Kyrkligt
Nehej, dax att skrapa ihop det som finns och dansa vidare. Kyrkan i morgon, känns verkligen som my cup of tea. Bekänna lite synder kanske...shit, efter det sista året kommer jag nog behöva skrubba både tunga, hjärna och lekamen med tvål och rotborste om prästerskapet ska nöja sig. Skönt att leva på 2000-talet, jag tror inte de kan tvinga mig...eller? Ska dit och kolla Lucia-tåg, Vilda ska vara med. Och Frida, bästa kompisen...Vilda sov hos Frida igår och Frida sover här inatt. Fnittertippor. De har nyss sjösatt badrummet, stoppar man dem två tillsammans i karet får man räkna med att ta på sig vadarstövlarna när man ska plocka upp dem sen.
På måndag blir det Lucia-tåg på dagis, utomhus. Beppe ska vara stjärngosse...såklart! Stjärt och ljusa hjärna, som han så rart sjöng förra året...i år både pratar han både rent och lägger texten rätt, känns nästan lite tråkigt. Inga överraskningar. Jag gillade fjolårsversionen. Ska bli intressant att se hur alla ser ut med tomtedräkter och lucialinnen påträngda över vinteroverallerna...michelin-tåget?
Jobbar fram till onsdag i julveckan, sen blir det ledigt ända till måndag efter nyår...11 dagar. Barnen åker till sin pappa dagen efter annandan troligen. Man kanske skulle dra iväg med Heddaliten ett par dagar. Men var? Ska klura lite.
Liv.
På måndag blir det Lucia-tåg på dagis, utomhus. Beppe ska vara stjärngosse...såklart! Stjärt och ljusa hjärna, som han så rart sjöng förra året...i år både pratar han både rent och lägger texten rätt, känns nästan lite tråkigt. Inga överraskningar. Jag gillade fjolårsversionen. Ska bli intressant att se hur alla ser ut med tomtedräkter och lucialinnen påträngda över vinteroverallerna...michelin-tåget?
Jobbar fram till onsdag i julveckan, sen blir det ledigt ända till måndag efter nyår...11 dagar. Barnen åker till sin pappa dagen efter annandan troligen. Man kanske skulle dra iväg med Heddaliten ett par dagar. Men var? Ska klura lite.
Liv.
Öppet brev till Tomten
Du...
...jag har funderat. Och det är så här...jag vill att du stryker alla saker på min önskelista, varenda liten grej jag lagt till. Hemstäden. Barnvakten. Allt. Rubbet. Jag vill att du stryker det och sätter upp en endaste sak. En endaste liten yttepyttesak. Eller egentligen är den enorm. Jag har aldrig i hela mitt liv önskat mig något så hett. Jag skulle önska, att jag för en endaste gång, kunde få göra om något. Backa tiden, ta tillbaka, göra om och göra rätt. Eftersom det ännu så länge för oss människor är en fysisk omöjlighet att backa tiden, kanske du åtminstone kan tänka dig att ge mig chansen att få göra om och göra rätt i nuet? Med en hel del mer på fötterna och ett rejält lass av gammalt skräp utkastat ur ryggsäcken? Varje dag är ny - och varje dag ger oss en chans att se på andra människor med nya ögon.
Jag kommer aldrig önska mig något mer så länge jag lever. För jag har redan allt man tänkas kan. Jag har allt jag behöver. Men detta önskar jag mig av hela mitt hjärta.
Vi ses Tomten. Jag vet att det är en svår julklapp att fixa. Ännu svårare att slå in den. Men snälla...du kan väl i alla fall försöka?
PS: Jag har redan fixat klapparna till ungarna...så du slipper. If I scratch your back, will you scratch mine?
...jag har funderat. Och det är så här...jag vill att du stryker alla saker på min önskelista, varenda liten grej jag lagt till. Hemstäden. Barnvakten. Allt. Rubbet. Jag vill att du stryker det och sätter upp en endaste sak. En endaste liten yttepyttesak. Eller egentligen är den enorm. Jag har aldrig i hela mitt liv önskat mig något så hett. Jag skulle önska, att jag för en endaste gång, kunde få göra om något. Backa tiden, ta tillbaka, göra om och göra rätt. Eftersom det ännu så länge för oss människor är en fysisk omöjlighet att backa tiden, kanske du åtminstone kan tänka dig att ge mig chansen att få göra om och göra rätt i nuet? Med en hel del mer på fötterna och ett rejält lass av gammalt skräp utkastat ur ryggsäcken? Varje dag är ny - och varje dag ger oss en chans att se på andra människor med nya ögon.
Jag kommer aldrig önska mig något mer så länge jag lever. För jag har redan allt man tänkas kan. Jag har allt jag behöver. Men detta önskar jag mig av hela mitt hjärta.
Vi ses Tomten. Jag vet att det är en svår julklapp att fixa. Ännu svårare att slå in den. Men snälla...du kan väl i alla fall försöka?
PS: Jag har redan fixat klapparna till ungarna...så du slipper. If I scratch your back, will you scratch mine?
Kryddstarkt
Idag ska vi till pulkabacken. Och baka pepparkakor (inte i pulkabacken då). Och försöka få till lite mat däremellan. Och handla lite. Fast först kanske vi ska försöka få på oss lite kläder, det är ju ändå vinter. Ambitionerna är höga idag vill jag lova. Speciellt som vi återigen vaknade kl 04:15. Tada! Lilla fröken Hedda har ännu inte förstått tjusningen med att sova, det är fasiken så mycket skojsigare att sitta vaken och gnälla, åla runt på golvet och bedriva allmän mammaterror för att inte riskera det förskräckliga omsomnandet. Men vänta du bara fröken Söt, vänta du...när du är 15 tänker jag stå på lur utanför din sovrumsdörr kl 04:00 prick och väcka både dig och framtida pojkvänner med en väl inövad kastrullocks-revelj. Svärmorsan from hell. För när du är tonåring fröken Söt, då är din mamma nästan pensionsmässig och vaknar av sig själv vid den tiden.
Sitter här och skriver, slänger en blick på diskbänken och blir lika förvånad varje gång att den inte röjt sig själv efter gårdagkvällens pepparkaksdegstillverkning. Vi kom på vid halv 8 på kvällen att ingefärsburken hade bedragit oss å det grövsta genom att se så där lurigt halvfull ut, så när vi skulle peppra degen fick vi oss ett näsnyp. Tomt. Skickade runt de två stora barnen bland grannarna med tiggarkepsen i hand, men ingen ingefära fanns att uppbringa. Så årets pepparkaksdeg blev ett annorlunda kryddexperiment. Man tager vad man haver. Stark som fan blev den, den gör i alla fall skäl för namnet. Vem vill ha mesiga pepparkakor?
Varför känns det 100 ggr så jobbigt att röja en diskbänk när man måste börja med att plocka ur den rena disken ur diskmaskinen? Ibland så infernaliskt jobbigt att man bara totalignorerar det Mont Blanc-inspirerade diskberget som tornar upp sig över hela köksbänken och hotar med lavinvarning. Går ut från köket en sväng, får tillfällig amnesi och blir lika överraskad igen av det horribla skitigtporslinsbakhållet nästa gång man kommer in i köket. Dum är man. "Det är lika så bra att ta reda på det på en gång!"...bläbläblä..."det finns inget dåligt väder det finns bara...."...bläbläblä...titta ut för fan! Skåda snöstormen!
Pulkabacken ja. Hur dum får man vara som lovar sånt innan man vickat persiennen? Tittar ut och möter snöstormen med blicken. Hur kan det vara tillåtet att bo i den här delen av världen? Hur ska jag krångla mig ur det här? Attans. Jag kanske kan lova dem en varsin dator när de fyller 12. Har jag tur så glömmer de bort det till dess. Undrar vad supernannyn skulle kalla en sån metod.
Sitter här och skriver, slänger en blick på diskbänken och blir lika förvånad varje gång att den inte röjt sig själv efter gårdagkvällens pepparkaksdegstillverkning. Vi kom på vid halv 8 på kvällen att ingefärsburken hade bedragit oss å det grövsta genom att se så där lurigt halvfull ut, så när vi skulle peppra degen fick vi oss ett näsnyp. Tomt. Skickade runt de två stora barnen bland grannarna med tiggarkepsen i hand, men ingen ingefära fanns att uppbringa. Så årets pepparkaksdeg blev ett annorlunda kryddexperiment. Man tager vad man haver. Stark som fan blev den, den gör i alla fall skäl för namnet. Vem vill ha mesiga pepparkakor?
Varför känns det 100 ggr så jobbigt att röja en diskbänk när man måste börja med att plocka ur den rena disken ur diskmaskinen? Ibland så infernaliskt jobbigt att man bara totalignorerar det Mont Blanc-inspirerade diskberget som tornar upp sig över hela köksbänken och hotar med lavinvarning. Går ut från köket en sväng, får tillfällig amnesi och blir lika överraskad igen av det horribla skitigtporslinsbakhållet nästa gång man kommer in i köket. Dum är man. "Det är lika så bra att ta reda på det på en gång!"...bläbläblä..."det finns inget dåligt väder det finns bara...."...bläbläblä...titta ut för fan! Skåda snöstormen!
Pulkabacken ja. Hur dum får man vara som lovar sånt innan man vickat persiennen? Tittar ut och möter snöstormen med blicken. Hur kan det vara tillåtet att bo i den här delen av världen? Hur ska jag krångla mig ur det här? Attans. Jag kanske kan lova dem en varsin dator när de fyller 12. Har jag tur så glömmer de bort det till dess. Undrar vad supernannyn skulle kalla en sån metod.
Allt är frid, mamma blid.
Får spel. Julpynt. Har tjatats om i flera dagar. Delar upp den miljard tomtar som finns mellan de tre antagonisterna, och genast börjar illvilliga och ogina blickar kastas tvärs över rummet. Gud nåde den som råkar komma i vägen för en sån blick, de spetsarna tränger in på en nanosekund. De rusar upp på sina rum, placerar ut sina byten på alla upptänkliga platser man inte ens visste existerade....illvrål efter illvrål avlöser varandra. Raider görs in på de andras rum och värdefulla föremål stjäls i lönndom. Vilda kommer ner och storgråter, Hedda har tappat en kruka i golvet som genast måste limmas.
Vilda som har en miljard fönsterdekorationer i form av stjärnor blir sur när jag försöker ge Hedda några. Beppe vrålar uppifrån och vill ha hjälp att sätta på cd-spelaren för att lyssna på julsaga, när jag väl går upp och sätter på den blir han vansinnig för han ville sätta på den SJÄLV!
När jag hämtade barnen efter dagis och fritids igår, lagom fredagstrött efter veckans dos av fabriksstäd, med riktigt fredagskänsla i sinnet och en längtan efter barngos i hjärtat....så hann vi inte mer än ut från fritids så började Vilda tjata. Tusen gånger tusen saker vill hon göra. Nu. Genast. Pronto. Helst igår redan. Men först började hon med att fråga om jag inte kunde kila ut i bilen igen, ge mig ut i trafikstockningen, åka hem till dagis (vi bor precis bredvid dagis), hämta upp de andra två, stoppa dem i bilen och åka tillbaka och hämta henne sist, sen åka tillbaka hem igen. Istället för att plocka upp henne på vägen, åka hem och parkera bilen, hämta de andra och gå hem direkt. Det var inte så hon uttryckte sig kanske, men kontentan var just den...mamma, kan du hämta de andra först? För hon ville spela klart Uno. Eller hur? Visst hjärtat, allt för dig. Nope, nein, nix, nej, njet. Sen fortsatte harangerna.
- Ska vi julpynta när vi kommer hem?
- Kan vi baka pepparkakor idag?
- Snälla mamma, kan vi gå till pulkabacken när vi kommer hem?
- Jag vill spela spel, kan vi?
- Snälla Vilda, kan vi bara få komma HEEEEEEM och landa en stund!!!!! Vi har inte ens hämtat Beppe och Hedda än!
Och i huvudet gick bildbandet med dammråttorna, tvätthögarna, leksaksbergen coh alla andra måsten som hunnit torna upp sig hemma under arbetsveckan. Den där längtan efter barngoset bara blåste all världens väg. Istället kom en längtan efter den absoluta tystnaden. Vakuumlängtan? Eller en vag önskan om att förlöpa hemmet för en dag eller två.
Snälla tomten. Ge mig ungefär 20 extratimmar per dygn. Det borde täcka upp tidshålet. Javisst ja...orken måste finnas med. Ta ett ton sådärnånting. Sen så. Sen ska jag bli världens bästaste mamma. Som sköter disk, tvätt, hämtningar, lämningar, blöjbyten, pott-träning, bad, matlagning och nattningar med ena näven och spelar spel, julpyntar, bakar, busar, tröstar, killar rygg och läser saga med den andra. Allt med ett stort leende på läpparna.
Förresten...det är nog säkrast att du slänger med ett par kraftiga hörselskydd också. Tack.
Vilda som har en miljard fönsterdekorationer i form av stjärnor blir sur när jag försöker ge Hedda några. Beppe vrålar uppifrån och vill ha hjälp att sätta på cd-spelaren för att lyssna på julsaga, när jag väl går upp och sätter på den blir han vansinnig för han ville sätta på den SJÄLV!
När jag hämtade barnen efter dagis och fritids igår, lagom fredagstrött efter veckans dos av fabriksstäd, med riktigt fredagskänsla i sinnet och en längtan efter barngos i hjärtat....så hann vi inte mer än ut från fritids så började Vilda tjata. Tusen gånger tusen saker vill hon göra. Nu. Genast. Pronto. Helst igår redan. Men först började hon med att fråga om jag inte kunde kila ut i bilen igen, ge mig ut i trafikstockningen, åka hem till dagis (vi bor precis bredvid dagis), hämta upp de andra två, stoppa dem i bilen och åka tillbaka och hämta henne sist, sen åka tillbaka hem igen. Istället för att plocka upp henne på vägen, åka hem och parkera bilen, hämta de andra och gå hem direkt. Det var inte så hon uttryckte sig kanske, men kontentan var just den...mamma, kan du hämta de andra först? För hon ville spela klart Uno. Eller hur? Visst hjärtat, allt för dig. Nope, nein, nix, nej, njet. Sen fortsatte harangerna.
- Ska vi julpynta när vi kommer hem?
- Kan vi baka pepparkakor idag?
- Snälla mamma, kan vi gå till pulkabacken när vi kommer hem?
- Jag vill spela spel, kan vi?
- Snälla Vilda, kan vi bara få komma HEEEEEEM och landa en stund!!!!! Vi har inte ens hämtat Beppe och Hedda än!
Och i huvudet gick bildbandet med dammråttorna, tvätthögarna, leksaksbergen coh alla andra måsten som hunnit torna upp sig hemma under arbetsveckan. Den där längtan efter barngoset bara blåste all världens väg. Istället kom en längtan efter den absoluta tystnaden. Vakuumlängtan? Eller en vag önskan om att förlöpa hemmet för en dag eller två.
Snälla tomten. Ge mig ungefär 20 extratimmar per dygn. Det borde täcka upp tidshålet. Javisst ja...orken måste finnas med. Ta ett ton sådärnånting. Sen så. Sen ska jag bli världens bästaste mamma. Som sköter disk, tvätt, hämtningar, lämningar, blöjbyten, pott-träning, bad, matlagning och nattningar med ena näven och spelar spel, julpyntar, bakar, busar, tröstar, killar rygg och läser saga med den andra. Allt med ett stort leende på läpparna.
Förresten...det är nog säkrast att du slänger med ett par kraftiga hörselskydd också. Tack.
Hitta staken
I morse gjorde jag det igen. Kröp ner hos Beppe (eller i min egen säng, eftersom han kommer och lägger sig i halvlek) en liten, liten stund när jag skulle väcka honom. Så mysigt. Varmt, gosigt, snusa nacke...sovvarmt barn. Alldeles stilla, alldeles gosig. Mycket bättre än så kan livet inte bli. Precis alla stunder i livet har varit värt det, för att leda fram till just detta. En nanosekund av ljuvlighet. Och så tänker jag när jag ligger där, SNÄLLA, rara, goa Gud...KAN du inte låta nåt av barnen ha lite feber så vi kan ligga och mysa hela dagen...och slippa slita upp alla, tvinga på dem kläder och overaller och mössor och vantor (Heddas ord) och packa matsäckar och gympakläder och släpa ut dem i kylan och blåsten och det kompakta mörkret!!! Sen släpper jag den tanken på 2 sekunder, för jag vet att när den där nanosekunden av ljuvlighet är över så har Hedda krupit upp i sängen hos oss, klivit på Beppe som häver upp ett tjut, Vilda skriker från övervåningen för hon hittar inga trosor och vi landar i det vanliga kaoset igen. Jag vet ju. Ljuvligheten räcker inte längre än så....så upp med alla barnen och sta till dagis, fritids och jobb. Varje, varje morgon.
Väl hemma igen hade vi bestämt oss, för tredje dan i rad, att städa undan och dra fram adventsskräpet. Vi gillar det. Allt juligt, ljusigt, mysigt. I över en vecka har jag haft ambitionen att tvinga Vilda att städa sitt skrivbord, för man ser inte längre bordet. Pappersskräp i alla former, stenar, metallbitar, böcker, ritsaker...och en påse nästan mögliga kastanjer...som jag sneglat snett på länge och väntat på att få smygslänga. Man KAN smygslänga saker för Vilda, passa på när hon är hos sin pappa. Hon märker inget. Förrän efter 3-4 veckor, då kommer frågan: Mamma, har du sett min lilla papperslapp med ett rosa kryss på/trekantiga sten/älgbajsljusstake/trasiga Pezgubbe? Neeej, svarar man då, det är säkert Hedda som har stökat på ditt rum!
I alla fall, Vilda fick, efter allehanda gråtattacker, städa rummet...och det gjorde hon med bravur...efter så mycket bråk om det. Varför inte bara göra det på en gång? Själv hann jag inte städa ett skit. Mat, disk, torka bajs på golvet, packa upp matvaror, tvätta och sortera tvätt...men VAFAN, är klockan redan halv 8, Hedda vi måste lägga dig!!!Godnattsaga för de andra två och så är klockan nu. Och jag som måste gå ut i boden och leta reda på de jävla stakarna. Jag vet var de är...längst in i hörnet, längst ner i kartongstapeln....jag kommer precis ihåg hur jag tänkte när jag ställde de just där. Att det är ett helt ÅÅÅÅÅR till nästa gång, så det gör inget att de står längst in....bakom cyklar, barnstolar, krukor, madrasser, extrasängar...buhuhu. Ut i kylan.
Det känns så förbannat frustrerande vissa dagar att inte hinna allt jag tänker göra...vi ska baka pepparkakor, jag ska fixa ungarnas paketkalender, pynta...var fan tar tiden vägen? Men så kom jag på, jag jobbar ju nu! De två sista jularna har jag ju varit föräldraledig. Och inte hann man så mycket mer då.
Så fort Vilda har somnat ska jag smyga upp och hämta den där påsen med kastanjer. Ska nog gå ut med soporna tror jag. Men inte i morgonrocken den här gången.
Och som vanligt, vid den här tiden i almanackan...ser fram emot att ha en stake i hemmet. Kulorna är också hjärtligt välkomna, när de hänger i grenen...granen.
Vispar du?
Idag har vi varit på teater. Och nu undrar jag...är det fritt fram för vem som helst att skapa en barnteaterföreställning, eller finns det inga tester? Censur? Lämplighetskoll? Kvalitetssäkring? Ok, det var väl inte det uslaste jag sett, jag menar, jag är uppvuxen med Staffan och hans strumpdockor, Vilse i pannkakan och Storpotäten. Jag har varit på botten. På min tid fick vad som helst passera. En John Blund som lät som en lättkastrerad smygbög och som kastade grus i ögonen på barn...jag menar, vad handlade DET om? Beppes godnattstund...en vuxen man iklädd nattluva, som låg i en säng och lekte med sina talande dockor. Manne....en pantomimclown som käkade fler bananer på en halvtimme än vad som förbrukades under hela inspelningen av De dimhöljda bergens gorillor...och som dessutom bodde i en klätterställning och hade extremt överdrivet ansiktsspråkuttryck.
It wasn't all bad. Vi hade också Trazan och Banarne, den mest oslagbara jullovsmorgonen genom tiderna. Olyckan. Hemliga Arne. Pulver och Nicko. Och Trolltider - en av de bästa julkalendrarna genom tiderna...jag menar, trickfilmandet på den tiden var verkligen inte att leka med....moahahaha...
Ok, det jag menar är, att även med mina dåliga referensramar kändes dagens föreställning lite udda. Tre vuxna människor, två män och en kvinna, till synes sminkade av en 3-åring med en oerhörd fäbless för rosa och turkos - skuttandes runt i fullkomligt ologiska rörelsemönster som vare sig stämde med berättelsen (vilken berättelse?) eller musiken. En av dem var lite söt att titta på när han skuttade runt, det enda som gjorde att man satt kvar...att han hade en röd puffmössa och rosa kinder drog ner det lite, men hey, vem är kräsen?
Dessutom hade de vispar i händerna när de hoppade runt, de vispade igång varandra, om man kan uttrycka det så? Nåt knepigt var det, antingen hade de inte rent mjöl i påsen, eller så var det helt enkelt inte mjöl...jag gissar på det sistnämnda. Hedda skrattade...skrockade som en liten knarrig gammal farbror....men hon är 2 år, vad vet hon? 4-åringarna var måttligt roade, tittade mest storögt och undrade vad som egentligen försiggick där på scenen. Föreställningen skulle föreställa att vara just en föreställning för 4-åringar och större barn.
Men vem vet egentligen. Hedda kanske är ett genibarn och teatern kanske egentligen var i klass med Ingmar Bergmans tidiga verk. Näe, vet ni. Den överklassade tom Bergman. För Bergman förstår jag, även om jag tycker att han suger. Men av Vispar du?....fattade jag inte ett skvatt. Den måste ha varit genialisk.
It wasn't all bad. Vi hade också Trazan och Banarne, den mest oslagbara jullovsmorgonen genom tiderna. Olyckan. Hemliga Arne. Pulver och Nicko. Och Trolltider - en av de bästa julkalendrarna genom tiderna...jag menar, trickfilmandet på den tiden var verkligen inte att leka med....moahahaha...
Ok, det jag menar är, att även med mina dåliga referensramar kändes dagens föreställning lite udda. Tre vuxna människor, två män och en kvinna, till synes sminkade av en 3-åring med en oerhörd fäbless för rosa och turkos - skuttandes runt i fullkomligt ologiska rörelsemönster som vare sig stämde med berättelsen (vilken berättelse?) eller musiken. En av dem var lite söt att titta på när han skuttade runt, det enda som gjorde att man satt kvar...att han hade en röd puffmössa och rosa kinder drog ner det lite, men hey, vem är kräsen?
Dessutom hade de vispar i händerna när de hoppade runt, de vispade igång varandra, om man kan uttrycka det så? Nåt knepigt var det, antingen hade de inte rent mjöl i påsen, eller så var det helt enkelt inte mjöl...jag gissar på det sistnämnda. Hedda skrattade...skrockade som en liten knarrig gammal farbror....men hon är 2 år, vad vet hon? 4-åringarna var måttligt roade, tittade mest storögt och undrade vad som egentligen försiggick där på scenen. Föreställningen skulle föreställa att vara just en föreställning för 4-åringar och större barn.
Men vem vet egentligen. Hedda kanske är ett genibarn och teatern kanske egentligen var i klass med Ingmar Bergmans tidiga verk. Näe, vet ni. Den överklassade tom Bergman. För Bergman förstår jag, även om jag tycker att han suger. Men av Vispar du?....fattade jag inte ett skvatt. Den måste ha varit genialisk.
Köldknäpp
Det är så ROLIGT när man är precis nybadsvarmgosig i kroppen, sitter i trosor och linne och planerar i skallen för att alldeles, alldeles strax krypa ner under täcket....och så kommer man på att man inte kört in bilen i garaget. Man blir så glad. Snabb övervägning...är det värt att ge sig ut i kylan och mörkret bara för att slippa skrapa rutor i morgon??? Då ger sig den oignorerbara stanken av bajspåse tillkänna från hallen...just ja. Soporna. Måste ut. Nästan 10 på kvällen, troligen ingen ute. Så på med ullig fleecemorgonrock (grisrosaochrödrandig), samt toppluva med guppande tofs och emblemet "bad hairday". Moget, Susanne.
Tisstassar ut i 5 minus, ner till parkering och sophus och preciiiiis just då kommer en snubbe med hund och ska naturligtvis in i sophuset....så han öppnar gentilt åt mig, tänder det skarpa lyset och ler lite snett men utan kommentarer...när jag är klar och smäller igen dörren så hänger hans nycklar kvar i dörren. Jag tar det inte som en invit utan jagar ikapp honom, flåsande, med tofsen guppande och med en ansiktsfärg lika rosa som morgonrocken. Sträcker över nycklarna, vilka emottages tacksamt.
- Åh vad snällt!
Han tyckte i alla fall att jag var snäll. Inte söt, men snäll. Pepparkaksfrossan måste ha hjälpt, jag trodde jag var förtappad för länge sen...men jag är snäll. Och så tycker jag att jag är lite söt i min fula, sköna morgonrock. På långt håll, i mörker, om man blundar. Och inte ser tofsen som vippar på skulten när jag går.
Tisstassar ut i 5 minus, ner till parkering och sophus och preciiiiis just då kommer en snubbe med hund och ska naturligtvis in i sophuset....så han öppnar gentilt åt mig, tänder det skarpa lyset och ler lite snett men utan kommentarer...när jag är klar och smäller igen dörren så hänger hans nycklar kvar i dörren. Jag tar det inte som en invit utan jagar ikapp honom, flåsande, med tofsen guppande och med en ansiktsfärg lika rosa som morgonrocken. Sträcker över nycklarna, vilka emottages tacksamt.
- Åh vad snällt!
Han tyckte i alla fall att jag var snäll. Inte söt, men snäll. Pepparkaksfrossan måste ha hjälpt, jag trodde jag var förtappad för länge sen...men jag är snäll. Och så tycker jag att jag är lite söt i min fula, sköna morgonrock. På långt håll, i mörker, om man blundar. Och inte ser tofsen som vippar på skulten när jag går.
Eggande
Så, då var man nyknipsad. Ingen mer äggdistribution på det här äggeriet. Man får reda på många nya intressanta saker efter en sterilisering. T ex att de sprutar in en massa luft i bukhålan under titthålsoperationen, som för vissa ligger kvar och skvalpar mellan organen och trycker på lungorna i flera dagar efteråt. Ingen nämnd. Lovely. Och som att de är helt kassa på intimrakning på operationsavdelningen (man tycker ju att de borde ha alla chanser att träna?)...jag har mohikanfrilla (förmodligen gör de det med flit och garvar läppen av sig medan man är sövd...vad ska vi ta för frilla idag, förslag någon? Ja för fan, kör indianen!) Passar ju ypperligt till helgen när Balkan kommer på besök, då kan vi ha internationellt rådslag och binda varandra vid totempålar kanske? Fast mohikanfrillan gör sig rätt bra till de blodiga små bandagen som nödvändigtvis ska sitta kvar en vecka och se aptitliga ut. Kan låtsas att jag är skalperad?
Inte får jag träna på måndag heller, får vackert vänta en vecka till med min återuppväckta passion. Boxning...så kul. Så svettigt. Så kvinnligt:)
Så det är lite synd om mig just nu...moahahaha...inte. Har en guldhelg i antågande. Trots tvångsrakning och ballongmagevarning. Lyllos mig. Lyllos, lyllos mig.
Inte får jag träna på måndag heller, får vackert vänta en vecka till med min återuppväckta passion. Boxning...så kul. Så svettigt. Så kvinnligt:)
Så det är lite synd om mig just nu...moahahaha...inte. Har en guldhelg i antågande. Trots tvångsrakning och ballongmagevarning. Lyllos mig. Lyllos, lyllos mig.
Lestaulangkul
Tappert försök att äta på restaurang med vildingarna idag. Det gick väl...sådär. Vi blev inte ersättningsskyldiga för något i alla fall... Vi testade kinastället här i Lindesberg, alla barnen glada när vi gick in...men herregud, man fick ju vänta 10 minuter på maten! Jisses, vad mycket som kan hända på 10 minuter. Hedda snodde Vildas servett, vilket renderade i ett kobrasnabbt utfall från Vildas håll för att återföra den försvunna skatten...och vips så rann hennes läsk över hela bordet, golvet samt Heddas mage och ben. Sen började Hedda spotta på bordet...efter en rejäl banna tittade hon bara och gjorde det ett par svängar till. Jippi, tänker man då. Jag teaterviskade lite åt sällskapet vid bordet bredvid att jag gjorde brorsan en tjänst eftersom de verkligen behövde lite avlastning från sina ouppfostrade ungar...jag ackompanjerade med seriösa huvudskakningar och ogillande klickljud med tungan...
och Hedda ackompanjerade också glatt med besticken hamrandes mot glasskivan på bordet.
Så kom maten in...vips så hade servitrisen bytt ut barnens rejäla, stadiga tallrikar mot små lättsnurrade hala saker med handtag, som tydligen var jätteroliga att skjuta iväg över bordet...och så snöt hon alla gafflar och skedar för barnen och stoppade teskedar i händerna på dem...Vilda såg rätt snopen ut. Försiktigt vinkade jag till mig servitrisen igen och bad om fler servetter och gärna ett par gafflar till.
- Uäh...är det här maskar??? (Vilda om strimlade bambuskotten)
- Vad är det HÄR??? Sniglar??? (Beppe om champinjonerna)
Jag förklarade att det enda vi hade beställt var hundkött, sen var det rätt svårt att övertyga dem om att jag bara skojade...men friterade räkorna gick hem hos alla tre i alla fall. Riset låg mestadels på golvet och bredvid tallrikarna. Det såg ut som en hel dagisavdelning hade käkat lunch vid vårt bord.
Var det värt det? Näe...inte än. Vi gör bäst i att äta hämtmat hemma i vårt eget kök ett par år till, så Hedda får mogna till sig lite.
"You will find a way to create the happines you desire" stod det i min lyckokaka. Absolut. Lätt. Jag fixar barnvakt nästa gång det är dax för restaurangbesök....
och Hedda ackompanjerade också glatt med besticken hamrandes mot glasskivan på bordet.
Så kom maten in...vips så hade servitrisen bytt ut barnens rejäla, stadiga tallrikar mot små lättsnurrade hala saker med handtag, som tydligen var jätteroliga att skjuta iväg över bordet...och så snöt hon alla gafflar och skedar för barnen och stoppade teskedar i händerna på dem...Vilda såg rätt snopen ut. Försiktigt vinkade jag till mig servitrisen igen och bad om fler servetter och gärna ett par gafflar till.
- Uäh...är det här maskar??? (Vilda om strimlade bambuskotten)
- Vad är det HÄR??? Sniglar??? (Beppe om champinjonerna)
Jag förklarade att det enda vi hade beställt var hundkött, sen var det rätt svårt att övertyga dem om att jag bara skojade...men friterade räkorna gick hem hos alla tre i alla fall. Riset låg mestadels på golvet och bredvid tallrikarna. Det såg ut som en hel dagisavdelning hade käkat lunch vid vårt bord.
Var det värt det? Näe...inte än. Vi gör bäst i att äta hämtmat hemma i vårt eget kök ett par år till, så Hedda får mogna till sig lite.
"You will find a way to create the happines you desire" stod det i min lyckokaka. Absolut. Lätt. Jag fixar barnvakt nästa gång det är dax för restaurangbesök....
Tänk. Tänk en stund.
Lyckligt lottad. Så förbannat lyckligt lottad. Frisk som en nötkärna, förutom lite småskavanker som förmodligen hör till åldern (nästan 40:S)...tre så in i helvete vackra, klipska, trygga ungar (jaja, de kan gnälla så öronen krullar sig, men det hör till)...jag är fullt kapabel att försörja dem med husrum, kläder och mat...jag har min familj att luta mig mot när det kniper eller bara för att dela ett skratt.
Inget fattas mig. Mig fattas inget.
Inget fattas mig. Mig fattas inget.
I huvudet på en fabriksstäderska
It's a jungle out there. Äta eller ätas. Att ta sig fram i gångarna på fabriken helskinnad är ingen lek, kan jag lova. Truckförarna kör som galningar och tar kurvorna på två hjul, automatiska otäcka månlandare (nåja, de ser ut som såna iaf) jagar efter en och nafsar en i hasorna. Jag tror de är som måluppsökande missiler. Men jag kör efter livsregeln störst går först, och eftersom min städvagn är jättejättejättestor så blundar jag helt enkelt och bara går. Än har jag inte blivit påkörd.
Toaletter ja. Första rundan på morgonen plöjer jag igenom 27 toaletter. På en av dem har någon tagit för vana att varje måndagmorgon kissa en sjö på toalettgolvet. Jag tror att det är ett statement...han är inte nöjd med att de gamla städerskorna byttes ut efter 30 år (jag säger han eftersom jag har svårt att visualisera en kvinna sitta på huk och kissa på ett toalettgolv), så han visar helt sonika sitt missnöje med att slå en drill på golvet. Sen hukar han säkerligen i kulisserna någonstans i närheten för att se den nya städerskan bryta ihop och ge upp sin nya arbetsplats efter trakasserierna...men det enda han fått se hittills är en städerska som torkar upp pölen, låser igen dörren till toaletten och smäller upp en skylt där det står "stängd pga av skadegörelse" och knatar iväg därifrån, visslandes och leende i mjugg. Sen håller städerskan dörren låst i en vecka. Vilken makt. Jag har en misstänkt. När jag går förbi honom brukar jag snabbt som fan dra en av mina blomsprutor, den rosa med toamedlet (jag tycker det känns som om han behöver desinficeras) och snabbt skjuta en stråle i nacken på honom. Sen knallar jag vesslelikt vidare och tittar åt ett helt annat håll.
Blomsprutorna ja. Jag har en grön och en rosa, fyllda med medel som gör att man nyser utav helskotta. Ibland när man går utan städvagnen, om man bara ska göra en snabb raid på en sylta (läs pausruta, fikarum el dyl), så tar man blomsprutorna och ett gäng trasor och kör ner i fickorna på arbetsbyxorna som redan innan hänger långt ner på höfterna. Resultatet blir att man får en lätt styltande, vaggande, hjulbent gång, från sida till sida...och att armarna står ut lite, precis som om man är på väg att dra sina revolvrar. I huvudet hör jag soundtracket till "The good, the bad and the ugly" ( http://www.youtube.com/watch?v=1hYV-JSjpyU ) medan jag går genom fabriken, mina ögon smalnar...och då känner jag mig tamejfan som Clintan himself. Det är inte dåligt för en fabriksstäderska. Jag funderar på att börja tugga tuggtobak så jag kan lägga iväg en stråle över betonggolvet för att få mer effekt, men så kommer jag på att det är ju jag som är städerskan - alltså lär jag torka upp skiten själv, så den planen lägger jag snabbt på hyllan. Till nästa gång jag går som en revolverman genom gångarna, då är jag på väg att lägga en loska igen. Måste vara en drift som kommer automatiskt med manligheten... jag vet inte hur många snusar jag plockat på golven och i duscharna i omklädningsrummen. Men till männens försvar måste jag säga att jag känner otroligt många som lyckats dressera bort just spottandet hos sina män, så jag vet att det är genomförbart...
Annars har jag byggt system kring det mesta jag gör...moppar i mönster, spolar av omklädningsrum till Mando Diao, klockar mig själv på toalettstäden för att bli mer effektiv...det är ju rena drömmen för ett kontrollfreak som jag...hur kul får man egentligen ha på jobbet;) Och tänka sig att jag får betalt för det också!
Ok. Jag erkänner. Lite konstig är jag. Men bara lite. Jag ser mig själv som fullt frisk.
Toaletter ja. Första rundan på morgonen plöjer jag igenom 27 toaletter. På en av dem har någon tagit för vana att varje måndagmorgon kissa en sjö på toalettgolvet. Jag tror att det är ett statement...han är inte nöjd med att de gamla städerskorna byttes ut efter 30 år (jag säger han eftersom jag har svårt att visualisera en kvinna sitta på huk och kissa på ett toalettgolv), så han visar helt sonika sitt missnöje med att slå en drill på golvet. Sen hukar han säkerligen i kulisserna någonstans i närheten för att se den nya städerskan bryta ihop och ge upp sin nya arbetsplats efter trakasserierna...men det enda han fått se hittills är en städerska som torkar upp pölen, låser igen dörren till toaletten och smäller upp en skylt där det står "stängd pga av skadegörelse" och knatar iväg därifrån, visslandes och leende i mjugg. Sen håller städerskan dörren låst i en vecka. Vilken makt. Jag har en misstänkt. När jag går förbi honom brukar jag snabbt som fan dra en av mina blomsprutor, den rosa med toamedlet (jag tycker det känns som om han behöver desinficeras) och snabbt skjuta en stråle i nacken på honom. Sen knallar jag vesslelikt vidare och tittar åt ett helt annat håll.
Blomsprutorna ja. Jag har en grön och en rosa, fyllda med medel som gör att man nyser utav helskotta. Ibland när man går utan städvagnen, om man bara ska göra en snabb raid på en sylta (läs pausruta, fikarum el dyl), så tar man blomsprutorna och ett gäng trasor och kör ner i fickorna på arbetsbyxorna som redan innan hänger långt ner på höfterna. Resultatet blir att man får en lätt styltande, vaggande, hjulbent gång, från sida till sida...och att armarna står ut lite, precis som om man är på väg att dra sina revolvrar. I huvudet hör jag soundtracket till "The good, the bad and the ugly" ( http://www.youtube.com/watch?v=1hYV-JSjpyU ) medan jag går genom fabriken, mina ögon smalnar...och då känner jag mig tamejfan som Clintan himself. Det är inte dåligt för en fabriksstäderska. Jag funderar på att börja tugga tuggtobak så jag kan lägga iväg en stråle över betonggolvet för att få mer effekt, men så kommer jag på att det är ju jag som är städerskan - alltså lär jag torka upp skiten själv, så den planen lägger jag snabbt på hyllan. Till nästa gång jag går som en revolverman genom gångarna, då är jag på väg att lägga en loska igen. Måste vara en drift som kommer automatiskt med manligheten... jag vet inte hur många snusar jag plockat på golven och i duscharna i omklädningsrummen. Men till männens försvar måste jag säga att jag känner otroligt många som lyckats dressera bort just spottandet hos sina män, så jag vet att det är genomförbart...
Annars har jag byggt system kring det mesta jag gör...moppar i mönster, spolar av omklädningsrum till Mando Diao, klockar mig själv på toalettstäden för att bli mer effektiv...det är ju rena drömmen för ett kontrollfreak som jag...hur kul får man egentligen ha på jobbet;) Och tänka sig att jag får betalt för det också!
Ok. Jag erkänner. Lite konstig är jag. Men bara lite. Jag ser mig själv som fullt frisk.
I´ll be back
Long time no write. Va fan, sommaren är ju snart slut! Det sa bara tjipptjopp, sen var det snart september. Fick en ledig vecka med alla tre barnen, den finaste veckan på hela sommaren...vi åkte aldrig iväg någonstans, passade på att bada nästan varje dag. En repeat av förra sommarens strandeskapader, bara med den skillnaden att Heddisen prompt skulle vara ute på det djupa med de andra hela tiden. Annars samma åsnepackning, samma tjat i bilen, fortfarande ingen fungerande AC (trots uppgradering från -91 till -96!), samma mängd sand med tillbaka hem efter avslutat förvärv. Men i år lyckades jag dock få lite bränna över hela kroppen istället för enbart axlarna...otroligt. Jag är tacksam.
Annars har vi i sommar hunnit med:
1. Heddas första getingstick
2. Heddas första fästing
3. Hälla ett par deciliter ketchup i huvudet på Vildas bästis Frida (olyckshändelse i arbetet)
4. Städa 100 toaletter och 16 omklädningsrum typ 50 ggr
5. Moppa en areal som vid det här laget måste täcka jordens yta
6. Se Österlen
7. Lära sig förstå skånska
8. Agera spätta
9. Vara helt barnledig i 3(!) dygn (eller om barnen varit mammalediga?)
10. Faktiskt läsa ut 4-5 böcker (har inte hänt på 2 år)
11. Besöka 4 olika badplatser
12. Åka och bada ensam med 4 barn och faktiskt återvända med alla barn vid liv (vid flera tillfällen, jag är storligen imponerad själv!)
Det känns som om vi börjar återvända till det som kallas liv. Tänker tillbaka på i vintras och hur sabla tungt allt kändes. Riktigt tungt. Nu jobbar jag för fullt och hinner ändå med allt hemma (nåja, det finns standard och så finns det min ostandard...). Allt betyder i stort sett mat, disk och tvätt. Då överlever vi i alla fall. Jag blir fortfarande arg och irriterad och tycker barnen är asdryga mellan varven, men hey...jag är bara människa. Det känns inte lika hemskt att snäsa för minsta lilla längre, efter en natt då Hedda vaknat och grinat 5-6 ggr för att myggbetten kliar och Beppe sprungit ut och in hos mig för att han är törstig och kissnödig om vartannat (för att slutligen krypa ner i min säng och sno allt täcke). Då får man vara arg. Och det kanske är det jag accepterat...att jag är mänsklig. Jag vränger mig inte ut och in längre...och då känns det plötsligt inte lika hemskt med gnälliga barn. Fast visst skär det i öronen emellanåt.
Hedda blir exakt samma kavata, bestämda och envisa unge som de andra två. Hon inte bara bestämmer var skåpet ska stå, hon ställer det där själv med. Hon får sin storebror att gråta stup i ett, ingen sätter sig på henne...sen är det förstås tvärtom också. På helgmornarna brukar alla tre kidsen krypa ner i min säng och stöka runt med täcken och kuddar och bygga koja. I söndags passade jag på att duscha under tiden de sysselsatte sig...det gick 2 sekunder så illvrålade Beppe, sen gick det 2 sekunder till så grät Hedda förtvivlat. Så hör jag Vilda läxa upp Beppe och förnumstigt förklara att Hedda bara är 2 år och inte fattar lika bra som dem och man får inte slå de som är mindre! Sen börjar Beppe gråta förtvivlat. När jag kastade mig blöt ur duschen för att kolla läget så fick jag läget klart för mig:
Hedda hade slagit Beppe, så då slog Beppe tillbaka. Sen, efter att ha förklarat för Beppe att man inte slår någon som är mindre, hade Vilda sonika lappat till Beppe för att han slog Hedda...var finns logiken i det? Så då snärtade jag såklart till Vilda och sa att man inte får slå någon som är mindre...moahaha...näe, det gjorde jag inte, jag lovar.
Passar på att förbereda inför julen och påbörjar min önskelista:
Snälla tomten. Jag lovar att sitta i ditt knä i minst en timme och så andra saker som jag inte kan skriva om här, om jag får det jag önskar mig i år. Och så lovar jag att lura i barnen att du finns ända tills de flyttar hemifrån. Och jag lovar att ge dig credit för minst hälften av julklapparna jag ger dem. Här kommer önskelistan:
1. En städerska
2. En städerska
3. En städerska
P.S. Jag kommer fylla på med annat under hösten, så var snäll och kolla in här lite då och då, snälla Tomten.
din Sus
Puss på er.
Annars har vi i sommar hunnit med:
1. Heddas första getingstick
2. Heddas första fästing
3. Hälla ett par deciliter ketchup i huvudet på Vildas bästis Frida (olyckshändelse i arbetet)
4. Städa 100 toaletter och 16 omklädningsrum typ 50 ggr
5. Moppa en areal som vid det här laget måste täcka jordens yta
6. Se Österlen
7. Lära sig förstå skånska
8. Agera spätta
9. Vara helt barnledig i 3(!) dygn (eller om barnen varit mammalediga?)
10. Faktiskt läsa ut 4-5 böcker (har inte hänt på 2 år)
11. Besöka 4 olika badplatser
12. Åka och bada ensam med 4 barn och faktiskt återvända med alla barn vid liv (vid flera tillfällen, jag är storligen imponerad själv!)
Det känns som om vi börjar återvända till det som kallas liv. Tänker tillbaka på i vintras och hur sabla tungt allt kändes. Riktigt tungt. Nu jobbar jag för fullt och hinner ändå med allt hemma (nåja, det finns standard och så finns det min ostandard...). Allt betyder i stort sett mat, disk och tvätt. Då överlever vi i alla fall. Jag blir fortfarande arg och irriterad och tycker barnen är asdryga mellan varven, men hey...jag är bara människa. Det känns inte lika hemskt att snäsa för minsta lilla längre, efter en natt då Hedda vaknat och grinat 5-6 ggr för att myggbetten kliar och Beppe sprungit ut och in hos mig för att han är törstig och kissnödig om vartannat (för att slutligen krypa ner i min säng och sno allt täcke). Då får man vara arg. Och det kanske är det jag accepterat...att jag är mänsklig. Jag vränger mig inte ut och in längre...och då känns det plötsligt inte lika hemskt med gnälliga barn. Fast visst skär det i öronen emellanåt.
Hedda blir exakt samma kavata, bestämda och envisa unge som de andra två. Hon inte bara bestämmer var skåpet ska stå, hon ställer det där själv med. Hon får sin storebror att gråta stup i ett, ingen sätter sig på henne...sen är det förstås tvärtom också. På helgmornarna brukar alla tre kidsen krypa ner i min säng och stöka runt med täcken och kuddar och bygga koja. I söndags passade jag på att duscha under tiden de sysselsatte sig...det gick 2 sekunder så illvrålade Beppe, sen gick det 2 sekunder till så grät Hedda förtvivlat. Så hör jag Vilda läxa upp Beppe och förnumstigt förklara att Hedda bara är 2 år och inte fattar lika bra som dem och man får inte slå de som är mindre! Sen börjar Beppe gråta förtvivlat. När jag kastade mig blöt ur duschen för att kolla läget så fick jag läget klart för mig:
Hedda hade slagit Beppe, så då slog Beppe tillbaka. Sen, efter att ha förklarat för Beppe att man inte slår någon som är mindre, hade Vilda sonika lappat till Beppe för att han slog Hedda...var finns logiken i det? Så då snärtade jag såklart till Vilda och sa att man inte får slå någon som är mindre...moahaha...näe, det gjorde jag inte, jag lovar.
Passar på att förbereda inför julen och påbörjar min önskelista:
Snälla tomten. Jag lovar att sitta i ditt knä i minst en timme och så andra saker som jag inte kan skriva om här, om jag får det jag önskar mig i år. Och så lovar jag att lura i barnen att du finns ända tills de flyttar hemifrån. Och jag lovar att ge dig credit för minst hälften av julklapparna jag ger dem. Här kommer önskelistan:
1. En städerska
2. En städerska
3. En städerska
P.S. Jag kommer fylla på med annat under hösten, så var snäll och kolla in här lite då och då, snälla Tomten.
din Sus
Puss på er.
Pausfåglar och turturduvor
Jag kommer nog ta en liten paus. Sommaren drar i mig, jobbet drar i mig, men framför allt, barnen drar i mig - med all rätt. De förtjänar en närvarande mamma, som inte svarar: mm, snart, jag kommer, ska bara skriva klart!
Och jag förtjänar att vara närvarande med mig själv med. Hamnar så lätt sittandes kvar vid datorn sent på kvällen, när barnen lagt sig. Först en lite rapport dock: jag får besök i helgen. Skånebesök. Hemma hos mig. Fan också, då räcker det inte att raka benen den här gången, nu måste jag städa också! Hähä...så najs. Så jäkla najs. Jag kan bara le. Och le lite till. Puss på er. Ha det fint.
Jag kanske skriver lite kråkfötter emellanåt. Om barnen slänger ur sig något urbota kul kanske.
Och jag förtjänar att vara närvarande med mig själv med. Hamnar så lätt sittandes kvar vid datorn sent på kvällen, när barnen lagt sig. Först en lite rapport dock: jag får besök i helgen. Skånebesök. Hemma hos mig. Fan också, då räcker det inte att raka benen den här gången, nu måste jag städa också! Hähä...så najs. Så jäkla najs. Jag kan bara le. Och le lite till. Puss på er. Ha det fint.
Jag kanske skriver lite kråkfötter emellanåt. Om barnen slänger ur sig något urbota kul kanske.
Rekreation
Ledig dag...behövs verkligen den här veckan...har slitit som en gnu på jobbet. Kroppen är inte ung längre, kan inte slita så hårt oavbrutet utan vila...inte utan att få ont lite här och där. Känner av handlederna som fan, blir av allt moppande. Sen känner jag av varenda muskel i hela kroppen, men det ska tydligen inte vara farligt, det sägs att det ska finnas något som kallas träningsvärk...pft, löjligt! Aldrig hört talas om!
Regnar idag, känns helt ok - mysa inne med barnen och passa på att komma ikapp lite hemma - tänk att det rasar så snabbt hemma, på en vecka är precis allt ogjort. Bara att ge sig på det igen, klädhögar, tvätthögar, grushögar och kaninlämningar...varför kan det aldrig nånsin dyka upp en pengahög så där oförhappandes på golvet kan man ju undra?
Vilda ska sova över hos kompis ikväll och stanna där över dan imorgon, så hon ska inte till fritids då. Det verkar som de flesta är lediga klämdagen imorgon, men vi kör på som vanligt. Behöver dock bara lämna på ett ställe imorgon bitti - underlättar lite. Annars har det flytit på kanonfint med dagislämningar o hämtningar nu -skulle någon ha sagt till mig för några år sen, innan jag hade barn (eller bara hade ett), att jag skulle få ordning på och komma iväg och lämna tre ungar på olika ställen själv varje dag, så hade jag ringt psykakuten. Då hade jag fullt upp att komma iväg själv på mornarna. Tänk att man kan fylla sitt liv med så mycket av sig själv...så avlägset nu:D.
Vilda tappade bort sina nya regnbyxor förra veckan, de var till Kvinnersta (jordbruksskola 3 mil härifrån) på utflykt med skolan och hon hade regnbyxorna med sig i ryggsäcken. När de åt matsäcken packade hon ur dem och glömde såklart att packa i dem igen. Lite purken blev jag att ingen vuxen drog en repa och kollade av bord och bänkar innan de stack hem igen - en förstaklassare kanske behöver lite hjälp att komma ihåg saker ibland. Trodde byxorna var ohjälpligt borta, bara att sätta på köpanyalistan...men så ringde mamma igår och hade varit in där och letat reda på dem efter jobbet. Tack mamma, sånt gör mig glad! Och Vilda med.
Idag är bara värme.
Regnar idag, känns helt ok - mysa inne med barnen och passa på att komma ikapp lite hemma - tänk att det rasar så snabbt hemma, på en vecka är precis allt ogjort. Bara att ge sig på det igen, klädhögar, tvätthögar, grushögar och kaninlämningar...varför kan det aldrig nånsin dyka upp en pengahög så där oförhappandes på golvet kan man ju undra?
Vilda ska sova över hos kompis ikväll och stanna där över dan imorgon, så hon ska inte till fritids då. Det verkar som de flesta är lediga klämdagen imorgon, men vi kör på som vanligt. Behöver dock bara lämna på ett ställe imorgon bitti - underlättar lite. Annars har det flytit på kanonfint med dagislämningar o hämtningar nu -skulle någon ha sagt till mig för några år sen, innan jag hade barn (eller bara hade ett), att jag skulle få ordning på och komma iväg och lämna tre ungar på olika ställen själv varje dag, så hade jag ringt psykakuten. Då hade jag fullt upp att komma iväg själv på mornarna. Tänk att man kan fylla sitt liv med så mycket av sig själv...så avlägset nu:D.
Vilda tappade bort sina nya regnbyxor förra veckan, de var till Kvinnersta (jordbruksskola 3 mil härifrån) på utflykt med skolan och hon hade regnbyxorna med sig i ryggsäcken. När de åt matsäcken packade hon ur dem och glömde såklart att packa i dem igen. Lite purken blev jag att ingen vuxen drog en repa och kollade av bord och bänkar innan de stack hem igen - en förstaklassare kanske behöver lite hjälp att komma ihåg saker ibland. Trodde byxorna var ohjälpligt borta, bara att sätta på köpanyalistan...men så ringde mamma igår och hade varit in där och letat reda på dem efter jobbet. Tack mamma, sånt gör mig glad! Och Vilda med.
Idag är bara värme.
Kläder, kläder, överallt kläder
Är det något man lär sig av att leva med 3 barn, så är det att slutligen komma till ro med att befinna sig i ett ständigt klädkaos. Jag försökte länge systematisera och effektivisera det här med kläder och förvarandet av kläder, men har äntligen gett upp. Det ligger klädhögar lite här och var, någonstans finns någon typ av tanke bakom, men den är sedan länge glömd...men jag har iaf några kategorier att bjuda på:
- Kläder som barnen de facto VILL använda, som är rena och ligger i byrå/garderob
- Kläder som barnen nästan aldrig använder som är rena och ligger i byrå/garderob och tar upp onödig plats
- Kläder som barnen egentligen har växt ur men som är favoriter och därför inte får plockas bort utan ligger i byrå/garderob och tar upp onödig plats
- Kläder som barnen har använt litegrann, som varken är rena eller smutsiga, som ligger i små högar på golvet
- Kläder som är urväxta som ska ges bort, som ligger i en kasse i garderoben och tar upp onödig plats
- Kläder som barnen ärvt, som är alldeles för stora, som ligger nerpackade i kartonger i förrådet och tar upp plats
- Reservkläder, som "bra att ha på dagis", men som av någon outgrundlig anledning hänger i hallen och tar upp plats
- Kläder som är tvättade och ligger i torktumlaren
- Kläder som är tvättade och hänger på torkställningen
- Kläder som är tvättade och vikta och ligger i en hög i fåtöljen
- Kläder som är tvättade och vikta och ligger i en hög på min säng
- Kläder som är tvättade och ligger kvar i tvättmaskinen
- Kläder som är otvättade och ligger i en hög framför tvättmaskinen
- Kläder som är smutsiga och ligger i tvättkorgen
- Kläder som är smutsiga och ligger på golvet på bra ställen att slänga ifrån sig på (under soffan, under sängen, i badrummet)
- Kläder som barnen faktiskt har på sig
- Kläder som blivit smutsiga på dagis, tagits hem men glömts kvar under barnvagnen och blir svurna över för att de skulle följt med i tvätten som precis gick igång i tvättmaskinen
- Kläder som glömts kvar i skolan/på dagis/hos kompisar/hos pappa/på okänt ställe
- Kläder som ingen vet vems dom är eller var de kommer från
Ni förstår själva. Det är bara att ge upp. Det var fan bättre förr, när man hade ETT ombyte och delade skor med brorsan.
- Kläder som barnen de facto VILL använda, som är rena och ligger i byrå/garderob
- Kläder som barnen nästan aldrig använder som är rena och ligger i byrå/garderob och tar upp onödig plats
- Kläder som barnen egentligen har växt ur men som är favoriter och därför inte får plockas bort utan ligger i byrå/garderob och tar upp onödig plats
- Kläder som barnen har använt litegrann, som varken är rena eller smutsiga, som ligger i små högar på golvet
- Kläder som är urväxta som ska ges bort, som ligger i en kasse i garderoben och tar upp onödig plats
- Kläder som barnen ärvt, som är alldeles för stora, som ligger nerpackade i kartonger i förrådet och tar upp plats
- Reservkläder, som "bra att ha på dagis", men som av någon outgrundlig anledning hänger i hallen och tar upp plats
- Kläder som är tvättade och ligger i torktumlaren
- Kläder som är tvättade och hänger på torkställningen
- Kläder som är tvättade och vikta och ligger i en hög i fåtöljen
- Kläder som är tvättade och vikta och ligger i en hög på min säng
- Kläder som är tvättade och ligger kvar i tvättmaskinen
- Kläder som är otvättade och ligger i en hög framför tvättmaskinen
- Kläder som är smutsiga och ligger i tvättkorgen
- Kläder som är smutsiga och ligger på golvet på bra ställen att slänga ifrån sig på (under soffan, under sängen, i badrummet)
- Kläder som barnen faktiskt har på sig
- Kläder som blivit smutsiga på dagis, tagits hem men glömts kvar under barnvagnen och blir svurna över för att de skulle följt med i tvätten som precis gick igång i tvättmaskinen
- Kläder som glömts kvar i skolan/på dagis/hos kompisar/hos pappa/på okänt ställe
- Kläder som ingen vet vems dom är eller var de kommer från
Ni förstår själva. Det är bara att ge upp. Det var fan bättre förr, när man hade ETT ombyte och delade skor med brorsan.
Rookie
Första schemalagda dan gjord. Fabriksstäd 5 timmar på förmiddan...intressant. Skulle tippa att jag har 60-70 toaletter att göra, varje dag...och ni kan tänka er hur toaletter inne på en fabrik ser ut...utöver detta ska ett par kontorskomplex svabbas med...på 5 timmar. Idag hade jag hjälp av ena chefen, så jag inte skulle gå bort mig helt. Dagispersonalen börjar undra när dagis stänger var Beppes och Heddas mamma tagit vägen. Men jag har fått en karta som jag går med nosen i konstant. Jag ser nog rätt rolig ut, som en turist på villovägar, fast med sprayflaska och trasa i näven istället för kamera. Samt iförd verkstadsbralla och skor med stålhätta. Och radiohörlurar...
Sen skulle jag hjälpa till att göra rent i omklädningsrummen med...duschar, toaletter, rännor...och duscharna hade olika kranlösningar från ställe till ställe. Inte mindre än tre gånger lyckades jag sätta på duschen med mig ståendes under, sista vändan med full sprut...och inga byteskläder. Jag såg ut som en dränkt katt när vi klev ut ur omklädningsrummen, alternativt tvättbjörn (mascara under ögonen, håret slickat) fick glada tillrop av av gubbarna i korridoren...HARU DUSCHAT MED KLÄDERNA PÅ??? Va? Jag? Nu förstår jag inte vad ni menar. Kändes lite halvmökigt att gå med blöt T-shirt och dyngsura verkstadsbrallor resten av tiden, fanns inget att byta med. Men det gick det med, torkade så småningom... Eftermiddagen viktes åt städ på byggvaruhandel.
I morgon kommer jag i alla fall att hitta lite bättre. Förhoppningsvis. Nu har jag mitt dagjobb. Skapliga tider med. Och röra på mig på arbetstid, kan man lugnt säga att jag får. Lönen? Njaa. Men man kan inte få allt:) Eller, jo, det kan man....men jag känner mig ok ändå just nu.
Sen skulle jag hjälpa till att göra rent i omklädningsrummen med...duschar, toaletter, rännor...och duscharna hade olika kranlösningar från ställe till ställe. Inte mindre än tre gånger lyckades jag sätta på duschen med mig ståendes under, sista vändan med full sprut...och inga byteskläder. Jag såg ut som en dränkt katt när vi klev ut ur omklädningsrummen, alternativt tvättbjörn (mascara under ögonen, håret slickat) fick glada tillrop av av gubbarna i korridoren...HARU DUSCHAT MED KLÄDERNA PÅ??? Va? Jag? Nu förstår jag inte vad ni menar. Kändes lite halvmökigt att gå med blöt T-shirt och dyngsura verkstadsbrallor resten av tiden, fanns inget att byta med. Men det gick det med, torkade så småningom... Eftermiddagen viktes åt städ på byggvaruhandel.
I morgon kommer jag i alla fall att hitta lite bättre. Förhoppningsvis. Nu har jag mitt dagjobb. Skapliga tider med. Och röra på mig på arbetstid, kan man lugnt säga att jag får. Lönen? Njaa. Men man kan inte få allt:) Eller, jo, det kan man....men jag känner mig ok ändå just nu.
Frigång!
Sista rekreationsdagen för Hedda idag. I morgon dagis. Finally, fy faen vad skönt att få komma hemifrån och jobba. Och bort från barnen en stund. Antar att de tycker detsamma, om inte ännu mer. Vi kom i alla fall ut på en långpromenad idag, igår också släpade jag med Hedda i vagnen och Beppe på ståbräda och körde svängen ner på stan (byn?) och tillbaka, med mördarbacken på hemvägen. Den tar. Och på det körde jag dubbel expresso Zumba, jag klättrade bokstavligt talat på väggarna igår, efter 4 overksamma dagar med 3 våldsamt gnälliga ungar. Ja, okej, de har varit sjuka, jag vet...man FÅR vara gnällig när man är sjuk...men Beppe har fasiken inte varit sjuk...och han var den som retade gallfeber på alla andra. Men nu är tortyren över för den här gången.
Nu trånar jag lite efter helgen som kommer....barnvakt, Stockholm...och dejt igen:) Kan det bli bättre?
Nu trånar jag lite efter helgen som kommer....barnvakt, Stockholm...och dejt igen:) Kan det bli bättre?
Förlorade värden i världen
Heddaliten blev bara sämre i natt, i morse 40 i feber, tät i bröstet, andfådd. Vällingen hon fick i sig spydde hon upp på en gång, magen var så full av nersvalt slem att det inte fanns plats för något mer. Och så hade hon den där blicken, den där långtborta, halvdöda blicken som är alla mammors mardröm. Den där blicken som får en att tro att det finns en risk att det är riktigt, riktigt allvarligt. Den där blicken som får en att börja fundera, tveksamt...om man ska våga ringa vårdcentralen. Våga, ja. För det gör man nästan inte. Man drar sig in i det längsta, för man VET att de kommer svara att det är HELT normalt att små barn har 41 graders feber i 3 veckor, att BARA de får i sig vätska (räcker med 2 ml) så klarar de sig HUR bra som helst och rosslar det är det bara bra eftersom det betyder att de får upp slemmet.
Nu är inte jag en mamma som ringer i onödan. Sist hann det bli riktigt allvarligt, då hade jag vaggat runt på lunginflammationsbebis i 3 dygn, visserligen ringt rådgivningen (det var de som sa att allt var helt normalt) ...lunginflammationsbebis som dessutom dragit på sig öroninflammation, vi varken åt eller sov vare sig hon eller jag, på 3 dygn...innan vi stod på oss och fick tid på jouren. Då blev det pådrag, in på barnkliniken, lungröntgen, antibiotika.
Så denna gång ville jag ta det säkra före det osäkra - vilket jag påtalade i telefonen - sa att jag ville att någon lyssnade på bröstet för säkerhets skull. Inga problem, vi fick tid. Kommer till vc. Blir inropade till en manlig, medelålders läkare. Stressad. Vem är det som är Hedda? frågade han och synade mig, Beppe och Hedda...öööh...han hade ju personnumret, såg Beppe och jag ut som 1,5 år eller? Talade om vem som var Hedda, genast kom följdfrågan: Och vad är felet? (hade jag vetat det hade jag väl inte behövt komma?). Så jag försökte berätta att hon varit rejält dålig året innan och att vi därför ville kolla....sen hann jag inte längre, han avbröt med: men vad är det för fel NU?. Jag gav upp, bad honom bara lyssna...vilket han gjorde raskt med kallt stetoskop, lika snabbt slet han fram otoskopet, tryckte in det oförsiktigt i öronen på en mycket sjuk, ynklig liten 1-åring som genast började storgråta, alldeles förtvivlad. Ja, den kan vara lite vass, sa läkaren...Varför är man inte extra försiktig då kan man ju undra...han slet bort den så hastigt att struten fastnade kvar i Heddas öra. Han varken hälsade på barnen eller talade om vad han skulle göra för Hedda i förväg...jag var alldeles mållös. Ser bra ut sa han, ni får gå till provtagningen och ta en snabbsänka. Allt som allt hade samtal och undersökning tagit 3 minuter. Sen när började läkarna få ackordbaserad lön?
In på provtagningen, stick i fingret, liten, sjuk Hedda grät lite mer...men klämmer ändå ur sig ett "tatt" när hon får plåstret. Då höll jag på att börja gråta. Tillbaka in till läkaren, sänkan visade bara 25, troligen virus, ni får Bricanyl för andningen. Så var det klart. Går till apoteket på sjukhuset, med stirrig Beppe och ledsen Hedda för att hämta ut Bricanylen...två, medelålders kvinnor arbetar där. En plockar upp varor i hyllorna, en plockar fram mynt i kassan, vi är helt ensamma i butiken och tar en nummerlapp. Båda damerna tittar upp på oss, fortsätter sen lugnt med det de håller på med. Hedda håller på att kräla ur vagnen, hon vill inte vara på apoteket eller sjukhuset, hon vill åka hem och fortsätta vara sjuk i lugn och ro. Jag harklar mig och frågar om vi kan hämta ut. Damen som plockar mynt tittar upp och svarar med en lätt snorkig biton att hon ska bara plocka färdigt pengarna, flyttar sig sen till andra kassan och fortsätter skramla med sina mynt. Den andra damen verkar färdig med sitt, så hon kommer äntligen fram och ger oss det vi ska ha så vi kan bege oss hemåt.
Jag är fortfarande lätt mållös. Och förbannad. Ett litet barn ska bli behandlat med respekt och ömhet, speciellt när det är sjukt...och FRAMFÖR ALLT av personal som valt att arbeta inom ett vårdande yrke, där man har ett enormt ansvar gentemot sjuka, svaga människor, som befinner sig i en fruktansvärt utsatt situation. Annars har man valt jävligt fel bana. Jag kan bara hoppas att just DEN läkaren var ett enstaka dåligt exempel. Och att just DE apoteks-damerna hade en förbaskat dålig dag. För jag har ingen lust att tro att den här världen på väg helt åt helvete - att respekt och ömhet är ord som är på väg att förlora sitt värde och sin betydelse helt när det har med sjuka människor att göra.
Nu är inte jag en mamma som ringer i onödan. Sist hann det bli riktigt allvarligt, då hade jag vaggat runt på lunginflammationsbebis i 3 dygn, visserligen ringt rådgivningen (det var de som sa att allt var helt normalt) ...lunginflammationsbebis som dessutom dragit på sig öroninflammation, vi varken åt eller sov vare sig hon eller jag, på 3 dygn...innan vi stod på oss och fick tid på jouren. Då blev det pådrag, in på barnkliniken, lungröntgen, antibiotika.
Så denna gång ville jag ta det säkra före det osäkra - vilket jag påtalade i telefonen - sa att jag ville att någon lyssnade på bröstet för säkerhets skull. Inga problem, vi fick tid. Kommer till vc. Blir inropade till en manlig, medelålders läkare. Stressad. Vem är det som är Hedda? frågade han och synade mig, Beppe och Hedda...öööh...han hade ju personnumret, såg Beppe och jag ut som 1,5 år eller? Talade om vem som var Hedda, genast kom följdfrågan: Och vad är felet? (hade jag vetat det hade jag väl inte behövt komma?). Så jag försökte berätta att hon varit rejält dålig året innan och att vi därför ville kolla....sen hann jag inte längre, han avbröt med: men vad är det för fel NU?. Jag gav upp, bad honom bara lyssna...vilket han gjorde raskt med kallt stetoskop, lika snabbt slet han fram otoskopet, tryckte in det oförsiktigt i öronen på en mycket sjuk, ynklig liten 1-åring som genast började storgråta, alldeles förtvivlad. Ja, den kan vara lite vass, sa läkaren...Varför är man inte extra försiktig då kan man ju undra...han slet bort den så hastigt att struten fastnade kvar i Heddas öra. Han varken hälsade på barnen eller talade om vad han skulle göra för Hedda i förväg...jag var alldeles mållös. Ser bra ut sa han, ni får gå till provtagningen och ta en snabbsänka. Allt som allt hade samtal och undersökning tagit 3 minuter. Sen när började läkarna få ackordbaserad lön?
In på provtagningen, stick i fingret, liten, sjuk Hedda grät lite mer...men klämmer ändå ur sig ett "tatt" när hon får plåstret. Då höll jag på att börja gråta. Tillbaka in till läkaren, sänkan visade bara 25, troligen virus, ni får Bricanyl för andningen. Så var det klart. Går till apoteket på sjukhuset, med stirrig Beppe och ledsen Hedda för att hämta ut Bricanylen...två, medelålders kvinnor arbetar där. En plockar upp varor i hyllorna, en plockar fram mynt i kassan, vi är helt ensamma i butiken och tar en nummerlapp. Båda damerna tittar upp på oss, fortsätter sen lugnt med det de håller på med. Hedda håller på att kräla ur vagnen, hon vill inte vara på apoteket eller sjukhuset, hon vill åka hem och fortsätta vara sjuk i lugn och ro. Jag harklar mig och frågar om vi kan hämta ut. Damen som plockar mynt tittar upp och svarar med en lätt snorkig biton att hon ska bara plocka färdigt pengarna, flyttar sig sen till andra kassan och fortsätter skramla med sina mynt. Den andra damen verkar färdig med sitt, så hon kommer äntligen fram och ger oss det vi ska ha så vi kan bege oss hemåt.
Jag är fortfarande lätt mållös. Och förbannad. Ett litet barn ska bli behandlat med respekt och ömhet, speciellt när det är sjukt...och FRAMFÖR ALLT av personal som valt att arbeta inom ett vårdande yrke, där man har ett enormt ansvar gentemot sjuka, svaga människor, som befinner sig i en fruktansvärt utsatt situation. Annars har man valt jävligt fel bana. Jag kan bara hoppas att just DEN läkaren var ett enstaka dåligt exempel. Och att just DE apoteks-damerna hade en förbaskat dålig dag. För jag har ingen lust att tro att den här världen på väg helt åt helvete - att respekt och ömhet är ord som är på väg att förlora sitt värde och sin betydelse helt när det har med sjuka människor att göra.
Det går troll i tänderna
Tandläkaren igår, det var första gången jag blivit utsatt för en riktigt hårdhänt jäkel. Om jag inte hade tandfickor när jag kom dit så fixade han säkert till några med sina instrument, kändes som han gick igenom munnen med en båtshake. Ska man behöva utveckla tandläkarskräck när man snart är 40, fast man gladeligen gått dit i alla år? Jag bet sönder en tand för några veckor sen. Jag har någonstans trott att mina tänder är oförstörbara, de har alltid varit fantastiskt starka. Ändå har jag ofta drömt mardrömmar om att jag tappar alla tänderna, känner hur munnen fylls, sådär som man gjorde med körsbärskärnor när man var liten, för att blåssmattra ut dem ur munnen. Varje gång jag gått till tandläkaren (olika varje gång), har jag fått höra:
- Vilka fina tänder!
Det har egentligen ingenting med utseendet att göra, de är sneda, vinda, sitter för trångt, inte speciellt vita heller -men i tandläkarens ögon har jag perfekt bett och ja: starka tänder, bara nån enstaka lagning. Och jag sköter dem, minutiöst noggrannt.
Och så nu, bara sådär...bet i en hallon/lakritsdöskalle och så knastrade det till i käften...tänkte, vad konstigt, vad var det i godiset??? Tills jag kände hur vasst det blev i munnen. En stor bit av en kindtand hade bara fallit bort. Vilken sorg....precis som om det var en symbol för begynnande förfall...ett tecken på att NU Susanne, NU börjar ålderdomen...suck. Ack ja. En påminnelse om dödligheten, att man en gång inom inte alltför många år faktiskt blir mull.
Eller så kan man ju bara se det som en sönderbiten tand. Det går ju det med. Men det var första gången tandläkaren INTE sagt "vilka fina tänder". Ett avgörande ögonblick i livet...precis som när jag helt plötsligt fick sluta visa leg på systemet för 5-6 år sen. Lets face it. Jag har blivit tant. Lika bra att beställa rullator nu, det är säkert väntetid på dem.
- Vilka fina tänder!
Det har egentligen ingenting med utseendet att göra, de är sneda, vinda, sitter för trångt, inte speciellt vita heller -men i tandläkarens ögon har jag perfekt bett och ja: starka tänder, bara nån enstaka lagning. Och jag sköter dem, minutiöst noggrannt.
Och så nu, bara sådär...bet i en hallon/lakritsdöskalle och så knastrade det till i käften...tänkte, vad konstigt, vad var det i godiset??? Tills jag kände hur vasst det blev i munnen. En stor bit av en kindtand hade bara fallit bort. Vilken sorg....precis som om det var en symbol för begynnande förfall...ett tecken på att NU Susanne, NU börjar ålderdomen...suck. Ack ja. En påminnelse om dödligheten, att man en gång inom inte alltför många år faktiskt blir mull.
Eller så kan man ju bara se det som en sönderbiten tand. Det går ju det med. Men det var första gången tandläkaren INTE sagt "vilka fina tänder". Ett avgörande ögonblick i livet...precis som när jag helt plötsligt fick sluta visa leg på systemet för 5-6 år sen. Lets face it. Jag har blivit tant. Lika bra att beställa rullator nu, det är säkert väntetid på dem.
Snabbaste sättet att tillverka konfetti
Släng in en trave serpentiner till ett gäng partysugna 8-åriga tjejer som råkar befinna sig på en lurvig, långhårig matta. Toppa med lite popcorn och chips, sätt på musik och låt dem dansa in varje liten smula och pappersbit så långt ner i mattan så man måste begagna sig av en machete för att hugga sig fram till resterna när man ska ta reda på skräpet.
Varför, å varför bryr man sig om att städa INNAN kalaset? VARFÖR lär man sig aldrig? 38 år och hopplös.
Varför, å varför bryr man sig om att städa INNAN kalaset? VARFÖR lär man sig aldrig? 38 år och hopplös.
