Helgmys
Japp. Så har man själv kört spyvarianten. Tror kanske att moder Natur helt enkelt tänkte att allt skåpätande och stillasittande sista dagarna när barnen varit sjuka, behövde åtgärdas. Man är inte så kaxig. Efteråt. 5-6 vändor blev det under natten...och efter varje vända är man kallsvettig, darrig och väldigt, väldigt liten. På gränsen att man ligger där med pannan mot porslinsskålen med halvsmälta matbitar i näsgångarna och svetten rinnande i pannan och ropar på sin mamma. Och så kommer man på att man själv ska föreställa att vara mamman. Lite svårt att acceptera i just det läget. Och så upp i morse, urlakad och jävligt skakig...göra välling, byta blöja...Hedda och Beppe stökade runt här och tjatade till jag spände ägonen i dem och lyckades häva ur mig: Mamma. Sjuk. Inte sovit. Helt slut. Måste. Blunda. Ni. Tysta. Ok?
De fattade. Jag slumrade i nån konstig halvdvala hela förmiddagen, lyckades slänga fram lite flingor på bordet så de åtminstone inte skulle svälta. Det skulle de naturligtvis inte. Jag har sett notiser i nyheterna om 2-åringar som blivit lämnade ensamma i dagar och överlevt genom att slicka i sig droppar från vattenkranen. Och nu är ju mina betydligt större, så de dog nog inte av att ha en fullständigt utslagen mamma större delen av dagen. Som fräste så fort någon tordes pipa, gnälla eller bråka. Jag körde helt enkelt martyrgrejen: Mamma har varit uppe hela natten och kräkts och har inte sovit någonting...mamma är SJUUUUK! Kan jag få blunda åtminstone en stund??? Det är förbjudet att bråka idag, hör ni det? Ibland måste man. För att överleva. Så jag tänker vägra att ens ha dåligt samvete för att de fått skrota runt och sköta sig i stort sett på egen hand idag. Ja - de har fått mat. Lite i alla fall. Annars har de gått runt på lördagsgodiset (som lillebror barmhärtigt körde hit), youghurt och välling. Och glott på TV och spelat Wii. Hela dan.
Och hemmet fortsätter förfalla. Disken hopar sig, tvätten likaså. Dammsugaren stod i hallen och skrek för att den så gärna ville in och rota runt i vardagsrumsmattan. Men jag kickade den lite brutalt i sidan så den tystnade. I morgon. Då kanske vi kan rycka upp oss.
Vilda hade förresten 39,5 i temp ikväll. Just när jag trodde vi började friska på oss. Hon är den enda som inte kräkts, däremot klagar hon på ont i halsen och magen. Vi får se om vi kommer iväg till jobb och skola på måndag överhuvudtaget.
Det blir aldrig som man tänker. Så tänk inte.
De fattade. Jag slumrade i nån konstig halvdvala hela förmiddagen, lyckades slänga fram lite flingor på bordet så de åtminstone inte skulle svälta. Det skulle de naturligtvis inte. Jag har sett notiser i nyheterna om 2-åringar som blivit lämnade ensamma i dagar och överlevt genom att slicka i sig droppar från vattenkranen. Och nu är ju mina betydligt större, så de dog nog inte av att ha en fullständigt utslagen mamma större delen av dagen. Som fräste så fort någon tordes pipa, gnälla eller bråka. Jag körde helt enkelt martyrgrejen: Mamma har varit uppe hela natten och kräkts och har inte sovit någonting...mamma är SJUUUUK! Kan jag få blunda åtminstone en stund??? Det är förbjudet att bråka idag, hör ni det? Ibland måste man. För att överleva. Så jag tänker vägra att ens ha dåligt samvete för att de fått skrota runt och sköta sig i stort sett på egen hand idag. Ja - de har fått mat. Lite i alla fall. Annars har de gått runt på lördagsgodiset (som lillebror barmhärtigt körde hit), youghurt och välling. Och glott på TV och spelat Wii. Hela dan.
Och hemmet fortsätter förfalla. Disken hopar sig, tvätten likaså. Dammsugaren stod i hallen och skrek för att den så gärna ville in och rota runt i vardagsrumsmattan. Men jag kickade den lite brutalt i sidan så den tystnade. I morgon. Då kanske vi kan rycka upp oss.
Vilda hade förresten 39,5 i temp ikväll. Just när jag trodde vi började friska på oss. Hon är den enda som inte kräkts, däremot klagar hon på ont i halsen och magen. Vi får se om vi kommer iväg till jobb och skola på måndag överhuvudtaget.
Det blir aldrig som man tänker. Så tänk inte.
Kommentarer
Trackback
