vallingtrasket

När man lever ensam (inte helt ensam, 3 barn märks ju:)) ploppar det ibland upp tankar om vad som är så mysigt med att vara två. Det finns mycket som är fint med att leva ensam med, men de tankarna ploppar ju inte upp eftersom man inte längtar efter dem, de blir ju liksom osynliga när man är hemmablind.

Saker jag kan längta efter emellanåt: Att få vakna till doften av nykokat kaffe - att någon faktiskt har masat sig ur sängen och satt på pannan för att ha kaffet klart när jag vaknar.  Att stå och greja med något, diska, hänga tvätt...och märka att det plötsligt står en till där, i tyst kamratskap, och hjälper till. Att skratta hejdlöst åt barnen som knasar sig, och höra en person till stämma in i skrattet. Att känna en varm hand smyga sig in i min under en vinterkall utetur eller en barfotapromenad i sommarvarm sand. Saker som kan kännas små när man har dem, och stora när man inte har dem.

Vi har alla längtor. Vi drömmer oss alla bort ibland. Och ibland kan verkligheten tyckas trist, bland drömmarna. Men magin finns där. Mitt framför näsan. Man ser den bara inte alltid, ibland inte på väldigt lång tid. Ibland kan det räcka med att någon utomstående visar en på det fantastiska och magin i ens eget liv. Men ibland räcker inte det, då kanske livet ruskar om en rejält, genom att ta något ifrån en eller att någon närstående drabbas av något. Och det brukar väcka de flesta, för ett tag...men det är det som är lite sorgligt med oss människor - vi halkar så lätt tillbaka till vardagstråket och plirar närsynt omkring oss, magin är som bortblåst igen.

Guldet finns där. Det är så nära att vi inte ser det. Långt därinne i oss, på den absolut varmaste platsen. Och oj, vad det glittrar. Förmågan att se det stora i det lilla, och det gudomliga i allt som är.