vallingtrasket

Får äntligen fram dammsugaren. Drar en repa på nedervåningen, det är där förfallet blivit som värst under vår sjukorgie. Alla medlemmar i hemmet stationerade i vardagsrummet med täcken, kuddar, godis, dricka, isglass - you name it - i flera dagar. Hittar mystiska pappersremsor i hallen och inser efter en stund att det är tapet. Finurligt bortpillrat alldeles vid sidan om hallspegeln. Av draghöjden att döma skulle jag gissa på mellanbarnet, men erfarenheten säger mig att inte ta något för givet. Ställer tre små ligister mot väggen (eller mot soffan rättare sagt, de sitter uppflugna där medan jag dammsuger och gallskriker hjärtligt när dammsugarröret emellanåt hoppsar till och suger fast i deras magar, under fötter, knycker filten).

- Om den som drar loss tapetremsor i hallen inte är fullt beredd att handla nya tapeter för egna pengar, så föreslår jag att den personen slutar dra sönder tapeten i fortsättningen. Vem känner sig skyldig?
- Inte jag!
- Inte jag!
- Hedda! Säger Hedda tvärsäkert och pekar på sig själv. 
- Man får inte göra så, absolut inte dra sönder tapeten!
- Nähäää...(bevekande tonläge, blicken nedfälld, lite skämsig)....pytiskt!

Jag går ut i hallen och fnissar, maskerar det smidigt med dammsugarvrålet. Och så kommer jag plötsligt ihåg hur häftigt det kändes att trycka sönder tapeterna i mitt eget rum när jag var liten. I hörnen kunde man trycka in fingrarna så tapeten liksom sprack med ett poppande ljud. Nästan som bubbelplast. Oemotståndligt. Det var alldeles nytapetserat, med vackra 70-talsblommor och jag var 5 år. Tanken får mig att le...och skämmas litegrann. Ytterst lite. Någonstans i den här knasiga världen, i det här knepiga, materialistiska, designade samhället vi har skapat, har barn koll på livets värden. Tapeter är egentligen bara ett stycke papper. Som byts ut med jämna mellanrum och inte betyder ett skvatt när man drar sitt sista andetag.