Kissebyxor och dumpningar.
Tjohooo, vilken guldmorgon! Not. Började skitbra, kom överens med Beppe igår kväll att vi inte skulle bråka idag, vi tummade, pekfingrade, lillfingrade, näsade och pussade på att vi skulle hjälpas åt. Och se...det hjälpte! Idag i alla fall. Vi kom iväg helt utan bråk till dagis. Vilda väntade utanför på mig när jag lämnade de andra två, vi skulle vidare till skolan sen. Lite tight om tid, lämnar de små 8.15 (vilket i praktiken innebär att de är avklädda och klara 8:30), sen hämta bilen och fort som 17 till skolan, Vilda börjar 8.40. När jag kom ut från dagis, står Vilda och ser alldeles olycklig ut.
- Mamma, jag har kissat på mig!
Nääää. Varför nu? Jaja, skyndar oss hem igen, av med alla kläder, snabbdusch, ringa skolan och säga att vi blir sena, i med alla kläder i tvätten, stövlarna också kissiga, ut i förrådet och kolla om det finns extra utebyxor, hittar ett par i exakt samma modell som Vildas vanliga, fast gröna istället för bruna. OCH jag hittar ett par vinterskor. Vilda kommer ner, ombytt och klar och ser utebrallorna. Då brakar helvetet löst.
- Jag tänker INTE ha på mig de där byxorna, alla kommer skratta åt mig! De är fuuuuula!
Operation övertalning inleddes, först mjukt, sen stegrande, sen vrålande. Ungen tänkte vägra gå till skolan om hon var tvungen att ha de där utebyxorna.
- Bra! Fine! Ta på dig kissebyxorna får vi se hur många som skrattar?
Moget Sus. Till slut kom vi ut till bilen, MED de gröna brallorna på, men jag som ett åskmoln och Vilda hysterisk. Åker neråt skolan och vinkas såklart in på poliskontroll. Blås och körkort, har hänt mig EN gång på 20 år och då ska naturligtvis den andra bli när man är försenad.
Vilda var forfarande ledsen när vi kom fram, i bilen när jag försökte övertala henne att följa med in, utbrister hon plötsligt:
- Mamma, ibland är det så jobbigt att vara jag. Jag vet att du inte älskar mig, jag är den dummaste ungen i världen.
Så ont det gör att höra sånt. Det slutade med att jag var med inne på lektionen till första rasten, då kändes det bättre för både henne och mig. Jag åkte raka vägen till affären och köpte semlor på hemvägen, bara för att. Semlor är hennes stora passion.
Jag har fått slut av en killkompis idag med. Ingen jättejättenära, men ändå någon jag tycker om, som väljer att bryta kontakten, för att nya flickvännen inte uppskattar att pojkvännen har kvinnliga vänner. Bortplockad på msn, Facebook och mail, utan förklaring - vid förfrågan fick jag bara den förklaringen, kort och koncist. Okej. Kanske ingen jätteförlust, men det svider ändå hos mig, att bli bortvald - men det som svider mest är just sättet det görs på, utan hej då, utan snack. Story of my life, har varit med om det så många gånger, så jag tror det är därför det hakar upp sig hos mig då. Att jag inte ens är värd att prata med.
Observera, acceptera, släpp.
- Mamma, jag har kissat på mig!
Nääää. Varför nu? Jaja, skyndar oss hem igen, av med alla kläder, snabbdusch, ringa skolan och säga att vi blir sena, i med alla kläder i tvätten, stövlarna också kissiga, ut i förrådet och kolla om det finns extra utebyxor, hittar ett par i exakt samma modell som Vildas vanliga, fast gröna istället för bruna. OCH jag hittar ett par vinterskor. Vilda kommer ner, ombytt och klar och ser utebrallorna. Då brakar helvetet löst.
- Jag tänker INTE ha på mig de där byxorna, alla kommer skratta åt mig! De är fuuuuula!
Operation övertalning inleddes, först mjukt, sen stegrande, sen vrålande. Ungen tänkte vägra gå till skolan om hon var tvungen att ha de där utebyxorna.
- Bra! Fine! Ta på dig kissebyxorna får vi se hur många som skrattar?
Moget Sus. Till slut kom vi ut till bilen, MED de gröna brallorna på, men jag som ett åskmoln och Vilda hysterisk. Åker neråt skolan och vinkas såklart in på poliskontroll. Blås och körkort, har hänt mig EN gång på 20 år och då ska naturligtvis den andra bli när man är försenad.
Vilda var forfarande ledsen när vi kom fram, i bilen när jag försökte övertala henne att följa med in, utbrister hon plötsligt:
- Mamma, ibland är det så jobbigt att vara jag. Jag vet att du inte älskar mig, jag är den dummaste ungen i världen.
Så ont det gör att höra sånt. Det slutade med att jag var med inne på lektionen till första rasten, då kändes det bättre för både henne och mig. Jag åkte raka vägen till affären och köpte semlor på hemvägen, bara för att. Semlor är hennes stora passion.
Jag har fått slut av en killkompis idag med. Ingen jättejättenära, men ändå någon jag tycker om, som väljer att bryta kontakten, för att nya flickvännen inte uppskattar att pojkvännen har kvinnliga vänner. Bortplockad på msn, Facebook och mail, utan förklaring - vid förfrågan fick jag bara den förklaringen, kort och koncist. Okej. Kanske ingen jätteförlust, men det svider ändå hos mig, att bli bortvald - men det som svider mest är just sättet det görs på, utan hej då, utan snack. Story of my life, har varit med om det så många gånger, så jag tror det är därför det hakar upp sig hos mig då. Att jag inte ens är värd att prata med.
Observera, acceptera, släpp.
Kommentarer
Trackback
