Lestaulangkul
Tappert försök att äta på restaurang med vildingarna idag. Det gick väl...sådär. Vi blev inte ersättningsskyldiga för något i alla fall... Vi testade kinastället här i Lindesberg, alla barnen glada när vi gick in...men herregud, man fick ju vänta 10 minuter på maten! Jisses, vad mycket som kan hända på 10 minuter. Hedda snodde Vildas servett, vilket renderade i ett kobrasnabbt utfall från Vildas håll för att återföra den försvunna skatten...och vips så rann hennes läsk över hela bordet, golvet samt Heddas mage och ben. Sen började Hedda spotta på bordet...efter en rejäl banna tittade hon bara och gjorde det ett par svängar till. Jippi, tänker man då. Jag teaterviskade lite åt sällskapet vid bordet bredvid att jag gjorde brorsan en tjänst eftersom de verkligen behövde lite avlastning från sina ouppfostrade ungar...jag ackompanjerade med seriösa huvudskakningar och ogillande klickljud med tungan...
och Hedda ackompanjerade också glatt med besticken hamrandes mot glasskivan på bordet.
Så kom maten in...vips så hade servitrisen bytt ut barnens rejäla, stadiga tallrikar mot små lättsnurrade hala saker med handtag, som tydligen var jätteroliga att skjuta iväg över bordet...och så snöt hon alla gafflar och skedar för barnen och stoppade teskedar i händerna på dem...Vilda såg rätt snopen ut. Försiktigt vinkade jag till mig servitrisen igen och bad om fler servetter och gärna ett par gafflar till.
- Uäh...är det här maskar??? (Vilda om strimlade bambuskotten)
- Vad är det HÄR??? Sniglar??? (Beppe om champinjonerna)
Jag förklarade att det enda vi hade beställt var hundkött, sen var det rätt svårt att övertyga dem om att jag bara skojade...men friterade räkorna gick hem hos alla tre i alla fall. Riset låg mestadels på golvet och bredvid tallrikarna. Det såg ut som en hel dagisavdelning hade käkat lunch vid vårt bord.
Var det värt det? Näe...inte än. Vi gör bäst i att äta hämtmat hemma i vårt eget kök ett par år till, så Hedda får mogna till sig lite.
"You will find a way to create the happines you desire" stod det i min lyckokaka. Absolut. Lätt. Jag fixar barnvakt nästa gång det är dax för restaurangbesök....
och Hedda ackompanjerade också glatt med besticken hamrandes mot glasskivan på bordet.
Så kom maten in...vips så hade servitrisen bytt ut barnens rejäla, stadiga tallrikar mot små lättsnurrade hala saker med handtag, som tydligen var jätteroliga att skjuta iväg över bordet...och så snöt hon alla gafflar och skedar för barnen och stoppade teskedar i händerna på dem...Vilda såg rätt snopen ut. Försiktigt vinkade jag till mig servitrisen igen och bad om fler servetter och gärna ett par gafflar till.
- Uäh...är det här maskar??? (Vilda om strimlade bambuskotten)
- Vad är det HÄR??? Sniglar??? (Beppe om champinjonerna)
Jag förklarade att det enda vi hade beställt var hundkött, sen var det rätt svårt att övertyga dem om att jag bara skojade...men friterade räkorna gick hem hos alla tre i alla fall. Riset låg mestadels på golvet och bredvid tallrikarna. Det såg ut som en hel dagisavdelning hade käkat lunch vid vårt bord.
Var det värt det? Näe...inte än. Vi gör bäst i att äta hämtmat hemma i vårt eget kök ett par år till, så Hedda får mogna till sig lite.
"You will find a way to create the happines you desire" stod det i min lyckokaka. Absolut. Lätt. Jag fixar barnvakt nästa gång det är dax för restaurangbesök....
Kommentarer
Trackback
