårdagkvällens pepparkaksdegstillverkning. Vi kom på vid halv 8 på kvällen att ingefärsburken hade bedragit oss å det grövsta genom att se så där lurigt halvfull ut, så när vi skulle peppra degen fick vi oss ett näsnyp. Tomt. Skickade runt de två stora barnen bland grannarna med tiggarkepsen i hand, men ingen ingefära fanns att uppbringa. Så årets pepparkaksdeg blev ett annorlunda kryddexperiment. Man tager vad man haver. Stark som fan blev den, den gör i alla fall skäl för namnet. Vem vill ha mesiga pepparkakor?
Varför känns det 100 ggr så jobbigt att röja en diskbänk när man måste börja med att plocka ur den rena disken ur diskmaskinen? Ibland så infernaliskt jobbigt att man bara totalignorerar det Mont Blanc-inspirerade diskberget som tornar upp sig över hela köksbänken och hotar med lavinvarning. Går ut från köket en sväng, får tillfällig amnesi och blir lika överraskad igen av det horribla skitigtporslinsbakhållet nästa gång man kommer in i köket. Dum är man. "Det är lika så bra att ta reda på det på en gång!"...bläbläblä..."det finns inget dåligt väder det finns bara...."...bläbläblä...titta ut för fan! Skåda snöstormen!
Pulkabacken ja. Hur dum får man vara som lovar sånt innan man vickat persiennen? Tittar ut och möter snöstormen med blicken. Hur kan det vara tillåtet att bo i den här delen av världen? Hur ska jag krångla mig ur det här? Attans. Jag kanske kan lova dem en varsin dator när de fyller 12. Har jag tur så glömmer de bort det till dess. Undrar vad supernannyn skulle kalla en sån metod.
Sitter här och skriver, slänger en blick på diskbänken och blir lika förvånad varje gång att den inte röjt sig själv efter gårdagkvällens pepparkaksdegstillverkning. Vi kom på vid halv 8 på kvällen att ingefärsburken hade bedragit oss å det grövsta genom att se så där lurigt halvfull ut, så när vi skulle peppra degen fick vi oss ett näsnyp. Tomt. Skickade runt de två stora barnen bland grannarna med tiggarkepsen i hand, men ingen ingefära fanns att uppbringa. Så årets pepparkaksdeg blev ett annorlunda kryddexperiment. Man tager vad man haver. Stark som fan blev den, den gör i alla fall skäl för namnet. Vem vill ha mesiga pepparkakor?
Varför känns det 100 ggr så jobbigt att röja en diskbänk när man måste börja med att plocka ur den rena disken ur diskmaskinen? Ibland så infernaliskt jobbigt att man bara totalignorerar det Mont Blanc-inspirerade diskberget som tornar upp sig över hela köksbänken och hotar med lavinvarning. Går ut från köket en sväng, får tillfällig amnesi och blir lika överraskad igen av det horribla skitigtporslinsbakhållet nästa gång man kommer in i köket. Dum är man. "Det är lika så bra att ta reda på det på en gång!"...bläbläblä..."det finns inget dåligt väder det finns bara...."...bläbläblä...titta ut för fan! Skåda snöstormen!
Pulkabacken ja. Hur dum får man vara som lovar sånt innan man vickat persiennen? Tittar ut och möter snöstormen med blicken. Hur kan det vara tillåtet att bo i den här delen av världen? Hur ska jag krångla mig ur det här? Attans. Jag kanske kan lova dem en varsin dator när de fyller 12. Har jag tur så glömmer de bort det till dess. Undrar vad supernannyn skulle kalla en sån metod.
Allt är frid, mamma blid.
Får spel. Julpynt. Har tjatats om i flera dagar. Delar upp den miljard tomtar som finns mellan de tre antagonisterna, och genast börjar illvilliga och ogina blickar kastas tvärs över rummet. Gud nåde den som råkar komma i vägen för en sån blick, de spetsarna tränger in på en nanosekund. De rusar upp på sina rum, placerar ut sina byten på alla upptänkliga platser man inte ens visste existerade....illvrål efter illvrål avlöser varandra. Raider görs in på de andras rum och värdefulla föremål stjäls i lönndom. Vilda kommer ner och storgråter, Hedda har tappat en kruka i golvet som genast måste limmas.
Vilda som har en miljard fönsterdekorationer i form av stjärnor blir sur när jag försöker ge Hedda några. Beppe vrålar uppifrån och vill ha hjälp att sätta på cd-spelaren för att lyssna på julsaga, när jag väl går upp och sätter på den blir han vansinnig för han ville sätta på den SJÄLV!
När jag hämtade barnen efter dagis och fritids igår, lagom fredagstrött efter veckans dos av fabriksstäd, med riktigt fredagskänsla i sinnet och en längtan efter barngos i hjärtat....så hann vi inte mer än ut från fritids så började Vilda tjata. Tusen gånger tusen saker vill hon göra. Nu. Genast. Pronto. Helst igår redan. Men först började hon med att fråga om jag inte kunde kila ut i bilen igen, ge mig ut i trafikstockningen, åka hem till dagis (vi bor precis bredvid dagis), hämta upp de andra två, stoppa dem i bilen och åka tillbaka och hämta henne sist, sen åka tillbaka hem igen. Istället för att plocka upp henne på vägen, åka hem och parkera bilen, hämta de andra och gå hem direkt. Det var inte så hon uttryckte sig kanske, men kontentan var just den...mamma, kan du hämta de andra först? För hon ville spela klart Uno. Eller hur? Visst hjärtat, allt för dig. Nope, nein, nix, nej, njet. Sen fortsatte harangerna.
- Ska vi julpynta när vi kommer hem?
- Kan vi baka pepparkakor idag?
- Snälla mamma, kan vi gå till pulkabacken när vi kommer hem?
- Jag vill spela spel, kan vi?
- Snälla Vilda, kan vi bara få komma HEEEEEEM och landa en stund!!!!! Vi har inte ens hämtat Beppe och Hedda än!
Och i huvudet gick bildbandet med dammråttorna, tvätthögarna, leksaksbergen coh alla andra måsten som hunnit torna upp sig hemma under arbetsveckan. Den där längtan efter barngoset bara blåste all världens väg. Istället kom en längtan efter den absoluta tystnaden. Vakuumlängtan? Eller en vag önskan om att förlöpa hemmet för en dag eller två.
Snälla tomten. Ge mig ungefär 20 extratimmar per dygn. Det borde täcka upp tidshålet. Javisst ja...orken måste finnas med. Ta ett ton sådärnånting. Sen så. Sen ska jag bli världens bästaste mamma. Som sköter disk, tvätt, hämtningar, lämningar, blöjbyten, pott-träning, bad, matlagning och nattningar med ena näven och spelar spel, julpyntar, bakar, busar, tröstar, killar rygg och läser saga med den andra. Allt med ett stort leende på läpparna.
Förresten...det är nog säkrast att du slänger med ett par kraftiga hörselskydd också. Tack.
Vilda som har en miljard fönsterdekorationer i form av stjärnor blir sur när jag försöker ge Hedda några. Beppe vrålar uppifrån och vill ha hjälp att sätta på cd-spelaren för att lyssna på julsaga, när jag väl går upp och sätter på den blir han vansinnig för han ville sätta på den SJÄLV!
När jag hämtade barnen efter dagis och fritids igår, lagom fredagstrött efter veckans dos av fabriksstäd, med riktigt fredagskänsla i sinnet och en längtan efter barngos i hjärtat....så hann vi inte mer än ut från fritids så började Vilda tjata. Tusen gånger tusen saker vill hon göra. Nu. Genast. Pronto. Helst igår redan. Men först började hon med att fråga om jag inte kunde kila ut i bilen igen, ge mig ut i trafikstockningen, åka hem till dagis (vi bor precis bredvid dagis), hämta upp de andra två, stoppa dem i bilen och åka tillbaka och hämta henne sist, sen åka tillbaka hem igen. Istället för att plocka upp henne på vägen, åka hem och parkera bilen, hämta de andra och gå hem direkt. Det var inte så hon uttryckte sig kanske, men kontentan var just den...mamma, kan du hämta de andra först? För hon ville spela klart Uno. Eller hur? Visst hjärtat, allt för dig. Nope, nein, nix, nej, njet. Sen fortsatte harangerna.
- Ska vi julpynta när vi kommer hem?
- Kan vi baka pepparkakor idag?
- Snälla mamma, kan vi gå till pulkabacken när vi kommer hem?
- Jag vill spela spel, kan vi?
- Snälla Vilda, kan vi bara få komma HEEEEEEM och landa en stund!!!!! Vi har inte ens hämtat Beppe och Hedda än!
Och i huvudet gick bildbandet med dammråttorna, tvätthögarna, leksaksbergen coh alla andra måsten som hunnit torna upp sig hemma under arbetsveckan. Den där längtan efter barngoset bara blåste all världens väg. Istället kom en längtan efter den absoluta tystnaden. Vakuumlängtan? Eller en vag önskan om att förlöpa hemmet för en dag eller två.
Snälla tomten. Ge mig ungefär 20 extratimmar per dygn. Det borde täcka upp tidshålet. Javisst ja...orken måste finnas med. Ta ett ton sådärnånting. Sen så. Sen ska jag bli världens bästaste mamma. Som sköter disk, tvätt, hämtningar, lämningar, blöjbyten, pott-träning, bad, matlagning och nattningar med ena näven och spelar spel, julpyntar, bakar, busar, tröstar, killar rygg och läser saga med den andra. Allt med ett stort leende på läpparna.
Förresten...det är nog säkrast att du slänger med ett par kraftiga hörselskydd också. Tack.
Joråsåattvahetere
Längtar nära idag. Inte den närhet som fås av fysisk närhet, utan den intima närhet som bara fås när hjärtan, sinnen och tankar berör varandra. Den närhet som fås när man vågar komma riktigt nära. När inga om finns.
Hitta staken
I morse gjorde jag det igen. Kröp ner hos Beppe (eller i min egen säng, eftersom han kommer och lägger sig i halvlek) en liten, liten stund när jag skulle väcka honom. Så mysigt. Varmt, gosigt, snusa nacke...sovvarmt barn. Alldeles stilla, alldeles gosig. Mycket bättre än så kan livet inte bli. Precis alla stunder i livet har varit värt det, för att leda fram till just detta. En nanosekund av ljuvlighet. Och så tänker jag när jag ligger där, SNÄLLA, rara, goa Gud...KAN du inte låta nåt av barnen ha lite feber så vi kan ligga och mysa hela dagen...och slippa slita upp alla, tvinga på dem kläder och overaller och mössor och vantor (Heddas ord) och packa matsäckar och gympakläder och släpa ut dem i kylan och blåsten och det kompakta mörkret!!! Sen släpper jag den tanken på 2 sekunder, för jag vet att när den där nanosekunden av ljuvlighet är över så har Hedda krupit upp i sängen hos oss, klivit på Beppe som häver upp ett tjut, Vilda skriker från övervåningen för hon hittar inga trosor och vi landar i det vanliga kaoset igen. Jag vet ju. Ljuvligheten räcker inte längre än så....så upp med alla barnen och sta till dagis, fritids och jobb. Varje, varje morgon.
Väl hemma igen hade vi bestämt oss, för tredje dan i rad, att städa undan och dra fram adventsskräpet. Vi gillar det. Allt juligt, ljusigt, mysigt. I över en vecka har jag haft ambitionen att tvinga Vilda att städa sitt skrivbord, för man ser inte längre bordet. Pappersskräp i alla former, stenar, metallbitar, böcker, ritsaker...och en påse nästan mögliga kastanjer...som jag sneglat snett på länge och väntat på att få smygslänga. Man KAN smygslänga saker för Vilda, passa på när hon är hos sin pappa. Hon märker inget. Förrän efter 3-4 veckor, då kommer frågan: Mamma, har du sett min lilla papperslapp med ett rosa kryss på/trekantiga sten/älgbajsljusstake/trasiga Pezgubbe? Neeej, svarar man då, det är säkert Hedda som har stökat på ditt rum!
I alla fall, Vilda fick, efter allehanda gråtattacker, städa rummet...och det gjorde hon med bravur...efter så mycket bråk om det. Varför inte bara göra det på en gång? Själv hann jag inte städa ett skit. Mat, disk, torka bajs på golvet, packa upp matvaror, tvätta och sortera tvätt...men VAFAN, är klockan redan halv 8, Hedda vi måste lägga dig!!!Godnattsaga för de andra två och så är klockan nu. Och jag som måste gå ut i boden och leta reda på de jävla stakarna. Jag vet var de är...längst in i hörnet, längst ner i kartongstapeln....jag kommer precis ihåg hur jag tänkte när jag ställde de just där. Att det är ett helt ÅÅÅÅÅR till nästa gång, så det gör inget att de står längst in....bakom cyklar, barnstolar, krukor, madrasser, extrasängar...buhuhu. Ut i kylan.
Det känns så förbannat frustrerande vissa dagar att inte hinna allt jag tänker göra...vi ska baka pepparkakor, jag ska fixa ungarnas paketkalender, pynta...var fan tar tiden vägen? Men så kom jag på, jag jobbar ju nu! De två sista jularna har jag ju varit föräldraledig. Och inte hann man så mycket mer då.
Så fort Vilda har somnat ska jag smyga upp och hämta den där påsen med kastanjer. Ska nog gå ut med soporna tror jag. Men inte i morgonrocken den här gången.
Och som vanligt, vid den här tiden i almanackan...ser fram emot att ha en stake i hemmet. Kulorna är också hjärtligt välkomna, när de hänger i grenen...granen.
Vispar du?
Idag har vi varit på teater. Och nu undrar jag...är det fritt fram för vem som helst att skapa en barnteaterföreställning, eller finns det inga tester? Censur? Lämplighetskoll? Kvalitetssäkring? Ok, det var väl inte det uslaste jag sett, jag menar, jag är uppvuxen med Staffan och hans strumpdockor, Vilse i pannkakan och Storpotäten. Jag har varit på botten. På min tid fick vad som helst passera. En John Blund som lät som en lättkastrerad smygbög och som kastade grus i ögonen på barn...jag menar, vad handlade DET om? Beppes godnattstund...en vuxen man iklädd nattluva, som låg i en säng och lekte med sina talande dockor. Manne....en pantomimclown som käkade fler bananer på en halvtimme än vad som förbrukades under hela inspelningen av De dimhöljda bergens gorillor...och som dessutom bodde i en klätterställning och hade extremt överdrivet ansiktsspråkuttryck.
It wasn't all bad. Vi hade också Trazan och Banarne, den mest oslagbara jullovsmorgonen genom tiderna. Olyckan. Hemliga Arne. Pulver och Nicko. Och Trolltider - en av de bästa julkalendrarna genom tiderna...jag menar, trickfilmandet på den tiden var verkligen inte att leka med....moahahaha...
Ok, det jag menar är, att även med mina dåliga referensramar kändes dagens föreställning lite udda. Tre vuxna människor, två män och en kvinna, till synes sminkade av en 3-åring med en oerhörd fäbless för rosa och turkos - skuttandes runt i fullkomligt ologiska rörelsemönster som vare sig stämde med berättelsen (vilken berättelse?) eller musiken. En av dem var lite söt att titta på när han skuttade runt, det enda som gjorde att man satt kvar...att han hade en röd puffmössa och rosa kinder drog ner det lite, men hey, vem är kräsen?
Dessutom hade de vispar i händerna när de hoppade runt, de vispade igång varandra, om man kan uttrycka det så? Nåt knepigt var det, antingen hade de inte rent mjöl i påsen, eller så var det helt enkelt inte mjöl...jag gissar på det sistnämnda. Hedda skrattade...skrockade som en liten knarrig gammal farbror....men hon är 2 år, vad vet hon? 4-åringarna var måttligt roade, tittade mest storögt och undrade vad som egentligen försiggick där på scenen. Föreställningen skulle föreställa att vara just en föreställning för 4-åringar och större barn.
Men vem vet egentligen. Hedda kanske är ett genibarn och teatern kanske egentligen var i klass med Ingmar Bergmans tidiga verk. Näe, vet ni. Den överklassade tom Bergman. För Bergman förstår jag, även om jag tycker att han suger. Men av Vispar du?....fattade jag inte ett skvatt. Den måste ha varit genialisk.
It wasn't all bad. Vi hade också Trazan och Banarne, den mest oslagbara jullovsmorgonen genom tiderna. Olyckan. Hemliga Arne. Pulver och Nicko. Och Trolltider - en av de bästa julkalendrarna genom tiderna...jag menar, trickfilmandet på den tiden var verkligen inte att leka med....moahahaha...
Ok, det jag menar är, att även med mina dåliga referensramar kändes dagens föreställning lite udda. Tre vuxna människor, två män och en kvinna, till synes sminkade av en 3-åring med en oerhörd fäbless för rosa och turkos - skuttandes runt i fullkomligt ologiska rörelsemönster som vare sig stämde med berättelsen (vilken berättelse?) eller musiken. En av dem var lite söt att titta på när han skuttade runt, det enda som gjorde att man satt kvar...att han hade en röd puffmössa och rosa kinder drog ner det lite, men hey, vem är kräsen?
Dessutom hade de vispar i händerna när de hoppade runt, de vispade igång varandra, om man kan uttrycka det så? Nåt knepigt var det, antingen hade de inte rent mjöl i påsen, eller så var det helt enkelt inte mjöl...jag gissar på det sistnämnda. Hedda skrattade...skrockade som en liten knarrig gammal farbror....men hon är 2 år, vad vet hon? 4-åringarna var måttligt roade, tittade mest storögt och undrade vad som egentligen försiggick där på scenen. Föreställningen skulle föreställa att vara just en föreställning för 4-åringar och större barn.
Men vem vet egentligen. Hedda kanske är ett genibarn och teatern kanske egentligen var i klass med Ingmar Bergmans tidiga verk. Näe, vet ni. Den överklassade tom Bergman. För Bergman förstår jag, även om jag tycker att han suger. Men av Vispar du?....fattade jag inte ett skvatt. Den måste ha varit genialisk.
Köldknäpp
Det är så ROLIGT när man är precis nybadsvarmgosig i kroppen, sitter i trosor och linne och planerar i skallen för att alldeles, alldeles strax krypa ner under täcket....och så kommer man på att man inte kört in bilen i garaget. Man blir så glad. Snabb övervägning...är det värt att ge sig ut i kylan och mörkret bara för att slippa skrapa rutor i morgon??? Då ger sig den oignorerbara stanken av bajspåse tillkänna från hallen...just ja. Soporna. Måste ut. Nästan 10 på kvällen, troligen ingen ute. Så på med ullig fleecemorgonrock (grisrosaochrödrandig), samt toppluva med guppande tofs och emblemet "bad hairday". Moget, Susanne.
Tisstassar ut i 5 minus, ner till parkering och sophus och preciiiiis just då kommer en snubbe med hund och ska naturligtvis in i sophuset....så han öppnar gentilt åt mig, tänder det skarpa lyset och ler lite snett men utan kommentarer...när jag är klar och smäller igen dörren så hänger hans nycklar kvar i dörren. Jag tar det inte som en invit utan jagar ikapp honom, flåsande, med tofsen guppande och med en ansiktsfärg lika rosa som morgonrocken. Sträcker över nycklarna, vilka emottages tacksamt.
- Åh vad snällt!
Han tyckte i alla fall att jag var snäll. Inte söt, men snäll. Pepparkaksfrossan måste ha hjälpt, jag trodde jag var förtappad för länge sen...men jag är snäll. Och så tycker jag att jag är lite söt i min fula, sköna morgonrock. På långt håll, i mörker, om man blundar. Och inte ser tofsen som vippar på skulten när jag går.
Tisstassar ut i 5 minus, ner till parkering och sophus och preciiiiis just då kommer en snubbe med hund och ska naturligtvis in i sophuset....så han öppnar gentilt åt mig, tänder det skarpa lyset och ler lite snett men utan kommentarer...när jag är klar och smäller igen dörren så hänger hans nycklar kvar i dörren. Jag tar det inte som en invit utan jagar ikapp honom, flåsande, med tofsen guppande och med en ansiktsfärg lika rosa som morgonrocken. Sträcker över nycklarna, vilka emottages tacksamt.
- Åh vad snällt!
Han tyckte i alla fall att jag var snäll. Inte söt, men snäll. Pepparkaksfrossan måste ha hjälpt, jag trodde jag var förtappad för länge sen...men jag är snäll. Och så tycker jag att jag är lite söt i min fula, sköna morgonrock. På långt håll, i mörker, om man blundar. Och inte ser tofsen som vippar på skulten när jag går.
Älskvärt
Jag slår mig förmodligen fördärvad. Att våga erkänna, framför allt för sig själv, HUR starkt man verkligen känner för någon...och inte riktigt få samma tillbaka. Hårt. Sitter och frossar...inte i självömkan utan i choklad, pepparkakor och mjölk. Självömkan kanske vore att föredra, bättre att vara smal och oälskad än fet och oälskad...eller?
Bättre att vara fet och älskad än smal och oälskad. Nu går jag och drar nåt gammalt över mig. Inga ex...lovar. Men en 85-åring kanske skulle sitta fint?
Fy vilken torr humor. Host.
Bättre att vara fet och älskad än smal och oälskad. Nu går jag och drar nåt gammalt över mig. Inga ex...lovar. Men en 85-åring kanske skulle sitta fint?
Fy vilken torr humor. Host.
Flyga. Landa. Krascha?
Hur ska man veta om kärlek är "på riktigt"? Så många gånger man trott att man var där, men som man i efterhand förstått att förälskelse, javisst, egotripp, javisst, ensamhetsrädsla, javisst...men kärlek för förmålet ifråga...njäää. Egentligen inte. Man kan lura sig själv länge, länge. Undrar hur många gånger jag projicerat och sett karaktärsdrag och sidor hos någon för att jag velat se just dessa.
Att fridfullt kunna sitta och se på den andre när den sover, och känna hjärtat svälla precis sådär som det gör när man tittar på sina sovande barn...är det kärlek?
Att känna en mild och pockande nyfikenhet på den andres tankar och liv, att vilja ta del av den andres värld, precis så som den är...är det kärlek?
Att kunna dela sina tankar och längtor ocensurerat med den andre, utan rädsla för avvisande eller reprissalier....är det kärlek?
Där är jag. Och jag landar i att det är kärlek.
Den gränslösa kärleken, låter sin älskade slippa fri att göra det den mest av allt önskar, även om det så vore att älska någon annan. För kärleks skull.
Där är jag inte. Jag vill att den jag älskar ska vilja älska mig. Den sista egobiten finns ännu kvar. För ett liv utan den man älskar, skulle bli så mycket fattigare.
Tillit. Där har jag fortfarande problem. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värdig kärleken. Inuti mig sitter någon som säger att den är för alla andra, men inte för mig. Och jag har inte riktigt tilliten till att den kommer till mig om jag bara låter mig falla. Ändå har jag precis tappat fotfästet och är mitt i en luftfärd på väg ner mot backen.
Tänk om jag slår mig fördärvad? Jag hoppas att någon finns där och tar emot mig.
Att fridfullt kunna sitta och se på den andre när den sover, och känna hjärtat svälla precis sådär som det gör när man tittar på sina sovande barn...är det kärlek?
Att känna en mild och pockande nyfikenhet på den andres tankar och liv, att vilja ta del av den andres värld, precis så som den är...är det kärlek?
Att kunna dela sina tankar och längtor ocensurerat med den andre, utan rädsla för avvisande eller reprissalier....är det kärlek?
Där är jag. Och jag landar i att det är kärlek.
Den gränslösa kärleken, låter sin älskade slippa fri att göra det den mest av allt önskar, även om det så vore att älska någon annan. För kärleks skull.
Där är jag inte. Jag vill att den jag älskar ska vilja älska mig. Den sista egobiten finns ännu kvar. För ett liv utan den man älskar, skulle bli så mycket fattigare.
Tillit. Där har jag fortfarande problem. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värdig kärleken. Inuti mig sitter någon som säger att den är för alla andra, men inte för mig. Och jag har inte riktigt tilliten till att den kommer till mig om jag bara låter mig falla. Ändå har jag precis tappat fotfästet och är mitt i en luftfärd på väg ner mot backen.
Tänk om jag slår mig fördärvad? Jag hoppas att någon finns där och tar emot mig.
