vallingtrasket

Jag har fått sån där riktigt irriterande, revbensspräckande, grannväckande skrällhosta. Natten som var bullade jag upp med kuddar i soffan, ville inte lägga mig i sovrummet och väcka Hedda. Hon har dragits med sin nattliga hosta ett par veckor nu, så hon väcker sig själv så bra ändå.

Hosta är nästan mer psykisk än fysisk, igår gick det över en timme utan en enda liten host, men så fort jag ställde mig i kön på Lidl, och började fundera på hur länge jag kunde hålla mig innan en riktig attack kom, så kom den. Och så försökte jag hålla igen den första hostningen, så att den liksom kom genom näsan istället, och ni vet ju hur det brukar bli om man dessutom är lite snorig...så där stod jag med strängar under näsan i kassakön och letade febrilt i väskan efter näsdukar, medans alla andra försökte låtsas som ingenting - dels låtsas som om de inte hörde att jag hostade så jag nästan kräktes, dels låtsas som om de inte såg mina strängar. Svenskar är ett artigt folk. Eller kanske bara ett kräsmagat släkte.

Nu har Hedda blivit lite småfebrig också, så det blir nog till att stanna hemma från dagis i morgon. Vi har klarat oss lindrigt den här vintern, vilket jag är väldigt glad för, speciellt med tanke på att Hedda gör sitt premiärår på dagis - då brukar sjukdomarna avlösa varandra. Nu hörde jag iofs att vattkoppor går, så det vore kanske lika bra att hon fick det nu. Det brukar ju bli lindrigare ju mindre man är. De andra två har redan haft, de smittade jag med flit...vilken hemsk mamma de har:O