Små, små saker.
Jag är trött. Jag är så jävla trött. Det slog mig i pannbenet som en enorm stenslägga idag på eftermiddan, när vi skjutsat Vilda med kompis till Miniorerna, som de går på varje tisdag. Det slog mig, exakt i det ögonblick som jag spände loss en trilskande och gnölig Hedda ur barnbilstolen för tredje gången idag, och kånkat henne under ena armen från garaget och hem, med matkasse i andra näven och en gråtandes Beppe hankandes efter. Gråtandes för att han absolut ville hålla hand och det fanns ingen hand att hålla i. Vilken dum, dum mamma.
Det är de små sakerna som gör det. Sliter. Som att jag idag lämnade Hedda och Beppe kvar i bilen medan jag följde Vilda och Frida in på kyrkis, det tar 3 minuter om jag går själv med dem, ska Beppe och Hedda följa med in tar det en kvart, och det blir förbannat tungt och slitsamt - spänna loss, lyfta ur, bära Hedda hela vägen, tjata på Beppe på vägen tillbaka, bära Hedda tillbaka, lyfta in i bilen och spänna fast. Så ibland får de vänta i bilen, det brukar gå bra. Men idag grät Hedda hjärtskärande när jag kom tillbaka, hon trodde jag skulle försvinna...så nästa gång kommer jag släpa igen. In och ut från skolan till bilen, två ggr om dan, släpa på ungar, skidor, skridskor, tjata. Beppe går långsamt, äter långsamt, klär sig långsamt...på dagis är han sist vid matbordet, sist ut. Här hemma tjatar jag hål i huvet på mig själv. Det är bra att äta långsamt visserligen, men frukost får inte ta en timme när man har skoltid att passa.
Små saker. Som att jag tappar och glömmer saker, får vända tillbaka, hämta. Som att jag halkade på en dold isfläck när jag hämtade Hedda på dagis idag, landade på knäna och höll på att välta hela vagnen, men lyckades få upp den i sista stund men till priset av en ryggknix. Och knäna fick sig en rejäl smäll. Små saker. Som att barnen säger blä när jag talar om vad vi ska äta. Som att jag måste jaga Beppe när jag hämtar på dagis, bli osams och skälla för att han ska ta på sig ytterkläderna. Små saker. Som att klä alla i dessa förbannade jävla vinterkläder 100 ggr om dan. Som att släpa tunga matkassar flera ggr i veckan. Som att precis ha bytt i sängarna när någon kissar på sig. Små saker. Som att tjata om läxor med Vilda, dag ut och dag in. Som att lyssna på ett bakgrundssorl av ständiga skrik, gnäll, gråt och bråk. Små saker. Som att hela tiden säga ifrån åt Beppe för att han inte kan låta Hedda vara, vilket resulterar i att hon tjuter flera gånger per timme. Små saker. Som att hur jag än gör är det alltid någon av mina tre barn som är missnöjd med läget, som klagar gnäller, grinar, skriker eller skäller.
Små, små saker. Som är små var för sig, men som sammantaget ibland känns som en stor, ogenomtränglig massa. Just för att den ständigt finns där, det finns ingen respit, ingen vila, jag måste ständigt finnas där och göra allt. Energin som faktiskt funnits ett bra tag nu är bortblåst. Jag känner mig utmattad fysiskt, det värker i kroppen och i huvudet. Jag får inte bli utmattad, jag får inte INTE orka. Just därför. För att jag inte får så är jag det. Jag är trött. Jag är så jävla trött.
Det här kommer förmodligen inte låta som uppmuntrande ord, för jag förstår verkligen inte hur du klarar det, jag har fullt upp med en, en Melvin som är envisare än nånsin just nu som det ska gnällas,å skällas, å tjatas på, sliter mitt hår ibland för att jag inte vet vad jag ska göra. Så jag skulle absolut inte vilja byta med dig, förstår inte hur man klarar av 3 barn SJÄLV dessutom. Kan bara stå på sidan och beundra dig för det, för det SUPER jobb du gör med att uppfostra dina barn, för det är ju utan tvekan tre jättefina barn du har :)
Det värmer ändå att höra Annso, för man tvivlar själv så ofta och undrar vad fan man håller på med.
