vallingtrasket

Jag tycker så mycket om att ha varma människor omkring mig...och har haft turen att få ha det i min tillvaro sista året. Nya såväl som "gamla" bekantskaper visar sig vara otroligt givmilda med sig själva, med sina personer. Så många genuint  människor som finns omkring mig om jag klarar av att se det. När jag själv törs visa fram och skylta med mina svagheter och skratta åt mina tillkortakommanden, är det som att omgivningen bäddar mjukt och gosigt åt mig. Låter mig krypa ner i sköna filtar och frotterar mig varm med kärlek och glädje. Då kan jag ta lite lättare på motgångar också...de har egentligen ingen betydelse i det stora hela.

Tack för att ni finns.

Det är väl ingen konst att få ihop tillvaron som ensamstående med tre ungar när man jobbar...va fan, de får ju både frukost och lunch borta, vilken lyx att bara behöva sno ihop käk en gång om dan.... och inte är de hemma och skitar ner lika mycket heller, så städningen är ju gjord på en pisskvart. Vad är det alla gnäller om, livspussel hit och dit? Hä. Det ska bli intressant att se hur vi faktiskt får ihop allt, utan att det blir för sena kvällar...men jag har hopp om livet. 

Om jag lyckas få 3 någorlunda mätta barn i sängen före åtta på kvällen, åtminstone så pass rena att lakanen inte blir kolsvarta, gärna med tänderna borstade och med ett ombyte rena kläder att ha till morgonen efter - då är jag hur nöjd som helst. Allt annat är en bonus. Idag lyckades vi storhandla allihopa utan att undertecknad började skrika och skälla inne på affären. OCH fika på konditorit, under ordnade former - ALLA satt vackert på sina platser under hela fikastunden. Fantastiskt. Det finns en gud. Sen att jag fick springa runt hela jäkla gården och leta efter Beppe, samt släpa hem honom skrikandes när det var dax att gå in för kvällen...och bråka med Vilda om läxan idag igen (inte hennes fel den här gången, hennes mamma hade lyckats slänga läxpappret...) är sånt vi kan stoppa längst bak i garderoben och glömma bort. 

Det spirar och det gror, både i mig och utanför. Och det är så grymt, grymt skönt...att slippa bråka om de förbannade vinterkläderna på mornarna. För småbarnsföräldrar har det inte ett dugg att göra med ljuset att man känner sig piggare på våren, det är enbart det faktum att man slipper kränga på alla ungar overaller, vantar, mössor, fleeceställ, stövlar, kragar...7 gånger om dan, som lättar trycket över bröstet... det är säkert!

Jag tycker om min tillvaro. Jag skulle inte byta ut den för allt smör i Småland. Kanske lite förbättringar här och där, men det är ett vackert liv. 

Kommer hem mör i kroppen, känns att den arbetat. Tillfredsställande, men slitigt. Efter 5 timmar på fabriksstäden känns det som man jobbat en full dag, huvudet är fullt av surr från verkstaden, benen har gått många kilometer och armarna svabbat hundratals kvadrat och skurat vansinniga mängder toaletter. Då åker man vidare på nästa städ, till en butik eller till någons hem...som idag, veckostädar hemma hos någon, rubbet - toaletter, kök, damning, dammsugning och svabbning. Efter avslutad arbetsdag åker man och hämtar sina 3 små glin på olika ställen, handlar om det behövs och kommer sen hem till sitt eget skitiga, ostädade hem. Antingen kan man sätta sig och börja fundera över meningen med alltihop, eller så kan man tänka att det är skönt att få träna på arbetstid. Just nu föredrar jag det senare. Jag har betalt för att få en 7-timmars riktig genomkörare av kroppen. Hur många kan säga det?

Och så glinen då. Så glad jag känner mig när jag får hämta dem när vi inte längre nöter på varandra hela dagarna. Full av kraft, tänker att vi ska hitta på det och det när vi kommer hem, mysa, busa, kramas...så fort vi kommer innanför dörren bryter det ut - om inte redan när Vilda hämtas på fritids. Igår var hon arg på MIG för att bästisens mammas telefon inte fungerade, så vi inte kunde ta med bästisen hem hipp som happ, eftersom vi inte fick tag i hennes mamma. Idag blev hon förbannad för en läxa - vilket resulterade i ett tvåtimmarsbråk... hujeda mig. Lusten att busa och mysa blev som bortblåst. Men sams lyckades vi bli innan nattning, alltid något.

Heddaliten. Var på utvecklingssamtal på dagis efter jobbet idag. Hon är en tuff liten brutta. Hon hakar på direkt om det är något hon vill göra, struntar i om det är stora eller små barn, hon hoppar in i leken vilket som. Idag hade hon helt sonika gått bort till 3 storingar från en annan avdelning och åkt rutschkana med dem. Hon fixar och grejar, klär sig nästan själv och hjälper de andra. Knatar på som en hel karl (ett helt fruntimmer?) när de går i skogen eller någon annanstans. Nästan minst på avdelningen, till växten är hon den pyttigaste. Mat är inte så intressant alls, om det inte är soppa, då slinker det ner...ibland kan hon smälla till och äta dubbelt, så liten hon är, men då äter hon väl ikapp för flera veckor. Och hon talar klart och tydligt om när det är något som inte passar. Hoppas hon fortsätter med det resten av livet. Tydlighet och egenvärde, tron på att hon har sin rätt att tycka och tänka själv om sig och sitt.

Beppe. Som grabbar till sig nu när han äntligen får gå med andra storbarn, leka med andra killar i sin egen ålder. Han kom hem med ett papper fullklistrat med bilder på spel.

- Det är slåss-spel mamma, såna önskar jag mig när jag fyller år, kan du ringa runt till alla och säga det?

Han fyller i oktober....bäst vi ringer runt nu, bara flera månader kvar...

Finns det inga kramspel, vill jag fråga. Han som var den kramigaste, gosigaste lilla kille jag visste, tills för bara ett litet, litet tag sen, som älskade att mysa och som dessutom hade ett inkännande och en enorm empati...de sidorna har fallit lite i skymundan, jag undrar om det är grabbigheten som föser det åt sidan? Är de så oförenliga de sidorna?

Ögonblicksbild. Av en liten 2-årig pojke, som vaknar mitt i natten, för att hans mamma sitter i sin säng och storgråter, alldeles förtvivlad och översiggiven. En mamma som precis vaknat upp, mitt i natten, av att hon fått en stor blödning. I hennes mage ligger pojkens lillasyster, bara 16 veckor ännu. Barnens mamma tror att fostret har gett upp, att det dött i magen. Hon har bara dagarna innan fått veta att barnens pappa tänker flytta ifrån dem, vilket naturligtvis gör förvivlan än större, hon kan inte dämpa sin gråt fast den lilla pojken vaknat utan gråter än mer. Den lilla, lilla pojken kryper upp till sin mamma i sängen, sätter sig bredvid henne, tar hennes hand i sin och stryker henne mjukt på kinden. Såja, mamma, säger han. Man kan se i hans ögon att det finns ett litet sting rädsla, men att han reser sig över det för att han ser sorgen hos sin mamma...en mamma som inte brukar gråta så hjärtskärande.

Den bilden kommer alltid vara stark. Förmodligen kommer den finnas kvar, lika skarp i kanterna, långt efter att den lilla pojken har blivit en vuxen man. Någon gång ska jag berätta för honom om den natten, om den modiga lilla pojken, som strök sin mammas kind. Han gjorde något som många vuxna män inte klarar. Han tröstade en förtvivlad, gråtande kvinna - på det enda riktiga sättet. Genom att finnas där, utan att fly undan, sin egen rädsla till trots. Så stort. 

Första schemalagda dan gjord. Fabriksstäd 5 timmar på förmiddan...intressant. Skulle tippa att jag har 60-70 toaletter att göra, varje dag...och ni kan tänka er hur toaletter inne på en fabrik ser ut...utöver detta ska ett par kontorskomplex svabbas med...på 5 timmar. Idag hade jag hjälp av ena chefen, så jag inte skulle gå bort mig helt. Dagispersonalen börjar undra när dagis stänger var Beppes och Heddas mamma tagit vägen. Men jag har fått en karta som jag går med nosen i konstant. Jag ser nog rätt rolig ut, som en turist på villovägar, fast med sprayflaska och trasa i näven istället för kamera. Samt iförd verkstadsbralla och skor med stålhätta. Och radiohörlurar...

Sen skulle jag hjälpa till att göra rent i omklädningsrummen med...duschar, toaletter, rännor...och duscharna hade olika kranlösningar från ställe till ställe. Inte mindre än tre gånger lyckades jag sätta på duschen med mig ståendes under, sista vändan med full sprut...och inga byteskläder. Jag såg ut som en dränkt katt när vi klev ut ur omklädningsrummen, alternativt tvättbjörn (mascara under ögonen, håret slickat) fick glada tillrop av av gubbarna i korridoren...HARU DUSCHAT MED KLÄDERNA PÅ??? Va? Jag? Nu förstår jag inte vad ni menar. Kändes lite halvmökigt att gå med blöt T-shirt och dyngsura verkstadsbrallor resten av tiden, fanns inget att byta med. Men det gick det med, torkade så småningom... Eftermiddagen viktes åt städ på byggvaruhandel.


I morgon kommer jag i alla fall att hitta lite bättre. Förhoppningsvis. Nu har jag mitt dagjobb. Skapliga tider med. Och röra på mig på arbetstid, kan man lugnt säga att jag får. Lönen? Njaa. Men man kan inte få allt:) Eller, jo, det kan man....men jag känner mig ok ändå just nu. 

Ser tillbaka, får visioner framåt. Faller i tankar, inte om nuet, utan om sen och då...och låter mig falla i det en stund - utan att tvinga mig tillbaka till just nu, som jag ofta gör. Dået, som format mig till den jag är just nu, i alla fall delvis. Jag är en klippa, ett berg, jag är jord och rötter, så känns det inuti. Det kan storma på ytan, stora vågor kan slå över mig, jag kan rya och gå på, till och med bli nervös och lite spattig, men djupt därinne i kärnan är det kav lugnt. Det ska mycket till numera för att rubba mig, jag ser inte längre små, små saker, jag ser inte längre att saker går fel - det händer bara, utan förskyllning, utan utsållning - saker händer och man får ta tag i dem om det behövs, oftast kommer det något gott av dem i slutändan. Det som är viktigt finns därinne i mig, kärnan, oförändrad, fast. Och den gror och slår rot, växer, varm och svällande. Kärleksrot. Den lyser. Min fasta punkt är jag, allt annat kan förändras, men min fasta punkt som aldrig stjälper över ända, är jag. Det känns tryggt.

Jag får ögonblicksbilder framåt. Som minnen, fast tvärtom, knasiga. Hur jag står vid en träbänk i ett rustikt kök i vacker omgivning, varmare klimat (Syditalien?), skär egenodlade grönsaker, harmonisk blick och ett leende i mungipan. Bakom mig smyger en man närmare de 70 (jag är i samma ålder då) fram, lägger armarna om livet på mig och kysser mig i nacken, vilket får mig att spricka upp i ett ännu större leende. Köket är fullt av människor i olika åldrar, barn springer in och ut och stojar. Romantiskt dravel...nej, vackert. Vackra bilder. Kan det bli så? Klart det kan, livet kan bli som man vill, om man väljer att se det vackra i det som sker. Det skulle lika gärna kunna vara vid en rostfri diskbänk i ett förortsområde varsomhelst, men känslan i bilden är den jag målar med hjälp av omgivningen.

Liv. Så vackert. Så fult ibland, men någonstans i det fula finns alltid en vacker punkt att fästa ögonen på. Man får ramla, man får slå sig, man får gråta. Man plockar upp delarna, torkar tårarna och fäster blicken på det vackra igen. Om man orkar och om man vågar. 

Jag har släppt alla mina rädslor. De kanske lurar där bakom någonstans, men jag känner igen deras fula trynen när de sticker fram dem - jag räcker lång näsa åt dem och lipar, talar om för dem var de hör hemma. Så fäster jag blicken på det vackra och ser att det lyser. Livet lyser.  
  

Hemma igen. 100 väskor uppackade och 100 barn pussade, känns det som. Alla har varit på olika håll i helgen, Vilda och Beppe hos sin pappa, Hedda hos mormor och moi....i Stockholm. En sån helg. Jag kan bara fortsätta le. Vad är det som händer? En alltigenom underbar man, så som jag känner honom...och en otroligt mysig samvaro. Men det som är det mest fantastiska, det mest väsentliga, är det som hänt i mig. Det som är annorlunda denna gång. Jag njuter av varje ögonblick tillsammans med denna man. Oavsett vad, om vi pratar, sitter tysta eller...ja, ni fattar. Jag njuter av att bara titta på honom eller ge en strykning över kinden. Och det största, i mig, som hänt...är att jag inte behöver något från honom. Jag lägger ingen vikt vid vad han kan tillföra mig (även om jag måste säga att jag får en otrolig värme i gengäld)...jag vill bara ge. Värme och kärlek. Varje stund vi delar är bara glädje. Jag längtar efter att se honom igen, men det finns inget desperat i den längtan. Den inger bara en skön känsla som lingrar kvar. Och jag känner otrolig tillit, till livet och till mig själv.

Och det bästa är...att oavsett vad som händer, så kommer jag aldrig ångra det jag ger nu. För det kommer från hjärtat och det ges med värme. Så som det ska vara. Kärlek. Den finns där hela tiden. I mig, för mig och runt mig, vad som än kantar min väg. Det kan bara kännas gott.

Svammel-Susanne has struck again. Jag lovar, jag är en relativt rationell varelse, när jag vill. Men det vill jag inte nu. Kanske aldrig....hä! Och nej, jag har inte rökt på idag heller, lovar. Jag är bara hög på livet:) 

Va fan, jag hinner ju inte skriva när jag jobbar!:)...har blivit varje dag den här veckan, och från nästa blir det schemalagda tider, drygt 80 %...eller snarare närmare hundra, firman stoppar in när det behövs - vilket är nästan jämt.

Vilda och Beppe blev hastigt och lustigt hämtade av sin pappa igår, han var ledig och ville ha dem en dag tidigare...och Hedda ska vara med mormor lördag till söndag....för den här bruden drar till Stockholm. Hepp. För nästa dejt *tokfladdrar med lösögonfransarna och kastar stjärnglitter med ögonen*. Och nej, det är INTE någon ny, ingen 08...utan det är fortfarande skåningen *sitter belåtet med mungiporna fastkrokade vid öronen*.

Jag kan bara le. Livet är bra gött. Vare sig solen skiner eller om det öser ner. Jag dansar på med vadarstövlarna hängandes lite lagom nonchigt, hoppar i regnpölarna och lyser ikapp med solstrålarna som bryter sig fram genom molnen.

Och ikväll blir det ensammys med Heddaliten. Bara, bara vi. Jaja, Willy med...skruttkaninen som hade brutit sig ur buren och in i vardagsrummet medan jag jobbade. Och smetat kaninbajs över hela golvet. Han är inte rädd om livhanken han inte. Men det är klart, han är ju ingen hare, han är ju kanin.

Sista rekreationsdagen för Hedda idag. I morgon dagis. Finally, fy faen vad skönt att få komma hemifrån och jobba. Och bort från barnen en stund. Antar att de tycker detsamma, om inte ännu mer. Vi kom i alla fall ut på en långpromenad idag, igår också släpade jag med Hedda i vagnen och Beppe på ståbräda och körde svängen ner på stan (byn?) och tillbaka, med mördarbacken på hemvägen. Den tar. Och på det körde jag dubbel expresso Zumba, jag klättrade bokstavligt talat på väggarna igår, efter 4 overksamma dagar med 3 våldsamt gnälliga ungar. Ja, okej, de har varit sjuka, jag vet...man FÅR vara gnällig när man är sjuk...men Beppe har fasiken inte varit sjuk...och han var den som retade gallfeber på alla andra. Men nu är tortyren över för den här gången.

Nu trånar jag lite efter helgen som kommer....barnvakt, Stockholm...och dejt igen:) Kan det bli bättre?

Gaaaah. Nu har vi praktiskt taget varit inlåsta med varandra i snart 4 dygn. Hedda sjuk sen i onsdags morse och Vilda sjuknade i torsdags kväll, och så fredag och lördag har vi trampat på, i, över och under varandra här hemma. Gått varandra på nerverna...den som trampat mest är Beppe, helt spattig, vägrat gått ut ensam, HAN har minsann OCKSÅ varit sjuk, känn mamma, jag ÄR varm i pannan...mamma, jag NÖS två gånger!

Idag kastade jag iväg honom på kalas ett par timmar, men det hjälpte föga mot myrorna i kroppen. Det hade nog gjort oss alla mer nytta om JAG hade gått på kalas istället. Och de två andra har börjat pigga på sig så pass att de klarar av att bråka med varandra, skrika och springa runt mellan varven. Det borde vara absolut totalförbjudet för en förälder att ensam spendera 4 dygn i sträck med sina barn inomhus. Det KAN inte vara lagligt. Det går emot alla mänskliga rättigheter...för barnens del mest. Idag har jag varit som en rytande björnhona så fort det blivit minsta kiv, mina öron har krullat sig vid varje gnäll, gnöl och grin, stora eksem har slagit upp vid första tendenserna till bråk barnen emellan (kanske inte det sista är riktigt sant, men det KUNDE ha varit så)...de har knappt fått rört sig här hemma, för alla ljud och rörelser har fortplantat sig i mina öron och min kropp och känts enorma. 

Beppe och Hedda har varit absolut värst. Han kan inte låta henne vara, han är grönjävlig på henne t o m när hon är sjuk. Bara små, små grejer, petar på henne när hon inte vill, sätter sig på hennes plats...småretas. Och hon illvrålar, direkt. Idag hade jag lätt kunnat lämnat över hela klabbet till deras pappa, struntat totalt i att Hedda inte känner honom, bara det hade blivit lite lugnt här. En månad eller två....Det kan bero lite på att det inte har blivit mer än några futtiga timmars sömn, en enstaka här och där - Hedda har muppat sig hela nätterna nu när hon varit sjuk. Dels haft jobbigt med andningen, hosta...men sen bara fått för sig att vi ska gå upp, vid 3-4...och gallskrikit tills vi kommit ur sängen och ner. I natt sov jag mellan kl 2 och 4...och då vaknade Hedda två svängar under de två timmarna.

Hur tar man sig igenom en hel dag utan sömn efter det, med tre galenpannor som klättrar på väggarna? Knappt. Man gör det knappt. Och man gör det inte som en bra mamma. Inte ens en halvbra hade jag kvalat in som idag. En dassig. Idag har jag varit en riktigt usel mamma. Efter att Hedda för tredje gången på en kort stund slitit tag i Beppes hår och fått honom att illvråla så det skar i öronen, och hon sög sig fast ännu hårdare, så gick det på ren instinkt, jag daskade till hennes fingrar med mina innan jag ens hann tänka, för att få henne att släppa. Ågren. Den som blev mest ledsen var Beppe....Man får inte slå små barn mamma! Jag vet. Jag vet Beppe. Det kändes i hela mig. Hedda blev mest förvånad, hon hade ju fått dra honom i håret flera gånger, vadå? Utan sömn och med hård press under lång tid, så tappar man det ibland. Det får man inte. Men det får en att vakna till och ruska på sig. Att det kan gå så fort att ramla ner och tangera den där gränsen man inte vill vara i närheten av. Otäckt.

Men det har varit ljuva stunder mitt i eländet med idag. Vi har varit trötta, överaktiva och fått hysteriska fnitterattacker för helt menlösa saker titt som tätt. Mitt i skället och bråket har vi abrupt kommit av oss och fnittrat oss fördärvade. För ett larvigt ord eller en ful min. Riktiga småflicksfnitter. Vilda och jag har känts nära, nära. Närmre än på väldigt länge, och det känns innerligt skönt i mammahjärtat. Det är Beppe och jag som har vassa kanter just nu...tror han är i en period då han egentligen skulle ha behövt en tight relation med sin pappa. Han har varit mammas kille hela tiden, men nu fjärmar han sig och söker likheter. Lilla, stora Beppe. 

Och Hedda. Lilla, kaxiga, finaste Heddan. Hon bara fortsätter hänga på, i alla lägen och alla situationer. Och finner sin trygghet i allt. Hon är den av de tre som har störst tillit till sakers tillstånd och som verkligen, verkligen tar för givet att hon är älskad. Så som alla barn borde kunna känna, genom hela sin uppväxt. 

Det är tufft ibland, att inse att hur mycket man än försöker sitt bästa, så kommer man på ett eller annat sätt ge sina barn spår som sitter kvar. Det är bara att hoppas att den kärlek man ger blir en tillräckligt mjuk bädd för de små vassa minnena att landa i - så de inte skaver alltför mycket genom livet.     

And if you do love me love then love me such...

http://www.youtube.com/watch?v=GlxXCtUJfjw

Fina, fina Laleh....ordspinneri, magi, mysteries.

Heddaliten blev bara sämre i natt, i morse 40 i feber, tät i bröstet, andfådd. Vällingen hon fick i sig spydde hon upp på en gång, magen var så full av nersvalt slem att det inte fanns plats för något mer. Och så hade hon den där blicken, den där långtborta, halvdöda blicken som är alla mammors mardröm. Den där blicken som får en att tro att det finns en risk att det är riktigt, riktigt allvarligt. Den där blicken som får en att börja fundera, tveksamt...om man ska våga ringa vårdcentralen. Våga, ja. För det gör man nästan inte. Man drar sig in i det längsta, för man VET att de kommer svara att det är HELT normalt att små barn har 41 graders feber i 3 veckor, att BARA de får i sig vätska (räcker med 2 ml) så klarar de sig HUR bra som helst och rosslar det är det bara bra eftersom det betyder att de får upp slemmet.

Nu är inte jag en mamma som ringer i onödan. Sist hann det bli riktigt allvarligt, då hade jag vaggat runt på lunginflammationsbebis i 3 dygn, visserligen ringt rådgivningen (det var de som sa att allt var helt normalt) ...lunginflammationsbebis som dessutom dragit på sig öroninflammation, vi varken åt eller sov vare sig hon eller jag, på 3 dygn...innan vi stod på oss och fick tid på jouren. Då blev det pådrag, in på barnkliniken, lungröntgen, antibiotika.

Så denna gång ville jag ta det säkra före det osäkra - vilket jag påtalade i telefonen - sa att jag ville att någon lyssnade på bröstet för säkerhets skull. Inga problem, vi fick tid. Kommer till vc. Blir inropade till en manlig, medelålders läkare. Stressad. Vem är det som är Hedda? frågade han och synade mig, Beppe och Hedda...öööh...han hade ju personnumret, såg Beppe och jag ut som 1,5 år eller? Talade om vem som var Hedda, genast kom följdfrågan: Och vad är felet? (hade jag vetat det hade jag väl inte behövt komma?). Så jag försökte berätta att hon varit rejält dålig året innan och att vi därför ville kolla....sen hann jag inte längre, han avbröt med: men vad är det för fel NU?. Jag gav upp, bad honom bara lyssna...vilket han gjorde raskt med kallt stetoskop, lika snabbt slet han fram otoskopet, tryckte in det oförsiktigt i öronen på en mycket sjuk, ynklig liten 1-åring som genast började storgråta, alldeles förtvivlad. Ja, den kan vara lite vass, sa läkaren...Varför är man inte extra försiktig då kan man ju undra...han slet bort den så hastigt att struten fastnade kvar i Heddas öra. Han varken hälsade på barnen eller talade om vad han skulle göra för Hedda i förväg...jag var alldeles mållös. Ser bra ut sa han, ni får gå till provtagningen och ta en snabbsänka. Allt som allt hade samtal och undersökning tagit 3 minuter. Sen när började läkarna få ackordbaserad lön? 

In på provtagningen, stick i fingret, liten, sjuk Hedda grät lite mer...men klämmer ändå ur sig ett "tatt" när hon får plåstret. Då höll jag på att börja gråta. Tillbaka in till läkaren, sänkan visade bara 25, troligen virus, ni får Bricanyl för andningen. Så var det klart. Går till apoteket på sjukhuset, med stirrig Beppe och ledsen Hedda för att hämta ut Bricanylen...två, medelålders kvinnor arbetar där. En plockar upp varor i hyllorna, en plockar fram mynt i kassan, vi är helt ensamma i butiken och tar en nummerlapp. Båda damerna tittar upp på oss, fortsätter sen lugnt med det de håller på med. Hedda håller på att kräla ur vagnen, hon vill inte vara på apoteket eller sjukhuset, hon vill åka hem och fortsätta vara sjuk i lugn och ro. Jag harklar mig och frågar om vi kan hämta ut. Damen som plockar mynt tittar upp och svarar med en lätt snorkig biton att hon ska bara plocka färdigt pengarna, flyttar sig sen till andra kassan och fortsätter skramla med sina mynt. Den andra damen verkar färdig med sitt, så hon kommer äntligen fram och ger oss det vi ska ha så vi kan bege oss hemåt.

Jag är fortfarande lätt mållös. Och förbannad. Ett litet barn ska bli behandlat med respekt och ömhet, speciellt när det är sjukt...och FRAMFÖR ALLT av personal som valt att arbeta inom ett vårdande yrke, där man har ett enormt ansvar gentemot sjuka, svaga människor, som befinner sig i en fruktansvärt utsatt situation. Annars har man valt jävligt fel bana. Jag kan bara hoppas att just DEN läkaren var ett enstaka dåligt exempel. Och att just DE apoteks-damerna hade en förbaskat dålig dag. För jag har ingen lust att tro att den här världen på väg helt åt helvete - att respekt och ömhet är ord som är på väg att förlora sitt värde och sin betydelse helt när det har med sjuka människor att göra.    

Sjukling hemma. Liten, ynklig, rosslig, febrig och hostig liten Hedda. Pang bom igår morse, vi hade t o m gjort oss iordning för att sticka iväg, jag var uppbokad på jobb resten av den här veckan. Tyckte hon kändes varm när vi vaknade, kollade med örontempen, nej, ingen feber. Så vi körde hela morgonracet, sen precis när vi skulle sticka så tyckte jag hon inte såg pigg ut alls. Fram med rumpstickan och visst - 38,5 i feber. Tur jag inte slängde in henne på dagis. Vi blev ändå tvungna att ta oss iväg, Vilda skulle ju till skolan ändå. I natt har hon varit ansträngd i andningen och i morse spydde hon upp både nattens och morgonens välling över hela sig, sittpuffen, golvet...hon var dränkt i uppspydd välling och slem...och storgrät. Funderar på om vi lär ta oss iväg och kolla upp henne - har fortfarande förra årets lunginflammation i färskt minne, fy fasiken vad sjuk hon var då. Då var jag rädd. Idag slipper vi ta oss iväg till skolan, våra snälla grannar erbjöd sig att både lämna och hämta Vilda på skolan! Ska nog ändå gå med Beppe till dagis, han behöver lite kompisar idag - och så om vi måste ta oss iväg till vårdcentralen.

Förra året ja. Det är ganska precis ett år sen Hedda var som sjukast...och så mycket som hänt i mig och med oss sen dess. Då hade jag fortfarande en förhoppning om och en övertygelse om att hennes pappa skulle vara delaktig på lika villkor. Så naivt. Nu är jag tillfreds med sakers tillstånd, för jag vet i mig själv att jag inte skulle kunnat gjort något annorlunda. Jag har inte kompromissat med hennes väl och ve, utan gått helt på vad jag i hjärtat tror är det bästa för henne. Hennes pappa kommer inte kunna säga detsamma, om han någon gång rannsakar sig själv, men det är hans bekymmer. Det som är skönt, är att inget han gör numera, startar minsta tendens till bitterfitte-reaktion hos mig. Jag tror att jag till slut med mitt väsen förstått, att det han gör eller väljer att inte göra, som rör våra barn - det är bara, bara hans bekymmer (så länge det inte utgör en fara för barnen såklart). Det enda jag kan göra, är att göra det bästa jag kan som mamma. Papperiet får han fixa själv, ingen kan fixa det åt honom eller förklara vad det går ut på. Det måste komma från hjärtat.
Den största skillnaden nu mot då är att jag inte förväntar mig något av barnens pappa, jag räknar inte in honom  om det krisar med barnen eller när det verkligen gäller. Jag har dessutom lärt mig att ta emot hjälp av andra, frågar grannen om de kan hjälpa till så säger ja JA TACK! istället för att säga att det går bra, det ordnar sig. Oftast i alla fall, ibland sitter gamla takterna i... 

Hittade den här texten, från förra året när Hedda hade både lunginflammation och öroninflammation:

Bitterfitta 

Ibland fräser jag åt barnens pappa. Då blir han sur. Såklart. Ingen vill ju bli fräst åt utan anledning. Som han sa i telefonen häromdan, när jag ringde och var upprörd och fräste, efter 4 dygns oavbrutet vaggande, tröstande, vakande av lunginflammationsbebis. Jag ringde och ifrågasatte om han verkligen, verkligen bryr sig om sin yngsta dotter. Att jag ifrågasatte detta grundade sig den här gången på att han visste om att hon var jättesjuk, men över huvud taget inte ringt för att kolla läget. Inte ens efter ett sms det tredje dygnet, då jag talade om att vi haft tre vakdygn, att hon fortfarande hade skyhög feber och att vi gick på knäna. Men, som han sa, det är ju ingen anledning att ringa och skälla på honom, det behöver han faktiskt inte ta. Klart han bryr sig. Vad han gör eller inte gör har ingenting med det att göra, det räcker ju såklart att säga att man bryr sig, då blir det en sanning. Undrar om Hedda förstod att hennes pappa bryr sig, när hennes mamma var så slutkörd och nära vansinnet den tredje vaknatten, att hon var SÅ nära att kasta ut henne från balkongen, eller lägga henne i sängen och dra hemifrån ett par timmar för att ens ha en chans att orka. Att bry sig om och älska en bebis, har ingenting med ord att göra, det är bara, bara handling. En bebis förstår inte ord. En bebis vill ha konkreta bevis. Som de flesta andra av oss patetiska, mänskliga varelser.

Så visst blir jag en bitterfitta mellan varven. Fast jag försöker låta bli. Men du, Heddas pappa...det har faktiskt ingenting med vår separation att göra, inte nu längre. Vi passade egentligen aldrig för varandra, vi har det bättre isär. Och det har heller inget att göra med att du har hittat kärleken igen. Det unnar jag dig av hela mitt hjärta. Blir jag bitter och fräser mellan varven, så har det enbart med barnen att göra. Det är fan inte lätt att vara ensam med bebis, speciellt inte när det krisar. Och någonstans kan jag ju tycka att det är båda föräldrarnas ansvar att se till att barnen har det bra. Men det är ju bara som jag tycker. Jag kan ju inte tvinga dig att tycka samma sak. Och jag kan heller inte tvinga dig att älska ditt barn. Det är ditt val. Jag har inget val, för inte ens om jag kunde och hade möjligheten, skulle jag någonsin välja bort henne. Där skiljer vi oss, du och jag.

Jag ska försöka. Jag ska verkligen försöka att låta bli. Att vara bitterfitta. Till och med de gånger jag anser mig berättigad. Men du...säg inte längre att du bryr dig. Visa det nästa gång istället.

Idag har jag putsat fönster. Inte mina, nej då, de är lika skitiga som de varit sen i höstas. Jag tittar på mina fönster varje dag, tänker att jag borde putsa dem, de ser för jävliga ut...och så suckar jag och gör något annat. Byter en blöja, fixar lite käk, dammsuger, svär över kaninen, krattar barr ur gräset på baksidan, skäller på en unge, fixar lite mellis, kramas, leker pussmonster, hänger en tvätt, rensar bort vinterkläder, badar en unge eller två, blåser på ett finger, läser en saga...eller jobbar. Med att putsa någon annans fönster...idag ett 20-tal, spröjsade, stooora. Så därför har jag inte tid att putsa mina egna. Jag skulle behöva ta hit en fönsterputsare. Visst är det en sjuk värld vi lever i om man tänker efter...

I morgon ska jag nog putsa lite fler fönster. Men inte mina. De får vara skitiga ett tag till. Finns viktigare saker här i livet:)

Så var de hemma igen då. Ordningen återställd. Eller rättare sagt oordningen. Kaoset. På de få timmarna på eftermiddagen och kvällningen som alla varit hemma har vi lyckats med följande:

1. Trampa i kattbajs (undertecknad)

2. Ramla i en lerpöl och geggat ner hela byxorna, ryggen på jackan och stövlarna upp till skaften. T o m kalsongerna hade det gått igenom till. (Beppe)

3. Bajsa löst på vardagsrumsgolvet (Willy)

4. Bajsa löst på badrumsgolvet, i kalsongerna, på utsidan av toalettstolen samt på badrumsmattan. Hur det nu gick till (Beppe)

5. Tjafsa och bråka om tandborstning (Vilda, Beppe och Hedda - tänk att det fortfarande kommer som en överraskning att man måste borsta tänderna innan man lägger sig!)

6. Tjafsa och bråka om att man inte slänger ut kläder, leksaker, köksgeråd, soffkuddar, äppleskruttar och bananskal på vardagsrumsgolvet...och att om man ändå gör det tar reda på det efter sig (Beppe och Hedda)

7. Väcka Hedda 2 ggr efter att hon somnat på kvällen genom att skrika istället för att prata (Vilda och Beppe) och genom att råka drämma igen trappgrinden som idiotiskt nog är av metall (Vilda)

Det är alltid stökigast första dagen hemma igen efter att de varit borta en hel vecka, innan vi nöter in oss med varandra på nytt. Hedda har varit van att husera i ensamt majestät med lilla mamsen en hel evighet och blir asförbannad när plötsligt två till ska ha uppmärksamhet och, gud förbjude, dessutom KRAMAS och PUSSAS med HENNES mamma!

Men. Det allra viktigaste...mitt i röran har vi också lyckats:

1. Äta glass tillsammans i solen för att fira den första riktiga vårdagen, vi satt på trottoarkanten utanför affären och räknade bilar medan vi åt.

2.Vara ute på gården tillsammans en lång stund, plockat fram alla vårsaker ur förrådet, cyklar, sparkcyklar, bobbycars och trampbilar.

3. Kramas och gosa i soffan.

4. Läsa nya Bamse-tidningen som kvällslektyr.

5. Säga förlåt och bli sams efter tjafsen.

Beppe hade förresten svårt vid "överväxlingen" idag. I vanliga fall blir det ett snabbt avsked till pappa, eftersom jag hämtar dem på stationen och så åker vi på en gång. Denna gång hade vi lite att diskutera (prata om, INTE bråka), barnens pappa och jag, om semestern, lite annat smått och gott, så det tog en bra stund innan vi äntligen skulle åka. Då brast det för Beppe, vilket det aldrig nånsin brukar göra - han brukar vara överlycklig när han kommer hem...men nu:

- Jag vill inte följa med den där töntiga mamma hem!

Tårarna sprutade och han hulkade och grät och var arg samtidigt. Beppes pappa började försöka tillrättavisa och tala om att mamma är väl inte töntig, du har ju längtat efter henne, det är väl klart du vill vara med mamma...men jag stoppade honom. Lät Beppe vara arg och ledsen klart. För det handlade ju inte om det. Han har förstått att det dröjer innan han ser sin pappa igen. Han börjar bli så stor att tidsperspektiven klarnar lite mer - och det gör ont. Det gör ont att säga hej då till sin pappa då...och då finns det ingen annan att bli arg och ledsen på än sin töntmamma såklart. Det är okej, Beppe. Man får. Gud vet att kärringen kan ta den lilla smällen. Hon har överlevt atombomber.

Vi stannade på väg hem och åt glass i solskenet. Åkte vidare hemåt, släpade in all packning och var ute och lekte en lång stund. För Beppe var det fortfarande jobbigt, han brast i gråt och blev arg om vartannat, för allt. När vi gick in till slut och jag tröstade honom efter att han ramlat i leran, så smög han sina armar runt mig och viskade tyst:

- Förlåt mamma. Förlåt för det där jag sa till dig. Jag älskar dig.

Det här var 3 timmar senare. Han hade burit på det i 3 timmar. Han är bara 4 år. En liten, liten pojke. Och hans hjärta rymmer hela världen. Hela världen och en evighet.      

Så. En vecka har gått. Idag kommer mina fina, vackra små vilddjur hem. Veckan gick fort, som vanligt mycket snabbare än jag trodde. Och som vanligt har jag inte förvaltat den riktigt så som jag tänkte...målat, läst, promenerat, åkt runt och träffat vänner. 

Det händer liksom något när jag planerar veckan i mina tankar...jag "glömmer" liksom bort att jag har ett barn till som faktiskt är kvar hemma hela veckan. En mycket enveten 1,5-åring, som vill ha en massa tid och utrymme, och som fortfarande vaknar hiskeligt tidigt på mornarna - gärna ett par svängar på natten med. Och jag "glömmer" också bort att jag inte vaknar så som jag brukade vakna själv på mornarna, innan barnen - pigg, utvilad och fylld av kraft. Jag vaknade tidigt då med - även om jag varit uppe sent på kvällarna. Jag har aldrig hört till dem som stadigt kräver sina 8 timmar - jag har mått ypperligt på 5-6 timmars sömn...med en väsentlig skillnad mot nu - jag mår ypperligt när jag får dem i ett svep...inte upphackade som de sista 8 åren. Då mår jag skrutt. Och när man går på ständigt för lite sömn och mår skrutt som resultat, då är det första som försvinner kreativiteten. Så byebye målning.

Det som också händer när jag i tankarna längtat efter och trott att jag ska måla eller något annat specifikt, och så infinner sig inte energin och lusten - det är att det stinger till av dåligt samvete för att jag inte tagit tillvara på tiden jag fått till skänks. Det är något jag måste förstå och acceptera, att låta min "fria" tid rinna i eget mak utan att tänka att den ska användas till något särskilt. Att förmodligen använder jag per automatik tiden till det jag behöver mest - vila. Vila för tanken och vila för kroppen. När alla barnen är hemma konstant och vi ska tota ihop vardagen på bästa sätt, då används alla mina resurser på toppläge mest hela tiden. Framför allt kanske kreativiteten...det är den som gör att vi fixar att komma iväg i tid varje morgon oavsett vilket humör barnen vaknar (eller vägrar vakna) på. Det är bara det att jag inte tänker på det, för i mitt huvud är det sånt som bara ska funka ändå. Men så är det ju inte. Jag använder hela min kapacitet för att få saker att flyta nu, och då blir det inte så mycket över till annat.

Och så måste det få vara. Det är det jag måste acceptera. Att det ÄR så ännu en tid framöver...och låta mig själv få vila i det... Någonstans var jag inställd på att få tillbaka "mig" när värsta bebisperioden var över...men riktigt så är det ju inte. Vardagen kräver ständigt sin tribut, det är inte för inte det specifikt buntas ihop och kallas för småbarnsåren när det diskuteras i hur det sliter på tvåsamheten...och då är man ändå två som hjälps åt. Jag kör racet ensam. Och får ändå dåligt samvete för att jag inte hinner göra andra saker, EGNA saker. Undrar hur jag har tänkt att det skulle gå till, när jag för det mesta inte ens kan pinka klart ifred utan att behöva knipa strålen för att jag blir avbruten. Hur tänker jag egentligen? Pucko. Skärp dig för fan, Susanne! Kamma till dig nu va. Ge dig själv en chokladpralin och en klapp på huvudet, för att du gör en förbannat bra insats. Låt dig vara i det. Det andra kommer när det kommer. Var glad att du har tid att andas - och gör det...bara andas.      

Det här med att träffa "den rätta". Mr Right. Sin andra hälft. Jag tror helt enkelt att det enda det handlar om är att just när man råkar befinna sig på rätt plats i sig själv...så råkar man samtidigt träffa en person som befinner sig på rätt plats i sig med...och de två platserna råkar stämma väldigt bra med varandra just då. Så några rättor tror jag nog inte det finns. Men jag tror det finns en sjuhelvetes massa potentiella. Det är bara det att allt annat ska falla på plats med. Man skulle kunna träffa en näst intill perfekt match och så går det åt helvete för att man inte är i fas med sig själv eller omvärlden just då.

Precis just så svårt och enkelt är det. Tror jag. Så någon mr Right finns nog inte. Men jag har hört det ryktas från vissa håll att miss Right tydligen existerar...eller fröken Höger som hon också kallas... 

Vad ÄR detta egentligen? Jag är förstummad. Hänförd. Betagen. Mitt liv FLYTER! Har aldrig varit med om något liknande...små, små saker en del av dem, men för mig betyder det mycket. Bilen gick igenom besiktningen. Ännu en skruttig gammal Volvo, som gick igenom! Fantastiskt. Jag blev erbjuden 2 arbeten inom loppet av ett par veckor, varav ett dagtid - som jag har önskat. Och så, som grädden på moset, kom deklarationen idag. Tordes knappt öppna, tänkte - det måste ju komma ett bakslag...och så fick jag tillbaka 5000 spänn...har aldrig hänt förut!

Och våren är här. Ljuset. Solen (nåja, den kikar fram lite försynt mellan varven och värmer). Gamla vänner poppar upp och delar värme och kraft. Och så faktiskt. Faktiskt. Så kvillrar det fortfarande i kroppen och sinnet sen dejten 2 veckor tillbaka. Oavsett vad det blev, blir eller inte, så är det glädje.

Det stegrade verkligen, det här pappadillet hos Hedda, toppen blev nu på eftermiddan när vi var och handlade. I kassakön stod en man närmare de 50 bakom oss i kön. Hedda satt i sätet i kundvagnen och hade fri utsikt och begagnade sig av denna för att skapa direkt ögonkontakt med mannen ifråga.

- Pappa!

Så sträckte hon ut handen och vinkade rart, log med hela ansiktet. Mannen skrapade lite med foten och låtsades som ingenting, detsamma gjorde jag. Hedda sög sig fast ännu ihärdigare med blicken, vinkade ännu ivrigare och höjde rösten:

- Heeeej! Pappa! Pappa! Pappa!

Då kunde jag inte hålla mig längre utan började fnittra hysteriskt, hela kön hörde hennes lockrop på den förmodade pappan. När jag började skratta tyckte inte han heller det var så pinsamt längre, så han tog mod till sig och svarade:

- Jag är inte din pappa lilla vän, mina barn är stora förstår du. Om jag inte har gjort något jag inte kommer ihåg förstås.

Sista tillägget fick mig att börja frusta igen, jag som precis hade lyckats sluta kuckla...sen småfnittrade jag hela vägen genom kassan och ut till bilen. Hedda struntade totalt i vad mannen sagt och fortsatte vinka och ropa pappa efter honom. Han återgick till att låtsas som ingenting. Vi stoppade in våra kassar i bilen och åkte hem. Och Hedda satt och sa oavbrutet:

-Pappa? Kååma? Pappa?

Jösses. Det här kan försätta oss i vilka pinsamheter som helst. Spännande.

Ja, fikadejten ja. Det finns ytterligare en aspekt på den. Hedda the Hun var ju naturligtvis med...jag hade räknat ut så fint att hon skulle få somna senare än vanligt, i bilen på väg in till stan, för att sen sova vidare sina 2 timmar i vagnen inne på fiket...så att Caisa och jag kunde sitta i lugn och ro och prata. Haha. Hahaha. Att jag efter 3 barn fortfarande kan hysa sådana förhoppningar som att det går att förvänta sig något när barn är inblandade. Naivt! Sååå naivt. Korkat. Efter en halvtimme slog hon upp sina blå och var vaken redan innan Caisa klev in på fiket...

Bulle och festis lyckades fängsla fröken i 5 minuter...sen rusade hon, fram och tillbaka inne på fiket, ställde sig och stirrade ut ett antal gäster...framför allt män. Hon har fattat att det är något, det här med pappor - och har nu börjat kalla alla män för pappa. Så glatt närmade hon sig det största killgänget på fiket, några män i tidiga 40 (det är tydligen just den åldersgruppen som lockar mest) och brände av leende på leende med värsta glittret i ögonen. Snackade oavbrutet, lyckades klämma in ett pappa här och där, dreglade och gjorde pruttljud - hon körde hela charmregistret. De trodde säkert att jag tränat henne att leta efter en ny pappa...jag hade fullt upp med att springa fram och tillbaka och hindra henne från att smita ut varje gång någon öppnade dörren. Och jag lovar och svär...jag är INTE ute efter att skaffa en ny pappa! Jag hade ju för fan ett helvete att bli av med den gamla, det tog mig nio år! Moahahaha. Humor. När den är som bäst.

Hennes morfar är förresten här ett par dagar. Han har kommit för att fixa lite med bilen och besiktiga den (den gick igenom, wohooo!!!). Pappa och jag spelar ett litet spel som kallas "Susanne låtsas som hon inte kan fylla på kylarvätska, spolarvätska och kolla lufttrycket själv, för då kan pappa göra det och känner sig nyttig". Han ÄR nyttig, varje liten sak jag slipper göra är till stor hjälp. Men han vet egentligen att jag fixar det, jag skötte bilen de nio åren med barnens pappa, allt från påfyllningar till lättare reparationer. Men det förtränger vi båda två, det är skönt att vara selektivt dement. Pappa får förklara tydligt och många gånger vad han gjort med bilen denna gång, och så förklara för mig hur jag ska göra nästa gång. Det är en winwin-situation. Ett bra spel, annars är jag inte så förtjust i spel människor emellan. I alla fall, Hedda kallar t o m morfar för pappa. Hon lägger huvudet på sned, spänner ögonen i sin morfar, sträcker ut handen och säger:

- Pappa! Kåååma!

Och det är inte morfars tillstånd hon pratar om, utan det betyder att hon vill att morfar ska komma och leka med henne. För er som inte förstod. 

Jag var på fikadejt häromdagen, med en gammal vän från gymnasietiden - vi har inte setts på 20 år, mer än kanske ett par korta möten på stan, snabba utbyten och upprabblande av intetsägande yttre fakta såsom jobb, pojkvänner, boende. Det är konstigt hur det blir...vi hängde ihop som ler och långhalm då, vi och en tjej till - gjorde massor tillsammans - studier, fester, uppvisningar (vi dansade ihop)...vi t o m arrangerade avslutningbalen tillsammans. Och vi plåtade, konstant, hela tiden...vi hade ett mörkrum på skolan där vi härbärgerade ofta. Den som plåtade mest var Caisa, vännen jag träffade nu igen. Jag vet inte hur många bilder jag poserade på under de åren vi hängde ihop. Vi har haft mycket liten kontakt genom alla år - vi återupptog kontakten via Facebook för något år sen, har mailat lite och förstått av det vi sett att vi båda har haft riktigt mörka perioder i livet som färgat oss.

Nu möttes vi alltså igen - och så skönt det är att mötas som vuxna. Prestigelöst och utan rädsla att lämna ut sig för mycket. Det är det som är det sköna, det vackra med att bli äldre (och klokare???)...man vet att mörkret drabbat alla på ett eller annat sätt vilket ger band människor emellan. Man vet också att det som hänt en i livet inte förringar en som människa, snarare tvärtom - och det gör inte ont att dela med sig, det ger liv och glädje.

Det lyste om Caisa. Så mycket vackrare än för 20 år sen (hon var vacker redan då)...för hon hade släppt sin mask. Det fanns inga barriärer och filter i vägen, utan hon vågade visa sig naken. Lyskraft och växtkraft. Det fanns EN sak som inte förändrats - kameran åkte fram lika snabbt som förr och jag fick finna mig i att posera igen... med nöje, för hon har utvecklats till en mycket bra fotograf. 

Men jag får återigen bekräftat att vi är så mycket vackrare nakna, utan kostymerna. Med våra hjärtan utanpå. De människor jag möter, som vågar lämna ut sig....de lyser.    

Jag blir som mest ömsint vid läggdags, den sista kvällen innan barnen ska åka och vara borta en hel vecka. De var uppe sent ikväll, har mumsat påskgodis absolut hela dagen, som sig bör, med grand finale nu på kvällen - ett frosseri utan dess like. Vi var hos barnens mormor hela dagen, med god mat och gott sällskap, så påskandet fick vänta till vi kom hem.

Vilda ville absolut ut och gå påskakäring och tillverkade nitiskt och raskt ett gäng brev. Hon fick på sig fräknar, buskiga ögonbryn och kjol, blus och kofta från min garderob...kjolen och blusen som använts på både Beppes och Vildas dop för övrigt. Nu dög de som påskkäringoutfit. En kopparkittel efter min farmor lyckades vi leta på också. Beppe gav upp och jäste i soffan istället, medan Vilda nog var ute i gott o väl en timme. Men bytet ville han vara med och dela på, luringen - måste säga att Vilda delade med sig frikostigt. Men t o m hon insåg nog att hon aldrig skulle lyckas få i sig allt på egen hand...

Nu ligger de i sina sängar, ömt pussade och gosade, Vilda fortfarande med fräknarna kvar...hon vägrade tvätta bort dem. Den sista blicken in i sovrummen fick små tårar att sippra fram i ögonen , de är så förbannat vackra, barnen. Så fulla av liv, fantasi, känslor, tankar. Så sprudlande, så kvillrande. Tänk om vi kunde få behålla det också i vår vuxenhet, få känna samma livsglädje, iver och nyfikenhet hela livet. Älskade, älskade barn.  

En gulddag. I skogen hela förmiddagen...det var taskig terräng att ta sig fram i med barnvagn, mycket snö kvar och knagglig skogsstig, så det var ett litet äventyr att ta sig till Tempelbacken - men väl framme hade barnen jättekul, kojbygge och korvgrillning. Vi knatade dit med min lillebror med familj, sen mötte storebror och hans yngsta son upp där, mycket trevligt. De är jämnåriga, två av kusinerna och Beppe, och de leker bra tillsammans. Jag tycker om att umgås med mina bröder, de är helt enkelt trevliga, sociala, lätta att vara med...men det finns djup bakom när det behövs. Tycker också mycket om mina svägerskor, det underlättar ju umgänget en hel del - lillbrorsans sambo och jag har setts en hel del under föräldraledigheten.

Blev lite frusen om fötterna i skogen, jag såg noga till att barnen var varmt klädda, men hann inte leta reda på ordentliga kläder till mig själv, vilket föredöme man är...:S...när vi kom till lillebror tvingade han på mig både långkalsonger och mössa. Kände mig som en 3-åring först men jag var mycket tacksam för det senare... Men skorna - de både läckte in vatten och var alldeles för kalla. Det var skönt att komma hem, passade på att hyra film på väg hem, ska titta med barnen sen. Kycklingen i ugnen, fint dukat, påskmust på kylning, popcorn poppade (efter 5 misslyckade försök igår, micron bränner allt till en svart klump, luktar brända popcorn ff i köket...plus att jag brände 3 kastruller dessutom...där fick jag för försök till smygstart på myskväll igår). Känns som en riktigt, riktigt skön dag tilsammans, vilket behövs - Vilda och Beppe försvinner bort en vecka nu på söndag.

Det sitter en liten längtan i bröstet och pickar på emellanåt, intensivt ibland och lite försynt ibland. En längtan utan rädsla. Och när jag känner av den, kan jag inte låta bli att le. Både åt mig själv och åt livet. Det känns vår, i luften och i kroppen. 

Idag har jag frid med mig själv. Jag märker att jag kan låta mig bli arg och irriterad utan att få dåligt samvete, jag kan riva i åt barnen utan att jag ångrar mig genast stunden efter. Jag är mamma, jag är människa...(inte tandläkare också...) och jag finner frid i det. Det märks att barnen också känner trygghet och lugn i det. De känner inte min vanliga ambivalens eller dutt av osäkerhet som brukar kunna komma efter ett uttag.

Idag var jag på intervju på Hinsan, en rigorös sådan, 1000 frågor...det tog en bra stund mer än en timme. Får reda på vilka de tar in om två veckor...av 280 sökande hade de kallat 40 till intervju, det finns 15 platser. Men jag frågade om scheman...och även om jag skulle få det så kan jag nog inte tacka ja. Varannan helg och ungefär tre kvällar i veckan, ibland går man från 8 på morgonen till 20 på kvällen. Det är inget liv för mina barn, även om det skulle vara möjligt att ordna barnomsorg. Det lutar mer åt att jag tackar ja till schema på städfirman, det är dagtid rakt av.

Detta med städningen. Jag tror att det faller i min väg för att det finns lärdom för mig att hämta. Återigen en läxa och en påminnelse om att vara mitt i det man gör, att vara i det man precis har för händer, och göra det med hela sig, utan tankar framåt och bakåt...jag kan ha så svårt för det och det faller bort så ofta. Men jag har märkt, att om jag kör en städ helt ensam, så ser jag det lilla, lilla precis framför mig och faller in i bara det jag gör...och då spelar det ingen som helst roll VAD det är jag faktiskt gör - jag gör det med kärlek.

Knäppt? Kanske. Men så förbaskat skönt.

Glad påsk på er alla. Pånyttfödelse. Uppståndelse. Ett regelrätt, hederligt stånd kan man också komma undan med om man vill, det går bra det med. Tror inte Jesus hade haft något emot det, inte Maria Magdalena heller för den delen.