Hilarious

Jag satt i bilen häromdan. På väg genom stan, till brorsan för en söndagsfika, skulle stanna och tanka på vägen bara. Barnen, som efter mycket bråk äntligen proppats ner i sina michelinkläder, gnabbades i baksätet - förutom Hedda, som i vanlig ordning papegojskrek om att hon ville ha sin "sarier" (ett gäng plastdinosurier som det alltid blir slagsmål om i bilen) samtidigt som hon varvade med att hon hatade sin overall. Jag kikade i backspegeln. Två där. Kollade passagerarsätet bredvid mig. En där. Det blir tre. Här sitter jag. I en gammal Volvo kombi, fylld med barn i barnbilstolar samt en barnvagn lastad i bak. Jag började hysteriskt skratta. Tre ungar. Som är mina. Hade nån sagt till mig för tio år sen: - Du vet, Susanne...du kommer ha 3 ungar på heltid, alldeles på egen hand...DU ska se till att få i dem mat, se till att de har kläder, få upp dem varje dag, se till att de är säkra, sköta HEEELA kitet alldeles själv...och dessutom, DESSUTOM....är det DITT ansvar att se till att det blir bra människor av dem!

Om någon hade berättat det för mig då, för några år sen...hade jag gjort på mig direkt och sen förmodligen självantänt. Jag fortsatte hysteriskt skratta i bilen. Det är fanimej fantastiskt. Jag har inte ett. Inte två. Jag har TRE barn. Som litar på mig, dag ut och natt in, in sickness and in health, til death do us part. Och vi åker runt där i vår gamla Volvo som om vi tillsammans är den självklaraste saken i världen. 

Som en slägga i pannbenet. Jag skrattade nervöst hela vägen hem till brorsan. Och när barnen frågade vad som var så roligt, sa jag bara: - Ni! Att jag har er!

Det finns inget mer fantastiskt än det. Och inget mer skrämmande.

Ibland kan jag nästan vänta på att plötsligt, när man minst anar det - i en lekpark, på affären, på dagis, eller hemma vid vårt köksbord föralldel - så kommer en tung, bestämd hand läggas på min axel, och en barsk, myndig stämma upphäva: - Jaså du. Här står du och leker mamma! Nu gör vi så här, att vi tar och återbördar dessa barn till sina rättmätiga föräldrar, så här kan vi ju inte ha det. Man måste ju vara vuxen och uppfylla vissa kriterier för att få ha barn, eller hur? De här kan ju omöjligt vara dina. Seså, släpp nu!

Jag lovar. De ÄR mina.

Kommentarer
Postat av: Z

Hej!

Hittade hit via Maddes länk på facebook.

Din blogg är helt underbar!

Har länkat till den från min blogg om det är okej.

/Z

2011-02-22 @ 08:18:35
URL: http://annazoila.blogspot.com
Postat av: Anna P

Klockrent:)

2011-02-22 @ 11:00:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0