Nappar igen
Jag har räknat ut att jag har köpt nappar till Hedda för säkert 700-800 sammanlagt. Det försvinner ett par, så köper jag på mig att ha utifall att, för jag vill inte riskera att stå utan, så försvinner det ett par till...helt enkelt för att jag inte är lika rädd om dem som man skulle ha varit om man INTE hade extra hemma. Problemet är alltså att jag köper för många, bara för att jag kan - vilket gör att det behövs köpas fler för att det slarvas bort fler...
Det kan nog appliceras på mycket här i världen. Vi människor är inte särskilt rädda om något vi har, för det finns mer! Men det finns ju inte mer hur länge som helst.
Det kan nog appliceras på mycket här i världen. Vi människor är inte särskilt rädda om något vi har, för det finns mer! Men det finns ju inte mer hur länge som helst.
På spåret
Nu är "storbarnen" iväg, det blev lite förseningar, men de kom iväg i alla fall. Tåget som barnens pappa åkte på var försenat 2 timmar, och så blev det ytterligare förseningar, så de skulle ha missat 14-tåget tillbaka till Gävle. Vi åkte ner till stationen för att hämta deras pappa - så skulle vi få åka hem igen och vänta till 16-tåget, men hur det var så stod 14-tåget och väntade när vi kom ner till stationen - som tur var hade vi redan packat i väskorna i bilen, så jag fick rycka ur barnen ur bilen, Hedda under armen, ut med enorma resväskan och ryggsäckar:
- SPRING UNGAR!!! Sprriiiiing! Skynda er!
Pappans tåg gled precis in på stationen, han hann slänga sig av, fånga upp barnen och kliva på andra tåget tillbaka så gled det iväg. Snacka om drama:D Kändes lite snopet efter, vi hann knappt säga hej då ordentligt.
Idag ska jag passa på att åka och köpa cykel till Vilda, hon fyller 8 på torsdag nästa vecka - jag kan ju inte gärna handla när hon är hemma, hon är för smart för att dribblas bort. Då är frågan bara...färg? Det hon tycker är underbart vackert ena veckan är barnsligt, löjligt, gräsligt fult nästa. Ett vågspel. Fast å andra sidan, blir hon inte glad över en ny cykel, så kanske hon inte ska ha en ny cykel helt enkelt. Då kör vi på kottar och pinnar ett tag i present istället så kanske hon ändrar sig...moahahaha.
- SPRING UNGAR!!! Sprriiiiing! Skynda er!
Pappans tåg gled precis in på stationen, han hann slänga sig av, fånga upp barnen och kliva på andra tåget tillbaka så gled det iväg. Snacka om drama:D Kändes lite snopet efter, vi hann knappt säga hej då ordentligt.
Idag ska jag passa på att åka och köpa cykel till Vilda, hon fyller 8 på torsdag nästa vecka - jag kan ju inte gärna handla när hon är hemma, hon är för smart för att dribblas bort. Då är frågan bara...färg? Det hon tycker är underbart vackert ena veckan är barnsligt, löjligt, gräsligt fult nästa. Ett vågspel. Fast å andra sidan, blir hon inte glad över en ny cykel, så kanske hon inte ska ha en ny cykel helt enkelt. Då kör vi på kottar och pinnar ett tag i present istället så kanske hon ändrar sig...moahahaha.
Vissa dagar
Vaknar till en dag då vintern har bestämt sig för att använda hela sin arsenal. 25 minus. Idag skulle man inte behöva ta ut små barn, Hedda avskyr när hon får kallt mot ansiktet, det går ju inte att skydda. Ska köra ner Vilda och Beppe till tåget vid lunch, om allt går enligt planerna, deras pappa skulle höra av sig om hur tågen går, det har ju varit inställda avgångar de sista dagarna. Har inte bestämt mig än om Hedda ska gå på dagis idag eller inte, hon har ingen feber men är fruktansvärt gnölig än, hon får nog bli hemmavid.
Vissa dagar kräver hjärtevärme mer än andra. Idag är en sådan dag. När barnen åker bort en hel vecka. Har inte vant mig riktigt ännu. Ja, det är skönt med, men hjärtat får ändå en liten smäll varje gång. Det var inte meningen. Det kan inte vara meningen. Att barn och föräldrar ska leva frånskilda som norm. Det har gått fel någonstans, med vårat sätt att leva. Det kräver av oss att vi stänger av våra hjärtan ibland.
Vissa dagar kräver hjärtevärme mer än andra. Idag är en sådan dag. När barnen åker bort en hel vecka. Har inte vant mig riktigt ännu. Ja, det är skönt med, men hjärtat får ändå en liten smäll varje gång. Det var inte meningen. Det kan inte vara meningen. Att barn och föräldrar ska leva frånskilda som norm. Det har gått fel någonstans, med vårat sätt att leva. Det kräver av oss att vi stänger av våra hjärtan ibland.
Rapport från Nordpolen
04.13....hepp! Jag förstår inte hur lilla fröken orkar, hon har inte sovit speciellt mycket sista nätterna/dagarna. Jag trodde barn sov mycket mer än vanligt när de fick feber. Idag är hon full av blekröda utslag på magen och bröstet, så förmodligen är det tredagarsfebern hon har haft. Då var den avklarad, check.
Fy hur det ser ut här hemma. Det var skinande rent för bara några dagar sen, var kommer all smuts ifrån??? Den anfaller så fort, och på alla fronter samtidigt! Vilket effektivt krigsmedel...vi skickar över 3 ungar och en kanin och begraver fienden i lort. De kan omöjligt slå tillbaka, finns inga motmedel.
Snö. Hallå, vad ÄR detta egentligen? Har vintern aldrig hört talas om lagom och måtta? Vad är det vintern försöker lära oss? Haha, jag är vintern, jag hör till naturkrafterna, ni är bara små fjuttiga människor - ni ska inte tro att ni har något att sätta emot!!! Ok, vintern, vi vet, Vi ger oss nu, hör du det? Du ÄR starkast, du ÄR störst, DU vinner. Kan du bara sluta snöa, snälla? Nog för att vi önskade oss snö, men det här börjar bli löjligt.
Kalas idag för Vilda, en av kompisarna fyller 8. Snart är det Vildas tur. Och i morgon far de ifrån mig, skruttarna, kommer hem nästa söndag igen. Livet rullar på, i allt snabbare takt känns det som. Och ändå är det alltid nu, livet. Inte i morgon, inte igår. Nu.
Fy hur det ser ut här hemma. Det var skinande rent för bara några dagar sen, var kommer all smuts ifrån??? Den anfaller så fort, och på alla fronter samtidigt! Vilket effektivt krigsmedel...vi skickar över 3 ungar och en kanin och begraver fienden i lort. De kan omöjligt slå tillbaka, finns inga motmedel.
Snö. Hallå, vad ÄR detta egentligen? Har vintern aldrig hört talas om lagom och måtta? Vad är det vintern försöker lära oss? Haha, jag är vintern, jag hör till naturkrafterna, ni är bara små fjuttiga människor - ni ska inte tro att ni har något att sätta emot!!! Ok, vintern, vi vet, Vi ger oss nu, hör du det? Du ÄR starkast, du ÄR störst, DU vinner. Kan du bara sluta snöa, snälla? Nog för att vi önskade oss snö, men det här börjar bli löjligt.
Kalas idag för Vilda, en av kompisarna fyller 8. Snart är det Vildas tur. Och i morgon far de ifrån mig, skruttarna, kommer hem nästa söndag igen. Livet rullar på, i allt snabbare takt känns det som. Och ändå är det alltid nu, livet. Inte i morgon, inte igår. Nu.
Till den som har skall varda givet.
Men jaaaaaa! Heja, vad bra allt går nu! Fick hämta hem Hedda i förrgår från dagis, hon fick feber igen - hon hostar och är snorig, men är för övrigt pigg, EXTRA pigg, för hon tänker fanimig inte sova på nätterna längre. Vaknade minst 10 gånger igår kväll och inatt. Gick upp halv 4. Igår på dan sov hon en halvtimme. Beppe vaknade 3 svängar också inatt. Plus att jag höll på att hosta sönder mig helt i natt, jag är rödprickig i skinnet i ansiktet och på hela bröstet av små, spruckna kärl. Så inalles kanske en hel timmes sömn. Inte illa pinkat.
Så bet jag sönder en kindtand igår kväll. Min stora skräck. Jag trodde mina tänder var odödliga, har som mest haft ett par småhål, har aldrig ens bedövat. Nu drömmer jag mardrömmar om att tänderna ramlar ur käften, att man spottar ut dem som ett gäng körsbärskärnor, ni vet sådär som man gjorde när man var liten, samlade på sig en hel arsenal i kinderna och sen smattrade iväg allihop som en kulspruta. Typiskt att när jag för första gången i mitt liv ska få en rejäl tandskada så ska det hända när ekonomin är som sämst.
Och allt bajs. Bajs, bajs, bajs. Hedda 5-6 ggr om dan just nu, vid de mest opassande tillfällena såklart - och så kaninskit överallt på det, hela tiden. Jag slutar snart ge dem mat. Igår stod Hedda och försökte trycka ner kaninpluttar i en sportflaska, genom det lilla hålet.
Och vädret! Jag orkar ingen mer snö nu. NÅÅÅÅÅD!!!
Men men...allt händer av en anledning, kan bara vara LITE SVÅRT ATT SE NU, LIVET! Hör du det? Kan du åtminstone ge en fingervisning?
Det finns de som har det värre. Mycket värre. Nu ska jag inte klaga mer. Jag skojade bara Livet, jag är så tacksam för prövningarna. Jag vill bara veta när du prövat klart?
Så bet jag sönder en kindtand igår kväll. Min stora skräck. Jag trodde mina tänder var odödliga, har som mest haft ett par småhål, har aldrig ens bedövat. Nu drömmer jag mardrömmar om att tänderna ramlar ur käften, att man spottar ut dem som ett gäng körsbärskärnor, ni vet sådär som man gjorde när man var liten, samlade på sig en hel arsenal i kinderna och sen smattrade iväg allihop som en kulspruta. Typiskt att när jag för första gången i mitt liv ska få en rejäl tandskada så ska det hända när ekonomin är som sämst.
Och allt bajs. Bajs, bajs, bajs. Hedda 5-6 ggr om dan just nu, vid de mest opassande tillfällena såklart - och så kaninskit överallt på det, hela tiden. Jag slutar snart ge dem mat. Igår stod Hedda och försökte trycka ner kaninpluttar i en sportflaska, genom det lilla hålet.
Och vädret! Jag orkar ingen mer snö nu. NÅÅÅÅÅD!!!
Men men...allt händer av en anledning, kan bara vara LITE SVÅRT ATT SE NU, LIVET! Hör du det? Kan du åtminstone ge en fingervisning?
Det finns de som har det värre. Mycket värre. Nu ska jag inte klaga mer. Jag skojade bara Livet, jag är så tacksam för prövningarna. Jag vill bara veta när du prövat klart?
Små längtor och stora
När man lever ensam (inte helt ensam, 3 barn märks ju:)) ploppar det ibland upp tankar om vad som är så mysigt med att vara två. Det finns mycket som är fint med att leva ensam med, men de tankarna ploppar ju inte upp eftersom man inte längtar efter dem, de blir ju liksom osynliga när man är hemmablind.
Saker jag kan längta efter emellanåt: Att få vakna till doften av nykokat kaffe - att någon faktiskt har masat sig ur sängen och satt på pannan för att ha kaffet klart när jag vaknar. Att stå och greja med något, diska, hänga tvätt...och märka att det plötsligt står en till där, i tyst kamratskap, och hjälper till. Att skratta hejdlöst åt barnen som knasar sig, och höra en person till stämma in i skrattet. Att känna en varm hand smyga sig in i min under en vinterkall utetur eller en barfotapromenad i sommarvarm sand. Saker som kan kännas små när man har dem, och stora när man inte har dem.
Vi har alla längtor. Vi drömmer oss alla bort ibland. Och ibland kan verkligheten tyckas trist, bland drömmarna. Men magin finns där. Mitt framför näsan. Man ser den bara inte alltid, ibland inte på väldigt lång tid. Ibland kan det räcka med att någon utomstående visar en på det fantastiska och magin i ens eget liv. Men ibland räcker inte det, då kanske livet ruskar om en rejält, genom att ta något ifrån en eller att någon närstående drabbas av något. Och det brukar väcka de flesta, för ett tag...men det är det som är lite sorgligt med oss människor - vi halkar så lätt tillbaka till vardagstråket och plirar närsynt omkring oss, magin är som bortblåst igen.
Guldet finns där. Det är så nära att vi inte ser det. Långt därinne i oss, på den absolut varmaste platsen. Och oj, vad det glittrar. Förmågan att se det stora i det lilla, och det gudomliga i allt som är.
Saker jag kan längta efter emellanåt: Att få vakna till doften av nykokat kaffe - att någon faktiskt har masat sig ur sängen och satt på pannan för att ha kaffet klart när jag vaknar. Att stå och greja med något, diska, hänga tvätt...och märka att det plötsligt står en till där, i tyst kamratskap, och hjälper till. Att skratta hejdlöst åt barnen som knasar sig, och höra en person till stämma in i skrattet. Att känna en varm hand smyga sig in i min under en vinterkall utetur eller en barfotapromenad i sommarvarm sand. Saker som kan kännas små när man har dem, och stora när man inte har dem.
Vi har alla längtor. Vi drömmer oss alla bort ibland. Och ibland kan verkligheten tyckas trist, bland drömmarna. Men magin finns där. Mitt framför näsan. Man ser den bara inte alltid, ibland inte på väldigt lång tid. Ibland kan det räcka med att någon utomstående visar en på det fantastiska och magin i ens eget liv. Men ibland räcker inte det, då kanske livet ruskar om en rejält, genom att ta något ifrån en eller att någon närstående drabbas av något. Och det brukar väcka de flesta, för ett tag...men det är det som är lite sorgligt med oss människor - vi halkar så lätt tillbaka till vardagstråket och plirar närsynt omkring oss, magin är som bortblåst igen.
Guldet finns där. Det är så nära att vi inte ser det. Långt därinne i oss, på den absolut varmaste platsen. Och oj, vad det glittrar. Förmågan att se det stora i det lilla, och det gudomliga i allt som är.
Snorsträngar och annat krafs
Jag har fått sån där riktigt irriterande, revbensspräckande, grannväckande skrällhosta. Natten som var bullade jag upp med kuddar i soffan, ville inte lägga mig i sovrummet och väcka Hedda. Hon har dragits med sin nattliga hosta ett par veckor nu, så hon väcker sig själv så bra ändå.
Hosta är nästan mer psykisk än fysisk, igår gick det över en timme utan en enda liten host, men så fort jag ställde mig i kön på Lidl, och började fundera på hur länge jag kunde hålla mig innan en riktig attack kom, så kom den. Och så försökte jag hålla igen den första hostningen, så att den liksom kom genom näsan istället, och ni vet ju hur det brukar bli om man dessutom är lite snorig...så där stod jag med strängar under näsan i kassakön och letade febrilt i väskan efter näsdukar, medans alla andra försökte låtsas som ingenting - dels låtsas som om de inte hörde att jag hostade så jag nästan kräktes, dels låtsas som om de inte såg mina strängar. Svenskar är ett artigt folk. Eller kanske bara ett kräsmagat släkte.
Nu har Hedda blivit lite småfebrig också, så det blir nog till att stanna hemma från dagis i morgon. Vi har klarat oss lindrigt den här vintern, vilket jag är väldigt glad för, speciellt med tanke på att Hedda gör sitt premiärår på dagis - då brukar sjukdomarna avlösa varandra. Nu hörde jag iofs att vattkoppor går, så det vore kanske lika bra att hon fick det nu. Det brukar ju bli lindrigare ju mindre man är. De andra två har redan haft, de smittade jag med flit...vilken hemsk mamma de har:O
Hosta är nästan mer psykisk än fysisk, igår gick det över en timme utan en enda liten host, men så fort jag ställde mig i kön på Lidl, och började fundera på hur länge jag kunde hålla mig innan en riktig attack kom, så kom den. Och så försökte jag hålla igen den första hostningen, så att den liksom kom genom näsan istället, och ni vet ju hur det brukar bli om man dessutom är lite snorig...så där stod jag med strängar under näsan i kassakön och letade febrilt i väskan efter näsdukar, medans alla andra försökte låtsas som ingenting - dels låtsas som om de inte hörde att jag hostade så jag nästan kräktes, dels låtsas som om de inte såg mina strängar. Svenskar är ett artigt folk. Eller kanske bara ett kräsmagat släkte.
Nu har Hedda blivit lite småfebrig också, så det blir nog till att stanna hemma från dagis i morgon. Vi har klarat oss lindrigt den här vintern, vilket jag är väldigt glad för, speciellt med tanke på att Hedda gör sitt premiärår på dagis - då brukar sjukdomarna avlösa varandra. Nu hörde jag iofs att vattkoppor går, så det vore kanske lika bra att hon fick det nu. Det brukar ju bli lindrigare ju mindre man är. De andra två har redan haft, de smittade jag med flit...vilken hemsk mamma de har:O
Pärle-mor
Skjutsat Vilda till ishallen på morgonen, varit ute en stund och nu är pärlplattefabriken i full gång (Hedda och Beppe lediga idag). Upptäckte när vi skulle dega (leka med lera) att playdoh-leran hade blivit lite styv i nacken, fick göra ny som nu står och svalnar på bänken, ivrigt väntandes på små kladdsugna fingrar. Så under tiden åkte pärlorna fram...av vilka en större mängd nu är utspridd över stora delar av köksgolvet, i icke homogeniserad färgskala. Ibland kan jag tänka att den kreativa delen av mig under de sista åren nöjt sig med att få utlopp för sin önskan att skapa, enbart genom att fantisera mönster och färgsammansättningar under tiden jag jagar alla förrymda pärlor och för tillbaka dem till pärlburken igen.
På söndag skulle barnen fara till sin pappa igen och vara där hela sportlovet, men idag damp det ner en kalasinbjudan med posten, så vi lär skjuta upp avfärden till måndag - annars blir jag nog arkebuserad. Vilda var ledsen igår redan för att hon missar cirkusskola här på sportlovet, hon vill nog helst inte mssa kalas OCKSÅ, det har hon missat tillräckligt många redan.
Snart dax för Vilda att ha kalas med, hon har bestämt discotema. Nio tjejer, glitter och glamour, discokula, Mamma Mia...och så en mamma som funderar på att visa brudarna hur RIKTIG discodans går till:). Nej, jag ska nog hålla mig i bakgrunden och nöja mig med att serva, det är Vildas show. Fast lite danssugen blir man ju!
Betraktelse på alla hjärtans dag
Igår var Hedda och jag hembjudna till storebror med familj på lunch, blev väl försedda med god mat, suveränt fika och mycket trevligt sällskap. De är en mysig familj, brorsan, hans sambo och deras tre barn - det har väl gått upp och ner för dem som för de flesta, men de kör teamarbete, de har samhörighet och de önskar varandra allt gott. Det kommer man långt på.
Jag promenerade hem med Hedda i vagnen, och på vägen genom skogen passerar man en pulkabacke. På väg från pulkabacken kom en mamma och en pappa, dragandes varsitt litet barn i pulka, de tjoade och skrattade och såg helt enkelt lyckliga ut. Kärleksfulla. Sammansvetsade. Och det kom genast ett litet, litet sting i magen. Känslan kanske inte kan namnges egentligen. Avund? Längtan? Saknad?
Inte saknad. Man kan nog inte sakna något man inte haft fullt ut, för just den där riktiga höraihopgemenskapen har jag aldrig upplevt riktigt i mina vuxna relationer, inte med pappan till mina barn heller. Det kändes mer som jag och barnen, inte på grund av honom eller på grund av mig, utan mer kombinationen kanske.
Inte längtan heller. Längtan förutsätter nog möjligheten att kunna uppnå något, ett i fjärran gripbart mål...och det har jag fullt accepterat, att jag aldrig kommer kunna dela mina barn med en annan vuxen på det sätt som bara två föräldrar kan göra.
Avund då? Nej, jag blir glad när jag ser att den där gemenskapen och kärleken faktiskt existerar, att det är människor förunnat att faktiskt kunna leva så med varandra. Det ger hopp om mänskligheten.
Jag tror det är vemod. Ett stänk vemod över att det inte blev så för oss kanske. Men ett vemod som snabbt sveper bort och istället övergår i glädje. Över gemenskapen jag och mina barn har.
Jag promenerade hem med Hedda i vagnen, och på vägen genom skogen passerar man en pulkabacke. På väg från pulkabacken kom en mamma och en pappa, dragandes varsitt litet barn i pulka, de tjoade och skrattade och såg helt enkelt lyckliga ut. Kärleksfulla. Sammansvetsade. Och det kom genast ett litet, litet sting i magen. Känslan kanske inte kan namnges egentligen. Avund? Längtan? Saknad?
Inte saknad. Man kan nog inte sakna något man inte haft fullt ut, för just den där riktiga höraihopgemenskapen har jag aldrig upplevt riktigt i mina vuxna relationer, inte med pappan till mina barn heller. Det kändes mer som jag och barnen, inte på grund av honom eller på grund av mig, utan mer kombinationen kanske.
Inte längtan heller. Längtan förutsätter nog möjligheten att kunna uppnå något, ett i fjärran gripbart mål...och det har jag fullt accepterat, att jag aldrig kommer kunna dela mina barn med en annan vuxen på det sätt som bara två föräldrar kan göra.
Avund då? Nej, jag blir glad när jag ser att den där gemenskapen och kärleken faktiskt existerar, att det är människor förunnat att faktiskt kunna leva så med varandra. Det ger hopp om mänskligheten.
Jag tror det är vemod. Ett stänk vemod över att det inte blev så för oss kanske. Men ett vemod som snabbt sveper bort och istället övergår i glädje. Över gemenskapen jag och mina barn har.
Vildaste Vilsna lilla Vilda
Zumba. Jag säger bara det. Beställde hem, packade upp dem idag och körde med ungarna, drog undan alla möbler framför TVn, smackade in introskivan i dvdspelaren...och sen jävlar...Zumba! Shake that booty! Barnen drog som en avlöning efter en kvart, men lite kul tyckte de det var i alla fall. Bara en sak - Zumba inte barfota på ett slitet parkettgolv. Tror att hälften av mina fotsulor sitter kvar i golvet...många glid- och vridmoves med fötterna...strumpor på nästa gång!
Igår sa Vilda:
- Mamma, jag önskar att jag var en KLANTSKALLE.
- Va?
- Jag önskar jag var en KLANTSKALLE, istället för en smartskalle, för då skulle det inte vara så mycket minnen och komihåg i huvet, då skulle det vara tomt och då skulle det vara mycket lättare att räkna matten! Jag VILL vara en klantskalle!
Vad svarar man på det? Ditt fina huvud är alldeles unikt och vackert och skulle du inte ha det vore du inte Vilda?
I morgon ska de till sin pappa, de blir hämtade vid 12...skönt, kan jag bara säga den här gången, det har varit en mastig vecka. Vi var till Lek & Buslandet igår...de hade jättekul, bara det att Vilda blir sur så fort hon inte får alla avanser som finns. Hon och Frida fick spela lasergame en gång (det ingår inte i inträdet utan kostar extra). Sen ville hon spela en gång till - men både jag och Fridas mamma sa ifrån...vilket resulterade i supersurhet. Som eskalerade ÄNNU mer när Beppe, som INTE hade spelat, fick spela en gång också...och när Hedda, som inte KUNDE spela lasergame, fick dra i gosedjursautomaten istället (och lyckades med konststycket att dra 2 gosedjur på en gång) - då blev det citronexplosion. Varför ska HAN och varför ska HON! Finns inget utrymme för resonemang där. Vilda ska helst ha ALLT som alla andra får oavsett vad hon fått innan. Jaja. Det går väl över...
Idag var hon stortjej. Tiderna krockade idag, Vilda slutade skolan kl 14, samtidigt hade vi BVC-tid för Hedda med läkarbesök. Ville inte boka om då det är svårt att få ny läkartid. Så jag frågade Vilda om hon kunde tänka sig att gå själv från skolan till sjukhuset. Jaaaa! Det vill hon jättegärna. När jag började prata om att hon kanske kunde få skjuts av någon sa hon bestämt nej. Hon skulle gå själv. Lite nervöst kändes det, hon fick förmaning att stanna innanför entrén, eftersom det är svårt att hitta in till BVC (vi har varit där en gång förut). BVC-besöket drog ut på tiden, så jag smet ut i halvtid för att hämta henne...och ingen Vilda i entrén. Hjälp! Kollade raskt av omgivningarna genom glasrutorna och fick se en liten, vilsen tjej med stor ryggsäck stå längre ner på uppfarten och titta lite nervöst och fundersamt mot ingången. Jag ut och hojtade, VILDA, VILDA!!! Genast kom hon springandes med lättat ansiktsuttryck. Hon hade trott att det var där man gick in, men hon kunde inte se att det stod ANGTRE någonstans, så då blev hon osäker på var hon skulle gå...lilla tufflan. Du är så fin, modig som få, vill klara allt själv...och gör det oftast också, så ofta att jag ibland glömmer att du är så liten.
Igår sa Vilda:
- Mamma, jag önskar att jag var en KLANTSKALLE.
- Va?
- Jag önskar jag var en KLANTSKALLE, istället för en smartskalle, för då skulle det inte vara så mycket minnen och komihåg i huvet, då skulle det vara tomt och då skulle det vara mycket lättare att räkna matten! Jag VILL vara en klantskalle!
Vad svarar man på det? Ditt fina huvud är alldeles unikt och vackert och skulle du inte ha det vore du inte Vilda?
I morgon ska de till sin pappa, de blir hämtade vid 12...skönt, kan jag bara säga den här gången, det har varit en mastig vecka. Vi var till Lek & Buslandet igår...de hade jättekul, bara det att Vilda blir sur så fort hon inte får alla avanser som finns. Hon och Frida fick spela lasergame en gång (det ingår inte i inträdet utan kostar extra). Sen ville hon spela en gång till - men både jag och Fridas mamma sa ifrån...vilket resulterade i supersurhet. Som eskalerade ÄNNU mer när Beppe, som INTE hade spelat, fick spela en gång också...och när Hedda, som inte KUNDE spela lasergame, fick dra i gosedjursautomaten istället (och lyckades med konststycket att dra 2 gosedjur på en gång) - då blev det citronexplosion. Varför ska HAN och varför ska HON! Finns inget utrymme för resonemang där. Vilda ska helst ha ALLT som alla andra får oavsett vad hon fått innan. Jaja. Det går väl över...
Idag var hon stortjej. Tiderna krockade idag, Vilda slutade skolan kl 14, samtidigt hade vi BVC-tid för Hedda med läkarbesök. Ville inte boka om då det är svårt att få ny läkartid. Så jag frågade Vilda om hon kunde tänka sig att gå själv från skolan till sjukhuset. Jaaaa! Det vill hon jättegärna. När jag började prata om att hon kanske kunde få skjuts av någon sa hon bestämt nej. Hon skulle gå själv. Lite nervöst kändes det, hon fick förmaning att stanna innanför entrén, eftersom det är svårt att hitta in till BVC (vi har varit där en gång förut). BVC-besöket drog ut på tiden, så jag smet ut i halvtid för att hämta henne...och ingen Vilda i entrén. Hjälp! Kollade raskt av omgivningarna genom glasrutorna och fick se en liten, vilsen tjej med stor ryggsäck stå längre ner på uppfarten och titta lite nervöst och fundersamt mot ingången. Jag ut och hojtade, VILDA, VILDA!!! Genast kom hon springandes med lättat ansiktsuttryck. Hon hade trott att det var där man gick in, men hon kunde inte se att det stod ANGTRE någonstans, så då blev hon osäker på var hon skulle gå...lilla tufflan. Du är så fin, modig som få, vill klara allt själv...och gör det oftast också, så ofta att jag ibland glömmer att du är så liten.
-112! - Hej, jo vi har en nödsituation på Lek & Buslandet...
I morse lämnade vi Vilda direkt vid ishallen, skridskor stod på schemat. Eftersom Beppe ville se hur det såg ut inuti så följde vi med in hela skocken. Vilda kan fixa att få på sig sina skridskor själv, men det fanns tio ungar till som inte kunde - så ganska snabbt fann jag mig assistera stackars gympafröken som säkert knyter 100 par skridskor i veckan....hon hade börjat få problem med vita fingrar.
Ett av barnen hade med sig sprillans nya skridskor, som inte ens var trädda, så där var det bara att börja trä i alla 100 hålen innan det ens gick att ta på skridskorna...hur tänker man som förälder då, tänker man att äh, jag hinner inte göra det här, det kan fröken göra nere i ishallen, hon som bara har 10 ungar till att hjälpa? Hallå? Förmodligen tänker man inte alls...
Ska kolla upp när de har friåkning i hallen, så Beppe får prova en riktigt stor och hal is - den lilla hemmavid är så knövlig att den är lätt för honom att hålla sig stående på, den har sandpappersstruktur. Jag är rätt sugen själv att få åka rejält.
På eftermiddan bär det av till Lek & Buslandet. Hämtar Vilda vid 13 och åker raka vägen, bästisen Frida inklusive Fridamamma Pernilla följer också med. Kul att få en vuxen fikakompis med! Vi får se om det finns något för liten Hedda att sysselsätta sig med där också, hoppas det. Jag tror att det är klätterställning för större barn...så mamma Susanne kommer antagligen krypa in och fastna någonstans, eftersom liten Hedda inte kommer nöja sig förrän hon får vara där de stora barnen hålls. Tur att en vuxen till följer med som kan ringa räddningskåren eller åtmonstone försöka hjälpa till att dra loss mig vid behov. Eller helt enkelt hämta en kopp kaffe bara, vid närmare eftertanke skulle det vara rätt skönt att sitta fast ett par timmar.
- Mamma! Jag behöver gå på toa!
- Jag sitter fast!
- Mamma! Kan du hjälpa mig med..
- Jag sitter fast!
Ljuvligt. Undrar om jag ska ta med en bok?
Ett av barnen hade med sig sprillans nya skridskor, som inte ens var trädda, så där var det bara att börja trä i alla 100 hålen innan det ens gick att ta på skridskorna...hur tänker man som förälder då, tänker man att äh, jag hinner inte göra det här, det kan fröken göra nere i ishallen, hon som bara har 10 ungar till att hjälpa? Hallå? Förmodligen tänker man inte alls...
Ska kolla upp när de har friåkning i hallen, så Beppe får prova en riktigt stor och hal is - den lilla hemmavid är så knövlig att den är lätt för honom att hålla sig stående på, den har sandpappersstruktur. Jag är rätt sugen själv att få åka rejält.
På eftermiddan bär det av till Lek & Buslandet. Hämtar Vilda vid 13 och åker raka vägen, bästisen Frida inklusive Fridamamma Pernilla följer också med. Kul att få en vuxen fikakompis med! Vi får se om det finns något för liten Hedda att sysselsätta sig med där också, hoppas det. Jag tror att det är klätterställning för större barn...så mamma Susanne kommer antagligen krypa in och fastna någonstans, eftersom liten Hedda inte kommer nöja sig förrän hon får vara där de stora barnen hålls. Tur att en vuxen till följer med som kan ringa räddningskåren eller åtmonstone försöka hjälpa till att dra loss mig vid behov. Eller helt enkelt hämta en kopp kaffe bara, vid närmare eftertanke skulle det vara rätt skönt att sitta fast ett par timmar.
- Mamma! Jag behöver gå på toa!
- Jag sitter fast!
- Mamma! Kan du hjälpa mig med..
- Jag sitter fast!
Ljuvligt. Undrar om jag ska ta med en bok?
Små, små saker.
Jag är trött. Jag är så jävla trött. Det slog mig i pannbenet som en enorm stenslägga idag på eftermiddan, när vi skjutsat Vilda med kompis till Miniorerna, som de går på varje tisdag. Det slog mig, exakt i det ögonblick som jag spände loss en trilskande och gnölig Hedda ur barnbilstolen för tredje gången idag, och kånkat henne under ena armen från garaget och hem, med matkasse i andra näven och en gråtandes Beppe hankandes efter. Gråtandes för att han absolut ville hålla hand och det fanns ingen hand att hålla i. Vilken dum, dum mamma.
Det är de små sakerna som gör det. Sliter. Som att jag idag lämnade Hedda och Beppe kvar i bilen medan jag följde Vilda och Frida in på kyrkis, det tar 3 minuter om jag går själv med dem, ska Beppe och Hedda följa med in tar det en kvart, och det blir förbannat tungt och slitsamt - spänna loss, lyfta ur, bära Hedda hela vägen, tjata på Beppe på vägen tillbaka, bära Hedda tillbaka, lyfta in i bilen och spänna fast. Så ibland får de vänta i bilen, det brukar gå bra. Men idag grät Hedda hjärtskärande när jag kom tillbaka, hon trodde jag skulle försvinna...så nästa gång kommer jag släpa igen. In och ut från skolan till bilen, två ggr om dan, släpa på ungar, skidor, skridskor, tjata. Beppe går långsamt, äter långsamt, klär sig långsamt...på dagis är han sist vid matbordet, sist ut. Här hemma tjatar jag hål i huvet på mig själv. Det är bra att äta långsamt visserligen, men frukost får inte ta en timme när man har skoltid att passa.
Små saker. Som att jag tappar och glömmer saker, får vända tillbaka, hämta. Som att jag halkade på en dold isfläck när jag hämtade Hedda på dagis idag, landade på knäna och höll på att välta hela vagnen, men lyckades få upp den i sista stund men till priset av en ryggknix. Och knäna fick sig en rejäl smäll. Små saker. Som att barnen säger blä när jag talar om vad vi ska äta. Som att jag måste jaga Beppe när jag hämtar på dagis, bli osams och skälla för att han ska ta på sig ytterkläderna. Små saker. Som att klä alla i dessa förbannade jävla vinterkläder 100 ggr om dan. Som att släpa tunga matkassar flera ggr i veckan. Som att precis ha bytt i sängarna när någon kissar på sig. Små saker. Som att tjata om läxor med Vilda, dag ut och dag in. Som att lyssna på ett bakgrundssorl av ständiga skrik, gnäll, gråt och bråk. Små saker. Som att hela tiden säga ifrån åt Beppe för att han inte kan låta Hedda vara, vilket resulterar i att hon tjuter flera gånger per timme. Små saker. Som att hur jag än gör är det alltid någon av mina tre barn som är missnöjd med läget, som klagar gnäller, grinar, skriker eller skäller.
Små, små saker. Som är små var för sig, men som sammantaget ibland känns som en stor, ogenomtränglig massa. Just för att den ständigt finns där, det finns ingen respit, ingen vila, jag måste ständigt finnas där och göra allt. Energin som faktiskt funnits ett bra tag nu är bortblåst. Jag känner mig utmattad fysiskt, det värker i kroppen och i huvudet. Jag får inte bli utmattad, jag får inte INTE orka. Just därför. För att jag inte får så är jag det. Jag är trött. Jag är så jävla trött.
Ljuva nätter
Sista veckan (lite drygt) har lilla fröken Hedda vaknat EN gång under natten, fått välling och somnat om...så har vi sovit till minst 6. Bortskämd har jag blivit. För bortskämd. För nu bestämde hon plötsligt att det var dax att rycka tillbaka mamma till verkligheten igen. Inatt ville hon plötsligt inte somna om efter vällingen vid 4, vilket kändes skitdrygt nu när man vant sig. Hon grejade, pratade, gnölade, hon fick komma över till mig, krälade runt, ställde sig upp...till slut, eter många om och men, lade hon sig ner i sin säng och kom till ro. Trodde jag. Då var det dax för nästa, Beppe kom in och dunsade ner i min säng, högljutt ropande "Mamma! Mamma!". Genast reste sig Hedda som en vippgubbe i sin säng. Så fick vi börja om.
Till slut låg vi alla tre i min säng, Beppe låg och gosade in sig bakom mig, strykandes och klappandes min arm...Hedda krälade runt och pratade, samtidigt som hon försökte stoppa sin napp i min mun. Hon prickade ögat några gånger innan hon fick in den - mysigt - en sur, vällingsalivsmakande napp intryckt i käften. Generöst. Så asgarvade hon. Satte sig i ansiktet på mig några gånger med, bara för säkerhets skull, om jag skulle ha råkat somna om. Men jag vägrade ge upp och till slut somnade även minsta yrvädret om. Hon vaknade inte ens när klockan ringde utan sov vidare till halv 8. Jag funderar på om jag skulle ta och ställa upp en videokamera en natt. Kan man titta på sen när de kommer i tonåren och man inte ens kan väcka dem med en dynamitgubbe. Fina minnen.
Till slut låg vi alla tre i min säng, Beppe låg och gosade in sig bakom mig, strykandes och klappandes min arm...Hedda krälade runt och pratade, samtidigt som hon försökte stoppa sin napp i min mun. Hon prickade ögat några gånger innan hon fick in den - mysigt - en sur, vällingsalivsmakande napp intryckt i käften. Generöst. Så asgarvade hon. Satte sig i ansiktet på mig några gånger med, bara för säkerhets skull, om jag skulle ha råkat somna om. Men jag vägrade ge upp och till slut somnade även minsta yrvädret om. Hon vaknade inte ens när klockan ringde utan sov vidare till halv 8. Jag funderar på om jag skulle ta och ställa upp en videokamera en natt. Kan man titta på sen när de kommer i tonåren och man inte ens kan väcka dem med en dynamitgubbe. Fina minnen.
Money makes the world go round?
Sista dagarna har funnits dragning åt eftertanke. Hur det gått, vad som hänt, var vi är - efter de sista två åren. Om det var rätt beslut att flytta t ex. Har inget arbete än, har en A-kassa som ger oss 6-7000 kr efter skatt i månaden, att försörja en vuxen och 3 barn på...finfin sits. Det är 3000 mindre än under föräldraledigheten, och då levde vi ändå snålt. Dessutom har vi ökat vår boendekostnad med ungefär 1500 i månaden sen innan flytten. A-kassan baseras på inkomsten sista året innan arbetslöshet - då är det inte bra att ha gått ner i tid för att man har småbarn, att ha vabbat för sjuka barn, att ha varit sjukskriven för breakdown efter att helt oväntat plötsligt stå ensam med 2 barn mitt i graviditeten med det tredje. Med andra ord...det är inte bra att bli arbetslös om man levt småbarnsliv. Eller om man levt... Rent krasst, med underhåll, barnbidrag och bostadsbidrag inräknat, så har vi en inkomst på 16-17000. Vi har utgifter för 12-13000 varje månad, då är inte mat, bensin, kläder eller andra omkostnader inräknat. Hårda bud. Hade vi bott kvar utanför Gävle hade jag haft mitt arbete kvar, som hade gett oss en dräglig ekonomisk sits - även om jag fått jobba kvällar och helger.
Men. Men. Pengar är inte allt. Och HADE vi bott kvar, hade jag inte kommit så långt som jag kommit idag. Vi hade haft en jämmerlig tillvaro. Jag hade trampat ner mig i bitterträsket, där den frätande syran snart hade ätit upp alla mjukdelar på mig och lämnat bara hårda knotor och senor kvar. Mina barn hade haft en mycket, mycket sämre mamma än de har idag. Jag har en tro på att resten löser sig. Vi har tak över huvudet och vi har mat på bordet, kläder på kroppen - och vi är tillsammans, i vått och torrt, i nöd och lust, i pussar och tjuvnyp, i tårar och skratt. Vi kunde ha det mycket sämre. Vi har det gott.
Men. Men. Pengar är inte allt. Och HADE vi bott kvar, hade jag inte kommit så långt som jag kommit idag. Vi hade haft en jämmerlig tillvaro. Jag hade trampat ner mig i bitterträsket, där den frätande syran snart hade ätit upp alla mjukdelar på mig och lämnat bara hårda knotor och senor kvar. Mina barn hade haft en mycket, mycket sämre mamma än de har idag. Jag har en tro på att resten löser sig. Vi har tak över huvudet och vi har mat på bordet, kläder på kroppen - och vi är tillsammans, i vått och torrt, i nöd och lust, i pussar och tjuvnyp, i tårar och skratt. Vi kunde ha det mycket sämre. Vi har det gott.
Med skenor på fötterna och silversked i munnen
Fin dag idag. Hemma hos lillebror en sväng på förmiddagen, hämtade Vilda på vägen hem, sen har vi bara varit hemma och grejat, städat lite, tvättat lite. Sent på eftermiddan gick vi ut, Vilda och Beppe åkte skridskor på vår pyttelilla spolade plan (4x3m?) här på gården. Vilda är duktig på griller, hon är en fysisk tjej över huvud taget. Kvick som en liten vessla, en fisk i vattnet, klättrar som en apa. Jag vet inte hur många gånger jag blev hämtad av andra barn på förra stället vi bodde, eftersom Vilda klättrat in i buskage, högt upp i träd och fastnat, så jag fick plocka ner henne. Hon är lite farlig, har en lätt släng av hybris - det gäller i vattnet med. Det enda hon är försiktig med är cykeln, den är hon inte lika hemma med - den är ju inte en förlängning av kroppen utan mer ett redskap.
Beppe imponerade stort med - han testade att åka ett par gånger förra året, dvs jag åkte krumryggad och höll i honom för att han inte skulle rasa ihop i en liten hög på isen, samtidigt som jag försökte få med mig en barnvagn med en gallskrikande Hedda (hon hatade att åka vagn då, men tordes inte direkt ha henne i bärsele när jag hade skenor på fötterna och is under...). Nu gick det mycket bättre, han stod lull helt själv, lyckades kasa sig framåt och tog sig t o m upp själv när han ramlade. Kul! Hedda blev grymt avundsjuk och skulle prompt hasa sig fram på isen hon med, pulka dög inte alls. Hon vill så mycket och behärskar så lite. Det är inte det lättaste att ta sig fram i snö som når en till bröstet, speciellt inte om man är inpackad i en bolstrad overall som gör att kroppsuppfattningen helt förändras. Balansen är inte den mest utvecklade heller, men hon är envis som synden. Som sin storasyster och lite till. Det är rätt. Jag ska bara ha. Jag behöver få igen lite från när jag var liten, eller hur mamma?:)
Jag har börjat fundera på att plugga igen. Beteendevetare eller socionom till hösten. Söka ska jag göra i alla fall. Vill ha lite fler dimensioner och lite nya vyer. Vi får se vad livet serverar. Hoppas det blir på silversked! Hähä...som om.
Beppe imponerade stort med - han testade att åka ett par gånger förra året, dvs jag åkte krumryggad och höll i honom för att han inte skulle rasa ihop i en liten hög på isen, samtidigt som jag försökte få med mig en barnvagn med en gallskrikande Hedda (hon hatade att åka vagn då, men tordes inte direkt ha henne i bärsele när jag hade skenor på fötterna och is under...). Nu gick det mycket bättre, han stod lull helt själv, lyckades kasa sig framåt och tog sig t o m upp själv när han ramlade. Kul! Hedda blev grymt avundsjuk och skulle prompt hasa sig fram på isen hon med, pulka dög inte alls. Hon vill så mycket och behärskar så lite. Det är inte det lättaste att ta sig fram i snö som når en till bröstet, speciellt inte om man är inpackad i en bolstrad overall som gör att kroppsuppfattningen helt förändras. Balansen är inte den mest utvecklade heller, men hon är envis som synden. Som sin storasyster och lite till. Det är rätt. Jag ska bara ha. Jag behöver få igen lite från när jag var liten, eller hur mamma?:)
Jag har börjat fundera på att plugga igen. Beteendevetare eller socionom till hösten. Söka ska jag göra i alla fall. Vill ha lite fler dimensioner och lite nya vyer. Vi får se vad livet serverar. Hoppas det blir på silversked! Hähä...som om.
Fortsättning på pussföljetången
Vid hämtning på dagis:
- Vet du mamma, Klara luktar blomma!
- Fick du din andra puss idag då?
- Näe, tjejerna jagade inte oss idag..
- Men varför jagade inte ni dem istället då?
Beppe tittar på mig som att jag inte har riktigt alla fåren hemma, svarar sen:
- För att det är ju tjejerna som ska jag killarna såklart!
Attans. Jag har missuppfattat hela grejen.
Ettagluttare för en dag
Idag var jag med Vilda i skolan. Har lovat länge, och nu kändes det som det var dax. Jag är så rädd om de futtiga timmar jag har när alla barn är borta, det handlar om ungefär 12 timmar i veckan...då ska jag hinna med att kolla upp och söka jobb, gärna sköta storhandling för att slippa släpa på alla barnen på affären...och förhoppningsvis hämta lite extra kraft. Idag var jag alltså med i skolan. Skitroligt! Vi hade gympa direkt på morgonen, så jag plockade med mig gympadojor. Vilda tittade misstänksamt.
- Varför ska du ha med dig skorna?
- Vi har ju gympa.
- Men...mammorna brukar sitta på bänken.
- Hm. Papporna också?
- Papporna brukar inte vara med i skolan.
- Nehej. Men jag struntar i hur de andra mammorna gör. Det är inget kul att sitta på bänken, jag vill vara med.
- Men du måste fråga Anna-Maria först! (Vilda såg rätt nöjd ut)
Anna-Maria är gympaläraren, kanonbra sådan - ordning och reda, alla har sina platser i omklädningsrummet, alla får vika sina kläder och lägga ordentligt på sin plats, så samling i ring på golvet. Jag FICK vara med. Tur, för det var skeppsbrott idag. Alla redskap och mattor ut på golvet, sen en pirat som jagade medan alla andra klättrade i rep, på bänkar, ribbstolar, plintar. Trillade man i vattnet åkte man i fängelsehålan, blev man tagen åkte man också i fängelsehålan. Det var riktigt roligt och gick alldeles för fort.
Sen hade vi fruktstund, rast och slutligen matte. Klockan och räkna på egen hand i räkneboken. I Vildas klass är de 16 barn på en fröken, en lagom stor klass. Ändå har fröken Gunett fullt sjå att hinna hjälpa de som vill ha hjälp, så är man med som extraförälder i klassen får man gärna bistå, istället för att bara sitta och glo. Då har de det ändå förspänt, för i andra klasser är de 24-25 elever på en lärare. Så mycket tid som går till spillo, när barnen måste vänta länge och inte kommer vidare utan hjälp. Många av dem tappar koncentrationen och lusten att arbeta, när de egentligen VILL jobba vidare, men måste vänta.
Tänk om man kunde få vara med sina barn ofta i skolan, vilken koll man skulle få, och vilken trygghet för både lärare och barn. De andra eleverna accepterade hjälp av mig med utan knussel, de var nöjda med att det var en vuxen. Kanske skulle vara något att införa, skolpeng utanpå föräldrapenningen, 10 dagar per år. Tror det skulle löna sig i längden.
- Varför ska du ha med dig skorna?
- Vi har ju gympa.
- Men...mammorna brukar sitta på bänken.
- Hm. Papporna också?
- Papporna brukar inte vara med i skolan.
- Nehej. Men jag struntar i hur de andra mammorna gör. Det är inget kul att sitta på bänken, jag vill vara med.
- Men du måste fråga Anna-Maria först! (Vilda såg rätt nöjd ut)
Anna-Maria är gympaläraren, kanonbra sådan - ordning och reda, alla har sina platser i omklädningsrummet, alla får vika sina kläder och lägga ordentligt på sin plats, så samling i ring på golvet. Jag FICK vara med. Tur, för det var skeppsbrott idag. Alla redskap och mattor ut på golvet, sen en pirat som jagade medan alla andra klättrade i rep, på bänkar, ribbstolar, plintar. Trillade man i vattnet åkte man i fängelsehålan, blev man tagen åkte man också i fängelsehålan. Det var riktigt roligt och gick alldeles för fort.
Sen hade vi fruktstund, rast och slutligen matte. Klockan och räkna på egen hand i räkneboken. I Vildas klass är de 16 barn på en fröken, en lagom stor klass. Ändå har fröken Gunett fullt sjå att hinna hjälpa de som vill ha hjälp, så är man med som extraförälder i klassen får man gärna bistå, istället för att bara sitta och glo. Då har de det ändå förspänt, för i andra klasser är de 24-25 elever på en lärare. Så mycket tid som går till spillo, när barnen måste vänta länge och inte kommer vidare utan hjälp. Många av dem tappar koncentrationen och lusten att arbeta, när de egentligen VILL jobba vidare, men måste vänta.
Tänk om man kunde få vara med sina barn ofta i skolan, vilken koll man skulle få, och vilken trygghet för både lärare och barn. De andra eleverna accepterade hjälp av mig med utan knussel, de var nöjda med att det var en vuxen. Kanske skulle vara något att införa, skolpeng utanpå föräldrapenningen, 10 dagar per år. Tror det skulle löna sig i längden.
Det är inte torrt när det är vått
Vilda är sur på mig för att hennes stövlar inte har torkat än. Jag måste ha glömt bort att det var JAG som kissade i dem...kanske måste kolla upp mina minnesluckor, kan ju vara något allvarligt!
Pussas är guld
Pussade på Beppe idag, när vi satt vid bordet och åt mellis. Han kluckar och fnittrar och hukar...han tycker det är så gött att bli pussad. Mittemot satt en kompis som går i Vildas klass, men som brukar leka med Beppe ibland. Han tog sällskap med oss hem från skolan idag, och när vi gick förbi ett kyssandes tonårspar så utbrast han:
- Fy vad äckligt!
Det är alltså vad en 7-årig kille tycker om pussas, man riktigt såg hur avskyvärd blotta tanken var. Trots detta, säger Beppe, utan att skämmas det minsta, att han tycker det är mysigt att pussas. Inför sin 3 år äldre kompis. You go, boy!
När jag frågade Beppe om Klaras (dagiskompisen som pussade på honom igår) pussar var godare, tittade han plirigt på mig, strålade med hela ansiktet och sa:
- Jaaa. Hon smakade karamell. Hennes pussar smakade som guld! Jag ska säga det till henne i morgon. Men min andra puss vill jag ha av Rebecka.
Aaaaah. Han vet hur en slipsten ska dras. Mammas pojke.
- Fy vad äckligt!
Det är alltså vad en 7-årig kille tycker om pussas, man riktigt såg hur avskyvärd blotta tanken var. Trots detta, säger Beppe, utan att skämmas det minsta, att han tycker det är mysigt att pussas. Inför sin 3 år äldre kompis. You go, boy!
När jag frågade Beppe om Klaras (dagiskompisen som pussade på honom igår) pussar var godare, tittade han plirigt på mig, strålade med hela ansiktet och sa:
- Jaaa. Hon smakade karamell. Hennes pussar smakade som guld! Jag ska säga det till henne i morgon. Men min andra puss vill jag ha av Rebecka.
Aaaaah. Han vet hur en slipsten ska dras. Mammas pojke.
Ur en 4-årings perspektiv
Snöoväder idag. Hedda och Beppe lediga, vi pulsade ut till bilen i morse för att skjutsa Vilda, plockade med oss ett grannbarn på vägen. Framme vid skolan var det inte plogat, blev tvungen att köra in till vägkanten i värsta drivan för att få plats någonstans. Plocka ut alla barn, pulsa med overallstinn Hedda på armen (som en Belgian Blue - Hedda alltså, inte armen), för att följa Vilda in. Direkt vi klev ur bilen blev det FEL, FEL, FEL! Jag råkade öppna dörren åt Beppe! HUR kan en mamma vara så DUM!!! Sen skulle han narurligtvis klättra i varenda snödriva på väg in, det tar ungefär en kvart att gå 50 meter - tålamodet tryter i takt med att Hedda känns tyngre och tyngre där på armen, och ju mer visarna tickar mot skoldags. Väl framme vid skolentrén, böjer jag mig ner och borstar av Beppes stövlar med handen. Han tittar på mig som om jag inte är riktigt klok, samlar demonstrativt ihop all snö runtomkring, och trycker fast den i omgångar, så gott det går på stövlarna. Ger mig ett sista blängande ögonkast, snörper på munnen och borstar av snön själv. Det tar inalles minst 5 minuter, jag står fortfarande med Hedda på armen och håller upp den snortunga skolporten. Gaaah!
Tänk om vi alla skulle ta och bete oss som 4-åringar ett tag. Så befriande. I en samborelation till exempel: partnern har städat när vi kommer hem. - Men det där skulle ju JAG göra! River fram dammsugaren, ut med påsen, häller ut allt skit på golvet och dammsuger demonstrativt. Fast ibland är det ju nästan så det går till...när man i smyg gör om det partnern gjort för att det inte var gjort på rätt sätt...eller? Det kanske helt enkelt bara är så att 4-åringar är mer raka och ärliga, för att de inte hunnit lära sig spelreglerna. Undrar vad som är att föredra?
När vi kom ut till bilen igen, så kom vi naturligtvis inte loss. Volvo 740 kombi är bra på otroligt många sätt, men den är helt värdelös i snödrivor. Fram med spaden och försökte få till det. Igen. Igen. Igen. Näe, vi satt fast. Då knackar det en liten tant på rutan och frågar om hon ska putta på. Snälla, rara, tanten. Vips, kom vi loss. Stålmormor. Tack fina du!
Tänk om vi alla skulle ta och bete oss som 4-åringar ett tag. Så befriande. I en samborelation till exempel: partnern har städat när vi kommer hem. - Men det där skulle ju JAG göra! River fram dammsugaren, ut med påsen, häller ut allt skit på golvet och dammsuger demonstrativt. Fast ibland är det ju nästan så det går till...när man i smyg gör om det partnern gjort för att det inte var gjort på rätt sätt...eller? Det kanske helt enkelt bara är så att 4-åringar är mer raka och ärliga, för att de inte hunnit lära sig spelreglerna. Undrar vad som är att föredra?
När vi kom ut till bilen igen, så kom vi naturligtvis inte loss. Volvo 740 kombi är bra på otroligt många sätt, men den är helt värdelös i snödrivor. Fram med spaden och försökte få till det. Igen. Igen. Igen. Näe, vi satt fast. Då knackar det en liten tant på rutan och frågar om hon ska putta på. Snälla, rara, tanten. Vips, kom vi loss. Stålmormor. Tack fina du!
Första kyssen
Idag när vi kommit hem från dagis, tittade Beppe pillemariskt på mig och kläcker:
- Vet du mamma, idag fick jag min första kyss!
Och så fnittrade han lite och det riktigt lyste i ögonen på honom. VA??? hade jag lust att utropa, du är bara 4 år, hjääälp! Du ska ju gifta dig med MIG när du blir stor! Istället sa jag:
- Hur kändes det då?
- Skönt. Jag fick den här (pekade på kinden). Av Klara.
- Vad mysigt!
- Ja. Det var två till tjejer som försökte pussa mig, men de hann inte, jag smet. Men du mamma.
- Ja?
- I morgon måste jag få min andra kyss!
Det är så jäkla underbart. Sååå underbart. Att vara med om detta. Och kvinnor - passa er! Beppe är en supercharmig brudmagnet. Måste bara se till bara att lära honom hur en riktig man behandlar kvinnor. Han har ju inte så många andra schyssta förebilder att ta efter...moahahahaha...
Kommer ihåg min första kyss med. Men jag hade hunnit bli 13, innan det blev en tungkyss. Utomhus, vinter, kalla näsor, mycket saliv...och så fick jag en snömula innanför jackan på ryggen som finfin avslutning. Romantiskt. Tack Peo. Jag funderar forfarande på bästa hämnden...
- Vet du mamma, idag fick jag min första kyss!
Och så fnittrade han lite och det riktigt lyste i ögonen på honom. VA??? hade jag lust att utropa, du är bara 4 år, hjääälp! Du ska ju gifta dig med MIG när du blir stor! Istället sa jag:
- Hur kändes det då?
- Skönt. Jag fick den här (pekade på kinden). Av Klara.
- Vad mysigt!
- Ja. Det var två till tjejer som försökte pussa mig, men de hann inte, jag smet. Men du mamma.
- Ja?
- I morgon måste jag få min andra kyss!
Det är så jäkla underbart. Sååå underbart. Att vara med om detta. Och kvinnor - passa er! Beppe är en supercharmig brudmagnet. Måste bara se till bara att lära honom hur en riktig man behandlar kvinnor. Han har ju inte så många andra schyssta förebilder att ta efter...moahahahaha...
Kommer ihåg min första kyss med. Men jag hade hunnit bli 13, innan det blev en tungkyss. Utomhus, vinter, kalla näsor, mycket saliv...och så fick jag en snömula innanför jackan på ryggen som finfin avslutning. Romantiskt. Tack Peo. Jag funderar forfarande på bästa hämnden...
Kissebyxor och dumpningar.
Tjohooo, vilken guldmorgon! Not. Började skitbra, kom överens med Beppe igår kväll att vi inte skulle bråka idag, vi tummade, pekfingrade, lillfingrade, näsade och pussade på att vi skulle hjälpas åt. Och se...det hjälpte! Idag i alla fall. Vi kom iväg helt utan bråk till dagis. Vilda väntade utanför på mig när jag lämnade de andra två, vi skulle vidare till skolan sen. Lite tight om tid, lämnar de små 8.15 (vilket i praktiken innebär att de är avklädda och klara 8:30), sen hämta bilen och fort som 17 till skolan, Vilda börjar 8.40. När jag kom ut från dagis, står Vilda och ser alldeles olycklig ut.
- Mamma, jag har kissat på mig!
Nääää. Varför nu? Jaja, skyndar oss hem igen, av med alla kläder, snabbdusch, ringa skolan och säga att vi blir sena, i med alla kläder i tvätten, stövlarna också kissiga, ut i förrådet och kolla om det finns extra utebyxor, hittar ett par i exakt samma modell som Vildas vanliga, fast gröna istället för bruna. OCH jag hittar ett par vinterskor. Vilda kommer ner, ombytt och klar och ser utebrallorna. Då brakar helvetet löst.
- Jag tänker INTE ha på mig de där byxorna, alla kommer skratta åt mig! De är fuuuuula!
Operation övertalning inleddes, först mjukt, sen stegrande, sen vrålande. Ungen tänkte vägra gå till skolan om hon var tvungen att ha de där utebyxorna.
- Bra! Fine! Ta på dig kissebyxorna får vi se hur många som skrattar?
Moget Sus. Till slut kom vi ut till bilen, MED de gröna brallorna på, men jag som ett åskmoln och Vilda hysterisk. Åker neråt skolan och vinkas såklart in på poliskontroll. Blås och körkort, har hänt mig EN gång på 20 år och då ska naturligtvis den andra bli när man är försenad.
Vilda var forfarande ledsen när vi kom fram, i bilen när jag försökte övertala henne att följa med in, utbrister hon plötsligt:
- Mamma, ibland är det så jobbigt att vara jag. Jag vet att du inte älskar mig, jag är den dummaste ungen i världen.
Så ont det gör att höra sånt. Det slutade med att jag var med inne på lektionen till första rasten, då kändes det bättre för både henne och mig. Jag åkte raka vägen till affären och köpte semlor på hemvägen, bara för att. Semlor är hennes stora passion.
Jag har fått slut av en killkompis idag med. Ingen jättejättenära, men ändå någon jag tycker om, som väljer att bryta kontakten, för att nya flickvännen inte uppskattar att pojkvännen har kvinnliga vänner. Bortplockad på msn, Facebook och mail, utan förklaring - vid förfrågan fick jag bara den förklaringen, kort och koncist. Okej. Kanske ingen jätteförlust, men det svider ändå hos mig, att bli bortvald - men det som svider mest är just sättet det görs på, utan hej då, utan snack. Story of my life, har varit med om det så många gånger, så jag tror det är därför det hakar upp sig hos mig då. Att jag inte ens är värd att prata med.
Observera, acceptera, släpp.
- Mamma, jag har kissat på mig!
Nääää. Varför nu? Jaja, skyndar oss hem igen, av med alla kläder, snabbdusch, ringa skolan och säga att vi blir sena, i med alla kläder i tvätten, stövlarna också kissiga, ut i förrådet och kolla om det finns extra utebyxor, hittar ett par i exakt samma modell som Vildas vanliga, fast gröna istället för bruna. OCH jag hittar ett par vinterskor. Vilda kommer ner, ombytt och klar och ser utebrallorna. Då brakar helvetet löst.
- Jag tänker INTE ha på mig de där byxorna, alla kommer skratta åt mig! De är fuuuuula!
Operation övertalning inleddes, först mjukt, sen stegrande, sen vrålande. Ungen tänkte vägra gå till skolan om hon var tvungen att ha de där utebyxorna.
- Bra! Fine! Ta på dig kissebyxorna får vi se hur många som skrattar?
Moget Sus. Till slut kom vi ut till bilen, MED de gröna brallorna på, men jag som ett åskmoln och Vilda hysterisk. Åker neråt skolan och vinkas såklart in på poliskontroll. Blås och körkort, har hänt mig EN gång på 20 år och då ska naturligtvis den andra bli när man är försenad.
Vilda var forfarande ledsen när vi kom fram, i bilen när jag försökte övertala henne att följa med in, utbrister hon plötsligt:
- Mamma, ibland är det så jobbigt att vara jag. Jag vet att du inte älskar mig, jag är den dummaste ungen i världen.
Så ont det gör att höra sånt. Det slutade med att jag var med inne på lektionen till första rasten, då kändes det bättre för både henne och mig. Jag åkte raka vägen till affären och köpte semlor på hemvägen, bara för att. Semlor är hennes stora passion.
Jag har fått slut av en killkompis idag med. Ingen jättejättenära, men ändå någon jag tycker om, som väljer att bryta kontakten, för att nya flickvännen inte uppskattar att pojkvännen har kvinnliga vänner. Bortplockad på msn, Facebook och mail, utan förklaring - vid förfrågan fick jag bara den förklaringen, kort och koncist. Okej. Kanske ingen jätteförlust, men det svider ändå hos mig, att bli bortvald - men det som svider mest är just sättet det görs på, utan hej då, utan snack. Story of my life, har varit med om det så många gånger, så jag tror det är därför det hakar upp sig hos mig då. Att jag inte ens är värd att prata med.
Observera, acceptera, släpp.
Det man behöver
Vanlig stökig morgon. Vilda har kommit förbi sina morgonbråk, så gott som, vilket lämnar utrymme för Beppe att ta plats på scenen. Kläder. Det handlar alltid om kläder. Och jag ska bara. Hans kläder ligger framlagda, bara att ta på sig på morgonen...han gör det bara inte. Han grejar runt hit och dit och till slut har han tappat bort kläderna...en strumpa under kudden, kalsonger i soffan, byxor i trappan...
Sen är det frukosten - där har jag gett upp och ger dem helt enkelt en macka framför TVn ibland, för att det är lugnast så och för att de får i sig något. Sitter vi vid bordet och ska äta så gör Beppe tusen andra saker än att äta, han kan ta 45 minuter på sig att äta upp frukosten - vi hinner liksom inte. Så blir han förbannad när vi andra har ätit färdigt och börjar borsta tänderna och göra oss klara. Jag vill inte sitta själv! Nä. Men ÄT då!
Det absolut värsta är ytterkläderna. Jag lägger fram allt, bara att ta på sig. En halvtimme innan vi måste iväg börjar vi. Det borde räcka tycker man. Annars får vi börja gå upp 3 på morgonen...Beppe börjar göra byxlås. Jag frågar om han vill ha hjälp. Nej, det vill han inte. När vi andra är färdigklädda alla tre, så är han fortfarande inte klar med byxlåset. Men hjälp mig då! Säger han surt då. Så hjälper jag honom. Då gör jag det på fel sätt, eller så hittar han något annat att bli sur på, så då river han upp byxlåset. Jag börjar svettas. Då springer han in och börjar busa med kaninen. Jag blir irriterad. Beppe blir irriterad. Vi skriker lite på varandra. Jag talar om att vi tänker gå, så om han inte vill vara ensam hemma lär han klä å sig. Han lägger sig ner och grinar. Jag försöker klä på honom medans han kämpar emot. Jag blir riktigt arg. Så håller vi på så en stund, och efter en halvtimme ungefär så är vi klara för att gå, då kramas vi lite och torkar tårarna och så går vi - jag dyngsur i mina långkallingar och termobrallor. Så går det till. Nästan varje morgon.
Det är ungefär som att det bara måste till en sån period i barnens liv (eller, det kanske är jag som trotsar?). Det som är tråkigt är att de alltsomoftast går igenom den här fasen på VINTERN!!! Varför på VINTERN??? Kan de inte trotsa på våren, när man bara måste kämpa på dem en tröja och ett par gympadojor? Jaja. Man får väl de ungar man klarar av, eller kanske de man behöver, och jag har fått de här. Det kanske är de som är så här tuffa för att de ska klara mig? Vi förtjänar nog varandra...
Idag när jag droppat av alla på morgonen, gick jag en riktig långpromenad - det är så jäkla skönt! Genom nysnön, känna kroppen jobba och röra sig, skog, luft, snö. Jag lade mig mitt i skogen, i snön, och bara låg en stund. Tittade upp på trädtopparna och lyssnade på ingenting. På inget alls. Ljuvligt.
Sen är det frukosten - där har jag gett upp och ger dem helt enkelt en macka framför TVn ibland, för att det är lugnast så och för att de får i sig något. Sitter vi vid bordet och ska äta så gör Beppe tusen andra saker än att äta, han kan ta 45 minuter på sig att äta upp frukosten - vi hinner liksom inte. Så blir han förbannad när vi andra har ätit färdigt och börjar borsta tänderna och göra oss klara. Jag vill inte sitta själv! Nä. Men ÄT då!
Det absolut värsta är ytterkläderna. Jag lägger fram allt, bara att ta på sig. En halvtimme innan vi måste iväg börjar vi. Det borde räcka tycker man. Annars får vi börja gå upp 3 på morgonen...Beppe börjar göra byxlås. Jag frågar om han vill ha hjälp. Nej, det vill han inte. När vi andra är färdigklädda alla tre, så är han fortfarande inte klar med byxlåset. Men hjälp mig då! Säger han surt då. Så hjälper jag honom. Då gör jag det på fel sätt, eller så hittar han något annat att bli sur på, så då river han upp byxlåset. Jag börjar svettas. Då springer han in och börjar busa med kaninen. Jag blir irriterad. Beppe blir irriterad. Vi skriker lite på varandra. Jag talar om att vi tänker gå, så om han inte vill vara ensam hemma lär han klä å sig. Han lägger sig ner och grinar. Jag försöker klä på honom medans han kämpar emot. Jag blir riktigt arg. Så håller vi på så en stund, och efter en halvtimme ungefär så är vi klara för att gå, då kramas vi lite och torkar tårarna och så går vi - jag dyngsur i mina långkallingar och termobrallor. Så går det till. Nästan varje morgon.
Det är ungefär som att det bara måste till en sån period i barnens liv (eller, det kanske är jag som trotsar?). Det som är tråkigt är att de alltsomoftast går igenom den här fasen på VINTERN!!! Varför på VINTERN??? Kan de inte trotsa på våren, när man bara måste kämpa på dem en tröja och ett par gympadojor? Jaja. Man får väl de ungar man klarar av, eller kanske de man behöver, och jag har fått de här. Det kanske är de som är så här tuffa för att de ska klara mig? Vi förtjänar nog varandra...
Idag när jag droppat av alla på morgonen, gick jag en riktig långpromenad - det är så jäkla skönt! Genom nysnön, känna kroppen jobba och röra sig, skog, luft, snö. Jag lade mig mitt i skogen, i snön, och bara låg en stund. Tittade upp på trädtopparna och lyssnade på ingenting. På inget alls. Ljuvligt.
