Eat pray love
Tittade på "Eat pray love" häromkvällen och LYCKADES se hela utan att somna, dregla och vakna med ett ryck och undra hur i helvete filmen kunde ta slut så fort och hur faan klockan redan kan vara gåuppdags. Julia Roberts är inte en favorit, men jag tyckte mycket om filmen. Om att vara i det som är. Och om hitta balansen, i sig själv och tillvaron. Och om att våga älska.
- Jag älskar honom forfarande!
- Så älska honom då.
- Men jag saknar honom så!
- Så sakna honom.
Det låter alltid lite bättre på engelska av någon outgrundlig anledning. Men andemeningen är densamma... var i det som är. Fly inte undan känslor. Observera. Acceptera. För att slutligen släppa. Livet är som det är och går dit det vill, att leva är att våga vara i det som är.
Eller, så kanske det helt enkelt bara var en ny dryg kärleksdravelhollywoodromantisk dussinfilm. Man kan välja själv.
- Jag älskar honom forfarande!
- Så älska honom då.
- Men jag saknar honom så!
- Så sakna honom.
Det låter alltid lite bättre på engelska av någon outgrundlig anledning. Men andemeningen är densamma... var i det som är. Fly inte undan känslor. Observera. Acceptera. För att slutligen släppa. Livet är som det är och går dit det vill, att leva är att våga vara i det som är.
Eller, så kanske det helt enkelt bara var en ny dryg kärleksdravelhollywoodromantisk dussinfilm. Man kan välja själv.
En skopa närhet och en knivsudd distans
Beppe pussar. Inte pussas, utan pussar. Han tar mitt ansikte hårt i sina händer, en varm och lite kladdig handflata på var kind, vrider mitt ansikte fast och bestämt så att han får vardera kinden i turordning mot sina läppar, och så smackar han på en rejäl blöt puss på varje. Och avslutar oftast med en mitt på munnen. Ingen bacillskräck där inte (än i alla fall...). Han har också en förkärlek för att gosa in sig nära, nära...om han kommer tassandes över till min säng på natten smyger han in under samma täcke, ligger och stryker med sin fotsulor på mina ben och gärna en hand på min mage också. - Du är så mjuk och mysig mamma! (vill inte fråga om han med mjuk menar "fluffig" eller "len"...jag lever helst i lycklig ovetskap). Han är en nära kille.
Men...när vi äter, så vill han ibland ha hjälp att skära. Reflexmässigt drar jag till mig hans tallrik och är varje gång på väg att börja med min gaffel och kniv.... då kommer skriket:
- Neeej! Med MIN kniv, inte DIN som du äter med! Och så tittar han på mig med en min som tydligt visar hur osmakligt han tycker att det skulle vara att äta mat som min kniv och gaffel råkat beröra för bråkdelen av en sekund.
Det får finnas någon måtta på HUR nära man får komma!
Det är i just de stunderna jag får en sån obeskrivlig lust att påminna honom om var han kommer ifrån...moahahaha. Men jag gör det inte. Killen har integritet. Han vill ha nära. På sina villkor. Me like.
Hilarious
Jag satt i bilen häromdan. På väg genom stan, till brorsan för en söndagsfika, skulle stanna och tanka på vägen bara. Barnen, som efter mycket bråk äntligen proppats ner i sina michelinkläder, gnabbades i baksätet - förutom Hedda, som i vanlig ordning papegojskrek om att hon ville ha sin "sarier" (ett gäng plastdinosurier som det alltid blir slagsmål om i bilen) samtidigt som hon varvade med att hon hatade sin overall. Jag kikade i backspegeln. Två där. Kollade passagerarsätet bredvid mig. En där. Det blir tre. Här sitter jag. I en gammal Volvo kombi, fylld med barn i barnbilstolar samt en barnvagn lastad i bak. Jag började hysteriskt skratta. Tre ungar. Som är mina. Hade nån sagt till mig för tio år sen: - Du vet, Susanne...du kommer ha 3 ungar på heltid, alldeles på egen hand...DU ska se till att få i dem mat, se till att de har kläder, få upp dem varje dag, se till att de är säkra, sköta HEEELA kitet alldeles själv...och dessutom, DESSUTOM....är det DITT ansvar att se till att det blir bra människor av dem!
Om någon hade berättat det för mig då, för några år sen...hade jag gjort på mig direkt och sen förmodligen självantänt. Jag fortsatte hysteriskt skratta i bilen. Det är fanimej fantastiskt. Jag har inte ett. Inte två. Jag har TRE barn. Som litar på mig, dag ut och natt in, in sickness and in health, til death do us part. Och vi åker runt där i vår gamla Volvo som om vi tillsammans är den självklaraste saken i världen.
Som en slägga i pannbenet. Jag skrattade nervöst hela vägen hem till brorsan. Och när barnen frågade vad som var så roligt, sa jag bara: - Ni! Att jag har er!
Det finns inget mer fantastiskt än det. Och inget mer skrämmande.
Ibland kan jag nästan vänta på att plötsligt, när man minst anar det - i en lekpark, på affären, på dagis, eller hemma vid vårt köksbord föralldel - så kommer en tung, bestämd hand läggas på min axel, och en barsk, myndig stämma upphäva: - Jaså du. Här står du och leker mamma! Nu gör vi så här, att vi tar och återbördar dessa barn till sina rättmätiga föräldrar, så här kan vi ju inte ha det. Man måste ju vara vuxen och uppfylla vissa kriterier för att få ha barn, eller hur? De här kan ju omöjligt vara dina. Seså, släpp nu!
Jag lovar. De ÄR mina.
Om någon hade berättat det för mig då, för några år sen...hade jag gjort på mig direkt och sen förmodligen självantänt. Jag fortsatte hysteriskt skratta i bilen. Det är fanimej fantastiskt. Jag har inte ett. Inte två. Jag har TRE barn. Som litar på mig, dag ut och natt in, in sickness and in health, til death do us part. Och vi åker runt där i vår gamla Volvo som om vi tillsammans är den självklaraste saken i världen.
Som en slägga i pannbenet. Jag skrattade nervöst hela vägen hem till brorsan. Och när barnen frågade vad som var så roligt, sa jag bara: - Ni! Att jag har er!
Det finns inget mer fantastiskt än det. Och inget mer skrämmande.
Ibland kan jag nästan vänta på att plötsligt, när man minst anar det - i en lekpark, på affären, på dagis, eller hemma vid vårt köksbord föralldel - så kommer en tung, bestämd hand läggas på min axel, och en barsk, myndig stämma upphäva: - Jaså du. Här står du och leker mamma! Nu gör vi så här, att vi tar och återbördar dessa barn till sina rättmätiga föräldrar, så här kan vi ju inte ha det. Man måste ju vara vuxen och uppfylla vissa kriterier för att få ha barn, eller hur? De här kan ju omöjligt vara dina. Seså, släpp nu!
Jag lovar. De ÄR mina.
What goes around comes around
Får äntligen fram dammsugaren. Drar en repa på nedervåningen, det är där förfallet blivit som värst under vår sjukorgie. Alla medlemmar i hemmet stationerade i vardagsrummet med täcken, kuddar, godis, dricka, isglass - you name it - i flera dagar. Hittar mystiska pappersremsor i hallen och inser efter en stund att det är tapet. Finurligt bortpillrat alldeles vid sidan om hallspegeln. Av draghöjden att döma skulle jag gissa på mellanbarnet, men erfarenheten säger mig att inte ta något för givet. Ställer tre små ligister mot väggen (eller mot soffan rättare sagt, de sitter uppflugna där medan jag dammsuger och gallskriker hjärtligt när dammsugarröret emellanåt hoppsar till och suger fast i deras magar, under fötter, knycker filten).
- Om den som drar loss tapetremsor i hallen inte är fullt beredd att handla nya tapeter för egna pengar, så föreslår jag att den personen slutar dra sönder tapeten i fortsättningen. Vem känner sig skyldig?
- Inte jag!
- Inte jag!
- Hedda! Säger Hedda tvärsäkert och pekar på sig själv.
- Man får inte göra så, absolut inte dra sönder tapeten!
- Nähäää...(bevekande tonläge, blicken nedfälld, lite skämsig)....pytiskt!
Jag går ut i hallen och fnissar, maskerar det smidigt med dammsugarvrålet. Och så kommer jag plötsligt ihåg hur häftigt det kändes att trycka sönder tapeterna i mitt eget rum när jag var liten. I hörnen kunde man trycka in fingrarna så tapeten liksom sprack med ett poppande ljud. Nästan som bubbelplast. Oemotståndligt. Det var alldeles nytapetserat, med vackra 70-talsblommor och jag var 5 år. Tanken får mig att le...och skämmas litegrann. Ytterst lite. Någonstans i den här knasiga världen, i det här knepiga, materialistiska, designade samhället vi har skapat, har barn koll på livets värden. Tapeter är egentligen bara ett stycke papper. Som byts ut med jämna mellanrum och inte betyder ett skvatt när man drar sitt sista andetag.
- Om den som drar loss tapetremsor i hallen inte är fullt beredd att handla nya tapeter för egna pengar, så föreslår jag att den personen slutar dra sönder tapeten i fortsättningen. Vem känner sig skyldig?
- Inte jag!
- Inte jag!
- Hedda! Säger Hedda tvärsäkert och pekar på sig själv.
- Man får inte göra så, absolut inte dra sönder tapeten!
- Nähäää...(bevekande tonläge, blicken nedfälld, lite skämsig)....pytiskt!
Jag går ut i hallen och fnissar, maskerar det smidigt med dammsugarvrålet. Och så kommer jag plötsligt ihåg hur häftigt det kändes att trycka sönder tapeterna i mitt eget rum när jag var liten. I hörnen kunde man trycka in fingrarna så tapeten liksom sprack med ett poppande ljud. Nästan som bubbelplast. Oemotståndligt. Det var alldeles nytapetserat, med vackra 70-talsblommor och jag var 5 år. Tanken får mig att le...och skämmas litegrann. Ytterst lite. Någonstans i den här knasiga världen, i det här knepiga, materialistiska, designade samhället vi har skapat, har barn koll på livets värden. Tapeter är egentligen bara ett stycke papper. Som byts ut med jämna mellanrum och inte betyder ett skvatt när man drar sitt sista andetag.
Helgmys
Japp. Så har man själv kört spyvarianten. Tror kanske att moder Natur helt enkelt tänkte att allt skåpätande och stillasittande sista dagarna när barnen varit sjuka, behövde åtgärdas. Man är inte så kaxig. Efteråt. 5-6 vändor blev det under natten...och efter varje vända är man kallsvettig, darrig och väldigt, väldigt liten. På gränsen att man ligger där med pannan mot porslinsskålen med halvsmälta matbitar i näsgångarna och svetten rinnande i pannan och ropar på sin mamma. Och så kommer man på att man själv ska föreställa att vara mamman. Lite svårt att acceptera i just det läget. Och så upp i morse, urlakad och jävligt skakig...göra välling, byta blöja...Hedda och Beppe stökade runt här och tjatade till jag spände ägonen i dem och lyckades häva ur mig: Mamma. Sjuk. Inte sovit. Helt slut. Måste. Blunda. Ni. Tysta. Ok?
De fattade. Jag slumrade i nån konstig halvdvala hela förmiddagen, lyckades slänga fram lite flingor på bordet så de åtminstone inte skulle svälta. Det skulle de naturligtvis inte. Jag har sett notiser i nyheterna om 2-åringar som blivit lämnade ensamma i dagar och överlevt genom att slicka i sig droppar från vattenkranen. Och nu är ju mina betydligt större, så de dog nog inte av att ha en fullständigt utslagen mamma större delen av dagen. Som fräste så fort någon tordes pipa, gnälla eller bråka. Jag körde helt enkelt martyrgrejen: Mamma har varit uppe hela natten och kräkts och har inte sovit någonting...mamma är SJUUUUK! Kan jag få blunda åtminstone en stund??? Det är förbjudet att bråka idag, hör ni det? Ibland måste man. För att överleva. Så jag tänker vägra att ens ha dåligt samvete för att de fått skrota runt och sköta sig i stort sett på egen hand idag. Ja - de har fått mat. Lite i alla fall. Annars har de gått runt på lördagsgodiset (som lillebror barmhärtigt körde hit), youghurt och välling. Och glott på TV och spelat Wii. Hela dan.
Och hemmet fortsätter förfalla. Disken hopar sig, tvätten likaså. Dammsugaren stod i hallen och skrek för att den så gärna ville in och rota runt i vardagsrumsmattan. Men jag kickade den lite brutalt i sidan så den tystnade. I morgon. Då kanske vi kan rycka upp oss.
Vilda hade förresten 39,5 i temp ikväll. Just när jag trodde vi började friska på oss. Hon är den enda som inte kräkts, däremot klagar hon på ont i halsen och magen. Vi får se om vi kommer iväg till jobb och skola på måndag överhuvudtaget.
Det blir aldrig som man tänker. Så tänk inte.
De fattade. Jag slumrade i nån konstig halvdvala hela förmiddagen, lyckades slänga fram lite flingor på bordet så de åtminstone inte skulle svälta. Det skulle de naturligtvis inte. Jag har sett notiser i nyheterna om 2-åringar som blivit lämnade ensamma i dagar och överlevt genom att slicka i sig droppar från vattenkranen. Och nu är ju mina betydligt större, så de dog nog inte av att ha en fullständigt utslagen mamma större delen av dagen. Som fräste så fort någon tordes pipa, gnälla eller bråka. Jag körde helt enkelt martyrgrejen: Mamma har varit uppe hela natten och kräkts och har inte sovit någonting...mamma är SJUUUUK! Kan jag få blunda åtminstone en stund??? Det är förbjudet att bråka idag, hör ni det? Ibland måste man. För att överleva. Så jag tänker vägra att ens ha dåligt samvete för att de fått skrota runt och sköta sig i stort sett på egen hand idag. Ja - de har fått mat. Lite i alla fall. Annars har de gått runt på lördagsgodiset (som lillebror barmhärtigt körde hit), youghurt och välling. Och glott på TV och spelat Wii. Hela dan.
Och hemmet fortsätter förfalla. Disken hopar sig, tvätten likaså. Dammsugaren stod i hallen och skrek för att den så gärna ville in och rota runt i vardagsrumsmattan. Men jag kickade den lite brutalt i sidan så den tystnade. I morgon. Då kanske vi kan rycka upp oss.
Vilda hade förresten 39,5 i temp ikväll. Just när jag trodde vi började friska på oss. Hon är den enda som inte kräkts, däremot klagar hon på ont i halsen och magen. Vi får se om vi kommer iväg till jobb och skola på måndag överhuvudtaget.
Det blir aldrig som man tänker. Så tänk inte.
Hemmamedsjukabarntips
Barn är lättroade. Tips till hemmavarande mödrar med sjuka, gnälliga barn:
Efter dusch, ställ er nakna framför TV:n (störst effekt), hoppa runt i takt och låt skinkorna dallra samtidigt som ni monotont mässar: Jag och Sean Banan vi skakar rumpa hela dan, jag och Sean banan vi skakar rumpa hela dan...osv...
Nästan 9-åring: ser skämsig ut och försöker verka oberörd, men kan inte låta bli att kröka ena mungipan och fnissa lite i smyg.
5-åring: fattar inte det pinsamma utan garvar hjärtligt och tycker det ser mysigt ut när skinkorna hoppar.
2-åring: ställer sig genast och gör likadant själv, för allt som bryter mot mönstret är hysteriskt kul.
Ok, pappor kan prova med, men effekten blir inte densamma med tanke på uteblivet underhudsfett. Med andra ord, era skinkor ser inte lika hoppsiga och mysiga ut. Kan tänkas att en rejält tilltagen ölmage kan roa en stund.
Efter dusch, ställ er nakna framför TV:n (störst effekt), hoppa runt i takt och låt skinkorna dallra samtidigt som ni monotont mässar: Jag och Sean Banan vi skakar rumpa hela dan, jag och Sean banan vi skakar rumpa hela dan...osv...
Nästan 9-åring: ser skämsig ut och försöker verka oberörd, men kan inte låta bli att kröka ena mungipan och fnissa lite i smyg.
5-åring: fattar inte det pinsamma utan garvar hjärtligt och tycker det ser mysigt ut när skinkorna hoppar.
2-åring: ställer sig genast och gör likadant själv, för allt som bryter mot mönstret är hysteriskt kul.
Ok, pappor kan prova med, men effekten blir inte densamma med tanke på uteblivet underhudsfett. Med andra ord, era skinkor ser inte lika hoppsiga och mysiga ut. Kan tänkas att en rejält tilltagen ölmage kan roa en stund.
Sjukstuga
Lyckades släpa ut de två minsta igår i ovädret för att hämta Vilda på skolan. Hon såg så ledsen ut, hängig och nere, när hon hoppade in i bilen. Försökte få ur henne om det hade hänt något under dan, men nej. Hon gick raka vägen upp på rummet och stängde in sig när vi kom hem. Efter ett tag kom hon ner, kröp ner i soffan under en filt och bara stirrade. Kände henne på pannan...naturligtvis feber. Så, två små sjuklingar.
Stoppade Beppe i säng på kvällen...eller rättare sagt bar upp honom sovandes eftersom han somnat i saccosäcken. Efter en timme kom han ner igen, slängde sig i saccosäcken igen...och så rätt som det var kastade han sig ut på toaletten och vräkte ur sig. Sen blev det gatlopp resten av natten, fyra gånger var han uppe i natt...så duktig, bara en enda gång hann han inte ut. Så, tre små sjuklingar.
Vilket, måste erkännas - när jag tittar ut genom fönstret idag på morgonen - känns helt ok. Vi kunde ha valt mycket sämre dagar att vara sjuka på. Vi är tajmade idag helt enkelt. Barnen sjuka, mamman frisk, ingen ska ut, ingen ska iväg någonstans, vi kan stänga in oss och lyssna på vinandet och titta på yrandet därute. Det är bara en sak som stör. Vi börjar bli kort om kaffe... huga.
Och Hedda är väl inte direkt sjuk längre, även om hon inte får gå på dagis än. Lika bra att hålla 48-timmarsregeln, inte roligt när det sprids som det gör på dagis. Hon studsar runt, ställer sig för TVn och är sådär lagom irriterande som bara små och väldigt pigga småsyskon kan vara. Just nu är det tyst, men det bryts med jämna mellanrum av av de välbekanta kakaduautbrotten, eller av syskonens protester när hon är på dem för mycket. Jag får väl stoppa in henne i garderoben eller nånstans om hon blir för dryg...eller skicka ut henne att leka i snöstormen...moahahaha...
Stoppade Beppe i säng på kvällen...eller rättare sagt bar upp honom sovandes eftersom han somnat i saccosäcken. Efter en timme kom han ner igen, slängde sig i saccosäcken igen...och så rätt som det var kastade han sig ut på toaletten och vräkte ur sig. Sen blev det gatlopp resten av natten, fyra gånger var han uppe i natt...så duktig, bara en enda gång hann han inte ut. Så, tre små sjuklingar.
Vilket, måste erkännas - när jag tittar ut genom fönstret idag på morgonen - känns helt ok. Vi kunde ha valt mycket sämre dagar att vara sjuka på. Vi är tajmade idag helt enkelt. Barnen sjuka, mamman frisk, ingen ska ut, ingen ska iväg någonstans, vi kan stänga in oss och lyssna på vinandet och titta på yrandet därute. Det är bara en sak som stör. Vi börjar bli kort om kaffe... huga.
Och Hedda är väl inte direkt sjuk längre, även om hon inte får gå på dagis än. Lika bra att hålla 48-timmarsregeln, inte roligt när det sprids som det gör på dagis. Hon studsar runt, ställer sig för TVn och är sådär lagom irriterande som bara små och väldigt pigga småsyskon kan vara. Just nu är det tyst, men det bryts med jämna mellanrum av av de välbekanta kakaduautbrotten, eller av syskonens protester när hon är på dem för mycket. Jag får väl stoppa in henne i garderoben eller nånstans om hon blir för dryg...eller skicka ut henne att leka i snöstormen...moahahaha...
Kvotat och klart
Nu. Vill. Jag. Inte. Mer. Alla barn tillbaka på dagis, fritids, skola. Hunnit jobba i en HEL vecka. Kommer hem med skruttarna, hinner landa en liten, liten stund...och så hostar Hedda lite konstigt i vardagsrummet. Som om hon sätter i halsen. Märkligt. Springer och kollar. Säger bara EN sak.
K R Ä K A. Överallt. Igen. Hon har ju nyss blivit frisk, för i helvete! Var finns rättvisan i det här? Jag bara frågar? Vem är det som bestämmer när kräkkvoten för en ensam förälder är fylld? Finns det ingen jävla timlapp att fylla i?
- Kolla nurå, Gud/Livet/Slumpen/Bacillmästaren/Tomten! Kolla på lappen för fan...jag har ju tvättat 42 maskiner kräktvätt och haft 319 spytimmar sammanlagt i år. - Jamen, NU ser jag ju, det måste ha blivit en miss! Vi gör så här att vi tar helt enkelt och skickar vidare bacillen, jag ser ju nu att den skulle ju ha gått till hennes pappa ja, han har en hel del att täcka upp innan kvoten är fylld, ett litet missförstånd här bara ser du.
Så vi har badat tigerfåtölj, tvättat snutte, tvättat 3 pyjamaser samt badat liten Hedda två svängar under kvällen. Fem gånger hulkade den lilla krakekroppen ur sig, utan att ha fyllt på med något mer än lite vatten de sista timmarna.
Bara att lägga nästa försäkringskasselapp ovanpå de 5 andra i högen på saker som måste fyllas i och helst skickas iväg dessutom, om någon kunde få tummen ur.
Och jag som nyligen nöjt konstaterade att jag inte vabbat på ett halvår, trots ensam med tre barn. Där fick jag! Jag har med råge tagit igen det de två senaste månaderna. Men. Jag vet ju. Att ha barn. Det finns bara en regel:
Inget blir aldrig någonsin som man tänker.
Ok, det finns en till.
Bit ihop och garva åt skiten.
K R Ä K A. Överallt. Igen. Hon har ju nyss blivit frisk, för i helvete! Var finns rättvisan i det här? Jag bara frågar? Vem är det som bestämmer när kräkkvoten för en ensam förälder är fylld? Finns det ingen jävla timlapp att fylla i?
- Kolla nurå, Gud/Livet/Slumpen/Bacillmästaren/Tomten! Kolla på lappen för fan...jag har ju tvättat 42 maskiner kräktvätt och haft 319 spytimmar sammanlagt i år. - Jamen, NU ser jag ju, det måste ha blivit en miss! Vi gör så här att vi tar helt enkelt och skickar vidare bacillen, jag ser ju nu att den skulle ju ha gått till hennes pappa ja, han har en hel del att täcka upp innan kvoten är fylld, ett litet missförstånd här bara ser du.
Så vi har badat tigerfåtölj, tvättat snutte, tvättat 3 pyjamaser samt badat liten Hedda två svängar under kvällen. Fem gånger hulkade den lilla krakekroppen ur sig, utan att ha fyllt på med något mer än lite vatten de sista timmarna.
Bara att lägga nästa försäkringskasselapp ovanpå de 5 andra i högen på saker som måste fyllas i och helst skickas iväg dessutom, om någon kunde få tummen ur.
Och jag som nyligen nöjt konstaterade att jag inte vabbat på ett halvår, trots ensam med tre barn. Där fick jag! Jag har med råge tagit igen det de två senaste månaderna. Men. Jag vet ju. Att ha barn. Det finns bara en regel:
Inget blir aldrig någonsin som man tänker.
Ok, det finns en till.
Bit ihop och garva åt skiten.
Irländsk julafton
Sitter här i arbetskläderna fortfarande...lämnat Vilda och Beppe på stationen, pappahelg. Lämnat Hedda hos mormor efter ett oemotståndligt erbjudande. Fantastiskt... jag har inte varit ensam sen i början på augusti...tror jag? Var förbi Gröna skylten. Affären. Tankat. Tänkt miljoner tankar på hur jag bäst ska utnyttja ensamtimmarna i helgen. Jag vill ju göra allt! Förlänga sladdarna på lampor som ska upp. Byta billampa. Röja upp hemma efter kräkveckan då precis allt hamnat efter. Supa sig fnitterfull. Vänner. Måla. Skriva. Bada långbad. Handla kläder till ungarna. Gå på utställning där vännen ställer ut. Byta gardiner. Tvätta. Baka.
Jag börjar med att vispa grädde. Blanda en irish. Och sjunka ihop en smula, med sugröret i mungipan... snegla lite på kaoset här hemma....och så gå upp och tappa upp ett hetbad. Sen får allt bli som det blir bara...det brukar bli bäst så. Känns lite konstigt. Känns nästan lite julafton.
Hoho? Nej. Ingen hemma. Tystnaden är nästan lite högljudd.
Jag börjar med att vispa grädde. Blanda en irish. Och sjunka ihop en smula, med sugröret i mungipan... snegla lite på kaoset här hemma....och så gå upp och tappa upp ett hetbad. Sen får allt bli som det blir bara...det brukar bli bäst så. Känns lite konstigt. Känns nästan lite julafton.
Hoho? Nej. Ingen hemma. Tystnaden är nästan lite högljudd.
Att lägga en pizza
Lördag. Lördagsmys. Instängda sen 4 dagar. Måste ha lördagsgodis. Tvättmedel. Sköljmedel. Blöjor. Diskmedel. Ringer storebror och han lovar att handla. Hedda fortfarande kräkig på morgonen...tar ändå lite välling, en halv deciliter...och får behålla en timme. Inte illa. Kräkstanken sitter i min näsa och jag måste oavbrutet kolla så jag inte har på kläderna, i håret, i ansiktet. Har vid det här laget tvättat Heddas sängkläder 6-7 ggr, snuttefilten också. Sammanlagt med badlakan, handdukar, pyajamaser, min morgonrock och övriga kläder, har vi nog tvättat 15 maskiner. Annars makar vi oss fram i samma tempo som de andra dagarna... Hedda dock lite slöare, lite febrig, somnar av och till. Hon piggar på sig under eftermiddagen. Vill ha mat. Vill ha vatten. Cola. Ge mig! Ger henne lite, men hon vill ha mer. - Ja ä jättehungji, mamma, tössti! Förbannad blir hon när hon får bara lite. Jävla skitmamma, ser jag hur hon tänker, hit med glaset!
Beppe får bestämma maten, pizza. Hemkörd till dörren. Kebabpizza. Hedda blir galen när hon ser kartongerna. Pizza, pizza! Hon bänkar sig vid bordet direkt. Hon skriker som en kakadua, ska ha, ska ha! Man ser nästan hur snålvattnet rinner på hakan. De nyss lite matta ögonen lyser. Jaja, tänker jag, hon får väl en liten bit, den kan inte mer än komma upp. Vilda och Beppe sitter och väntar på sina bitar. Ställer fram en tallrik framför Hedda, hon tittar på den...och så spyr hon rakt ner över hela tallriken. På en microdels sekund är jag framme och håller upp tallriken, innan nästa kaskad kommer. Vi fångar allt snyggt på pizzaslicen. Knappt en droppe utanför tallriken. Jag ställer ner tallriken på bordet, lyfter bort Hedda och går till badrummet och sköljer av henne. Kvar vid bordet sitter Beppe och Vilda, betraktande den rågade tallriken som står kvar på bordet. Man kan se deras ögon. Stora. Munnarna lätt ihopknipna. Inte ett ord kommer. Jag kommer tillbaka med Hedda, sätter ner henne, tar bort tallriken, gör rent överallt vid bordet. Fortsätter lägga upp pizzabitar som om inget hänt, ställer fram på bordet. Till och med Hedda vill ha en ny bit. Och så käkar vi.
Lördagsmys.
Beppe får bestämma maten, pizza. Hemkörd till dörren. Kebabpizza. Hedda blir galen när hon ser kartongerna. Pizza, pizza! Hon bänkar sig vid bordet direkt. Hon skriker som en kakadua, ska ha, ska ha! Man ser nästan hur snålvattnet rinner på hakan. De nyss lite matta ögonen lyser. Jaja, tänker jag, hon får väl en liten bit, den kan inte mer än komma upp. Vilda och Beppe sitter och väntar på sina bitar. Ställer fram en tallrik framför Hedda, hon tittar på den...och så spyr hon rakt ner över hela tallriken. På en microdels sekund är jag framme och håller upp tallriken, innan nästa kaskad kommer. Vi fångar allt snyggt på pizzaslicen. Knappt en droppe utanför tallriken. Jag ställer ner tallriken på bordet, lyfter bort Hedda och går till badrummet och sköljer av henne. Kvar vid bordet sitter Beppe och Vilda, betraktande den rågade tallriken som står kvar på bordet. Man kan se deras ögon. Stora. Munnarna lätt ihopknipna. Inte ett ord kommer. Jag kommer tillbaka med Hedda, sätter ner henne, tar bort tallriken, gör rent överallt vid bordet. Fortsätter lägga upp pizzabitar som om inget hänt, ställer fram på bordet. Till och med Hedda vill ha en ny bit. Och så käkar vi.
Lördagsmys.
Kvar i Kräkland
Fick nästan upp hoppet igen. Nästan. Hedda sovit lugnt i natt och ropar först vid halv 5, törstig. Tar ner henne, sätter på Pippi och ger henne nappflaskan med ett par matskedar vatten i. Det går 5 minuter och så plaskar vattnet ut igen, tillsammans med ytterligare lite magsafter. Vi är fortfarande i Kräkland, vi kommer aldrig härifrån. Tröstar gråtande Hedda och stoppar maskinen full av tvätt för jag tror 13:de gången, har tappat räkningen. Vi börjar kunna det här nu...och ska jag vara ärlig, vi börjar lessna rejält - fast det hade ni väl redan räknat ut.
Får se hur det blir idag. Beppe skulle på kalas, men jag kan inte stoppa kräkig Hedda i bilen för att skjutsa (och jo, jag HAR talat om för kalasföräldrarna att vi har magsjuk lillasyster hemma, men de tyckte det var helt ok att Beppe kom på kalaset ändå - man kan ändå inte värja sig, sa mamman, de har ju ändå lekt på dagis i veckan). Men som det ser ut nu så blir det inget kalas i alla fall. Kanske lika så bra - vore förargligt om de ringde efter en stund och bad mig hämta en spyende 5-åring. Peppar peppar - ingen av oss andra visar några tendenser till att bli sjuka. Vi proppade oss fulla med vitpepparkorn i onsdags... och så tvättar jag och småskvätter handsprit lite här och var, öppnar fönstren på vid gavel med jämna mellanrum för att frysa ner bacillerna... och mina barn (de huttrar och tittar anklagande på mig). Vi kanske får lunginflammation allihop istället...
Mig veterligen har jag aldrig bokat en biljett hit till Kräkland. Och HADE jag bokat en, så hade jag sett till att den var turochretur för i helvete. Nu verkar det som vi sitter här, all inclusive - no need to get out of the hotel. Och piloterna strejkar. Flygplatsen stängd. Tågen står still. Bensinen ransonerad. Vi kommer inte hem! Jag vill hem!!! Jag vill ut!
Judo...jodå.
Ojojoj. Liten Hedda är inte så kaxig längre. Hon spyr. Och kräks. Och vomerar. Minsta lilla vattendroppe kommer upp, vill inte stanna kvar i den numera inte så runda lilla magen. Igår kväll slog febern till också, hon hängde som en sladdrig trasa i famnen. Mammahjärtat ömmar. Tidigt i morse hulkade hela litenkroppen, utan att det kom något, paniken skymtade i blicken på henne: hjälp mamma, vad händer? Det är bara att ta en liten stund i taget, pytsa en liten, liten fjuttdroppe i taget. Nog så svårt. Tror vi är uppe i 12 maskiner tvätt sen i förrgår kväll nu.
Beppe skulle börja på judo igår, barn och förälder-grupp. Han och jag skulle träna tillsammans, göra något på egen hand tillsammans, det händer i stort sett aldrig annars. Han har peppat länge, länge...han hittade till och med på att han gick på judo redan och berättade för alla på dagis. För att han så gärna ville. I tre veckor nu har han frågat varje dag:- Hur många dagar är det kvar nu? När börjar det?
Så trodde jag att det hade skitit sig, eftersom Hedda blev magsjuk. Tjejerna skulle egentligen ha följt med till judon och väntat vid sidan av. Det går ju liksom inte, med någon som är magsjuk. Jag tror inte det skulle vara så populärt. - Hoppsan! Vänta lite så ska jag torka av din träningsbag lite. Ber om ursäkt...barn! Kräks överallt!
Jag ställde in Beppe på att vi inte skulle kunna gå. Den blicken. Besvikelsen...ingen protest - vilket hade varit att föredra - utan den där uppgivna blicken. Det skär i magen, i hela mig. De har vant sig vid att det blir så - att det inte är någon idé att hoppas för mycket på något, för händer det något så är det svårt att fixa. Det är ett av det absolut värsta som ensamförälder, att inte ha några marginaler. Men så fick vi då erbjudandet från ängeln (Vildas bästa kompis mamma). Eftersom Hedda bara fortsatte kräkas trodde jag inte vi skulle komma iväg ändå: hon höll krampaktigt tag i mig när vi skulle åka, hon hade en liten stund innan kräkts ner hela mig och hela sig. Hann precis få rent och ombytt på oss båda innan det var dax att åka.
Vi kom iväg i alla fall, med svid i magen för Heddas skull (hur man än vänder sig är ändan bak). Så sladdar vi in på parkeringen vid Arenan, Beppe och jag, sena som sjutton. Hoppar ur bilen, springer in på Arenahallen, frågar efter vägen till judon. Uppför trappen och till vänster, tack så mycket. Och i trappen tar det plötsligt tvärstopp: - Jag vill inte! Jag tittar stint på min 5-årige son och börjar nästan skratta för att det är så absurt. Jag har ringt otaliga ggr för att försöka fixa platsen, han har tjatat i veckor, jag har vrängt mig ut och in för att vi ska komma iväg trots magsjuka...och så: nix. Tänker inte. Första reaktionen var att ta ungen under armen och argt stolpa ut till bilen och åka hem. Men. Jag visste att han så gärna ville egentligen. Det tar liksom bara tvärstopp för honom. Speciellt när han är riktigt peppad för något. Det blir nästan som för stort.
- Jag tänker i alla fall gå dit och titta, sa jag och fortsatte uppför trappen. Han fortsatte tjura och propsade på att åka hem. Nope, sa den elaka mamman. Jag stannar. Jag vill titta. Så han ställde sig med ansiktet mot en vägg, fortfarande iklädd varm overall och mössa, och vägrade titta. Judo är töntigt! Jaha, sa jag och fortsatte titta. Efter ett tag åkte overallen av. Efter ännu en stund kom han och satte sig bredvid mig. Men han skulle INTE titta. Så började han snegla. Och lite till. Sen började han fråga om vi inte kunde göra de där sakerna de gjorde därinne, fast hemma istället? Nope, sa elaka mamman. Man får bara göra sånt här på judon. Vi satt kvar hela passet igenom. Sen gick vi in och hälsade på tränaren, Beppe fastlimmad bakom min rygg, med näsan i stort sett i stjärtskåran. Tur jag hade byxor på mig.
Nästa gång, sa han när vi åkte hem. Nästa gång vill jag vara med. Tur, tänkte jag. För det såg verkligen kul ut. Och Beppe och jag...vi behöver verkligen göra något tillsammans.
Och så fanns det faktiskt rätt så mycket fint att titta på där på judon. Titta får man.
Beppe skulle börja på judo igår, barn och förälder-grupp. Han och jag skulle träna tillsammans, göra något på egen hand tillsammans, det händer i stort sett aldrig annars. Han har peppat länge, länge...han hittade till och med på att han gick på judo redan och berättade för alla på dagis. För att han så gärna ville. I tre veckor nu har han frågat varje dag:- Hur många dagar är det kvar nu? När börjar det?
Så trodde jag att det hade skitit sig, eftersom Hedda blev magsjuk. Tjejerna skulle egentligen ha följt med till judon och väntat vid sidan av. Det går ju liksom inte, med någon som är magsjuk. Jag tror inte det skulle vara så populärt. - Hoppsan! Vänta lite så ska jag torka av din träningsbag lite. Ber om ursäkt...barn! Kräks överallt!
Jag ställde in Beppe på att vi inte skulle kunna gå. Den blicken. Besvikelsen...ingen protest - vilket hade varit att föredra - utan den där uppgivna blicken. Det skär i magen, i hela mig. De har vant sig vid att det blir så - att det inte är någon idé att hoppas för mycket på något, för händer det något så är det svårt att fixa. Det är ett av det absolut värsta som ensamförälder, att inte ha några marginaler. Men så fick vi då erbjudandet från ängeln (Vildas bästa kompis mamma). Eftersom Hedda bara fortsatte kräkas trodde jag inte vi skulle komma iväg ändå: hon höll krampaktigt tag i mig när vi skulle åka, hon hade en liten stund innan kräkts ner hela mig och hela sig. Hann precis få rent och ombytt på oss båda innan det var dax att åka.
Vi kom iväg i alla fall, med svid i magen för Heddas skull (hur man än vänder sig är ändan bak). Så sladdar vi in på parkeringen vid Arenan, Beppe och jag, sena som sjutton. Hoppar ur bilen, springer in på Arenahallen, frågar efter vägen till judon. Uppför trappen och till vänster, tack så mycket. Och i trappen tar det plötsligt tvärstopp: - Jag vill inte! Jag tittar stint på min 5-årige son och börjar nästan skratta för att det är så absurt. Jag har ringt otaliga ggr för att försöka fixa platsen, han har tjatat i veckor, jag har vrängt mig ut och in för att vi ska komma iväg trots magsjuka...och så: nix. Tänker inte. Första reaktionen var att ta ungen under armen och argt stolpa ut till bilen och åka hem. Men. Jag visste att han så gärna ville egentligen. Det tar liksom bara tvärstopp för honom. Speciellt när han är riktigt peppad för något. Det blir nästan som för stort.
- Jag tänker i alla fall gå dit och titta, sa jag och fortsatte uppför trappen. Han fortsatte tjura och propsade på att åka hem. Nope, sa den elaka mamman. Jag stannar. Jag vill titta. Så han ställde sig med ansiktet mot en vägg, fortfarande iklädd varm overall och mössa, och vägrade titta. Judo är töntigt! Jaha, sa jag och fortsatte titta. Efter ett tag åkte overallen av. Efter ännu en stund kom han och satte sig bredvid mig. Men han skulle INTE titta. Så började han snegla. Och lite till. Sen började han fråga om vi inte kunde göra de där sakerna de gjorde därinne, fast hemma istället? Nope, sa elaka mamman. Man får bara göra sånt här på judon. Vi satt kvar hela passet igenom. Sen gick vi in och hälsade på tränaren, Beppe fastlimmad bakom min rygg, med näsan i stort sett i stjärtskåran. Tur jag hade byxor på mig.
Nästa gång, sa han när vi åkte hem. Nästa gång vill jag vara med. Tur, tänkte jag. För det såg verkligen kul ut. Och Beppe och jag...vi behöver verkligen göra något tillsammans.
Och så fanns det faktiskt rätt så mycket fint att titta på där på judon. Titta får man.
Änglar
Blev hemringd från jobbet igår, fick hämta en liten spysjuk Hedda på dagis. Hon verkade inte direkt medtagen när jag kom, sprang runt och studsade och lekte för fulla muggar. Jaja, tänkte jag...det var säkert bara en engångsgrej, vi är nog tillbaka imorgon igen. Icke. Det dröjde visserligen ett par timmar efter vi kom hem - då ville lilla fröken ha något att äta. Sen var det kört.
Vi (hon) har spytt ner 3 omgångar sängkläder, en badrumsmatta, min morgonrock, 4 ombyten kläder, använt säkert 10 badlakan för att torka både henne och golv...två svängar har jag stoppat den lilla kraken i duschen och spolat av henne. Det lustiga är att hon inte verkar må illa, hon är istället vrålhungrig och vill prova äta hela tiden. Girigt, glupskt - och så kommer det upp. Hon blir jätteledsen när hon inte får behålla det...och jag känner mig som värsta pruttmamman som bara låter henne få en liten, liten klunk vatten. - Tösti mamma, jättetösti! säger hon och drar i pipmuggen. Och den dumma, dumma pruttmamman drar hårt och bestämt vattenmuggen ur handen på henne och säger: - Nehej, bara lite i taget! Annars kräks du! Och så börjar Hedda gråta och så kräks hon ändå. På golvet. Och så blir hon helt förstörd för att hon kräkts på golvet. - Titta mamma, glåve!
Nu har hon varit vaken sen 2 i natt, då hon ropade och hade spytt ner hela sängen. Duschade av henne, bäddade i hennes lilla tigerfåtölj framför TV:n och lade mig själv i soffan. Hon har inte ens slumrat en liten stund...jag fattar inte hur den pyttekroppen orkar. Och utan att behålla vare sig vätska eller fast föda. Nu kutar hon runt och fipplar med all möjliga saker, inne i andra andningen.
Beppe är också hemma från dagis, konstigt nog ville de inte ha dit honom heller idag...vi är i stort sett spetälska. Det absolut värsta är, att vi skulle ha börjat på judo tillsammans idag, han och jag...och han har sett fram emot det så ändlöst mycket, frågat varje dag hur många dagar det är kvar. Och så kommer vi kanske inte iväg. Men vet ni? Jag blir helt mållös över hur fantastiska människor det finns. Vildas bästa kompis mamma tog med sig Vilda på klättring igår, tjejerna ska börja träna klättervägg en gång i veckan. Och när hon hörde om Heddas magsjuka och Beppes judo, så erbjuder hon mig att lämna Vilda och Hedda hos henne under träningen...men sa jag, jag kan ju inte lämna en kräksjuk unge hos er. Men då kommer jag väl hem till er istället, fick jag till svar. Men då blir ju ni kanske sjuka sen, protesterade jag. Så kan man inte gå runt och tänka, säger hon, blir vi sjuka så blir vi sjuka ändå.
Otroligt. Vackra människa. Jag ska titta lite försiktigt i smyg nästa gång jag ser henne. För jag förstår inte hur hon kan få plats med så stora vingar innanför kläderna utan att det syns.
Vi (hon) har spytt ner 3 omgångar sängkläder, en badrumsmatta, min morgonrock, 4 ombyten kläder, använt säkert 10 badlakan för att torka både henne och golv...två svängar har jag stoppat den lilla kraken i duschen och spolat av henne. Det lustiga är att hon inte verkar må illa, hon är istället vrålhungrig och vill prova äta hela tiden. Girigt, glupskt - och så kommer det upp. Hon blir jätteledsen när hon inte får behålla det...och jag känner mig som värsta pruttmamman som bara låter henne få en liten, liten klunk vatten. - Tösti mamma, jättetösti! säger hon och drar i pipmuggen. Och den dumma, dumma pruttmamman drar hårt och bestämt vattenmuggen ur handen på henne och säger: - Nehej, bara lite i taget! Annars kräks du! Och så börjar Hedda gråta och så kräks hon ändå. På golvet. Och så blir hon helt förstörd för att hon kräkts på golvet. - Titta mamma, glåve!
Nu har hon varit vaken sen 2 i natt, då hon ropade och hade spytt ner hela sängen. Duschade av henne, bäddade i hennes lilla tigerfåtölj framför TV:n och lade mig själv i soffan. Hon har inte ens slumrat en liten stund...jag fattar inte hur den pyttekroppen orkar. Och utan att behålla vare sig vätska eller fast föda. Nu kutar hon runt och fipplar med all möjliga saker, inne i andra andningen.
Beppe är också hemma från dagis, konstigt nog ville de inte ha dit honom heller idag...vi är i stort sett spetälska. Det absolut värsta är, att vi skulle ha börjat på judo tillsammans idag, han och jag...och han har sett fram emot det så ändlöst mycket, frågat varje dag hur många dagar det är kvar. Och så kommer vi kanske inte iväg. Men vet ni? Jag blir helt mållös över hur fantastiska människor det finns. Vildas bästa kompis mamma tog med sig Vilda på klättring igår, tjejerna ska börja träna klättervägg en gång i veckan. Och när hon hörde om Heddas magsjuka och Beppes judo, så erbjuder hon mig att lämna Vilda och Hedda hos henne under träningen...men sa jag, jag kan ju inte lämna en kräksjuk unge hos er. Men då kommer jag väl hem till er istället, fick jag till svar. Men då blir ju ni kanske sjuka sen, protesterade jag. Så kan man inte gå runt och tänka, säger hon, blir vi sjuka så blir vi sjuka ändå.
Otroligt. Vackra människa. Jag ska titta lite försiktigt i smyg nästa gång jag ser henne. För jag förstår inte hur hon kan få plats med så stora vingar innanför kläderna utan att det syns.
Vad är en elefant i en porslinsaffär?
Idag drog miniorerna igång för terminen. För de icke initierade kan jag nämna att det är kyrkan som har aktiviteter, lite pyssel och annat, för barn i olika åldersgrupper. Vi är inte direkt kyrkliga av oss, men Vilda tycker det är kul - hon och bästa kompisen Frida går tillsammans. De kommer stolt hemsläpandes på egentillverkade ljuslyktor/studsbollar/kepsar och ställer ut sina konstverk på välexponerade platser i hemmet. Någon gång har de grillat ute och t o m varit på bowling. Kyrkan driver bra verksamhet för barn, inga terminsavgifter och alla är välkomna. De kan det där med gemenskap. Sen behöver man inte köpa hela paketet.
I alla fall, jag hämtade Vilda och Frida på fritids efter jobbet (jag skjutsar till miniorerna och Fridas föräldrar hämtar), plockade upp Beppe och Hedda på dagis, åkte ner på stan till kyrkan och upptäckte att vi var en rätt lång stund för tidiga. Vad bra tänkte jag. Då kan vi gå in på parfymaffären som ligger alldeles runt hörnet och kolla om de har mascaran jag använder (hur tänkte jag egentligen?). Tydligen tänkte jag inte bara heller, utan sa det högt också, för 4 barn ropade plötsligt: JAAAA! och rusade runt hörnet och stormade dörren till den 2 x 3 m lilla parfymeraffären. Tänk själva. 1 st 2-åring, 1 st 5-åring samt 2 st 8-åringar - alla uppsvullet michelingubbeklumpiga i vinteroveraller - inträngda i en yttepytte miniaffär med massor av instabila ställningar med miljoner småpryttlar. - Bara titta, inte pilla! lyckades jag panikartat skrika innan de vältrade sig in bland alla tusen miljarder småsaker.
Man kunde se förskräckelsen skölja över ansiktet på den blonderade kvinnan bakom disken - trots den omsorgsfullt lagda och väl tilltagna make-upen vitnade hon på ett par sekunder. Jag är inte helt säker på om det jag först trodde var en relativt nygjord silikonbyst helt enkelt var en effekt av att hon faktiskt höll andan under de 15 minuter vi ockuperade affären. Samtidigt som hon krampaktigt behöll sitt leende. En bedrift. Jag kan dock svära på att jag såg en liten, liten svettdroppe leta sig ner ur hårfästet.
Vi tog oss helskinnade ut ur affären, UTAN att jag fick ett psykbryt och UTAN att någon skrek - inte jag, inte kvinnan bakom disken, inte barnen. UTAN att ha sönder en endaste liten sak. Hur stor är chansen för det? Jaja, vi råkade ha ner ett par kartonger hårfärg, men det är ju ingenting. Och jag kom undan med mutor för bara 40 kr. Med varsin liten figurformad tvål knallade de glada och nöjda därifrån. Jag såg hur livet sakta återvände till expeditens ansikte, där bakom sminkmasken. Och kanske hur brösten krympte en storlek, men jag är inte helt säker.
Jag är fortfarande mäkta imponerad. Av barnen såklart...men mest av mig. Jag blev inte ens nervös. Cool. Jag har gått och blivit cool utan att jag ens märkt det.
Ok, ok...stundvis i alla fall. Jag erkänner, jag får fortfarande psykbryt på mornarna. Och jag tror inte riktigt jag skulle klarat av att gå in i heminredningsbutiken som låg vägg i vägg, med 4 ungar i släptåg. Inte utan att svimma.
I alla fall, jag hämtade Vilda och Frida på fritids efter jobbet (jag skjutsar till miniorerna och Fridas föräldrar hämtar), plockade upp Beppe och Hedda på dagis, åkte ner på stan till kyrkan och upptäckte att vi var en rätt lång stund för tidiga. Vad bra tänkte jag. Då kan vi gå in på parfymaffären som ligger alldeles runt hörnet och kolla om de har mascaran jag använder (hur tänkte jag egentligen?). Tydligen tänkte jag inte bara heller, utan sa det högt också, för 4 barn ropade plötsligt: JAAAA! och rusade runt hörnet och stormade dörren till den 2 x 3 m lilla parfymeraffären. Tänk själva. 1 st 2-åring, 1 st 5-åring samt 2 st 8-åringar - alla uppsvullet michelingubbeklumpiga i vinteroveraller - inträngda i en yttepytte miniaffär med massor av instabila ställningar med miljoner småpryttlar. - Bara titta, inte pilla! lyckades jag panikartat skrika innan de vältrade sig in bland alla tusen miljarder småsaker.
Man kunde se förskräckelsen skölja över ansiktet på den blonderade kvinnan bakom disken - trots den omsorgsfullt lagda och väl tilltagna make-upen vitnade hon på ett par sekunder. Jag är inte helt säker på om det jag först trodde var en relativt nygjord silikonbyst helt enkelt var en effekt av att hon faktiskt höll andan under de 15 minuter vi ockuperade affären. Samtidigt som hon krampaktigt behöll sitt leende. En bedrift. Jag kan dock svära på att jag såg en liten, liten svettdroppe leta sig ner ur hårfästet.
Vi tog oss helskinnade ut ur affären, UTAN att jag fick ett psykbryt och UTAN att någon skrek - inte jag, inte kvinnan bakom disken, inte barnen. UTAN att ha sönder en endaste liten sak. Hur stor är chansen för det? Jaja, vi råkade ha ner ett par kartonger hårfärg, men det är ju ingenting. Och jag kom undan med mutor för bara 40 kr. Med varsin liten figurformad tvål knallade de glada och nöjda därifrån. Jag såg hur livet sakta återvände till expeditens ansikte, där bakom sminkmasken. Och kanske hur brösten krympte en storlek, men jag är inte helt säker.
Jag är fortfarande mäkta imponerad. Av barnen såklart...men mest av mig. Jag blev inte ens nervös. Cool. Jag har gått och blivit cool utan att jag ens märkt det.
Ok, ok...stundvis i alla fall. Jag erkänner, jag får fortfarande psykbryt på mornarna. Och jag tror inte riktigt jag skulle klarat av att gå in i heminredningsbutiken som låg vägg i vägg, med 4 ungar i släptåg. Inte utan att svimma.
Back on track
Första "normala" veckan avklarad igen, efter helger och lov och pappavistelse. Tillbaka till de upptrampade spåren. Rivstart att försöka få 3 stycken halvslöa ungar i ordning okristligt tidigt igen. Speciellt när en av dem tillbringar morgonen med att glo på varje klädesplagg minst 10 minuter innan hon behagar att ens börja försöka trä tygstyckena på sin lekamen. Min 2-åring är 100 ggr snabbare än min 8-åring. Och säger jag något blir hon vansinnig - jag kan säga åt henne att borsta håret, 10 minuter senare sitter hon fortfarande med samma strumpa som hon satt med 10 minuter tidigare. Då säger jag till igen, får ett avgrundsvrål till svar: MEN JAG HÅLLER JU PÅ ATT KLÄ PÅ MIG JUUUU, JAG KAN VÄL INTE GÖRA 1000 SAKER SAMTIDIGT HELLER!!!!!
Och mamman räknar sakta till 3 miljoner 17 tusen. Minst. Fem gånger. Har försökt med allt...väckt henne en halvtimme tidigare, ingen morgonTV, lirkat, skällt, mutat. Nope. Hon. Bara. Är. Sån. Det är bara att acceptera. Mamman som pilar runt som en skållad råtta och alltid är 10 minuter för tidig, har fått ett barn som tittar på sin ena strumpa i en kvart och som hinner tappa bort den andra strumpan innan hon får på sig sin första. Kan man få hjärtattack av sånt? Det värsta är att jag har sett henne pilsnabb med kläderna. När hon själv vill. Såklart.
Sen har vi herr 5-åring. Som är omöjlig att väcka. Man måste lirka upp honom, och känna av stämningen fingertoppsfint. Först måste man krypa ner och gosa i några minuter. Viska i örat. Sen lämna honom ifred en stund. Sen gosa lite till. Sen kan man säga till lite mer bestämt. Kör man hårda linjen direkt, blir det tvärnit. Kör man softa linjen rakt över, blir han gnällig. Sen kan det gå åt helvete ändå, trots att man följer bruksanvisningen minutiöst ...han kan vara på väg upp, t o m fått på sig hälften av kläderna, ibland kommit så långt som till ytterdörren - och så slår det tvärstopp och värsta utbrottet inleds... skapat av någon liten oförrätt som ingen annan än han själv förstår det minsta av.
Och lilla missy 2-åring, som var en sån pärla på mornarna för ett tag sen...klädde sig själv, supportade de andra två med hjälp...hon har stenhårt börjat med "VILL INTE"-linjen. Håhåjaja.
Behöver jag säga att jag längtar till sommaren? Ljus. Värme. Då kan de få gå i pyjamasen till dagis. Sovande. Gud så skönt.
Och mamman räknar sakta till 3 miljoner 17 tusen. Minst. Fem gånger. Har försökt med allt...väckt henne en halvtimme tidigare, ingen morgonTV, lirkat, skällt, mutat. Nope. Hon. Bara. Är. Sån. Det är bara att acceptera. Mamman som pilar runt som en skållad råtta och alltid är 10 minuter för tidig, har fått ett barn som tittar på sin ena strumpa i en kvart och som hinner tappa bort den andra strumpan innan hon får på sig sin första. Kan man få hjärtattack av sånt? Det värsta är att jag har sett henne pilsnabb med kläderna. När hon själv vill. Såklart.
Sen har vi herr 5-åring. Som är omöjlig att väcka. Man måste lirka upp honom, och känna av stämningen fingertoppsfint. Först måste man krypa ner och gosa i några minuter. Viska i örat. Sen lämna honom ifred en stund. Sen gosa lite till. Sen kan man säga till lite mer bestämt. Kör man hårda linjen direkt, blir det tvärnit. Kör man softa linjen rakt över, blir han gnällig. Sen kan det gå åt helvete ändå, trots att man följer bruksanvisningen minutiöst ...han kan vara på väg upp, t o m fått på sig hälften av kläderna, ibland kommit så långt som till ytterdörren - och så slår det tvärstopp och värsta utbrottet inleds... skapat av någon liten oförrätt som ingen annan än han själv förstår det minsta av.
Och lilla missy 2-åring, som var en sån pärla på mornarna för ett tag sen...klädde sig själv, supportade de andra två med hjälp...hon har stenhårt börjat med "VILL INTE"-linjen. Håhåjaja.
Behöver jag säga att jag längtar till sommaren? Ljus. Värme. Då kan de få gå i pyjamasen till dagis. Sovande. Gud så skönt.
Det goaste, nyttaste året
En gammal vän, en manlig, sa till mig på telefon igår: Du är så bra att prata med Susanne, för du är så logisk....du är nästan som en kille fast du ändå är tjej. Och så är du inte så komplicerad, du säger saker rakt ut (vad nu DET ska betyda, alla mina kvinnliga vänner är oerhört logiska och okomplicerade).
Det har jag hört från fler män...utom de jag varit i relationer med - vilket säger en hel del. Det är lätt att vara förnuftig och logisk med vänner...men så fort jag blandar in varmare känslor (varmare är nog fel uttryck, vänskap är ju värme...en annan sorts känslor kanske) än vänskapliga försvinner logiken någonstans bland trasselsudden som brukar kunna bli av alla känselspröt. Så är det förmodligen för fler - det är så lätt att resonera och få ut det som finns därinne på rätt sätt, så att det kan förstås av motparten, så länge det inte är känslosvall inblandat.
Jag har också svårt att härbärgera känslor när jag är i en relation...jag blir övermannad av en direkt känsla som nästan känns som om den ska explodera därinne om jag inte får ut den - och då kommer den ofta ut med fel ord eftersom jag inte låtit den landa ordentligt...eller har hunnit tänka igenom och låtit tankarna klarna. Det är inte alltid så roligt för den som blir mottagare av känslosvallet att vara just mottagare. Och det blir lätt att feltolka det som kommer ut eftersom jag inte har fått rätsida riktigt på det själv. Det knasiga är att för mig själv, inne i den där trasselsudden, så verkar ju allt så självklart logiskt mitt i känslosvallet.
Varför blir det så tilltrasslat när kärleken kommer in i bilden? Jag läste någonstans "Real love is just a friendship set on fire"...och det kanske är det som är tricket. Att verkligen, verkligen vara vänner först. Och kanske lite - eller rätt så mycket - att lära sig att härbärgera:S...vilket jag suger på. Verkligen suger.
Det blir mitt enda men dock så stora nyårslöfte till mig själv inför 2011. Att lära mig att hålla känslosvallet inne, tills det fått landa...och att få rätsida på det innan jag släpper ut det. Att försöka trassla ut trådarna med hjälp av förnuftet, för mig själv...innan jag lägger fram det för den det berör. Hur mycket det än känns som om jag ska implodera eller explodera. För, rent förnuftsmässigt och logiskt...så kommer jag ju inte direkt att sprängas. Annars vore jag ju ett självklart nyförvärv till fundamentalistiska terrororganisationer...skulle kunna ta ut vilket gage som helst. Även om jag inte skulle kunna använda pengarna sen:S
Så tack för 2010. Jag och barnen kom på fötter efter flytten och föräldraledighet, hittade rutiner, fick allt praktiskt att fungera, landade i varandra, jag tror jag upplevde mitt livs första riktigt ärliga kärlek, fick jobb, upptäckte helt nya sidor att jobba på hos mig själv. Ett händelserikt år, ett värdefullt år. Nu laddar vi för 2011. Det får bli ett lärorikt och nyfiket år - med nya intryck, nya upplevelser och många nya människor.
Gott nytt år alla ni fina. Låt era blommor blomma det vackraste de bara kan:) Jag och Heddaliten planerar att hoppa in det nya året på en sliten gammal IKEA-resårmadrass. Mer fantastiskt än så kan man inte fira in det nya. Men först ska vi spendera kvällen tillsammans med nära och kära.
Det har jag hört från fler män...utom de jag varit i relationer med - vilket säger en hel del. Det är lätt att vara förnuftig och logisk med vänner...men så fort jag blandar in varmare känslor (varmare är nog fel uttryck, vänskap är ju värme...en annan sorts känslor kanske) än vänskapliga försvinner logiken någonstans bland trasselsudden som brukar kunna bli av alla känselspröt. Så är det förmodligen för fler - det är så lätt att resonera och få ut det som finns därinne på rätt sätt, så att det kan förstås av motparten, så länge det inte är känslosvall inblandat.
Jag har också svårt att härbärgera känslor när jag är i en relation...jag blir övermannad av en direkt känsla som nästan känns som om den ska explodera därinne om jag inte får ut den - och då kommer den ofta ut med fel ord eftersom jag inte låtit den landa ordentligt...eller har hunnit tänka igenom och låtit tankarna klarna. Det är inte alltid så roligt för den som blir mottagare av känslosvallet att vara just mottagare. Och det blir lätt att feltolka det som kommer ut eftersom jag inte har fått rätsida riktigt på det själv. Det knasiga är att för mig själv, inne i den där trasselsudden, så verkar ju allt så självklart logiskt mitt i känslosvallet.
Varför blir det så tilltrasslat när kärleken kommer in i bilden? Jag läste någonstans "Real love is just a friendship set on fire"...och det kanske är det som är tricket. Att verkligen, verkligen vara vänner först. Och kanske lite - eller rätt så mycket - att lära sig att härbärgera:S...vilket jag suger på. Verkligen suger.
Det blir mitt enda men dock så stora nyårslöfte till mig själv inför 2011. Att lära mig att hålla känslosvallet inne, tills det fått landa...och att få rätsida på det innan jag släpper ut det. Att försöka trassla ut trådarna med hjälp av förnuftet, för mig själv...innan jag lägger fram det för den det berör. Hur mycket det än känns som om jag ska implodera eller explodera. För, rent förnuftsmässigt och logiskt...så kommer jag ju inte direkt att sprängas. Annars vore jag ju ett självklart nyförvärv till fundamentalistiska terrororganisationer...skulle kunna ta ut vilket gage som helst. Även om jag inte skulle kunna använda pengarna sen:S
Så tack för 2010. Jag och barnen kom på fötter efter flytten och föräldraledighet, hittade rutiner, fick allt praktiskt att fungera, landade i varandra, jag tror jag upplevde mitt livs första riktigt ärliga kärlek, fick jobb, upptäckte helt nya sidor att jobba på hos mig själv. Ett händelserikt år, ett värdefullt år. Nu laddar vi för 2011. Det får bli ett lärorikt och nyfiket år - med nya intryck, nya upplevelser och många nya människor.
Gott nytt år alla ni fina. Låt era blommor blomma det vackraste de bara kan:) Jag och Heddaliten planerar att hoppa in det nya året på en sliten gammal IKEA-resårmadrass. Mer fantastiskt än så kan man inte fira in det nya. Men först ska vi spendera kvällen tillsammans med nära och kära.
Jante säger
Kommer inte riktigt ur värdelöstänket idag. Just nu känner jag mig som en usel människa, en usel mamma, en usel kvinna.
Jante säger:
"Du ser! Hur fan kunde du tro att en man som du var kär i kunde bli kär i dig? I DIG??? Ska du föreställa en varm, vuxen, klok kvinna...som någon faktiskt vill vara med....tillåt mig hånskratta...Hahaha!!!
Och dina barn. Verkar de lyckliga? Titta på dem...du orkar ju nästan aldrig hitta på saker med dem...de vill spela spel, busa...hur ofta gör du det? Du bara skyller på tvätt, mat och annat värdelöst...och resa vill de göra, de vill åka utomlands till sol och bad med sin mamma...inte har du fixat att jobba ihop pengar så ni kan åka, du bara tycker att ni ska vara tacksamma att ni får det att gå runt...vad sätter det för ramar för dina barn? Va???
Och när gjorde du senast något för dina medmänniskor...va? Du tänker i din lilla skalle att du vill göra något som betyder något för människor som har det tufft...du vill leva med hjärtat...vad händer...när tänker du sätta igång? Nä, just det, jag tänkte väl det!
Och barndomsdrömmen...författare va? Du kan inte. Du törs inte! Erkänn! Värdelös! Ska jag bokstavera?"
Fan vad han sitter där och skaver på axeln. Jävla Jante. Ska skära bort honom i morgon, för han har fanimig nypt sig fast med skinkorna där på axeln. Jobbig, jävla drygskalle.
Och så den där förbannade lilla skitprinsessan, hon som tycker synd om sig själv för att Jante är så dum och hackar på henne hela tiden....henne kan han ta med sig och dra dit pepparn växer...
Jag kanske ska dra på mig ett par high heels, ett par snygga solglasögon och divalaterna och åka och shoppa till mig lite lycka i morgon. Har hört att det funkar som terapi för många. Men...inte för mig va? Jag får helt enkelt glöta färdigt, träsktrolla mig klart i sörjan...för att sen stiga upp ur träsket med gladgula gummistövlar och ett stort leende igen.
Jag är Susanne. Full av liv. Full av energi. Full av värme. Jag är människa och jag gör så gott jag kan. Det räcker inte alltid...men tillräckligt ofta. Just nu behöver jag en spark i arslet och en kickstart bara. Köper nya tändstift i morrn. Det ska nog göra susen.
Jante säger:
"Du ser! Hur fan kunde du tro att en man som du var kär i kunde bli kär i dig? I DIG??? Ska du föreställa en varm, vuxen, klok kvinna...som någon faktiskt vill vara med....tillåt mig hånskratta...Hahaha!!!
Och dina barn. Verkar de lyckliga? Titta på dem...du orkar ju nästan aldrig hitta på saker med dem...de vill spela spel, busa...hur ofta gör du det? Du bara skyller på tvätt, mat och annat värdelöst...och resa vill de göra, de vill åka utomlands till sol och bad med sin mamma...inte har du fixat att jobba ihop pengar så ni kan åka, du bara tycker att ni ska vara tacksamma att ni får det att gå runt...vad sätter det för ramar för dina barn? Va???
Och när gjorde du senast något för dina medmänniskor...va? Du tänker i din lilla skalle att du vill göra något som betyder något för människor som har det tufft...du vill leva med hjärtat...vad händer...när tänker du sätta igång? Nä, just det, jag tänkte väl det!
Och barndomsdrömmen...författare va? Du kan inte. Du törs inte! Erkänn! Värdelös! Ska jag bokstavera?"
Fan vad han sitter där och skaver på axeln. Jävla Jante. Ska skära bort honom i morgon, för han har fanimig nypt sig fast med skinkorna där på axeln. Jobbig, jävla drygskalle.
Och så den där förbannade lilla skitprinsessan, hon som tycker synd om sig själv för att Jante är så dum och hackar på henne hela tiden....henne kan han ta med sig och dra dit pepparn växer...
Jag kanske ska dra på mig ett par high heels, ett par snygga solglasögon och divalaterna och åka och shoppa till mig lite lycka i morgon. Har hört att det funkar som terapi för många. Men...inte för mig va? Jag får helt enkelt glöta färdigt, träsktrolla mig klart i sörjan...för att sen stiga upp ur träsket med gladgula gummistövlar och ett stort leende igen.
Jag är Susanne. Full av liv. Full av energi. Full av värme. Jag är människa och jag gör så gott jag kan. Det räcker inte alltid...men tillräckligt ofta. Just nu behöver jag en spark i arslet och en kickstart bara. Köper nya tändstift i morrn. Det ska nog göra susen.
Sodom och Gomorra
Det här är ett syndens näste. Hedda och jag har tendenser att hemfalla åt depraverat och dekadent leverne när vi är ensamma hemma. Det är nästan lite som att våra föräldrar har åkt bort och lämnat oss ensamma hemma. När Vilda och Beppe är hemma sköter sig allt... regelbundna mattider, tvättmaskinen går, disken diskas...nu är det kaos, hemtrevligt sådant, men ändå en salig röra. Igår njöt vi hela dan, lämnade allt och drog på långpromenad ner till badhuset, levde loppan i flera timmar - bada, fika...handlade lite och knallade hem lagom till mörkret började sänka sig. Sen Teletubbiesmaraton och Billys panpizza halvliggande i soffan, äten växelvis från samma tallrik med samma gaffel. Jag fick nästan lust att verkligen ligga lättjefullt utsträckt med en klase druvor i handen och sakta sänka den mot läpparna...som på Dionysos tid. Känslan var lite densamma. Orgie. Det är nog århundraden av prästerskapets makt som sitter i ryggraden och får en att känna sig syndig när man är lättjefull. Mer lättja och ljuvhet till folket! Gratis panpizza och julmust till alla!
Jag förstår inte hur jag kunde tycka det var "jobbigt" med ett styck barn på den tiden det begav sig - när Vilda var liten. Det är ju rena drömtillvaron. Fast det kanske helt enkelt beror på att man sänker kraven på sig själv och omgivningen - och på vad en drömtillvaro är - för varje barn som tillkommer. Tänk att ha 10! Då skulle man tycka att en timmes sömn per dygn vore fantastiskt...och så skulle man säkert räkna de där timmarna på förlossningen (innan man ska hem igen med nästa nyförvärv) som egentid. Ha!
Allt är relativt:)...och alla verkligheter är olika. Finns egentligen sanningar?
Jag förstår inte hur jag kunde tycka det var "jobbigt" med ett styck barn på den tiden det begav sig - när Vilda var liten. Det är ju rena drömtillvaron. Fast det kanske helt enkelt beror på att man sänker kraven på sig själv och omgivningen - och på vad en drömtillvaro är - för varje barn som tillkommer. Tänk att ha 10! Då skulle man tycka att en timmes sömn per dygn vore fantastiskt...och så skulle man säkert räkna de där timmarna på förlossningen (innan man ska hem igen med nästa nyförvärv) som egentid. Ha!
Allt är relativt:)...och alla verkligheter är olika. Finns egentligen sanningar?
Långärmat
Hedda har en liten studsboll som hon kastar med. Var och varannan gång ropar hon eftersom bollen försvunnit in under sängar, bord, hyllor. Mamma hjälpa. Nu på morgonen rullade den in under byrån i hallen.
- Mamma, kan inte ta den!
- Jag kan hjälpa dig...jag har långa armar.
En bra stund senare rullade den in under skostället....Hedda fixade det själv och kom överlyckligt rusande med bollen i handen och armarna utsträckta.
- Mamma! Ja ha långa ammar!!! Ja ha långa ammar!!!
Tänk vad glad man kan bli för udda saker när man är 2 år. En lärorik tanke. I vissa kulturer är långa armar säkerligen vackert. Och hemskt praktiskt, det går inte att komma ifrån.
- Mamma, kan inte ta den!
- Jag kan hjälpa dig...jag har långa armar.
En bra stund senare rullade den in under skostället....Hedda fixade det själv och kom överlyckligt rusande med bollen i handen och armarna utsträckta.
- Mamma! Ja ha långa ammar!!! Ja ha långa ammar!!!
Tänk vad glad man kan bli för udda saker när man är 2 år. En lärorik tanke. I vissa kulturer är långa armar säkerligen vackert. Och hemskt praktiskt, det går inte att komma ifrån.
Att tillverka pepparkakshus traditionsenligt
1. Köp pepparkakshusdelar. Vad du än gör, tillverka inte egna, om du vill hålla dig och barnen vid liv. Kontrollera noga att varje del i kartongen är krossad i minst 24 bitar. Om så behövs, stampa på kartongen i butiken. 5 ggr brukar räcka. Eller låt helt enkelt barnen packa kassen och bära till bilen.
2. Packa upp delarna ur kartongen. Låtsas förvånad. Svär lite på finska, eller något annat språk som barnen inte förstår. Säg till barnen att det nog inte går att laga. Du har nu säkerställt att det inte kommer spela någon som helst roll hur erbarmligt resultatet än blir, barnen kommer bli överlyckliga för minsta lilla. Kör ut barnen ur köket, så du kan koncentrera dig. Om så krävs, hota: Vill ni ha nåt pepparkakshus eller? Vill ni bränna er på sockret eller?
3. Smält sockret. Tappa alla 276 krossade delar i det 200 grader brännande sockret och plocka upp delarna instinktivt med fingrarna. Svär kraftfullt på det språk som känns bekvämast, ungerska kan fungera i det här läget.
4. Börja pussla. Kör ut ungarna igen. Svär lite till.
5. Fortsätt pussla. Bryt isär allt du gjort och börja från början. Kör ut ungarna igen.
6. Såja...nu börjar det likna något. Nu är alla delar som var hela från början i det närmaste intakta igen, förutom lite svinn. Stoppa ner delarna i sockret, skvätt lite på armen, svär ordentligt. Runda ord är tillåtna om barnen befinner sig på tryggt avstånd.
7. Försök montera delarna som det ser ut på kartongen. Om det är omöjligt, montera som det går. Försök inte få skorstenen att passa, om du inte vill dra på dig en hjärtattack eller gå in i väggen. Eller förstöra väggen. På pepparkakshuset(lådan?) Kör ut ungarna igen.
8. Nu sitter delarna förhoppningsvis ihop. Om de inte gör det, ge upp vid den här punkten, svär och tryck i dig alla delarna själv, tröstäta är det enda som hjälper nu. Ljug för barnen och säg att det kom en liten råttfamilj och släpade med sig huset eftersom de blivit vräkta och behövde någonstans att bo. Och du kunde ju inte neka dem eftersom det snart är jul, tänk på de små råttbarnen. Om du lyckats få ihop delarna, fortsätt till punkt 9.
9. Blanda 5 kg kristyr. Häll i påse med kristyrpip. Spräck påsen det första du gör och sprid innehållet över dig själv, diskbänken samt pepparkakshuset. Sådärja, nu syns inte alla skavanker, vare sig på huset eller dig själv. Ropa på barnen. Visa dem det spektakulära huset (tingesten) som du lyckats skapa av smulor. De kommer tycka att du är den mest fantastiska lagaren, pepparkakshusbyggaren och förmodligen den bästa föräldern i världen. Sola dig i berömmet. Låt sen barnen sätta fast 3 kg nonstop, så att de ska känna att ni gjort det tillsammans och så att du kan känna dig som en pedagogisk förälder. Le lite och tindra med ögonen. Säg förlåt för att du varit irriterad och ilsken hela kvällen.
10. Ägna resten av natten åt att göra rent kastrullen med bränt socker och den kreativt kristyrdekorerade diskbänken. Nu kan du svära på vilket språk du vill eftersom barnen förmodligen gått och lagt sig.
11. Du har nu sett till att föra en av julens viktigaste traditioner vidare, och förhoppningsvis kommer dina barn en gång i tiden minnas doften, svordomarna och känslan av jul... föra det vidare till sina barn.
