Vad är en elefant i en porslinsaffär?
Idag drog miniorerna igång för terminen. För de icke initierade kan jag nämna att det är kyrkan som har aktiviteter, lite pyssel och annat, för barn i olika åldersgrupper. Vi är inte direkt kyrkliga av oss, men Vilda tycker det är kul - hon och bästa kompisen Frida går tillsammans. De kommer stolt hemsläpandes på egentillverkade ljuslyktor/studsbollar/kepsar och ställer ut sina konstverk på välexponerade platser i hemmet. Någon gång har de grillat ute och t o m varit på bowling. Kyrkan driver bra verksamhet för barn, inga terminsavgifter och alla är välkomna. De kan det där med gemenskap. Sen behöver man inte köpa hela paketet.
I alla fall, jag hämtade Vilda och Frida på fritids efter jobbet (jag skjutsar till miniorerna och Fridas föräldrar hämtar), plockade upp Beppe och Hedda på dagis, åkte ner på stan till kyrkan och upptäckte att vi var en rätt lång stund för tidiga. Vad bra tänkte jag. Då kan vi gå in på parfymaffären som ligger alldeles runt hörnet och kolla om de har mascaran jag använder (hur tänkte jag egentligen?). Tydligen tänkte jag inte bara heller, utan sa det högt också, för 4 barn ropade plötsligt: JAAAA! och rusade runt hörnet och stormade dörren till den 2 x 3 m lilla parfymeraffären. Tänk själva. 1 st 2-åring, 1 st 5-åring samt 2 st 8-åringar - alla uppsvullet michelingubbeklumpiga i vinteroveraller - inträngda i en yttepytte miniaffär med massor av instabila ställningar med miljoner småpryttlar. - Bara titta, inte pilla! lyckades jag panikartat skrika innan de vältrade sig in bland alla tusen miljarder småsaker.
Man kunde se förskräckelsen skölja över ansiktet på den blonderade kvinnan bakom disken - trots den omsorgsfullt lagda och väl tilltagna make-upen vitnade hon på ett par sekunder. Jag är inte helt säker på om det jag först trodde var en relativt nygjord silikonbyst helt enkelt var en effekt av att hon faktiskt höll andan under de 15 minuter vi ockuperade affären. Samtidigt som hon krampaktigt behöll sitt leende. En bedrift. Jag kan dock svära på att jag såg en liten, liten svettdroppe leta sig ner ur hårfästet.
Vi tog oss helskinnade ut ur affären, UTAN att jag fick ett psykbryt och UTAN att någon skrek - inte jag, inte kvinnan bakom disken, inte barnen. UTAN att ha sönder en endaste liten sak. Hur stor är chansen för det? Jaja, vi råkade ha ner ett par kartonger hårfärg, men det är ju ingenting. Och jag kom undan med mutor för bara 40 kr. Med varsin liten figurformad tvål knallade de glada och nöjda därifrån. Jag såg hur livet sakta återvände till expeditens ansikte, där bakom sminkmasken. Och kanske hur brösten krympte en storlek, men jag är inte helt säker.
Jag är fortfarande mäkta imponerad. Av barnen såklart...men mest av mig. Jag blev inte ens nervös. Cool. Jag har gått och blivit cool utan att jag ens märkt det.
Ok, ok...stundvis i alla fall. Jag erkänner, jag får fortfarande psykbryt på mornarna. Och jag tror inte riktigt jag skulle klarat av att gå in i heminredningsbutiken som låg vägg i vägg, med 4 ungar i släptåg. Inte utan att svimma.
I alla fall, jag hämtade Vilda och Frida på fritids efter jobbet (jag skjutsar till miniorerna och Fridas föräldrar hämtar), plockade upp Beppe och Hedda på dagis, åkte ner på stan till kyrkan och upptäckte att vi var en rätt lång stund för tidiga. Vad bra tänkte jag. Då kan vi gå in på parfymaffären som ligger alldeles runt hörnet och kolla om de har mascaran jag använder (hur tänkte jag egentligen?). Tydligen tänkte jag inte bara heller, utan sa det högt också, för 4 barn ropade plötsligt: JAAAA! och rusade runt hörnet och stormade dörren till den 2 x 3 m lilla parfymeraffären. Tänk själva. 1 st 2-åring, 1 st 5-åring samt 2 st 8-åringar - alla uppsvullet michelingubbeklumpiga i vinteroveraller - inträngda i en yttepytte miniaffär med massor av instabila ställningar med miljoner småpryttlar. - Bara titta, inte pilla! lyckades jag panikartat skrika innan de vältrade sig in bland alla tusen miljarder småsaker.
Man kunde se förskräckelsen skölja över ansiktet på den blonderade kvinnan bakom disken - trots den omsorgsfullt lagda och väl tilltagna make-upen vitnade hon på ett par sekunder. Jag är inte helt säker på om det jag först trodde var en relativt nygjord silikonbyst helt enkelt var en effekt av att hon faktiskt höll andan under de 15 minuter vi ockuperade affären. Samtidigt som hon krampaktigt behöll sitt leende. En bedrift. Jag kan dock svära på att jag såg en liten, liten svettdroppe leta sig ner ur hårfästet.
Vi tog oss helskinnade ut ur affären, UTAN att jag fick ett psykbryt och UTAN att någon skrek - inte jag, inte kvinnan bakom disken, inte barnen. UTAN att ha sönder en endaste liten sak. Hur stor är chansen för det? Jaja, vi råkade ha ner ett par kartonger hårfärg, men det är ju ingenting. Och jag kom undan med mutor för bara 40 kr. Med varsin liten figurformad tvål knallade de glada och nöjda därifrån. Jag såg hur livet sakta återvände till expeditens ansikte, där bakom sminkmasken. Och kanske hur brösten krympte en storlek, men jag är inte helt säker.
Jag är fortfarande mäkta imponerad. Av barnen såklart...men mest av mig. Jag blev inte ens nervös. Cool. Jag har gått och blivit cool utan att jag ens märkt det.
Ok, ok...stundvis i alla fall. Jag erkänner, jag får fortfarande psykbryt på mornarna. Och jag tror inte riktigt jag skulle klarat av att gå in i heminredningsbutiken som låg vägg i vägg, med 4 ungar i släptåg. Inte utan att svimma.
Kommentarer
Trackback
