vallingtrasket

Ojojoj. Liten Hedda är inte så kaxig längre. Hon spyr. Och kräks. Och vomerar. Minsta lilla vattendroppe kommer upp, vill inte stanna kvar i den numera inte så runda lilla magen. Igår kväll slog febern till också, hon hängde som en sladdrig trasa i famnen. Mammahjärtat ömmar. Tidigt i morse hulkade hela litenkroppen, utan att det kom något, paniken skymtade i blicken på henne: hjälp mamma, vad händer? Det är bara att ta en liten stund i taget, pytsa en liten, liten fjuttdroppe i taget. Nog så svårt. Tror vi är uppe i 12 maskiner tvätt sen i förrgår kväll nu.

Beppe skulle börja på judo igår, barn och förälder-grupp. Han och jag skulle träna tillsammans, göra något på egen hand tillsammans, det händer i stort sett aldrig annars. Han har peppat länge, länge...han hittade till och med på att han gick på judo redan och berättade för alla på dagis. För att han så gärna ville. I tre veckor nu har han frågat varje dag:- Hur många dagar är det kvar nu? När börjar det?

Så trodde jag att det hade skitit sig, eftersom Hedda blev magsjuk. Tjejerna skulle egentligen ha följt med till judon och väntat vid sidan av. Det går ju liksom inte, med någon som är magsjuk. Jag tror inte det skulle vara så populärt. - Hoppsan! Vänta lite så ska jag torka av din träningsbag lite. Ber om ursäkt...barn! Kräks överallt!

Jag ställde in Beppe på att vi inte skulle kunna gå. Den blicken. Besvikelsen...ingen protest - vilket hade varit att föredra - utan den där uppgivna blicken. Det skär i magen, i hela mig. De har vant sig vid att det blir så - att det inte är någon idé att hoppas för mycket på något, för händer det något så är det svårt att fixa. Det är ett av det absolut värsta som ensamförälder, att inte ha några marginaler. Men så fick vi då erbjudandet från ängeln (Vildas bästa kompis mamma). Eftersom Hedda bara fortsatte kräkas trodde jag inte vi skulle komma iväg ändå: hon höll krampaktigt tag i mig när vi skulle åka, hon hade en liten stund innan kräkts ner hela mig och hela sig. Hann precis få rent och ombytt på oss båda innan det var dax att åka.

Vi kom iväg i alla fall, med svid i magen för Heddas skull (hur man än vänder sig är ändan bak). Så sladdar vi in på parkeringen vid Arenan, Beppe och jag, sena som sjutton. Hoppar ur bilen, springer in på Arenahallen, frågar efter vägen till judon. Uppför trappen och till vänster, tack så mycket. Och i trappen tar det plötsligt tvärstopp: - Jag vill inte! Jag tittar stint på min 5-årige son och börjar nästan skratta för att det är så absurt. Jag har ringt otaliga ggr för att försöka fixa platsen, han har tjatat i veckor, jag har vrängt mig ut och in för att vi ska komma iväg trots magsjuka...och så: nix. Tänker inte. Första reaktionen var att ta ungen under armen och argt stolpa ut till bilen och åka hem. Men. Jag visste att han så gärna ville egentligen. Det tar liksom bara tvärstopp för honom. Speciellt när han är riktigt peppad för något. Det blir nästan som för stort.

- Jag tänker i alla fall gå dit och titta, sa jag och fortsatte uppför trappen. Han fortsatte tjura och propsade på att åka hem. Nope, sa den elaka mamman. Jag stannar. Jag vill titta. Så han ställde sig med ansiktet mot en vägg, fortfarande iklädd varm overall och mössa, och vägrade titta. Judo är töntigt! Jaha, sa jag och fortsatte titta. Efter ett tag åkte overallen av. Efter ännu en stund kom han och satte sig bredvid mig. Men han skulle INTE titta. Så började han snegla. Och lite till. Sen började han fråga om vi inte kunde göra de där sakerna de gjorde därinne, fast hemma istället? Nope, sa elaka mamman. Man får bara göra sånt här på judon. Vi satt kvar hela passet igenom. Sen gick vi in och hälsade på tränaren, Beppe fastlimmad bakom min rygg, med näsan i stort sett i stjärtskåran. Tur jag hade byxor på mig.

Nästa gång, sa han när vi åkte hem. Nästa gång vill jag vara med. Tur, tänkte jag. För det såg verkligen kul ut. Och Beppe och jag...vi behöver verkligen göra något tillsammans. 

Och så fanns det faktiskt rätt så mycket fint att titta på där på judon. Titta får man.