vallingtrasket

Jag lyckades stjäla till mig en promenad nu på morgonen. Har försökt nu sen i augusti att få barnen att tycka det är ok att gå till skolan och dagis, eftersom jag så gärna vill få röra lite på mig. Det finns ju ingen chans just nu att träna något annat, den tiden utan barnen finns inte. Så jag har nött och nött, hela hösten, men motståndet blev så kraftigt att jag gav upp, det kostade mer än det smakade. Det var Vilda som var värsta bromsklossen. Hedda åker ju vagnen, Beppe på ståbräda efter...men Vilda måste ju GÅ! Vilket inte uppskattades. Hon är 7 år, det är 2 km till hennes skola, sen ytterligare en till dagis. För mig hade det gett en 6 km promenad fram och tillbaka, vilket jag är i stort behov av. Plus att vi sparar på miljön genom att låta bilen stå den vändan. Plus att det är bra för barnen att vara ute den stunden med. Har dragit varenda argument för Vilda, men det blir samma bråk varje morgon jag försöker. De morgnar jag ändå bestämmer att vi ska gå, slutar det med att hon sniglar fram på gångvägen (annars så pilsnabba Vilda), tar omvägar som heter duga (vilket gör att hon tillryggalägger 4 iställlet för 2 km) och vi blir förbannade båda två.

Sista tiden har jag inte ens försökt, har inte orkat ta de striderna. Men idag kom jag på den briljanta idén, att om vi tar bilen, släpper av alla barnen, så låter jag bilen stå kvar nere på dagis, promenerar hem, sen promenerar jag ner när jag ska hämta barnen igen. Så enkelt. Varför har jag inte kommit på det förut? Ibland är man helt blind, ser inga lösningar. Fast det blir bara 3 tillfällen i veckan det funkar, såvida ingen är sjuk då, eller att jag ska iväg på möte eller jobbcoachträff, för då är det bilen som gäller. Och när jag får jobb, då vet jag inte riktigt hur jag ska kunna trycka in motion alls. Den tiden , den sorgen, för jobb vill jag ha så fort som möjligt såklart.

Att skriva är rening för mig. Att gå är också rening för mig - nästan lika viktigt som att andas. Då menar jag att gå ifred, ensam. Det är då tankarna kan fladdra fritt, det är då saker kan kristallisera sig. För några år sen, innan barnen, innan Gävle, när jag bodde i Örebro, så gick jag en mil om dagen, fram och tillbaka till jobbet. Utöver det så gjorde jag ibland mina "vandringar", snörde på mig gympaskorna, laddade vattenflaskan och gick till Frövi, vilket blev 3 mil. Det som hände på vägen, upptäckte jag första gången, var att när jag kommit någon mil, slutade tankarna att fladdra och jag kom in i en speciell lunk, där bara andning och kropp var viktiga, ena foten framför den andra, omgivningen försvann och medvetandet flöt fritt. Ingenting pockade på uppmärksamhet, jag kunde inte göra något annat än bara gå. Fantastiskt skönt. Den monotona landsvägen gjorde att inte omgivningen drog någon uppmärksamhet och att befinna sig mitt emellan två punkter och acceptera att bara vara mitt i och känna kroppen jobba. Katharsis. Jag längtar efter det tillståndet igen, men det kräver ensamhet. Får väl hoppas att kroppen fortfarande är vid så god vigör när barnen blivit större att jag fixar vandringarna igen:D.

Dagens reflektion: man märker att man börjar bli medelålders när man kommer hem från kylig vinterpromenad och till sin fasa ser att man har rimfrost i mustaschen...kanske dax att börja vaxa?