Det man behöver
Vanlig stökig morgon. Vilda har kommit förbi sina morgonbråk, så gott som, vilket lämnar utrymme för Beppe att ta plats på scenen. Kläder. Det handlar alltid om kläder. Och jag ska bara. Hans kläder ligger framlagda, bara att ta på sig på morgonen...han gör det bara inte. Han grejar runt hit och dit och till slut har han tappat bort kläderna...en strumpa under kudden, kalsonger i soffan, byxor i trappan...
Sen är det frukosten - där har jag gett upp och ger dem helt enkelt en macka framför TVn ibland, för att det är lugnast så och för att de får i sig något. Sitter vi vid bordet och ska äta så gör Beppe tusen andra saker än att äta, han kan ta 45 minuter på sig att äta upp frukosten - vi hinner liksom inte. Så blir han förbannad när vi andra har ätit färdigt och börjar borsta tänderna och göra oss klara. Jag vill inte sitta själv! Nä. Men ÄT då!
Det absolut värsta är ytterkläderna. Jag lägger fram allt, bara att ta på sig. En halvtimme innan vi måste iväg börjar vi. Det borde räcka tycker man. Annars får vi börja gå upp 3 på morgonen...Beppe börjar göra byxlås. Jag frågar om han vill ha hjälp. Nej, det vill han inte. När vi andra är färdigklädda alla tre, så är han fortfarande inte klar med byxlåset. Men hjälp mig då! Säger han surt då. Så hjälper jag honom. Då gör jag det på fel sätt, eller så hittar han något annat att bli sur på, så då river han upp byxlåset. Jag börjar svettas. Då springer han in och börjar busa med kaninen. Jag blir irriterad. Beppe blir irriterad. Vi skriker lite på varandra. Jag talar om att vi tänker gå, så om han inte vill vara ensam hemma lär han klä å sig. Han lägger sig ner och grinar. Jag försöker klä på honom medans han kämpar emot. Jag blir riktigt arg. Så håller vi på så en stund, och efter en halvtimme ungefär så är vi klara för att gå, då kramas vi lite och torkar tårarna och så går vi - jag dyngsur i mina långkallingar och termobrallor. Så går det till. Nästan varje morgon.
Det är ungefär som att det bara måste till en sån period i barnens liv (eller, det kanske är jag som trotsar?). Det som är tråkigt är att de alltsomoftast går igenom den här fasen på VINTERN!!! Varför på VINTERN??? Kan de inte trotsa på våren, när man bara måste kämpa på dem en tröja och ett par gympadojor? Jaja. Man får väl de ungar man klarar av, eller kanske de man behöver, och jag har fått de här. Det kanske är de som är så här tuffa för att de ska klara mig? Vi förtjänar nog varandra...
Idag när jag droppat av alla på morgonen, gick jag en riktig långpromenad - det är så jäkla skönt! Genom nysnön, känna kroppen jobba och röra sig, skog, luft, snö. Jag lade mig mitt i skogen, i snön, och bara låg en stund. Tittade upp på trädtopparna och lyssnade på ingenting. På inget alls. Ljuvligt.
Sen är det frukosten - där har jag gett upp och ger dem helt enkelt en macka framför TVn ibland, för att det är lugnast så och för att de får i sig något. Sitter vi vid bordet och ska äta så gör Beppe tusen andra saker än att äta, han kan ta 45 minuter på sig att äta upp frukosten - vi hinner liksom inte. Så blir han förbannad när vi andra har ätit färdigt och börjar borsta tänderna och göra oss klara. Jag vill inte sitta själv! Nä. Men ÄT då!
Det absolut värsta är ytterkläderna. Jag lägger fram allt, bara att ta på sig. En halvtimme innan vi måste iväg börjar vi. Det borde räcka tycker man. Annars får vi börja gå upp 3 på morgonen...Beppe börjar göra byxlås. Jag frågar om han vill ha hjälp. Nej, det vill han inte. När vi andra är färdigklädda alla tre, så är han fortfarande inte klar med byxlåset. Men hjälp mig då! Säger han surt då. Så hjälper jag honom. Då gör jag det på fel sätt, eller så hittar han något annat att bli sur på, så då river han upp byxlåset. Jag börjar svettas. Då springer han in och börjar busa med kaninen. Jag blir irriterad. Beppe blir irriterad. Vi skriker lite på varandra. Jag talar om att vi tänker gå, så om han inte vill vara ensam hemma lär han klä å sig. Han lägger sig ner och grinar. Jag försöker klä på honom medans han kämpar emot. Jag blir riktigt arg. Så håller vi på så en stund, och efter en halvtimme ungefär så är vi klara för att gå, då kramas vi lite och torkar tårarna och så går vi - jag dyngsur i mina långkallingar och termobrallor. Så går det till. Nästan varje morgon.
Det är ungefär som att det bara måste till en sån period i barnens liv (eller, det kanske är jag som trotsar?). Det som är tråkigt är att de alltsomoftast går igenom den här fasen på VINTERN!!! Varför på VINTERN??? Kan de inte trotsa på våren, när man bara måste kämpa på dem en tröja och ett par gympadojor? Jaja. Man får väl de ungar man klarar av, eller kanske de man behöver, och jag har fått de här. Det kanske är de som är så här tuffa för att de ska klara mig? Vi förtjänar nog varandra...
Idag när jag droppat av alla på morgonen, gick jag en riktig långpromenad - det är så jäkla skönt! Genom nysnön, känna kroppen jobba och röra sig, skog, luft, snö. Jag lade mig mitt i skogen, i snön, och bara låg en stund. Tittade upp på trädtopparna och lyssnade på ingenting. På inget alls. Ljuvligt.
Kommentarer
Trackback
