Ibland känns 3 som minst fyra för många

Idag har det varit en sån där dag. En sån där dag ni vet, när det inte spelar någon som helst roll om barnen så skulle viska hela dan och inte säga mamma mer än 3 ggr var...det känns ändå som att de skriker så fort de pratar och som att de säger mamma minst 3425 ggr i timmen. Och klättrar, klänger, drar i en konstant. Det gör de ju inte...men det känns så. Nej, jag är inte bakis...har totalt glömt bort hur man ens blir det.

Tyvärr. Tyvärr har jag idag varit en mamma som inte velat busa, knappt velat kramas (efter 345 kramar), knappt orkat svara (efter samma frågor 411 ggr) och som fått lätta rysningar efter ryggraden när jag hört mina barns röster.

Idag hade jag bara, bara velat vara ifred med mig själv. Mig själv och tystnaden. Sitta på en sten i skogen, i hällregnet. Och tänk att någon gång få sova tills man vaknar av sig själv. Bara en endaste liten gång.

Och så är det ju så, otvivelaktigt, att när barnen känner att jag drar mig undan, om så för en endaste stund, så blir alla ofelbart på. De läser av mig lika lätt som storstilad bok.Mammamammamamma. Törstigkomåtorkakanduhjälpamigmamma-snällabusamammaMAMMAvarärmindendärajagvillcyklabärmigmammakillamigpåryggengör-detgördetgördeet!!!! Jag vill inte!!! VillintevillinteVILLINTE!!! Har jag lust att skrika. Men gör det inte. Jo, det gör jag ibland. Då tittar de på mig, lätt förvånade. Ja, säger jag. Ni vill ju inte allting jämt. Det vill fan inte mammor heller! Idag har jag inte alls nån lust att laga mat och byta blöjor och tvätta kläder. Men jag måste, för jag är mamma...klart man blir sur ibland. Inte fasiken blir sånt kul bara för att man blir vuxen. Idag kan väl ni killa MIG på ryggen för omväxlings skull? Då tittar de på mig med misstroende blickar och grimaserar...men MAMMA! Ja, svarar jag...mammor är också bara människor. Fast jag förstår att ni inte tror det eftersom ni aldrig ser oss sova? Vi kanske är vampyrer? Och så visar jag hörntänderna och säger att jag är hemskt törstig, då blir de tysta en liten stund...

Har läst någonstans att barn inte skulle förstå ironi. Det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Barn förstår ironi utmärkt. Mina har gjort det sen koltåldern.  

Imorgon tar vi nya friska tag. Efter lite sömn. Hahahaha...vem försöker jag lura???


Denna dagen ett liv

04.30 - Uppstigning, gnällig Hedda som vill ha välling fast hon skulle behövt sova en timme till
04.45 - Beppe vaknar i mammas säng (efter att ha varit vakenx2 under natten)
04.55 - Hedda och Beppe slåss i soffan, eftersom den tydligen inte är stor nog åt båda
05.15 - Hedda och Beppe slåss ff i soffan medan mamman äntligen stjälper i sig nybryggt kaffe
05.45 - Hedda och Beppe retas med varandra eftersom båda är vansinnigt trötta och skulle behöva sova längre
06.00 - Dags att vakna egentligen. Skickar upp Hedda att väcka Vilda.
06.05 - Hedda gråter eftersom Vilda vaknat på fel sida och är på uselt humör
06.10-06.50 - Försöker få på alla kläder, letar strumpor, packar gympakläder, packar jobbkläder, packar matsäck, packar extrakläder till dagis, letar nycklar, borstar massa tänder, bråkar med Vilda.
06.50 - går till dagis och stjälper av 2 ungar
07.05 - hoppar in i bilen med den tredje ungen
07.10 - stjälper av den tredje ungen på fritids
07.15 - åker vidare mot jobbet
07.20 - byter om till arbetskläder
07.30-09.15 - städar 28 toaletter och 2 fikarum
09.15-09.30 - slänger i mig kaffe och frukost
09.30-11.30 - städar 9 omklädningsrum
11.30-12.15- plockar och svabbar några hundra kvadrat korridor
12.15-13.15 - lunch...åker ner och storhandlar för att slippa åka med 3 ungar efter jobbet
13.15-15.30 - svabbar kontor och konferensrum, städar några toaletter till, för skojs skull...
15.30 - åker från jobbet och hämtar Vilda
15.45- hämtar Beppe och Hedda på dagis
16.10- hämtar matvarorna i bilen, bubbar in alla väskor, ryggsäckar och matkassar
16.15 - äntligen hemma, slänger i alla ngt att äta, packar upp alla varor, byter blöja, letar fotbollskläder
16.40 - klär på alla ungar igen, skjutsar Vilda till fotbollen, redovisar sålda rabatthäften och lämnar pengar
17.05 - hemma igen, stoppar i Hedda o Beppe lasagne, Beppe och en kompis hinner dra fram alla 88 bitar i bilbanan på 3 minuter, klär alla barnen o ut i bilen igen
17.45 - åker och hämtar Vilda från fotbollen
18.15 - ger Vilda lasagne, Hedda välling
18.30 - borstar tänder, pyjamas på, röjer disken, tvättar, byter blöja, plockar leksaker
19.00 - läsa saga för Hedda o Beppe
19.15 - 19.45 - krångelungar vägrar sova, springer ur och i sina sängar och ropar mamma medans mamman försöker duscha och plocka fram kläder till nästa morgon
19.45 - borstar Vildas tänder, röja sista disken, göra vällingflaska till morgonen
20.00 - läser saga för Vilda
20.15 - betalar räkningar och skriver på den förbannade bloggen;)
20.30 - dör en stund i soffan...tills tvätten gör sig gällande och skriker efter att bli upphängd

Ännu en dag närmare döden. Och ännu en dag på kärlekskartan:)
 

Sinnesfrid och hjärteskutt

Den första riktiga sommardagen igår...den första stranddagen. Åkte med 4 barn till Prästryggen, Vilda hade bästisen med sig efter sovaöverhelg...jag var lite orolig över att klara att hålla koll på alla i badet, men stortjejerna överraskade, de höll sig lydigt innanför bryggan och lyckades bara försvinna en gång på hela dan, på väg tillbaka från toaletterna. Hela dan badade de, plockade med sin matsäck, låg och solade på sin filt , käkade glass och spelade minigolf. De två andra var inte stilla många sekunder...egentligen skulle man inte behöva ta med en filt över huvud taget, det enda den användes till var att hälla sand på...vi satt nog inte mer än sammanlagt 10 minuter på den...annars pilade vi fram och tillbaks i strandkanten, i vattnet och på bryggan...med lätt framåtlutande hållning, lagom för att bränna upp axlar och rygg... Men trots att jag inte kan slappna av ens för en sekund när vi är iväg, ha ständig koll, smörja solkräm, pytsa dricka, gräva i kylväskan, blåsa på skrapade tår, borsta sand, gå till toaletterna, klä av och på...trots att kroppen inte är i ro, så är sinnet det. Det är så förbannat skönt med ljuset och solen, man vaknar till liv, blir varm utanpå och inuti...man känner livet.

I lördags lyckades vi få ihop den lilla studsmattan vi köpte förra veckan...jag hade gjort några fruktlösa försök med spännsnoddarna runt mattan innan, pappa försökte också när han var här och sa att jag var tvungen att ta lillbrorsan till hjälp...man var tvungen att vara minst två personer och ta hjälp av ett kvastskaft påstod han...Ha! Jag fixade det själv med bara händerna:) Jag kände mig ungefär som Bamse - världens starkaste björn - jag hade inte rakat benen på ett tag, så jag såg nog ut som honom med, bara blå mössan som fattades. Men jag ska erkänna att jag slet sönder skinnet bra på fingrarna - det skulle jag dock aldrig erkänna för pappa. Däremot sa jag att snoddarna var felträdda, att det blev mycket, mycket enklare när jag trätt om dem...då tror han fortfarande att han är starkare än jag...är man stark måste man vara snäll...moahahaha.

Imorgon far Vilda och Beppe till Gävle...i 12 dagar. De skulle egentligen ha åkt i söndags, men det blev lite trassel - Vilda ville vara med på Småstjärnorna som skulle gått av stapeln i morgon kväll - nu visade det sig att de inte kunde vara med ändå, så då får de åka mitt på dan i morgon...sen kommer de hem och jag får vara lediga med dem en vecka innan de far tillbaka i två veckor. Hoppas, hoppas, vi får mer sol och bad tillsammans och verkligen får känna att det är sommar. Nu ska jag njuta av lillpluttan de här dagarna, passa på att dra på små dagsutflykter när vi kan. Ljuvligt. Vi ska vara ljuvliga. Tillsammans.

Sinnesfrid och hjärteskutt. Vill jag känna livet ut.







Illa, jag mår illa

Vilken helg! Återhämtning och vila? Jojo. Efter att ha vabbat med riktigt hostig och febrig Hedda några dar i veckan lyckades jag ta mig iväg till jobbet i fredags...bara för att byta ut det dåliga samvetet efter att ha varit hemma mot det dåliga samvetet för att ha skickat en fortfarande jättehostig och snorig, kanske egentligen inte SÅ pigg (dock feberfri!) Hedda till dagis. Jaja. Såg fram emot lördagen - då jag, Vilda och Beppe skulle lämna av Hedda en stund hos mormor, åka in till stan (Örebro, INTE LInde!), äta McDonalds (inte gjort sen vi flyttade), köpa skor till Vilda och bara mysa runt lite. Vi har inte gjort något utan Hedda någonsin...på tiden. Men. Så kommer ju ett men.

På fredagkvällen när jag fått både Hedda och Beppe i säng rätt skaplig tid, hade hällt upp ett glas vin och precis skulle till att slå ner rumpan och mysa med Vilda i soffan, så hör jag hur det börjar ulka från övervåningen. Beppe hade klagat på ont i magen och fått massage och varmvattenflaska. Springer upp för trappen och ser hur han, böjd in mot väggen, kaskadkräks över tapeten, ner i springan mellan säng och vägg, har spytt i hela sängen...och bara fortsätter. Susanne får panik, sliter tag i ungen, springer ut till badrummet med tanken att det är bättre att han spyr i badkaret, resultat: spyor på Beppes golv, på mattan, på hans leksaker, i hela hallen, på hallmattan, på väggen i hallen, på skåpet i hallen, på badrumsmattan, på golvet i badrummet, i hela badkaret och på hela Beppe. Bra jobbat Susanne, skönt att det går att lita på dig i krislägen.

Jag visste inte var jag skulle börja. Duschade av Beppe, lindade in honom i badlakan och var tvungen att låta honom sitta kvar i badkaret och huttra ensam medan jag tog reda på kaoset. I sängen var ALLT genomspytt, täcke, kuddar, madrass...drog ut sängen och det hade runnit ner över väggen, matbitar låg och skrattade elakt åt mig i varenda springa. Fy fan. Samlade ihop hela skiten och pulade in i tvättmaskinen, kastade ut madrassen på baksidan och letade på en ny. Fick till slut ner en ledsen men omstoppad och ren Beppe i sängen igen och försökte få ordning på katastrofen på resten av våningen...använde säkert 15 badlakan att torka med, slängde leksaker och annat i badkaret och spolade av, klorinerade hela badrummet, skvätte handsprit på golvet i Beppes rum och hallen, försökte våttorka tapeterna, kastade ut hallmattan och Beppes matta på baksidan med...och sanerade hela mig noggrannt med. T o m blaskade handsprit i ansiktet och duttade runt näsborrarna...känns som man andas in miljoner kräksporer när man tar reda på sörjan. 

Såna tillfällen önskar man att man var klonad, i minst tre upplagor...en som tog reda på sörjan, en som tröstade sjuk och ledsen Beppe och en som kunde mysa med väntande Vilda i soffan. När jag kom ner hade hon somnat redan, så mycket för det fredagsmyset. Under natten låg jag vaken och lyssnade på Hedda, som hostar vansinnigt varje natt nu - riktig slemhosta, sådär så hon tappar andan och nästan kräks, eller faktiskt kräks. En sväng kom Beppe in och spydde ner golvet bredvid min säng, trots spann på rummet...men det kändes betydligt mer överkomligt än om han hade gjort ner sin säng igen. Sova? Ja, i nästa liv. 

Så ingen lördag på stan alltså. Tvättmaskinen gick varm hela dan...täcke, kuddar, lakan, badlakan, kläder...ALLT som kunde tänkas ha fått ett litet stänk på sig sanerades. Beppe var helt slut på lördan, drack lite vatten och somnade i saccosäcken framför TVn, sov i över 3 timmar på förmiddan. Vilda blev som tur var för hennes del oplanerat hämtad av Frida, bästisen - med sovaöverfråga. Att ni törs, tänkte jag, men jag är glad att Fridas mamma är en av de modiga, som tänker att man inte kan skydda sig mot alla basilusker om man inte väljer att leva helt isolerat. Beppe repade sig lite mot kvällningen, åt rostad macka och drack Cola...och när han frågade efter lördagsgodis (snälla svägerskan hade som tur var handlat åt oss på dan, ALLT var slut, bröd, mjölk, frukt, rubbet) förstod jag att han var riktigt på bättringsvägen.

De somnade tidigt på kvällen, både han och Hedda...så där satt jag ensam resten av kvällen. Kanske lite skönt ändå. Och så fick JAG ont som fan i magen...neeej, tänkte jag. Det enda som inte får hända...mamman får inte bli magsjuk, hur fasiken ska det gå ihop då? Det är ju ingen som vågar sig hit och ta barnen medans jag ligger och spyr...då får man försöka få ihop det ändå. Fram till 1 på natten låg jag och bara väntade, med knip och mullrig mage...men det hände aldrig...resten av natten låg jag och lyssnade på hostig Hedda, slet upp henne ett par svängar när hon storknade, bytte tröja en vända när hon slemmat ner den hon hade. Och det blev afton och det blev morgon den tredje dagen.

Varde ljus, sa ensamma mamman...och det blev ljust. Inga mammakräkningar, ingen magsjuk Beppe längre, ingen magsjuk Hedda ännu. Sen att hon slemspydde upp hela vällingflaskan på köksgolvet och hallgolvet här på morgonen...ja det kan vi bjuda på, petitesser bara. Nu hoppas vi bara att vi får hem en frisk Vilda idag också.

Gud är god...kanske inte alltid rättvis kan tyckas...:D...men det är hopp om livet i alla fall!       

Så klart

Åh denna värme! Äntligen! Som jag längtat. Och bara för att göra saker klara så menar jag för en gångs skull inte den där luddiga omvärldsvärmen, den mänskliga, eller den inre kärleksvärmen...nä, nu menar jag faktisk vanlig, jävla , hederlig, äkta sommarvärme. Vi åkte hem till mamma en sväng, efter att först ha varit  en repa på stan, till bibblan och till affären för anförskaffning av lördagsgodis. Vilda och Beppe har varit i luven på varandra hela dan, i stort sett varit på vippen att slå ihjäl varandra för minsta lilla. Men så hände något. En liten stund av under. Jag klev ut på altanen hos mamma...då sitter de där mittemot varandra på golvet, fridfullt lekandes...med varsitt stort, av värmen alldeles sladdrigt, rabarberblad på huvudet. De såg inte kloka ut. De tittade upp på mig lite snabbt och fortsatte sedan med vad som verkligen syntes vara serious business. De satt och plockade små bitar av växter och rullade in i andra rabarberblad, dock mindre än de som för tillfället hängde över öronen på dem.

- Vad gör ni? frågade jag och försökte verkligen skärpa till mig för att inte ramla ihop i en fnissande liten hög.

De tittade båda två på mig, med miner som tydligt påvisade att kunde jag inte se vad fan de höll på med måste det vara något allvarligt fel på mig. Rabarberbladen fladdrade runt öronen när de rörde på sig. 

- Vi gör tacos!

Såklart. Vilken jävla dum fråga. Ska tänka på det nästa gång jag ser någon med rabarberblad på skallen. De skyddade i alla fall mot solen. 

Apropå

En nästantvååring som häller ut en heeeel flaska barnolja i badvattnet blir väldigt, väldigt len i skinnet. Och väldigt, väldigt, väldigt hal.

The truth is out there

Inatt drömde jag att jag hittade sanningen. Den som förlöser världen. Jag tror jag hade den på riktigt en stund faktiskt. Skulle skriva om den i dagens inlägg hade jag tänkt, men jag är ledsen, den är som bortblåst. Shit happens. Ni får helt enkelt klara er utan.

Och så vaknar man ur en sån dröm till en dretdag. Drar det kort: Helt missat att det är städdag i föreningen, får se alla grannar ute med krattor när jag drar med ungarna till bilen för att vi ska skjutsa Beppe på kalas. Då känner man sig lagom dum när man sveper förbi till sina viktiga ärenden (varför känner man sig dum...jo, för man vill inte känna sig OSOLIDARISK, det värsta skällsordet i svenskan...hörde en mamma sitta och skälla på sin 10-åriga son på tåget för ett tag sen, för att han var osolidarisk mot laget, han hängde med huvudet och önskade sig därifrån eftersom alla på tåget hörde...jag kände mig ungefär som honom). Jag vinkade lite åt grannarna och ropade att vi kommer sen, ska bara skjutsa...vilket vi egentligen inte alls tänkt, vi hade tänkt dra iväg på en tjejstund eftersom Beppe skulle kalasa.

Jag glömmer allt just nu...men det är så nedrans mycket papper så jag blir galen...vanliga rutinerna håller jag koll på, men nu ska jag till olika ställen varje dag på schemat, det drösar in papper från dagis och fritids om stängningsdagar, klämdagar, semestrar och fan och hans moster. Och alla papper ska lämnas tillbaka, ifyllda. Hur kunde alla dessa papper bli en nödvändighet? Räcker det inte att lämna in schemat? Om jag fyllt i att mina barn ska var där klämdan, varför måste jag lämna in en särskild lapp vid sidan om, om att de ska ha barnomsorg då? 

Väl tillbaka på gården...försök kratta en gräsmatta precis vid parkeringen med en nästantvååring som springer ut bland bilarna hela tiden och vansinnesskrattar för det är så fantastiskt roligt när mamma blir förbannad och springer efter.

Sen har de varit på värsta humöret alla tre...gapat, skrikit, grinat, tjatat, gnällt. Ända in i det sista, Beppe och Hedda ända ner i sina sängar. 

Fast...den enklaste förklaringen kanske är att det är jag som varit omöjlig idag. Varför då kan man ju undra, när jag drömmer såna fantastiska drömmar på nätterna. Vi tar en enkel förklaring där med. Jag kanske helt enkelt bara behöver ett skott i råttan. Enkelt är ofta bäst.  

Middagskonversation

Vilda: När jag blir vegetarian ska jag bara äta tre sorters kött.

Susanne: Men om man äter kött är man inte vegetarian.

Vilda: Men man kan vara halvvegeterian!

Beppe: Man kan också vara haj. Eller indian. Jag ska bli indian för då får man äta kött!

Bilkonversation

På väg hem till storebrorsan m familj (vi skulle dit och fira barnens kusin, men åkte dit sent på em eftersom vi är genomförkylda och det skulle finnas en liten bebis på besök före):

Vilda: Varför åker vi dit så sent?

Susanne: För att vi inte ska smitta bebisen.

Beppe: Har DOM en bebis???

Susanne: Neej, Johannas syster har en.

Beppe: Men ska dom inte ha nån bebis?

Susanne: Nej, det tror jag inte de skaffar någon mer...

Vilda: Va??? Kan man välja om man inte ska ha nån...hur gör man det? (kanske en adekvat fråga med tanke på barnproducerandet hos vissa av barnens närstående, ingen nämnd)

Susanne: Ja, det kan man.

Vilda: Hur då?

Susanne: Antingen får mamman äta nåt som kallas P-piller som gör att det inte blir några barn av äggen, eller så får pappan ha en kondom.

Vilda: Vad är det?

Susanne: En gummigrej som man trär på snoppen, som en ballong ungefär.

Vilda: Åh, en SÅN har jag sett på datorn! De är oranga!

Beppe: Å jag har sett på TV!

Susanne (förvånat): Jaha!(och undrar stillsamt om de visar sån reklam på Bollibompa eller på SVT.s hemsida)

Vilda: Man kan blåsa upp dem!

Beppe: Jag är en ekorre.

Vilda: Nej, det är du inte!

Beppe: Joho, jag är en ekorre.

Vilda (indignerat): Nehej, det är du inte alls, för du har ingen svans!!!

Beppe: Joho, jag har visst en svans.

Vilda: Jag ser ingen svans.

Beppe: Jag sitter på den.

( Susanne kan inte sluta garva, Vilda riktigt pissed off ) Grabben är redan ett geni. Säg att du sitter på den, ingen kan bevisa motsatsen. Klart som fan du är en ekorre... 

Värmebölja

Jag fortsätter förundras över omvärldens värme. Heddaliten blev sjuk igår igen..det kändes inte så jättekul att behöva stanna hemma från jobbet igen efter bara 2 veckor, speciellt inte eftersom städfirman är nyintroducerad på ett stort företag och ska fösöka göra ett gott intryck och ett sjuhelvetes bra jobb nu i början - och ingen annan personal är inkörd på min fabriksrunda än. Så jag tänkte, jag hör med mamma - det tog emot som 17 eftersom hon jobbar eftermiddagsskift den här veckan. Men hon kom...min goa mamma kom före 7 i morse och passade Hedda så jag kunde göra vändan på fabriken, sen åkte hon raka vägen till jobbet för att jobba till kl 22...tack fina du!

Skulle ha haft med en klasskompis till Vilda hem idag med, tanken var att jag skulle skjutsa tjejerna till första gången på fotbollsträning - fick ringa och avstyra det med, men föräldrarna erbjöd sig på en gång att hämta och skjutsa hem Vilda från träningen istället. Inte heller behövde vi ge oss iväg till skolan för att hämta Vilda när hon slutade idag, det fixade en granne...och samma granne frågade om de skulle ta med Vilda i morgon bitti och skjutsa henne hem efter skolan imorgon. Jag blir alldeles stum, det är fantastiskt. Så många schyssta människor.

Men i morgon kan jag inte trolla med jobbet...jag lär vara hemma. Det svider lite, det känns riktigt tillfredsställande att vara igång och jobba igen, att få känna sig ordentligt mör i kroppen när man somnar på kvällen. Också himla skönt att inte nöta lika mycket på varandra, barnen kommer glatt med hem när jag hämtar på dagis. Mycket tid till annat blir det inte, jobba, äta, sova, tvätta, städa...kanske inte så konstigt när allt ska rulla samtidigt som man är borta hela dan. Men det känns gott och varmt där i magtrakten. Livet är gott. Riktigt gott.  

Trapped

Gaaaah. Nu har vi praktiskt taget varit inlåsta med varandra i snart 4 dygn. Hedda sjuk sen i onsdags morse och Vilda sjuknade i torsdags kväll, och så fredag och lördag har vi trampat på, i, över och under varandra här hemma. Gått varandra på nerverna...den som trampat mest är Beppe, helt spattig, vägrat gått ut ensam, HAN har minsann OCKSÅ varit sjuk, känn mamma, jag ÄR varm i pannan...mamma, jag NÖS två gånger!

Idag kastade jag iväg honom på kalas ett par timmar, men det hjälpte föga mot myrorna i kroppen. Det hade nog gjort oss alla mer nytta om JAG hade gått på kalas istället. Och de två andra har börjat pigga på sig så pass att de klarar av att bråka med varandra, skrika och springa runt mellan varven. Det borde vara absolut totalförbjudet för en förälder att ensam spendera 4 dygn i sträck med sina barn inomhus. Det KAN inte vara lagligt. Det går emot alla mänskliga rättigheter...för barnens del mest. Idag har jag varit som en rytande björnhona så fort det blivit minsta kiv, mina öron har krullat sig vid varje gnäll, gnöl och grin, stora eksem har slagit upp vid första tendenserna till bråk barnen emellan (kanske inte det sista är riktigt sant, men det KUNDE ha varit så)...de har knappt fått rört sig här hemma, för alla ljud och rörelser har fortplantat sig i mina öron och min kropp och känts enorma. 

Beppe och Hedda har varit absolut värst. Han kan inte låta henne vara, han är grönjävlig på henne t o m när hon är sjuk. Bara små, små grejer, petar på henne när hon inte vill, sätter sig på hennes plats...småretas. Och hon illvrålar, direkt. Idag hade jag lätt kunnat lämnat över hela klabbet till deras pappa, struntat totalt i att Hedda inte känner honom, bara det hade blivit lite lugnt här. En månad eller två....Det kan bero lite på att det inte har blivit mer än några futtiga timmars sömn, en enstaka här och där - Hedda har muppat sig hela nätterna nu när hon varit sjuk. Dels haft jobbigt med andningen, hosta...men sen bara fått för sig att vi ska gå upp, vid 3-4...och gallskrikit tills vi kommit ur sängen och ner. I natt sov jag mellan kl 2 och 4...och då vaknade Hedda två svängar under de två timmarna.

Hur tar man sig igenom en hel dag utan sömn efter det, med tre galenpannor som klättrar på väggarna? Knappt. Man gör det knappt. Och man gör det inte som en bra mamma. Inte ens en halvbra hade jag kvalat in som idag. En dassig. Idag har jag varit en riktigt usel mamma. Efter att Hedda för tredje gången på en kort stund slitit tag i Beppes hår och fått honom att illvråla så det skar i öronen, och hon sög sig fast ännu hårdare, så gick det på ren instinkt, jag daskade till hennes fingrar med mina innan jag ens hann tänka, för att få henne att släppa. Ågren. Den som blev mest ledsen var Beppe....Man får inte slå små barn mamma! Jag vet. Jag vet Beppe. Det kändes i hela mig. Hedda blev mest förvånad, hon hade ju fått dra honom i håret flera gånger, vadå? Utan sömn och med hård press under lång tid, så tappar man det ibland. Det får man inte. Men det får en att vakna till och ruska på sig. Att det kan gå så fort att ramla ner och tangera den där gränsen man inte vill vara i närheten av. Otäckt.

Men det har varit ljuva stunder mitt i eländet med idag. Vi har varit trötta, överaktiva och fått hysteriska fnitterattacker för helt menlösa saker titt som tätt. Mitt i skället och bråket har vi abrupt kommit av oss och fnittrat oss fördärvade. För ett larvigt ord eller en ful min. Riktiga småflicksfnitter. Vilda och jag har känts nära, nära. Närmre än på väldigt länge, och det känns innerligt skönt i mammahjärtat. Det är Beppe och jag som har vassa kanter just nu...tror han är i en period då han egentligen skulle ha behövt en tight relation med sin pappa. Han har varit mammas kille hela tiden, men nu fjärmar han sig och söker likheter. Lilla, stora Beppe. 

Och Hedda. Lilla, kaxiga, finaste Heddan. Hon bara fortsätter hänga på, i alla lägen och alla situationer. Och finner sin trygghet i allt. Hon är den av de tre som har störst tillit till sakers tillstånd och som verkligen, verkligen tar för givet att hon är älskad. Så som alla barn borde kunna känna, genom hela sin uppväxt. 

Det är tufft ibland, att inse att hur mycket man än försöker sitt bästa, så kommer man på ett eller annat sätt ge sina barn spår som sitter kvar. Det är bara att hoppas att den kärlek man ger blir en tillräckligt mjuk bädd för de små vassa minnena att landa i - så de inte skaver alltför mycket genom livet.     

Ickebitterfitta

Sjukling hemma. Liten, ynklig, rosslig, febrig och hostig liten Hedda. Pang bom igår morse, vi hade t o m gjort oss iordning för att sticka iväg, jag var uppbokad på jobb resten av den här veckan. Tyckte hon kändes varm när vi vaknade, kollade med örontempen, nej, ingen feber. Så vi körde hela morgonracet, sen precis när vi skulle sticka så tyckte jag hon inte såg pigg ut alls. Fram med rumpstickan och visst - 38,5 i feber. Tur jag inte slängde in henne på dagis. Vi blev ändå tvungna att ta oss iväg, Vilda skulle ju till skolan ändå. I natt har hon varit ansträngd i andningen och i morse spydde hon upp både nattens och morgonens välling över hela sig, sittpuffen, golvet...hon var dränkt i uppspydd välling och slem...och storgrät. Funderar på om vi lär ta oss iväg och kolla upp henne - har fortfarande förra årets lunginflammation i färskt minne, fy fasiken vad sjuk hon var då. Då var jag rädd. Idag slipper vi ta oss iväg till skolan, våra snälla grannar erbjöd sig att både lämna och hämta Vilda på skolan! Ska nog ändå gå med Beppe till dagis, han behöver lite kompisar idag - och så om vi måste ta oss iväg till vårdcentralen.

Förra året ja. Det är ganska precis ett år sen Hedda var som sjukast...och så mycket som hänt i mig och med oss sen dess. Då hade jag fortfarande en förhoppning om och en övertygelse om att hennes pappa skulle vara delaktig på lika villkor. Så naivt. Nu är jag tillfreds med sakers tillstånd, för jag vet i mig själv att jag inte skulle kunnat gjort något annorlunda. Jag har inte kompromissat med hennes väl och ve, utan gått helt på vad jag i hjärtat tror är det bästa för henne. Hennes pappa kommer inte kunna säga detsamma, om han någon gång rannsakar sig själv, men det är hans bekymmer. Det som är skönt, är att inget han gör numera, startar minsta tendens till bitterfitte-reaktion hos mig. Jag tror att jag till slut med mitt väsen förstått, att det han gör eller väljer att inte göra, som rör våra barn - det är bara, bara hans bekymmer (så länge det inte utgör en fara för barnen såklart). Det enda jag kan göra, är att göra det bästa jag kan som mamma. Papperiet får han fixa själv, ingen kan fixa det åt honom eller förklara vad det går ut på. Det måste komma från hjärtat.
Den största skillnaden nu mot då är att jag inte förväntar mig något av barnens pappa, jag räknar inte in honom  om det krisar med barnen eller när det verkligen gäller. Jag har dessutom lärt mig att ta emot hjälp av andra, frågar grannen om de kan hjälpa till så säger ja JA TACK! istället för att säga att det går bra, det ordnar sig. Oftast i alla fall, ibland sitter gamla takterna i... 

Hittade den här texten, från förra året när Hedda hade både lunginflammation och öroninflammation:

Bitterfitta 

Ibland fräser jag åt barnens pappa. Då blir han sur. Såklart. Ingen vill ju bli fräst åt utan anledning. Som han sa i telefonen häromdan, när jag ringde och var upprörd och fräste, efter 4 dygns oavbrutet vaggande, tröstande, vakande av lunginflammationsbebis. Jag ringde och ifrågasatte om han verkligen, verkligen bryr sig om sin yngsta dotter. Att jag ifrågasatte detta grundade sig den här gången på att han visste om att hon var jättesjuk, men över huvud taget inte ringt för att kolla läget. Inte ens efter ett sms det tredje dygnet, då jag talade om att vi haft tre vakdygn, att hon fortfarande hade skyhög feber och att vi gick på knäna. Men, som han sa, det är ju ingen anledning att ringa och skälla på honom, det behöver han faktiskt inte ta. Klart han bryr sig. Vad han gör eller inte gör har ingenting med det att göra, det räcker ju såklart att säga att man bryr sig, då blir det en sanning. Undrar om Hedda förstod att hennes pappa bryr sig, när hennes mamma var så slutkörd och nära vansinnet den tredje vaknatten, att hon var SÅ nära att kasta ut henne från balkongen, eller lägga henne i sängen och dra hemifrån ett par timmar för att ens ha en chans att orka. Att bry sig om och älska en bebis, har ingenting med ord att göra, det är bara, bara handling. En bebis förstår inte ord. En bebis vill ha konkreta bevis. Som de flesta andra av oss patetiska, mänskliga varelser.

Så visst blir jag en bitterfitta mellan varven. Fast jag försöker låta bli. Men du, Heddas pappa...det har faktiskt ingenting med vår separation att göra, inte nu längre. Vi passade egentligen aldrig för varandra, vi har det bättre isär. Och det har heller inget att göra med att du har hittat kärleken igen. Det unnar jag dig av hela mitt hjärta. Blir jag bitter och fräser mellan varven, så har det enbart med barnen att göra. Det är fan inte lätt att vara ensam med bebis, speciellt inte när det krisar. Och någonstans kan jag ju tycka att det är båda föräldrarnas ansvar att se till att barnen har det bra. Men det är ju bara som jag tycker. Jag kan ju inte tvinga dig att tycka samma sak. Och jag kan heller inte tvinga dig att älska ditt barn. Det är ditt val. Jag har inget val, för inte ens om jag kunde och hade möjligheten, skulle jag någonsin välja bort henne. Där skiljer vi oss, du och jag.

Jag ska försöka. Jag ska verkligen försöka att låta bli. Att vara bitterfitta. Till och med de gånger jag anser mig berättigad. Men du...säg inte längre att du bryr dig. Visa det nästa gång istället.

Papapapapapa

Det stegrade verkligen, det här pappadillet hos Hedda, toppen blev nu på eftermiddan när vi var och handlade. I kassakön stod en man närmare de 50 bakom oss i kön. Hedda satt i sätet i kundvagnen och hade fri utsikt och begagnade sig av denna för att skapa direkt ögonkontakt med mannen ifråga.

- Pappa!

Så sträckte hon ut handen och vinkade rart, log med hela ansiktet. Mannen skrapade lite med foten och låtsades som ingenting, detsamma gjorde jag. Hedda sög sig fast ännu ihärdigare med blicken, vinkade ännu ivrigare och höjde rösten:

- Heeeej! Pappa! Pappa! Pappa!

Då kunde jag inte hålla mig längre utan började fnittra hysteriskt, hela kön hörde hennes lockrop på den förmodade pappan. När jag började skratta tyckte inte han heller det var så pinsamt längre, så han tog mod till sig och svarade:

- Jag är inte din pappa lilla vän, mina barn är stora förstår du. Om jag inte har gjort något jag inte kommer ihåg förstås.

Sista tillägget fick mig att börja frusta igen, jag som precis hade lyckats sluta kuckla...sen småfnittrade jag hela vägen genom kassan och ut till bilen. Hedda struntade totalt i vad mannen sagt och fortsatte vinka och ropa pappa efter honom. Han återgick till att låtsas som ingenting. Vi stoppade in våra kassar i bilen och åkte hem. Och Hedda satt och sa oavbrutet:

-Pappa? Kååma? Pappa?

Jösses. Det här kan försätta oss i vilka pinsamheter som helst. Spännande.

Detta med pappor. Och detta med pappor och döttrar

Ja, fikadejten ja. Det finns ytterligare en aspekt på den. Hedda the Hun var ju naturligtvis med...jag hade räknat ut så fint att hon skulle få somna senare än vanligt, i bilen på väg in till stan, för att sen sova vidare sina 2 timmar i vagnen inne på fiket...så att Caisa och jag kunde sitta i lugn och ro och prata. Haha. Hahaha. Att jag efter 3 barn fortfarande kan hysa sådana förhoppningar som att det går att förvänta sig något när barn är inblandade. Naivt! Sååå naivt. Korkat. Efter en halvtimme slog hon upp sina blå och var vaken redan innan Caisa klev in på fiket...

Bulle och festis lyckades fängsla fröken i 5 minuter...sen rusade hon, fram och tillbaka inne på fiket, ställde sig och stirrade ut ett antal gäster...framför allt män. Hon har fattat att det är något, det här med pappor - och har nu börjat kalla alla män för pappa. Så glatt närmade hon sig det största killgänget på fiket, några män i tidiga 40 (det är tydligen just den åldersgruppen som lockar mest) och brände av leende på leende med värsta glittret i ögonen. Snackade oavbrutet, lyckades klämma in ett pappa här och där, dreglade och gjorde pruttljud - hon körde hela charmregistret. De trodde säkert att jag tränat henne att leta efter en ny pappa...jag hade fullt upp med att springa fram och tillbaka och hindra henne från att smita ut varje gång någon öppnade dörren. Och jag lovar och svär...jag är INTE ute efter att skaffa en ny pappa! Jag hade ju för fan ett helvete att bli av med den gamla, det tog mig nio år! Moahahaha. Humor. När den är som bäst.

Hennes morfar är förresten här ett par dagar. Han har kommit för att fixa lite med bilen och besiktiga den (den gick igenom, wohooo!!!).
Pappa och jag spelar ett litet spel som kallas "Susanne låtsas som hon inte kan fylla på kylarvätska, spolarvätska och kolla lufttrycket själv, för då kan pappa göra det och känner sig nyttig". Han ÄR nyttig, varje liten sak jag slipper göra är till stor hjälp. Men han vet egentligen att jag fixar det, jag skötte bilen de nio åren med barnens pappa, allt från påfyllningar till lättare reparationer. Men det förtränger vi båda två, det är skönt att vara selektivt dement. Pappa får förklara tydligt och många gånger vad han gjort med bilen denna gång, och så förklara för mig hur jag ska göra nästa gång. Det är en winwin-situation. Ett bra spel, annars är jag inte så förtjust i spel människor emellan. I alla fall, Hedda kallar t o m morfar för pappa. Hon lägger huvudet på sned, spänner ögonen i sin morfar, sträcker ut handen och säger:

- Pappa! Kåååma!

Och det är inte morfars tillstånd hon pratar om, utan det betyder att hon vill att morfar ska komma och leka med henne. För er som inte förstod. 

På spåret

Nu är "storbarnen" iväg, det blev lite förseningar, men de kom iväg i alla fall. Tåget som barnens pappa åkte på var försenat 2 timmar, och så blev det ytterligare förseningar, så de skulle ha missat 14-tåget tillbaka till Gävle. Vi åkte ner till stationen för att hämta deras pappa - så skulle vi få åka hem igen och vänta till 16-tåget, men hur det var så stod 14-tåget och väntade när vi kom ner till stationen - som tur var hade vi redan packat i väskorna i bilen, så jag fick rycka ur barnen ur bilen, Hedda under armen, ut med enorma resväskan och ryggsäckar:

- SPRING UNGAR!!! Sprriiiiing! Skynda er!

Pappans tåg gled precis in på stationen, han hann slänga sig av, fånga upp barnen och kliva på andra tåget tillbaka så gled det iväg. Snacka om drama:D Kändes lite snopet efter, vi hann knappt säga hej då ordentligt.

Idag ska jag passa på att åka och köpa cykel till Vilda, hon fyller 8 på torsdag nästa vecka - jag kan ju inte gärna handla när hon är hemma, hon är för smart för att dribblas bort. Då är frågan bara...färg? Det hon tycker är underbart vackert ena veckan är barnsligt, löjligt, gräsligt fult nästa. Ett vågspel. Fast å andra sidan, blir hon inte glad över en ny cykel, så kanske hon inte ska ha en ny cykel helt enkelt. Då kör vi på kottar och pinnar ett tag i present istället så kanske hon ändrar sig...moahahaha.


Rapport från Nordpolen

04.13....hepp! Jag förstår inte hur lilla fröken orkar, hon har inte sovit speciellt mycket sista nätterna/dagarna. Jag trodde barn sov mycket mer än vanligt när de fick feber. Idag är hon full av blekröda utslag på magen och bröstet, så förmodligen är det tredagarsfebern hon har haft. Då var den avklarad, check.

Fy hur det ser ut här hemma. Det var skinande rent för bara några dagar sen, var kommer all smuts ifrån??? Den anfaller så fort, och på alla fronter samtidigt! Vilket effektivt krigsmedel...vi skickar över 3 ungar och en kanin och begraver fienden i lort. De kan omöjligt slå tillbaka, finns inga motmedel.

Snö. Hallå, vad ÄR detta egentligen? Har vintern aldrig hört talas om lagom och måtta? Vad är det vintern försöker lära oss? Haha, jag är vintern, jag hör till naturkrafterna, ni är bara små fjuttiga människor - ni ska inte tro att ni har något att sätta emot!!! Ok, vintern, vi vet, Vi ger oss nu, hör du det? Du ÄR starkast, du ÄR störst, DU vinner. Kan du bara sluta snöa, snälla? Nog för att vi önskade oss snö, men det här börjar bli löjligt.

Kalas idag för Vilda, en av kompisarna fyller 8. Snart är det Vildas tur. Och i morgon far de ifrån mig, skruttarna, kommer hem nästa söndag igen. Livet rullar på, i allt snabbare takt känns det som. Och ändå är det alltid nu, livet. Inte i morgon, inte igår. Nu.

 

Snorsträngar och annat krafs

Jag har fått sån där riktigt irriterande, revbensspräckande, grannväckande skrällhosta. Natten som var bullade jag upp med kuddar i soffan, ville inte lägga mig i sovrummet och väcka Hedda. Hon har dragits med sin nattliga hosta ett par veckor nu, så hon väcker sig själv så bra ändå.

Hosta är nästan mer psykisk än fysisk, igår gick det över en timme utan en enda liten host, men så fort jag ställde mig i kön på Lidl, och började fundera på hur länge jag kunde hålla mig innan en riktig attack kom, så kom den. Och så försökte jag hålla igen den första hostningen, så att den liksom kom genom näsan istället, och ni vet ju hur det brukar bli om man dessutom är lite snorig...så där stod jag med strängar under näsan i kassakön och letade febrilt i väskan efter näsdukar, medans alla andra försökte låtsas som ingenting - dels låtsas som om de inte hörde att jag hostade så jag nästan kräktes, dels låtsas som om de inte såg mina strängar. Svenskar är ett artigt folk. Eller kanske bara ett kräsmagat släkte.

Nu har Hedda blivit lite småfebrig också, så det blir nog till att stanna hemma från dagis i morgon. Vi har klarat oss lindrigt den här vintern, vilket jag är väldigt glad för, speciellt med tanke på att Hedda gör sitt premiärår på dagis - då brukar sjukdomarna avlösa varandra. Nu hörde jag iofs att vattkoppor går, så det vore kanske lika bra att hon fick det nu. Det brukar ju bli lindrigare ju mindre man är. De andra två har redan haft, de smittade jag med flit...vilken hemsk mamma de har:O

Pärle-mor

Skjutsat Vilda till ishallen på morgonen, varit ute en stund och nu är pärlplattefabriken i full gång (Hedda och Beppe lediga idag). Upptäckte när vi skulle dega (leka med lera) att playdoh-leran hade blivit lite styv i nacken, fick göra ny som nu står och svalnar på bänken, ivrigt väntandes på små kladdsugna fingrar. Så under tiden åkte pärlorna fram...av vilka en större mängd nu är utspridd över stora delar av köksgolvet, i icke homogeniserad färgskala. Ibland kan jag tänka att den kreativa delen av mig under de sista åren nöjt sig med att få utlopp för sin önskan att skapa, enbart genom att fantisera mönster och färgsammansättningar under tiden jag jagar alla förrymda pärlor och för tillbaka dem till pärlburken igen.

På söndag skulle barnen fara till sin pappa igen och vara där hela sportlovet, men idag damp det ner en kalasinbjudan med posten, så vi lär skjuta upp avfärden till måndag - annars blir jag nog arkebuserad. Vilda var ledsen igår redan för att hon missar cirkusskola här på sportlovet, hon vill nog helst inte mssa kalas OCKSÅ, det har hon missat tillräckligt många redan.

Snart dax för Vilda att ha kalas med, hon har bestämt discotema. Nio tjejer, glitter och glamour, discokula, Mamma Mia...och så en mamma som funderar på att visa brudarna hur RIKTIG discodans går till:). Nej, jag ska nog hålla mig i bakgrunden och nöja mig med att serva, det är Vildas show. Fast lite danssugen blir man ju!


Vildaste Vilsna lilla Vilda

Zumba. Jag säger bara det. Beställde hem, packade upp dem idag och körde med ungarna, drog undan alla möbler framför TVn, smackade in introskivan i dvdspelaren...och sen jävlar...Zumba! Shake that booty!  Barnen drog som en avlöning efter en kvart, men lite kul tyckte de det var i alla fall. Bara en sak - Zumba inte barfota på ett slitet parkettgolv. Tror att hälften av mina fotsulor sitter kvar i golvet...många glid- och vridmoves med fötterna...strumpor på nästa gång!


Igår sa Vilda:

- Mamma, jag önskar att jag var en KLANTSKALLE.

- Va?

- Jag önskar jag var en KLANTSKALLE, istället för en smartskalle, för då skulle det inte vara så mycket minnen och komihåg i huvet, då skulle det vara tomt och då skulle det vara mycket lättare att räkna matten! Jag VILL vara en klantskalle!

Vad svarar man på det? Ditt fina huvud är alldeles unikt och vackert och skulle du inte ha det vore du inte Vilda?

I morgon ska de till sin pappa, de blir hämtade vid 12...skönt, kan jag bara säga den här gången, det har varit en mastig vecka. Vi var till Lek & Buslandet igår...de hade jättekul, bara det att Vilda blir sur så fort hon inte får alla avanser som finns. Hon och Frida fick spela lasergame en gång (det ingår inte i inträdet utan kostar extra). Sen ville hon spela en gång till - men både jag och Fridas mamma sa ifrån...vilket resulterade i supersurhet. Som eskalerade ÄNNU mer när Beppe, som INTE hade spelat, fick spela en gång också...och när Hedda, som inte KUNDE spela lasergame, fick dra i gosedjursautomaten istället (och lyckades med konststycket att dra 2 gosedjur på en gång)  - då blev det citronexplosion. Varför ska HAN och varför ska HON! Finns inget utrymme för resonemang där. Vilda ska helst ha ALLT som alla andra får oavsett vad hon fått innan. Jaja. Det går väl över...

Idag var hon stortjej. Tiderna krockade idag, Vilda slutade skolan kl 14, samtidigt hade vi BVC-tid för Hedda med läkarbesök. Ville inte boka om då det är svårt att få ny läkartid. Så jag frågade Vilda om hon kunde tänka sig att gå själv från skolan till sjukhuset. Jaaaa! Det vill hon jättegärna. När jag började prata om att hon kanske kunde få skjuts av någon sa hon bestämt nej. Hon skulle gå själv. Lite nervöst kändes det, hon fick förmaning att stanna innanför entrén, eftersom det är svårt att hitta in till BVC (vi har varit där en gång förut). BVC-besöket drog ut på tiden, så jag smet ut i halvtid för att hämta henne...och ingen Vilda i entrén. Hjälp! Kollade raskt av omgivningarna genom glasrutorna och fick se en liten, vilsen tjej med stor ryggsäck stå längre ner på uppfarten och titta lite nervöst och fundersamt mot ingången. Jag ut och hojtade, VILDA, VILDA!!! Genast kom hon springandes med lättat ansiktsuttryck. Hon hade trott att det var där man gick in, men hon kunde inte se att det stod ANGTRE någonstans, så då blev hon osäker på var hon skulle gå...lilla tufflan. Du är så fin, modig som få, vill klara allt själv...och gör det oftast också, så ofta att jag ibland glömmer att du är så liten.

Det man behöver

Vanlig stökig morgon. Vilda har kommit förbi sina morgonbråk, så gott som, vilket lämnar utrymme för Beppe att ta plats på scenen. Kläder. Det handlar alltid om kläder. Och jag ska bara. Hans kläder ligger framlagda, bara att ta på sig på morgonen...han gör det bara inte. Han grejar runt hit och dit och till slut har han tappat bort kläderna...en strumpa under kudden, kalsonger i soffan, byxor i trappan...

Sen är det frukosten - där har jag gett upp och ger dem helt enkelt en macka framför TVn ibland, för att det är lugnast så och för att de får i sig något. Sitter vi vid bordet och ska äta så gör Beppe tusen andra saker än att äta, han kan ta 45 minuter på sig att äta upp frukosten - vi hinner liksom inte. Så blir han förbannad när vi andra har ätit färdigt och börjar borsta tänderna och göra oss klara. Jag vill inte sitta själv! Nä. Men ÄT då!

Det absolut värsta är ytterkläderna. Jag lägger fram allt, bara att ta på sig. En halvtimme innan vi måste iväg börjar vi. Det borde räcka tycker man. Annars får vi börja gå upp 3 på morgonen...Beppe börjar göra byxlås. Jag frågar om han vill ha hjälp. Nej, det vill han inte. När vi andra är färdigklädda alla tre, så är han fortfarande inte klar med byxlåset. Men hjälp mig då! Säger han surt då. Så hjälper jag honom. Då gör jag det på fel sätt, eller så hittar han något annat att bli sur på, så då river han upp byxlåset. Jag börjar svettas. Då springer han in och börjar busa med kaninen. Jag blir irriterad. Beppe blir irriterad. Vi skriker lite på varandra. Jag talar om att vi tänker gå, så om han inte vill vara ensam hemma lär han klä å sig. Han lägger sig ner och grinar. Jag försöker klä på honom medans han kämpar emot. Jag blir riktigt arg. Så håller vi på så en stund, och efter en halvtimme ungefär så är vi klara för att gå, då kramas vi lite och torkar tårarna och så går vi - jag dyngsur i mina långkallingar och termobrallor. Så går det till. Nästan varje morgon.

Det är ungefär som att det bara måste till en sån period i barnens liv (eller, det kanske är jag som trotsar?). Det som är tråkigt är att de alltsomoftast går igenom den här fasen på VINTERN!!! Varför på VINTERN??? Kan de inte trotsa på våren, när man bara måste kämpa på dem en tröja och ett par gympadojor? Jaja. Man får väl de ungar man klarar av, eller kanske de man behöver, och jag har fått de här. Det kanske är de som är så här tuffa för att de ska klara mig? Vi förtjänar nog varandra...

Idag när jag droppat av alla på morgonen, gick jag en riktig långpromenad - det är så jäkla skönt! Genom nysnön, känna kroppen jobba och röra sig, skog, luft, snö. Jag lade mig mitt i skogen, i snön, och bara låg en stund. Tittade upp på trädtopparna och lyssnade på ingenting. På inget alls. Ljuvligt.

  
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0