vallingtrasket

I morse gjorde jag det igen. Kröp ner hos Beppe (eller i min egen säng, eftersom han kommer och lägger sig i halvlek) en liten, liten stund när jag skulle väcka honom. Så mysigt. Varmt, gosigt, snusa nacke...sovvarmt barn. Alldeles stilla, alldeles gosig. Mycket bättre än så kan livet inte bli. Precis alla stunder i livet har varit värt det, för att leda fram till just detta. En nanosekund av ljuvlighet. Och så tänker jag när jag ligger där, SNÄLLA, rara, goa Gud...KAN du inte låta nåt av barnen ha lite feber så vi kan ligga och mysa hela dagen...och slippa slita upp alla, tvinga på dem kläder och overaller och mössor och vantor (Heddas ord) och packa matsäckar och gympakläder och släpa ut dem i kylan och blåsten och det kompakta mörkret!!! Sen släpper jag den tanken på 2 sekunder, för jag vet att när den där nanosekunden av ljuvlighet är över så har Hedda krupit upp i sängen hos oss, klivit på Beppe som häver upp ett tjut, Vilda skriker från övervåningen för hon hittar inga trosor och vi landar i det vanliga kaoset igen. Jag vet ju. Ljuvligheten räcker inte längre än så....så upp med alla barnen och sta till dagis, fritids och jobb. Varje, varje morgon.

Väl hemma igen hade vi bestämt oss, för tredje dan i rad, att städa undan och dra fram adventsskräpet. Vi gillar det. Allt juligt, ljusigt, mysigt. I över en vecka har jag haft ambitionen att tvinga Vilda att städa sitt skrivbord, för man ser inte längre bordet. Pappersskräp i alla former, stenar, metallbitar, böcker, ritsaker...och en påse nästan mögliga kastanjer...som jag sneglat snett på länge och väntat på att få smygslänga. Man KAN smygslänga saker för Vilda, passa på när hon är hos sin pappa. Hon märker inget. Förrän efter 3-4 veckor, då kommer frågan: Mamma, har du sett min lilla papperslapp med ett rosa kryss på/trekantiga sten/älgbajsljusstake/trasiga Pezgubbe? Neeej, svarar man då, det är säkert Hedda som har stökat på ditt rum!

I alla fall, Vilda fick, efter allehanda gråtattacker, städa rummet...och det gjorde hon med bravur...efter så mycket bråk om det. Varför inte bara göra det på en gång? Själv hann jag inte städa ett skit. Mat, disk, torka bajs på golvet, packa upp matvaror, tvätta och sortera tvätt...men VAFAN, är klockan redan halv 8, Hedda vi måste lägga dig!!!Godnattsaga för de andra två och så är klockan nu. Och jag som måste gå ut i boden och leta reda på de jävla stakarna. Jag vet var de är...längst in i hörnet, längst ner i kartongstapeln....jag kommer precis ihåg hur jag tänkte när jag ställde de just där. Att det är ett helt ÅÅÅÅÅR till nästa gång, så det gör inget att de står längst in....bakom cyklar, barnstolar, krukor, madrasser, extrasängar...buhuhu. Ut i kylan.

Det känns så förbannat frustrerande vissa dagar att inte hinna allt jag tänker göra...vi ska baka pepparkakor, jag ska fixa ungarnas paketkalender, pynta...var fan tar tiden vägen? Men så kom jag på, jag jobbar ju nu! De två sista jularna har jag ju varit föräldraledig. Och inte hann man så mycket mer då. 

Så fort Vilda har somnat ska jag smyga upp och hämta den där påsen med kastanjer. Ska nog gå ut med soporna tror jag. Men inte i morgonrocken den här gången.

Och som vanligt, vid den här tiden i almanackan...ser fram emot att ha en stake i hemmet. Kulorna är också hjärtligt välkomna, när de hänger i grenen...granen.