Om
Om man är ett litet barn på dryga året, som har en pappa som egentligen inte ville ha en från början.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som sen sa att han ville ha en, men som inte ville komma och lära känna en, för att det kändes lite jobbigt.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte brydde sig om att ge en någon julklapp ens första jul, trots att alla ens syskon fick - för att han tyckte att man ändå var för liten för att fatta.
Om man är ett litet barn, som inte fick ett kort skickat av sin pappa sin första födelsedag.
Om man är ett litet barn, som sin andra jul faktiskt får en julklapp av sin pappa - ett presentkort som pappa inte brytt sig om att skriva på själv utan som prydligt textats av nya flickvännen "god jul önskar pappa".
Om man är ett litet barn som inte vet alls att man har en pappa, fast ens syskon har honom.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte ville ha en, för att han absolut inte ville ha fler barn, men som ändå skaffar ännu ett efter en kort tid trots att han inte ens brytt sig om att lära känna en.
Om man är ett sånt barn...ligger det en sorg i det, eller är det vi vuxna som lägger en sorg i det? Finns det en sorg i det när man växer upp, när man blir så stor att man förstår vidden av det? Finns det en sorg i det när man själv får egna barn och förstår? Finns det en sorg som alltid ligger kvar? En sorg som inte ens en mamma som ville ha en till 200 procent kan pussa bort?
Observera. Acceptera. Släpp. Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Ord i huvudet, men känns inte alltid i kroppen. Även små sorger kan bita sig fast och ligga kvar i kroppen även om huvudet släppt.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som sen sa att han ville ha en, men som inte ville komma och lära känna en, för att det kändes lite jobbigt.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte brydde sig om att ge en någon julklapp ens första jul, trots att alla ens syskon fick - för att han tyckte att man ändå var för liten för att fatta.
Om man är ett litet barn, som inte fick ett kort skickat av sin pappa sin första födelsedag.
Om man är ett litet barn, som sin andra jul faktiskt får en julklapp av sin pappa - ett presentkort som pappa inte brytt sig om att skriva på själv utan som prydligt textats av nya flickvännen "god jul önskar pappa".
Om man är ett litet barn som inte vet alls att man har en pappa, fast ens syskon har honom.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte ville ha en, för att han absolut inte ville ha fler barn, men som ändå skaffar ännu ett efter en kort tid trots att han inte ens brytt sig om att lära känna en.
Om man är ett sånt barn...ligger det en sorg i det, eller är det vi vuxna som lägger en sorg i det? Finns det en sorg i det när man växer upp, när man blir så stor att man förstår vidden av det? Finns det en sorg i det när man själv får egna barn och förstår? Finns det en sorg som alltid ligger kvar? En sorg som inte ens en mamma som ville ha en till 200 procent kan pussa bort?
Observera. Acceptera. Släpp. Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Ord i huvudet, men känns inte alltid i kroppen. Även små sorger kan bita sig fast och ligga kvar i kroppen även om huvudet släppt.
Free falling
Varför komplicera saker? Jag måste lära mig släppa på kontrollen mer än korta stunder och lita på att saker blir som de är ämnade förr eller senare. Jag försöker verkligen styra mitt liv. Och man kanske kan få den uppfattningen emellanåt att det går att göra det...men jag undrar om det inte är mer som att försöka styra tekopparna på nöjesfältet, man kan få dem att gå åt det håll man vill och snabba upp eller sakta ner efter önskemål...men man kan ju inte direkt hoppa av i farten eller stanna skiten när man känner för det. De snurrar på oavsett. Kanske lika bra att luta sig tillbaka, lägga av ett asgarv och njuta av farten och känslan i magen, än att kämpa sig blå för att byta håll på snurrarna. Livet är fanimej som en heldag på nöjesfältet - visst är spöktåget läbbigt och man kan må illa av sockervadden....men det kittlar dödsskönt i kistan.
Tänk bort de asjobbiga köerna till alla attraktionerna, de hutlösa priserna och alla dryga människor överallt....och prova för i helvete fritt fall, minst en gång i ditt liv. Släpp kontrollen. Ha tillit.
Jo, jag är nykter idag med, även om det är svårt att tro ibland. Och nej, jag har inte rökt på heller...har aldrig ens provat! Men sockret från all jädra sockervadd kanske gick rakt upp i hjärnan.
Tänk bort de asjobbiga köerna till alla attraktionerna, de hutlösa priserna och alla dryga människor överallt....och prova för i helvete fritt fall, minst en gång i ditt liv. Släpp kontrollen. Ha tillit.
Jo, jag är nykter idag med, även om det är svårt att tro ibland. Och nej, jag har inte rökt på heller...har aldrig ens provat! Men sockret från all jädra sockervadd kanske gick rakt upp i hjärnan.
I en norrländsk timmerstuga full med islänningar
En gång i tiden när jag var ung...hehe...när jag var 25 kanske, kände jag två isländska bröder. Eller, halvisländska, deras mamma var isländsk. De var uppväxta i Stockholm, men flyttade neråt Lindesberg som vuxna, köpte sig en timmerstuga uppe i Norrland...som de monterade ner och sen byggde upp igen mitt ute i skogen här i trakterna. De var halvfärdiga med huset när jag lärde känna dem, det fanns inget badrum, bara ett uthus utan väggar....det var V-format, så man satt och tittade rakt ut i skogen när man uträttade sina behov. Hade man tur kom ingen älg eller björn (hujeda mig) och ställde sig och glodde, det blev så svårpinkat då...var man tvungen att gå ut i mörkret satt man med öronen på helspänn, höga pulsslag och stora ögon, beredd att snabbt dra upp brallorna och springa, vid minsta tecken på eventuellt brummande. En vedeldad bastu fanns där också och gjorde uthuset mondänt sällskap - besöken där gjorde sig givetvis bäst med snörullning efter.
Jag läste in ämnen på komvux det året och kom väldigt nära en av tjejerna i klassen, vi hängde ihop jämt - den ena av bröderna var hennes pojkvän, så vi var därute rätt ofta under en period. Vedspisen sprakade, kylan knakade utanför och vi satt i det hemtrevliga köket och sjöng Bellman och Taube så det dånade, med gitarrplink till. En liten pilsner i handen kanske också, kommer inte så noga ihåg:) Snökrig och bastubad hörde också till favoritsysselsättningarna.
När läsåret var slut väntade min vän barn med den ena brodern, min fling med den andre brodern var över, och vi sågs mer sällan...sen försvann de helt ur mitt liv. Visst är det konstigt, att människor som står en så nära under vissa perioder i livet, sen bara tonar bort och försvinner? Jag undrar ibland var de tagit vägen, hur de har det, om de bor kvar där, vilka de blivit...men mer än så blir det aldrig. Jag skulle inte hitta dit igen ens en gång.
Det är så många människor som passerar i ens liv, vissa lämnar bestående avtryck även fast man kanske bara möter dem ett ögonblick, vissa andra dimmar bort även om de varit en del av livet under en längre period - och vissa känner man ett speciellt band till redan vid första mötet - som om de alltid hört ihop med en.
Men en sak har vi alla gemensamt. Vi är alla delar av en större enhet. Vi hör egentligen alla samman. Med varandra, med jorden vi lever på och med allt levande runt oss. Men det är svårt att se i den här röran runt oss. Och det var precis det de två kloka isländska bröderna förstod. Att det är lättare att se sammanhanget i en halvfärdig timmerstuga, nedmonterad i Norrland och uppställd i skogarna runt Lindesberg. Det var glädje. Och det kanske var mer den känslan jag förälskade mig i egentligen, än i just den ena brodern. I livsglädjen jag kände när jag fanns där, mitt i livet. I det enkla baravarandet.
Jag läste in ämnen på komvux det året och kom väldigt nära en av tjejerna i klassen, vi hängde ihop jämt - den ena av bröderna var hennes pojkvän, så vi var därute rätt ofta under en period. Vedspisen sprakade, kylan knakade utanför och vi satt i det hemtrevliga köket och sjöng Bellman och Taube så det dånade, med gitarrplink till. En liten pilsner i handen kanske också, kommer inte så noga ihåg:) Snökrig och bastubad hörde också till favoritsysselsättningarna.
När läsåret var slut väntade min vän barn med den ena brodern, min fling med den andre brodern var över, och vi sågs mer sällan...sen försvann de helt ur mitt liv. Visst är det konstigt, att människor som står en så nära under vissa perioder i livet, sen bara tonar bort och försvinner? Jag undrar ibland var de tagit vägen, hur de har det, om de bor kvar där, vilka de blivit...men mer än så blir det aldrig. Jag skulle inte hitta dit igen ens en gång.
Det är så många människor som passerar i ens liv, vissa lämnar bestående avtryck även fast man kanske bara möter dem ett ögonblick, vissa andra dimmar bort även om de varit en del av livet under en längre period - och vissa känner man ett speciellt band till redan vid första mötet - som om de alltid hört ihop med en.
Men en sak har vi alla gemensamt. Vi är alla delar av en större enhet. Vi hör egentligen alla samman. Med varandra, med jorden vi lever på och med allt levande runt oss. Men det är svårt att se i den här röran runt oss. Och det var precis det de två kloka isländska bröderna förstod. Att det är lättare att se sammanhanget i en halvfärdig timmerstuga, nedmonterad i Norrland och uppställd i skogarna runt Lindesberg. Det var glädje. Och det kanske var mer den känslan jag förälskade mig i egentligen, än i just den ena brodern. I livsglädjen jag kände när jag fanns där, mitt i livet. I det enkla baravarandet.
"Dear mr Tolle - would you please do me the honour of taking your righteous place just next to mr Dolphine?"
Jag har bestämt mig. Jag måste köpa Eckhart Tolles "The Power of now"...den ska få en hedersplats i lådan i sängbordet, precis bredvid mr Dolphine. Jag undrar vad herr Tolle skulle tycka om han visste vem hans närmaste granne kommer bli - antagligen skulle han le lite, sen fnissa så där rart som bara han kan. Åt mänsklighetens krumbukter, åt vårt varande - för vi är bra lustiga - och ofta mycket sorgliga, vi människor - i vårt tänkande, i vårt kämpande, i hela vårt sätt att leva.
Jag tror livet blir lite enklare om man bestämmer sig för att tro på något, så jag har bestämt mig för att tro på herr Tolle - inte så att jag tänker upphöja honom till en gud - han är en enkel man - men han har hittat och försöker förmedla vishet och kunskap som egentligen redan finns där inne i oss, bara det att de flesta av oss är lite vilse, eller ganska mycket vilse - i den era som är. Tolle har en förmåga att förenkla och förmedla det som egentligen borde vara omöjligt att förklara, och han gör det med humor och värme - det går inte att låta bli att dras med när man ser hans framträdanden och intervjuer - ta en titt, gärna på flera och gärna när ni kan titta i lugn och ro: http://www.youtube.com/watch?v=vshBnR4Z9x8&feature=channel
Mr Dolphine är en annan historia. Ska dra den vid ett annat tillfälle:)
Jag tror livet blir lite enklare om man bestämmer sig för att tro på något, så jag har bestämt mig för att tro på herr Tolle - inte så att jag tänker upphöja honom till en gud - han är en enkel man - men han har hittat och försöker förmedla vishet och kunskap som egentligen redan finns där inne i oss, bara det att de flesta av oss är lite vilse, eller ganska mycket vilse - i den era som är. Tolle har en förmåga att förenkla och förmedla det som egentligen borde vara omöjligt att förklara, och han gör det med humor och värme - det går inte att låta bli att dras med när man ser hans framträdanden och intervjuer - ta en titt, gärna på flera och gärna när ni kan titta i lugn och ro: http://www.youtube.com/watch?v=vshBnR4Z9x8&feature=channel
Mr Dolphine är en annan historia. Ska dra den vid ett annat tillfälle:)
Dance til you drop
20 satans minusgrader. Solen retas lite och strålar från en klarblå himmel, lockar: kom ut! Hedda grinar om vi går ut när det är så här kallt, hon klarar 5 minuter, sen är det inte roligt längre - blir för kallt om näsan och kinderna, ögonen rinner på henne. Så vi håller oss inne idag. Så mycket för alla långpromenader jag skulle ta när Vilda och Beppe inte var hemma!
Jag fick Spotify häromdagen. Jaja, jag vet att alla andra har det sen länge, men jag brukar vara sen. Är det något jag klarar mig utan så jagar jag inte. Är det meningen att jag ska ha det så kommer det förr eller senare att hamna där det ska. Och får jag det inte, då var det väl inte meningen då...I wish, haha, vissa saker jagar man och jagar bara för att till slut få ge upp. Men jag har ändå någonstans tron att det som sker är meningen - är det något man hett önskar men inte får, så kanske man inte var mogen att ta emot det i just den stunden.
Spotify var det ja: jag glömmer ofta bort att ha musik på hemma, jag älskar musik, men jag mår lika bra i tystnaden. Nu har jag haft musik på i 2 dagar nonstop, har ju missat allt nytt...och jävlar, vad kul det är att dansa! Jag glömmer bort det mellan varven, det kan gå månader, men när musiken är rätt och kroppen villig - det är ju underbart! Och när jag dansar, helt ensam, lite med Hedda kanske, så känner jag inget annat än glädjen i hur kroppen rör sig med musiken. Det skulle med största sannolikhet framkalla enorma skrattanfall hos en eventuell publik, ser nog mest ut som en elektrifierad babian på extacy, men so what, känslan blir ju inte mindre ändå. Så på med musik och sväng de lurviga! Glädje.
Plockade fram mina gamla målargrejor häromkvällen med. Kladdade på ett par timmar med akrylfärger. Okej, jag suger på det med, men det är samma som när man dansar - det känns skönt inuti, skit samma hur resultatet blir. Man kan ju alltid slänga skiten när man är klar...
Nu är det bara 2 dagar kvar av "barnledigheten". Längtar så klart, men det var grymt skönt och behövligt - lika mycket för Vilda och Beppe som för mig, jag var en sliten mamma. Frågan är hur jag bäst ska slösa bort de sista dygnen?:)
Det som går mest på Spotify just nu, om och om igen, ackompanjerat av vilda höftrullningar och dallriga rumpskakningar, är förresten "Sexy bitch" (David Guetta)...men jag sjunger crazy bitch istället, känns på något underligt sätt mer passande.
Jag fick Spotify häromdagen. Jaja, jag vet att alla andra har det sen länge, men jag brukar vara sen. Är det något jag klarar mig utan så jagar jag inte. Är det meningen att jag ska ha det så kommer det förr eller senare att hamna där det ska. Och får jag det inte, då var det väl inte meningen då...I wish, haha, vissa saker jagar man och jagar bara för att till slut få ge upp. Men jag har ändå någonstans tron att det som sker är meningen - är det något man hett önskar men inte får, så kanske man inte var mogen att ta emot det i just den stunden.
Spotify var det ja: jag glömmer ofta bort att ha musik på hemma, jag älskar musik, men jag mår lika bra i tystnaden. Nu har jag haft musik på i 2 dagar nonstop, har ju missat allt nytt...och jävlar, vad kul det är att dansa! Jag glömmer bort det mellan varven, det kan gå månader, men när musiken är rätt och kroppen villig - det är ju underbart! Och när jag dansar, helt ensam, lite med Hedda kanske, så känner jag inget annat än glädjen i hur kroppen rör sig med musiken. Det skulle med största sannolikhet framkalla enorma skrattanfall hos en eventuell publik, ser nog mest ut som en elektrifierad babian på extacy, men so what, känslan blir ju inte mindre ändå. Så på med musik och sväng de lurviga! Glädje.
Plockade fram mina gamla målargrejor häromkvällen med. Kladdade på ett par timmar med akrylfärger. Okej, jag suger på det med, men det är samma som när man dansar - det känns skönt inuti, skit samma hur resultatet blir. Man kan ju alltid slänga skiten när man är klar...
Nu är det bara 2 dagar kvar av "barnledigheten". Längtar så klart, men det var grymt skönt och behövligt - lika mycket för Vilda och Beppe som för mig, jag var en sliten mamma. Frågan är hur jag bäst ska slösa bort de sista dygnen?:)
Det som går mest på Spotify just nu, om och om igen, ackompanjerat av vilda höftrullningar och dallriga rumpskakningar, är förresten "Sexy bitch" (David Guetta)...men jag sjunger crazy bitch istället, känns på något underligt sätt mer passande.
Det nya året
Sista dagen på året. Nyårsafton har aldrig betytt något särskilt för mig, har ofta jobbat nyår för att få vara ledig jul...och de nårsaftnar jag inte arbetat har aldrig varit traditionsbundna, vissa har det varit fest, någon gång kryssning, ibland inte firat alls....nej, nyår har inte alls varit betydelsefullt inuti mig. Utåt har det de sista åren varit lite extra festligt för barnens skull, men för egen del har det kvittat.
Det här nyåret känns det annorlunda inuti. Det känns som ett avstamp. Det känns som 2010 kommer bli ett omvälvande år. De sista 2 åren har gett stora förändringar i det yttre skeendet, men jag har inte riktigt hängt med på insidan, jag har en hel del att jobba på. Jag vill inte gå kvar i min gamla grottekvarn, och låta som ett gammalt gnälligt tröskverk. Jag vill se på stjärnorna stjärnögd och jag vill blända solen när den väljer att hedra oss med sina sällsynta besök. Jag vill dansa i regnet på riktigt.
Jag vill inte stappla fram längre i regnrusket...jag vill skutta, göra piruetter och hoppsansteg på vägen framåt, barfota i vattenpölarna. Och jag vill se solstrålarna bryta sig igenom molntäcket.
Nyårslöften 2010:
1. Njuta
2. Njuta ännu mer
3. Njuta lite till
4. Kanske meditera lite dårå
5. Kanske meditera mycket dårå
6. Sluta tänka
7. Vara ljuv:D
Det här nyåret känns det annorlunda inuti. Det känns som ett avstamp. Det känns som 2010 kommer bli ett omvälvande år. De sista 2 åren har gett stora förändringar i det yttre skeendet, men jag har inte riktigt hängt med på insidan, jag har en hel del att jobba på. Jag vill inte gå kvar i min gamla grottekvarn, och låta som ett gammalt gnälligt tröskverk. Jag vill se på stjärnorna stjärnögd och jag vill blända solen när den väljer att hedra oss med sina sällsynta besök. Jag vill dansa i regnet på riktigt.
Jag vill inte stappla fram längre i regnrusket...jag vill skutta, göra piruetter och hoppsansteg på vägen framåt, barfota i vattenpölarna. Och jag vill se solstrålarna bryta sig igenom molntäcket.
Nyårslöften 2010:
1. Njuta
2. Njuta ännu mer
3. Njuta lite till
4. Kanske meditera lite dårå
5. Kanske meditera mycket dårå
6. Sluta tänka
7. Vara ljuv:D
Susanne Slöhög Nilsson
Sitter fortfarande i pyjamas, har inte ens masat mig in i duschen än. Känner mig som värsta skurken, HUR kan jag slösa bort den DYRBARA "barnlediga" tiden på att slöa? Det är ju precis det jag behöver - men jag behöver också handla, städa, tvätta...och jag behöver också läsa, måla, sova, promenera, träffa vänner, ligga ensam och fundera, ligga ensam och inte tänka alls. Kanske att jag skulle behöva en rejäl påsättning med...nej FY, det där var det inte jag som sa, vet INTE var det kom ifrån.
Just ja, jag kom precis på att jag ju dessutom har en 1-åring kvar hemma, hjälp, hon behöver kanske skötas om också. Undrar var hon är förresten, har inte sett henne sen igår kväll...
Det där var ett skämt, så ingen behöver ringa socialen. Hon är i goda händer. Eller i mina händer i alla fall. Vi ska försöka ta oss ut i kylan och ner till affären, har bara inte bestämt om vi ska sitta och åka 3 mil till Coop eller stanna på hemmaplan. Skulle verkligen behöva investera i en ny torkställning, den gamla har större rasrisk en ett tak 2-meterstjockt snötäcke. Sen ska lite nyårsmat anförskaffas, liten fin Jessica ska fira med oss, vilket verkligen ska bli mysigt.
Idag finns mina tankar och mitt hjärta med hos vännen vars mamma varit dålig och som gick bort igår. All kärlek till dig. Jag kan inte känna det du känner, jag kan bara ana, men jag finns här för dig.
Ta vara på dagen vänner. Kärlek till er med.
Just ja, jag kom precis på att jag ju dessutom har en 1-åring kvar hemma, hjälp, hon behöver kanske skötas om också. Undrar var hon är förresten, har inte sett henne sen igår kväll...
Det där var ett skämt, så ingen behöver ringa socialen. Hon är i goda händer. Eller i mina händer i alla fall. Vi ska försöka ta oss ut i kylan och ner till affären, har bara inte bestämt om vi ska sitta och åka 3 mil till Coop eller stanna på hemmaplan. Skulle verkligen behöva investera i en ny torkställning, den gamla har större rasrisk en ett tak 2-meterstjockt snötäcke. Sen ska lite nyårsmat anförskaffas, liten fin Jessica ska fira med oss, vilket verkligen ska bli mysigt.
Idag finns mina tankar och mitt hjärta med hos vännen vars mamma varit dålig och som gick bort igår. All kärlek till dig. Jag kan inte känna det du känner, jag kan bara ana, men jag finns här för dig.
Ta vara på dagen vänner. Kärlek till er med.
Att våga vara självklar
Julafton över. Tomten var en succé. Jag var övertygad om att Vilda skulle knäcka koden, eftersom det var storebrorsan som var tomte, men jag skulle aldrig ha känt igen honom själv om jag inte hade vetat. Tomten travade runt huset, i sakta mak, lätt krumryggad, i precis lagom takt för att barnen skulle hinna springa runt inne i spänd förväntan och vinka i varje fönster. Sen klev han in genom altandörren, skällandes över renskiten han fått under stövlarna, allt strömmande ur skägget på en salig mix av påhittat dalmål, norrländska och kanske lite västerbottniska. Jag höll på att göra ner mig, jag kunde inte sluta skratta.
Barnen - Vilda, Beppe, kusin Ellen och lilla skruttHedda (kusin Elias är för liten för att stå än), stod som små tända ljus uppradade framför tomten när han väl landat på en stol. Så började utdelningen, och alla hann få flera paket utan att ett enda litet var till Hedda. Hon började se smått olycklig ut, för redan vid den ringa åldern av ettochetthalvt, har man förstått vad det handlar om. Paket, jag vill ha paket! Ge mig, ge mig, jag då? Hon följde varje paket som tomten delade ut med längtansfulla blickar, sen vände hon sig mot mig och drog en olycklig harang, tultade osäkert närmare tomten några steg och brände av en högljudd salva som närmast liknade en utskällning. Så fick hon äntligen sin första klapp och strålade upp hela hon.
Jag fick hjärtknip, när jag såg hennes osäkerhet växa fram. Hon stod så självklart och förväntansfullt där i början och väntade på sin julklapp, så säker på att hon också skulle få. Och så såg man hur förhoppningen gradvis grumlades för varje klapp som alla andra fick. Och så på gränsen till förtvivlad innan hon äntligen fick bekräftelsen på att jo, hon skulle såklart också få. Hjälp. Om det kniper nu i hjärtat, för barnens nästanbesvikelser, hur ska det inte knipa sen, när man följer barnens livsvägar, kriser och hjärtesorger?
Barn är så självklara när de är så små som Hedda. Hon talade högt och tydligt om att hon var missnöjd med situationen och visade med hela sig att hon var lite orolig och inte ville bli utelämnad. Som så liten har man förtröstan på att någon fixar det som känns fel, någon kan hjälpa till att göra saker rätt igen. Det försvinner, tyvärr, med åren. Jag ser skillnad redan på Vilda, känner hon likadant, så går hon i vissa lägen undan och lever ut sin besvikelse ensam, och man får dra ur henne vad hon är ledsen för. Det gör ont att inse, för en själv och för barnen, att man inte alltid kan göra saker rätt igen, att man som förälder inte kan fixa alla orättvisor, allt utanförskap, alla besvikelser. Jag antar att det är en del av det grymma i att växa upp. Ibland är det ju dessutom man själv som är orsaken till deras besvikelser.
Men tänk ändå vilken befrielse det skulle ligga i att vara lite mer som en ettåring. Att tala om rakt ut att, hallå, jag är inte nöjd med det här! Hur tänker ni nu, jag då? Jag vill med! Nu är jag grymt besviken!!! Att vi har rätt att ta plats, rätt att bli älskade och respekterade. I relationer, på arbetsplatser, på affären, på bilverkstan...Undrar om det skulle utbryta kaos. Eller så skulle allt bli mycket enklare, alla missförstånd skulle undvikas. Det finns ju faktiskt människor som gör så, säger rakt ut när de är missnöjda eller besvikna. Det är ju de som betraktas av oss andra som lite besvärliga och pinsamma emellanåt, när vi råkar på fenomenet på arbetsplatser, restauranger och andra ställen.
Konstigt att så många egenskaper som är normala och dessutom upplevs som charmiga och lite gulliga när vi är små, blir på gränsen till oacceptabla när vi är vuxna. Mänskligheten skulle tjäna på att gå i barndom vad gäller många saker. Vi kanske kan låta bli att banka varandra i huvet med spadarna i sandlådan ( fast det slutar ju iofs inte för många även om de är vuxna, spaden byts bara ut mot handgranater, skjutvapen och kärnvapen istället....spadarna är nog egentligen att föredra..) - men vi borde helt enkelt vara mer som barn. Tillit, förtröstan, kärlek och nyfikenhet på livet. Och självklarheten i att finnas och att bli älskad som man är.
Väl hemma igår kväll så startade verkstan. Montering av bilbana, byggnation av allehanda fordon i lego (vilka innehöll fler delar än riktiga bilar...), isättning av batterier...nästa år stryker jag allt på barnens önskelister som innehåller mer än två delar. Eller så sätter jag in en annons: ensamstående 3-barnsmamma söker snygg, singel, charmig montör inför julhelgen. Skoja bara, själv är bäste dräng. Förlåt, piga:)
Barnen - Vilda, Beppe, kusin Ellen och lilla skruttHedda (kusin Elias är för liten för att stå än), stod som små tända ljus uppradade framför tomten när han väl landat på en stol. Så började utdelningen, och alla hann få flera paket utan att ett enda litet var till Hedda. Hon började se smått olycklig ut, för redan vid den ringa åldern av ettochetthalvt, har man förstått vad det handlar om. Paket, jag vill ha paket! Ge mig, ge mig, jag då? Hon följde varje paket som tomten delade ut med längtansfulla blickar, sen vände hon sig mot mig och drog en olycklig harang, tultade osäkert närmare tomten några steg och brände av en högljudd salva som närmast liknade en utskällning. Så fick hon äntligen sin första klapp och strålade upp hela hon.
Jag fick hjärtknip, när jag såg hennes osäkerhet växa fram. Hon stod så självklart och förväntansfullt där i början och väntade på sin julklapp, så säker på att hon också skulle få. Och så såg man hur förhoppningen gradvis grumlades för varje klapp som alla andra fick. Och så på gränsen till förtvivlad innan hon äntligen fick bekräftelsen på att jo, hon skulle såklart också få. Hjälp. Om det kniper nu i hjärtat, för barnens nästanbesvikelser, hur ska det inte knipa sen, när man följer barnens livsvägar, kriser och hjärtesorger?
Barn är så självklara när de är så små som Hedda. Hon talade högt och tydligt om att hon var missnöjd med situationen och visade med hela sig att hon var lite orolig och inte ville bli utelämnad. Som så liten har man förtröstan på att någon fixar det som känns fel, någon kan hjälpa till att göra saker rätt igen. Det försvinner, tyvärr, med åren. Jag ser skillnad redan på Vilda, känner hon likadant, så går hon i vissa lägen undan och lever ut sin besvikelse ensam, och man får dra ur henne vad hon är ledsen för. Det gör ont att inse, för en själv och för barnen, att man inte alltid kan göra saker rätt igen, att man som förälder inte kan fixa alla orättvisor, allt utanförskap, alla besvikelser. Jag antar att det är en del av det grymma i att växa upp. Ibland är det ju dessutom man själv som är orsaken till deras besvikelser.
Men tänk ändå vilken befrielse det skulle ligga i att vara lite mer som en ettåring. Att tala om rakt ut att, hallå, jag är inte nöjd med det här! Hur tänker ni nu, jag då? Jag vill med! Nu är jag grymt besviken!!! Att vi har rätt att ta plats, rätt att bli älskade och respekterade. I relationer, på arbetsplatser, på affären, på bilverkstan...Undrar om det skulle utbryta kaos. Eller så skulle allt bli mycket enklare, alla missförstånd skulle undvikas. Det finns ju faktiskt människor som gör så, säger rakt ut när de är missnöjda eller besvikna. Det är ju de som betraktas av oss andra som lite besvärliga och pinsamma emellanåt, när vi råkar på fenomenet på arbetsplatser, restauranger och andra ställen.
Konstigt att så många egenskaper som är normala och dessutom upplevs som charmiga och lite gulliga när vi är små, blir på gränsen till oacceptabla när vi är vuxna. Mänskligheten skulle tjäna på att gå i barndom vad gäller många saker. Vi kanske kan låta bli att banka varandra i huvet med spadarna i sandlådan ( fast det slutar ju iofs inte för många även om de är vuxna, spaden byts bara ut mot handgranater, skjutvapen och kärnvapen istället....spadarna är nog egentligen att föredra..) - men vi borde helt enkelt vara mer som barn. Tillit, förtröstan, kärlek och nyfikenhet på livet. Och självklarheten i att finnas och att bli älskad som man är.
Väl hemma igår kväll så startade verkstan. Montering av bilbana, byggnation av allehanda fordon i lego (vilka innehöll fler delar än riktiga bilar...), isättning av batterier...nästa år stryker jag allt på barnens önskelister som innehåller mer än två delar. Eller så sätter jag in en annons: ensamstående 3-barnsmamma söker snygg, singel, charmig montör inför julhelgen. Skoja bara, själv är bäste dräng. Förlåt, piga:)
Nykter men berusad
Haha...jag önskar verkligen att jag kunde dela med mig av känslan jag har i kroppen. Förväntan, glädje, nyfikenhet...på livet. Och nej, jag har inte redan varit och nallat av glöggen! Även fast jag känner mig smått berusad:) Och inte är det väntan på tomten heller, men det påminner smått om känslan man hade som barn, dan innan julafton. Fantastiskt, har inte känt så här sen jag var liten.
Finns bara ett ord. Häftigt.
Finns bara ett ord. Häftigt.
Frid
Jag ser bedrövlig ut. Blåsor på benen, risigt hår som faller av i drivor igen, och utslag i ansiktet. Förmodligen ligger jag lite högt på Levaxindosen, brukar bli så då. Men trots det. Och trots tröttheten. Trots arbetslös. Trots ovisshet. Trots slit. Så känner jag mig så förbaskat LYCKLIG idag. Känslan bara sköljde över mig i morse. Det nästan pirrar i magen. Jag känner mig kär. Och det känns som om inget egentligen spelar någon roll, vi finns här och vi andas och lever och var dag är en gåva. Hör ni, VAR DAG ÄR EN SJUHELVETES GÅVA!!!! Och oftast förstår man det inte, man ser det inte, man orkar inte ta till sig det för att man är så upptagen av att fördriva tiden med slit, jobb och oväsentligheter. Och allting passerar och allt går förbi, men vi är här just NU, just IDAG - och vi kan bara göra det bästa vi kan med oss själva och för andra, något mer kan ingen, inte Gud, inte ens vi själva, begära av oss. Göra vårt bästa med den här stunden vi har. Just nu.
Kärlek till er alla. Nu ska jag plocka upp Hedda ur badet, storasyrran börjar lacka ur på att ha en bråkig unge i sitt bad. Allmänt julbad här hemma idag. Vill ni bli rejält jultvagade kan ni ju poppa in. Finns vatten så det räcker åt er med:)
Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt...
Lagom kallt idag för att kunna vara ute, 6-7 minus, alldeles perfekt pulkaväder. Morgonslöade, fick inte på oss kläderna förrän 11, sen fick vi besök av mamma - som hade färdigt kött med sig, bara att fixa lite potatisklyftor så var söndagslunchen fixad (och i kylen finns pannkakor kvar, perfekt att slänga i barnen till kvällen, fy faen vad jag älskar slipperlagamatpå heladandetärredankirrat-dagarna...).
När mamma åkte klädde vi oss för att dra till pulkabacken. Lite mankemang är det. Hedda var på gränsen till sovdax, men hon ville åka pulka ändå, så vi dividerade en stund innan vi kom på att vi skulle dra med oss vagnen utifallatt, och så drog jag Beppe och Hedda i samma pulka. Beppe hade tagit på sig fingervantar, försökte övertala/tvinga honom att ta på sig tjocka vantar, men han blev bara förbannad. På vägen dit hann vi stanna två gånger, för att Vildas strumpor inte ville som hon ville.
Väl framme så gick det 5 sekunder så satt Beppemannen kvar i pulkan och vägrade röra sig för att han frös om händerna. Jippi. Så jag gjorde som man brukar göra och som man tydligen aldrig tröttnar på att göra som förälder - talade om hur dumt det var att han inte hade lyssnat på sin kloka allvetande mamma (med sån där vass röst, ni vet...), för då hade han inte frysit om händerna minsann. Verkligen gnodde in det så att han kände sig dum. Varför gör man så? Eller jag, rättare sagt. För sen tog jag ju naturligtvis av mig mina och gav honom ändå. Det kunde jag ha gjort på en gång, utan att säga något, för han var redan medveten om att han hade fel vantar, såklart. Dumma, dumma ap-mamma. Så onödigt.
Sen hade vi kul en bra stund i alla fall, turades om att åka med Vilda och Beppe. Jag satte mig först i pulkan, sen Vilda eller Beppe framför, sist lastade vi Hedda ovanpå alltihop Hon tyckte det var skitkul - och lite träning för mig blev det att släpa henne uppför backen:)...emottogs tacksamt, skulle verkligen behöva röra mer på dödköttet.
På väg hem packade vi ner Hedda i vagnen, och så drog jag Beppe i pulka efter. Då blev såklart Vilda sur för att HON fick gå och dra sin pulka själv. Försökte förklara att hon också blev dragen i pulka, när hon var som Beppe, och att det skulle bli lite fel om jag skulle neka Beppe bara för att inte göra henne avundsjuk. Men det köpte hon inte, så då hade vi en tjurskalle på hemvägen med. Hur man än gör har man ändan bak. Man kanske helt enkelt skulle ta och acceptera en gång för alla att den sitter där bak och alltid kommer att göra det...
Det ÄR ingen lätt och smidig sak att ha tre småbarn helt ensam. Det kommer aldrig BLI en lätt och smidig sak att ha tre småbarn ensam heller. Men om jag kan se och acceptera det, och sluta förvänta mig att det ska gå lättare nån gång, så kan det kanske KÄNNAS lite lättare. Om jag kan acceptera att det är tufft av helvete, svårt, bitigt och otacksamt många gånger - och svälja det, en gång för alla - så kanske det går mycket lättare att se guldet som faktiskt lyser igenom ganska ofta. Guldet som jag många gånger inte ser för att jag har så fullt upp med att sucka och känna efter hur trött jag är. Jag vet ju allt det här. Men det kan vara lite bökigt att föra över kunskap i praktiken. Att göra veta till göra...eller, rättare sagt - till vara. Att vara i det som är.
Tack till Eckhart Tolle. En fantastisk människa och vägvisare som jag upptäckt först idag. Jag hoppas jag kan få och ta mig tid att lyssna till honom ofta, länge och med hela öronen. Och att jag verkligen kan införliva det han har att förmedla. Ta er tiden ni som kan. Han är en gåva.
När mamma åkte klädde vi oss för att dra till pulkabacken. Lite mankemang är det. Hedda var på gränsen till sovdax, men hon ville åka pulka ändå, så vi dividerade en stund innan vi kom på att vi skulle dra med oss vagnen utifallatt, och så drog jag Beppe och Hedda i samma pulka. Beppe hade tagit på sig fingervantar, försökte övertala/tvinga honom att ta på sig tjocka vantar, men han blev bara förbannad. På vägen dit hann vi stanna två gånger, för att Vildas strumpor inte ville som hon ville.
Väl framme så gick det 5 sekunder så satt Beppemannen kvar i pulkan och vägrade röra sig för att han frös om händerna. Jippi. Så jag gjorde som man brukar göra och som man tydligen aldrig tröttnar på att göra som förälder - talade om hur dumt det var att han inte hade lyssnat på sin kloka allvetande mamma (med sån där vass röst, ni vet...), för då hade han inte frysit om händerna minsann. Verkligen gnodde in det så att han kände sig dum. Varför gör man så? Eller jag, rättare sagt. För sen tog jag ju naturligtvis av mig mina och gav honom ändå. Det kunde jag ha gjort på en gång, utan att säga något, för han var redan medveten om att han hade fel vantar, såklart. Dumma, dumma ap-mamma. Så onödigt.
Sen hade vi kul en bra stund i alla fall, turades om att åka med Vilda och Beppe. Jag satte mig först i pulkan, sen Vilda eller Beppe framför, sist lastade vi Hedda ovanpå alltihop Hon tyckte det var skitkul - och lite träning för mig blev det att släpa henne uppför backen:)...emottogs tacksamt, skulle verkligen behöva röra mer på dödköttet.
På väg hem packade vi ner Hedda i vagnen, och så drog jag Beppe i pulka efter. Då blev såklart Vilda sur för att HON fick gå och dra sin pulka själv. Försökte förklara att hon också blev dragen i pulka, när hon var som Beppe, och att det skulle bli lite fel om jag skulle neka Beppe bara för att inte göra henne avundsjuk. Men det köpte hon inte, så då hade vi en tjurskalle på hemvägen med. Hur man än gör har man ändan bak. Man kanske helt enkelt skulle ta och acceptera en gång för alla att den sitter där bak och alltid kommer att göra det...
Det ÄR ingen lätt och smidig sak att ha tre småbarn helt ensam. Det kommer aldrig BLI en lätt och smidig sak att ha tre småbarn ensam heller. Men om jag kan se och acceptera det, och sluta förvänta mig att det ska gå lättare nån gång, så kan det kanske KÄNNAS lite lättare. Om jag kan acceptera att det är tufft av helvete, svårt, bitigt och otacksamt många gånger - och svälja det, en gång för alla - så kanske det går mycket lättare att se guldet som faktiskt lyser igenom ganska ofta. Guldet som jag många gånger inte ser för att jag har så fullt upp med att sucka och känna efter hur trött jag är. Jag vet ju allt det här. Men det kan vara lite bökigt att föra över kunskap i praktiken. Att göra veta till göra...eller, rättare sagt - till vara. Att vara i det som är.
Tack till Eckhart Tolle. En fantastisk människa och vägvisare som jag upptäckt först idag. Jag hoppas jag kan få och ta mig tid att lyssna till honom ofta, länge och med hela öronen. Och att jag verkligen kan införliva det han har att förmedla. Ta er tiden ni som kan. Han är en gåva.
Teknikens under vs livets under
Jag var på träff med jobbcoachen idag, inne i Örebro. Passade på att titta in på Coop på vägen dit och laddade på med blöjor, välling och annat krafs, det blev halvfullt i bagaget. Lyckades slänga med två pulkor också, var egentligen klar med barnens julklappar, men pulkorna var billiga och behövliga - Beppe orkar inte dra sin bob uppför backen själv, den är för tung.
Jag blev tidig in till stan, så jag passade på att ta en lunch. En lunch på stan, helt ensam, inga barn...är ren och skär lyx. Men oh, vad samvetet sätter in på en gång. "Slänga pengar på lunch på stan, det har du väl inte råd med?""Sitta här och njuta, när barnen är på dagis, ska det va så?""Har man verkligen rätt att vara ifred när man är morsa, det här kan väl inte vara riktigt!" Sjukt, jag vet. Jag är så indoktrinerad med barnen att jag får sjukt dåligt samvete så fort jag gör något utan dem. Inte nyttigt för oss. Barnen tycker dessutom också att det är konstigt de få gånger som jag sticker iväg en stund och mormor passar dem...även om det så är bara ett föräldramöte. "Varför ska du åka själv?" Så kan vi ju inte ha det..
I alla fall, när jag satt med lunchen, så kunde jag inte låta bli att kolla bordet bredvid. Det var ett par i kanske 30-årsåldern, som lunchade med sin dotter på dryga året och med barnets mormor. När de ätit klart, kröp barnet bort till en lekhörna en bit ifrån, drog sig mödosamt upp och började plocka med leksakerna, försökte förtvivlat länge klättra upp på en bänk. Föräldrarna, plus mormor, satt alla tre totalt upptagna med sina respektive mobiler, svärsonen satt och knäppte kort på svärmor och visade - inte en enda av de tre gav sin uppmärksamhet till lilla Maja (hörde hennes namn) Maja upptäckte en helt ny värld, såg förundrat på alla saker, pratade lite och hyttade med saker åt mammas och pappas håll för att visa.."kolla! vilka grejer, kolla mamma...pappa! fan va häftigt, nämen va e de HÄR??? wOOOHOOOO!" (Jag tror åtminstone att det var det hon försökte säga). Inga reaktioner. Visst kan barn få upptäcka saker ensamma med, men det blir ju ännu mer fantastiskt när man får dela det med någon, med de som betyder allt för en - mamma och pappa. Inte förrän Maja plaskade omkull på sin lilla näsa på stengolvet, blev det fart...då sprang båda dit, ryckte med Maja tillbaka till bordet och höll kvar henne i knät där. Hon kastade längtansfulla blickar mot lekhörnan.
Tekniken. Vad gör den med oss? Vad är det som gör att vi hellre sitter och glor på vår lilla mobila leksak och håller på med totala oviktigheter, medan det fantastiska livet passerar förbi rakt framför våra näsor? Och datorerna med - jag är inte bättre själv, hur många gånger har inte barnen ropat på mig och jag svarar: vänta lite, jag ska bara fixa det här först! Om det inte är något viktigt såklart...om någon slagit sig...Men det viktiga pågår ju hela tiden. Bara jag vänder uppmärksamheten mot mina barn så händer det, livet. Hedda upptäcker hela världen just nu och vill ha mig på släptåg. Vilda söker också verkligen uppmärksamhet, vill visa allt som händer i skolan - hur länge till gör hon det? Beppe vill busa, busa, busa - så mycket han bara får, mamma, lek pussmonster med mig! Och så orkar jag inte ta tillvara på allt hela tiden, utan försöker smita undan lite, stänga av, koppla bort för att få vara ifred en stund. Med resultatet att de vill ha min uppmärksamhet ÄNNU mycket mer. Och egentligen vill jag ju. För det är ju så satans mysigt när man har total koppling till varandra, bara ÄR tillsammans.
Satan i gatan. Jag är lyckligt lottad. Jag måste ta vara på det.
Förresten. Pulkorna blev inga julklappar. Vi hade så förbaskat mycket grejor att få med från bilen, så ungarna fick pulkorna direkt så de kunde hjälpa till att lasta och dra hem allt. Vi såg ut som ett nomadfamilj, kryssandes fram bland snödrivor istället för sanddynor. Barnvagn, kassar, ryggsäckar, fullastade pulkor, skrikande Hedda, svärande mamma och gnällande barn. Life as it should be:D
Jag blev tidig in till stan, så jag passade på att ta en lunch. En lunch på stan, helt ensam, inga barn...är ren och skär lyx. Men oh, vad samvetet sätter in på en gång. "Slänga pengar på lunch på stan, det har du väl inte råd med?""Sitta här och njuta, när barnen är på dagis, ska det va så?""Har man verkligen rätt att vara ifred när man är morsa, det här kan väl inte vara riktigt!" Sjukt, jag vet. Jag är så indoktrinerad med barnen att jag får sjukt dåligt samvete så fort jag gör något utan dem. Inte nyttigt för oss. Barnen tycker dessutom också att det är konstigt de få gånger som jag sticker iväg en stund och mormor passar dem...även om det så är bara ett föräldramöte. "Varför ska du åka själv?" Så kan vi ju inte ha det..
I alla fall, när jag satt med lunchen, så kunde jag inte låta bli att kolla bordet bredvid. Det var ett par i kanske 30-årsåldern, som lunchade med sin dotter på dryga året och med barnets mormor. När de ätit klart, kröp barnet bort till en lekhörna en bit ifrån, drog sig mödosamt upp och började plocka med leksakerna, försökte förtvivlat länge klättra upp på en bänk. Föräldrarna, plus mormor, satt alla tre totalt upptagna med sina respektive mobiler, svärsonen satt och knäppte kort på svärmor och visade - inte en enda av de tre gav sin uppmärksamhet till lilla Maja (hörde hennes namn) Maja upptäckte en helt ny värld, såg förundrat på alla saker, pratade lite och hyttade med saker åt mammas och pappas håll för att visa.."kolla! vilka grejer, kolla mamma...pappa! fan va häftigt, nämen va e de HÄR??? wOOOHOOOO!" (Jag tror åtminstone att det var det hon försökte säga). Inga reaktioner. Visst kan barn få upptäcka saker ensamma med, men det blir ju ännu mer fantastiskt när man får dela det med någon, med de som betyder allt för en - mamma och pappa. Inte förrän Maja plaskade omkull på sin lilla näsa på stengolvet, blev det fart...då sprang båda dit, ryckte med Maja tillbaka till bordet och höll kvar henne i knät där. Hon kastade längtansfulla blickar mot lekhörnan.
Tekniken. Vad gör den med oss? Vad är det som gör att vi hellre sitter och glor på vår lilla mobila leksak och håller på med totala oviktigheter, medan det fantastiska livet passerar förbi rakt framför våra näsor? Och datorerna med - jag är inte bättre själv, hur många gånger har inte barnen ropat på mig och jag svarar: vänta lite, jag ska bara fixa det här först! Om det inte är något viktigt såklart...om någon slagit sig...Men det viktiga pågår ju hela tiden. Bara jag vänder uppmärksamheten mot mina barn så händer det, livet. Hedda upptäcker hela världen just nu och vill ha mig på släptåg. Vilda söker också verkligen uppmärksamhet, vill visa allt som händer i skolan - hur länge till gör hon det? Beppe vill busa, busa, busa - så mycket han bara får, mamma, lek pussmonster med mig! Och så orkar jag inte ta tillvara på allt hela tiden, utan försöker smita undan lite, stänga av, koppla bort för att få vara ifred en stund. Med resultatet att de vill ha min uppmärksamhet ÄNNU mycket mer. Och egentligen vill jag ju. För det är ju så satans mysigt när man har total koppling till varandra, bara ÄR tillsammans.
Satan i gatan. Jag är lyckligt lottad. Jag måste ta vara på det.
Förresten. Pulkorna blev inga julklappar. Vi hade så förbaskat mycket grejor att få med från bilen, så ungarna fick pulkorna direkt så de kunde hjälpa till att lasta och dra hem allt. Vi såg ut som ett nomadfamilj, kryssandes fram bland snödrivor istället för sanddynor. Barnvagn, kassar, ryggsäckar, fullastade pulkor, skrikande Hedda, svärande mamma och gnällande barn. Life as it should be:D
Livets gång
En nära vän till mig har det tufft just nu, hennes mamma ligger inlagd på sjukhuset efter en tids sjukdom, det är allvarligt. Rent krasst ligger hon för döden och min vän håller på att förbereda sig för det som komma skall. Kan man förbereda sig på att ens mamma ska dö? Kan man någonsin föreställa sig hur det känns, att mamma inte ska finnas mer? Och vad säger man, hur ska man finnas där, för sin vän...som går igenom detta stora. Det finns inget att säga, inga tröstens ord. Bara att man förstår att det är överjävligt och att man finns där.
Jag tror att vetskapen om att man är på väg att förlora eller har förlorat en förälder, även om man är vuxen, föder en känslomässig ambivalens. Man blir liten och stor på samma gång....liten för att man blir föräldralös, och det ligger en stor övergivenhetskänsla och sorg i det. Stor, för att man tvingas inse helt och fullt att man nu är den vuxna, den riktigt vuxna. Den äldsta generationen. Min morfar gick bort för ett tag sedan, han var den sista av mina mor- och farföräldrar. Min mamma reflekterade över just det, att hon var äldst i familjen nu. Jag tyckte mig kunna se det sorgsna lilla barnet i min mamma då, och insikten i att hur ens förhållande än varit till föräldern, så har det tagit slut. Det är nog svårt att förstå innan man själv är där.
För så är det ju. Livet. Vi kommer alla dit, det är det enda vi kan veta med säkerhet. Vi ska alla dö. Och det enda vi kan göra, är att leva så fullt vi kan, medans vi gör det. Och visa dem vi älskar just det...att vi älskar.
Jag tror att vetskapen om att man är på väg att förlora eller har förlorat en förälder, även om man är vuxen, föder en känslomässig ambivalens. Man blir liten och stor på samma gång....liten för att man blir föräldralös, och det ligger en stor övergivenhetskänsla och sorg i det. Stor, för att man tvingas inse helt och fullt att man nu är den vuxna, den riktigt vuxna. Den äldsta generationen. Min morfar gick bort för ett tag sedan, han var den sista av mina mor- och farföräldrar. Min mamma reflekterade över just det, att hon var äldst i familjen nu. Jag tyckte mig kunna se det sorgsna lilla barnet i min mamma då, och insikten i att hur ens förhållande än varit till föräldern, så har det tagit slut. Det är nog svårt att förstå innan man själv är där.
För så är det ju. Livet. Vi kommer alla dit, det är det enda vi kan veta med säkerhet. Vi ska alla dö. Och det enda vi kan göra, är att leva så fullt vi kan, medans vi gör det. Och visa dem vi älskar just det...att vi älskar.
Ljuvliga tystnad
Tredje dagen med barnens morfar här. Han grejar på med bilen, kollar däcken, kollar glykolen, far ut och in som en skottspole, kör bilen in och ut ur garaget för att den ska vara ständigt varm, på och av med motorvärmaren. Min pappa har en förmåga att först tala om minst 5 ggr vad han ska göra, sen tala om minst 5 ggr att NU går han ut och gör det, sen minst 5 ggr att han HAR gjort det. Han pratar om allt, inget ämne är för slitet för att inte nötas igen. Han pratar, pratar och fortsätter prata, till och med när jag går in på toaletten fortsätter han prata utanför dörren. Han är ett under av omtanke, men öronen börjar kännas lite lätt slitna nu. Men barnen, framför allt Beppemannen, älskar att ha morfar här. Igår åkte han iväg med dem en och en, så de fick handla julklappar, till varandra och till MIG!:). Härligt, jag får också klappar! Idag ska han hjälpa dem att slå in dem. Han har alltid en plan, pappa, han är verkligen inte en person som lever i nuet. Samtidigt som han gör något pratar han om det som han tänker göra, sen, i morrn, nästa år. Vi är väl alla så lite till mans, men pappa är nog strået vassare.
Han erbjöd sig att skjutsa Vilda tills skolan i morse, men se det gick då rakt inte. För då kunde klasskompisarna få för sig att han var hennes pappa, och då fick hon skämmas om de trodde att hon hade en så gammal pappa...jag tror vissa saker med flytten tog hårt på Vilda. I Forsbacka visste alla vem hon var och vilka hennes föräldrar var. Här är det nästan ingen som vet vem hennes pappa är, han blir lite av en hittepåfigur nästan. Det tar på henne.
Nu är han i garaget igen. Ska skynda mig att vila öronen. För sent, nu kommer han, jag hör att han börjar prata redan utanför dörren. Han är värre än barnen...:D Snart bär det av till dagis och spana in Beppemannens stjärngosseinsatser. Verkligen något att se fram emot. Stjärt på er allihop!
Han erbjöd sig att skjutsa Vilda tills skolan i morse, men se det gick då rakt inte. För då kunde klasskompisarna få för sig att han var hennes pappa, och då fick hon skämmas om de trodde att hon hade en så gammal pappa...jag tror vissa saker med flytten tog hårt på Vilda. I Forsbacka visste alla vem hon var och vilka hennes föräldrar var. Här är det nästan ingen som vet vem hennes pappa är, han blir lite av en hittepåfigur nästan. Det tar på henne.
Nu är han i garaget igen. Ska skynda mig att vila öronen. För sent, nu kommer han, jag hör att han börjar prata redan utanför dörren. Han är värre än barnen...:D Snart bär det av till dagis och spana in Beppemannens stjärngosseinsatser. Verkligen något att se fram emot. Stjärt på er allihop!
Att bli lyssnad på med hela örat
Idag kommer pappa. Han kommer ner nån sväng då och då, han har bott i Uppsala de sista 15 åren, är omgift och numera pensionär. Pappa är gammal byggjobbare, har varit arbetsmyra i hela sitt liv och kroppen är sliten därefter. Han och hans bror kallades för bröderna Bäver ute på byggarbetsplatserna, det säger allt. När vi var små fanns han aldrig där riktigt för oss barn. När han inte jobbade så byggde han på vårat hus, byggde garage, gjorde om trädgården, byggde på nån annans hus...ja, ni fattar. Mamma arbetade också, när vi var små jobbade hon lite varstans. Vi hade inget dagis utan var hos farmor, faster eller moster. Sen var hon dagmamma under några år, så vi kunde vara hemma då med. Hon hade oss tre syskon, plus 5-6 barn till. När vi blev något större började mamma arbeta på kvinnofängelset, skift såklart, medans pappa fortsatte på samma bana. Och de satt fast i samma fälla som så många andra då, och kanske nu med. Trots att båda arbetade så hade mamma hand om det mesta hemma, städ, tvätt och oss tre barn. Om vi härjade runt eller var i vägen så kunde pappa skrika: Inger! Säg till ungarna! Så gick det som det gick, hon tröttnade och det blev skilsmässa och pappa fattade ingenting.
I alla fall, jag tror att pappa tänkt om de sista åren, det märks på hans sätt att vara med barnbarnen. Han leker gärna med dem, på ett sätt han aldrig gjort med oss. Han pratar med dem och lyssnar faktiskt på dem - och då ska ni veta att pappa oftast inte lyssnar alls, eftersom han är upptagen med att prata en hel del själv...Jag har varit arg på min pappa i omgångar, antagligen för att han inte funnits där - efter skilsmässan var det meningen att vi skulle vara där varannan helg, men till slut ville vi inte ens vara där de helgerna. Vi hade ingen egen vrå hos pappa, det kändes som vi var på besök, och han hade väl egentligen inget större intresse av oss barn som personer. Vi fanns mest bara. Nu tror jag han försöker kompensera på något sätt, han vill gärna vara med barnbarnen och försöker hjälpa mig med det han kan. Så han kommer mellan varven, blir kvar ett par dar, grejar lite om det är något som behöver fixas med i lägenheten eller på bilen och leker lite med barnen.
Han sliter nästan lika mycket än. För trots att han varit sjukskriven de sista åren, kan han inte vara still. Kroppen är sliten och han har ont i ryggen och nacken, men han kan inte låta bli att hjälpa grannar och andra med golvläggning och annat, för är han still mer än ett par dar så klättrar han på väggarna. Bara han får göra saker i sin egen takt så vill han jobba, men han är fortfarande dålig på att känna när kroppen säger ifrån. Han går ständigt på värktabletter, han krigar med försäkringskassan och han skäller över staten. Det är min pappa det - men han har fått en mjukhet och en eftertänksamhet som inte fanns där förr, och jag tror det är lite som man säger, att när fan blir gammal. Pappa säger ofta att han skulle vilja finnas mer för barnbarnen, bo närmre så han kunde komma när de är sjuka och kunna hjälpa till på ett annat sätt. Den tanken skulle inte ha funnits för 20 år sen, eller när vi var små.
Beppe och Vilda gillar när morfar kommer, det blir huggsexa om vems rum han ska sova på. Men de har också en skön distans till honom, och när farsan drar igång med sina litanior och pratar, pratar, pratar och inte lyssnar - då säger Vilda helt enkelt åt honom: Du pratar så jag får ont i öronen, sluta prata nu pratgubbe! Pappa bara skrattar, hon gör honom medveten om något han egentligen vet själv. Hon säger det många tänker men ingen annan säger. Och det kanske är det som skulle behövas många gånger, vi hade kanske behövt gjort det som barn med. Bara sagt: pappa, lyssna på MIG! Jag finns här och kräver din uppmärksamhet! Fast vi kunde ju naturligtvis inte formulera det behovet då. Och pappa hade nog inte den mognaden heller att han skulle ha kunnat lyssna på oss. Men det är väl så, att han försöker "kompensera" nu, för jag tror att det finns en medvetenhet hos honom och kanske en saknad, efter något som kunde ha funnits.
Det som har varit har varit - och att tänka "OM" gör ingen nytta. Man får tänka "NU" istället. Och jag vet att jag är dålig på att lyssna på mina egna barn många gånger, för att det är mycket annat som pockar på. Jag ska "bara" göra klart maten, jag ska "bara" hänga tvätten, jag ska "bara" göra räkningarna...men sakerna som ska göras tar ju liksom aldrig slut. Och det som är viktigt för barn är viktigt här och nu. De vill ha uppmärksamhet NU, de vill bli sedda just i stunden. Av de personer som betyder allra, allra mest. Sina föräldrar. Dags att skärpa till sig. För det formar hela deras inställning till sin egen person. Att känna att man inte är i vägen, att man är välkommen och självklar. Att veta och känna att man verkligen betyder något, för sin mamma och pappa. Att veta och förstå, att man är det viktigaste i deras liv. Att veta att man är en person som lyssnas på och som räknas. Att veta att någon vill veta vad man tänker på och drömmer om. Att förstå att man är älskad, för just den man är.
Att lyckas med att misslyckas
Varit på jobbintervju idag...intervju var väl kanske och ta i, mer en check på att jag kanske inte är helt socialt missanpassad. Ska provjobba en vecka i januari, passar jag för jobbet blir jag provanställd ett halvår till att börja med, passar jag inte så är det byebye direkt. Det ska bli spännande, kul som bara den. Ska sitta och leta sponsorer till Rofub, rikrorganisationen för utsatta barn, det är en kampanj jag kan ställa mig bakom till 100 %, annars skulle jag ha svårt att sitta och ringa runt och försöka pracka på företag hela kampanjen. Funkar det bra, så är det eget kontor, måndag-fredag 8-17, inga mer kvällar, helger och storhelger!!! Wow. Tänk att få raka veckor. Även om barnen kommer få jättelånga dagar (11 timmar med pendlingen), så skulle det kännas otroligt mycket bättre än att tvingas ha dem på kvällis och nattis. Jag hoppas.
Hade dessutom träff med jobbcoachen på eftermiddan, vilket gav en del idag. Ville han skulle hjälpa mig att peppa inför provveckan och det kom en del vettigt. Vi pratade om stress och nervositet, om negativ stress. Jag har så svårt att inte tycka att jag är usel på det jag gör om jag inte är bäst. Och att sitta som ny säljare, på ett ställe där man skriver upp på en whiteboard vad alla säljer för, är inte bästa stället att känna en sån press. Chansen är inte stor att man hamnar bland top 10 i första taget direkt. Måste bli av med tänket. Jämföra för mig själv: hur det skulle kännas att göra provveckan om jag har den pressen på mig själv hela tiden; eller att göra provveckan och bara tänka att det är kul att kolla vad jag klarar av, ser det som en erfarenhet.
Jobbcoachen bad mig tänka på alla tillfällen i mitt liv som jag lyckats. Jag blev bara ett enda stort frågetecken. För hur jag än tänker, kan jag inte känna att jag "lyckats" med något. Men tänk på de gånger du inte misslyckats då, hur ser du på dem? För det är ju de gånger du lyckats. Mitt tänk är helt bakvänt - jag ser det bara som att om jag inte misslyckas, är det bara som det ska, det betyder inte att jag lyckats med något...det är bara om jag misslyckas med något som det är åt helvete, då känner jag mig inte värd ett skit. Så - jag kan aldrig göra något bra, men jag kan göra massor av dåliga saker. Det är ju verkligen ett bra sätt att se på sig själv...
Så jag tänkte: jag har fixat plugget otroligt bra - fast om jag fick ett fel på ett prov och hade bäst resultat, så var det inte tillräckligt, eftersom jag hade missat en fråga. Jag gick ut med bäst betyg i en hel årskurs, men var inte ens stolt för det. Resten av det jag pluggat med, har jag genomgående legat på toppresultat. Men ingen stolthet, inget "lyckats"-tänk. Jag har fått jobb utan problem, nästan hela mitt liv. Och de jobb jag haft har de velat ha mig kvar, den service jag gett har varit uppskattad, har funkat bara i arbetsgrupper. Ändå har jag alltid känt mig otillräcklig. Hela min självbild är helt skruvad. Säger någon att jag är bra på något, så ursäktar jag mig genast.
Det är säkert en rädsla någonstans där bakom också. För om någon tror att jag är så bra på något, så följer en press och ett ansvar, att jag måste vara lika bra nästa gång, för att någon annan väntar sig det. Jag får inte misslyckas då. Och eftersom jag bara ser det som lyckträffar när saker blir bra, så tror jag inte att jag har kapaciteten att leverera lika bra igen. Jag har enbart sökt mig till "lågstatus"-arbeten, där arbetskapaciteten inte går att mäta. Ändå vet jag ju, att jag är en jäkel på att arbeta.
Vi är säkert många som fungerar på det här sättet...men tänk så skönt att slippa! Att tryggt landa i vem man är och vad man klarar. Och att klara att se sitt eget värde, även de gånger det inte går så bra.
Det ska vi jobba på. Om jag klarar det...jag kanske misslyckas.
Hade dessutom träff med jobbcoachen på eftermiddan, vilket gav en del idag. Ville han skulle hjälpa mig att peppa inför provveckan och det kom en del vettigt. Vi pratade om stress och nervositet, om negativ stress. Jag har så svårt att inte tycka att jag är usel på det jag gör om jag inte är bäst. Och att sitta som ny säljare, på ett ställe där man skriver upp på en whiteboard vad alla säljer för, är inte bästa stället att känna en sån press. Chansen är inte stor att man hamnar bland top 10 i första taget direkt. Måste bli av med tänket. Jämföra för mig själv: hur det skulle kännas att göra provveckan om jag har den pressen på mig själv hela tiden; eller att göra provveckan och bara tänka att det är kul att kolla vad jag klarar av, ser det som en erfarenhet.
Jobbcoachen bad mig tänka på alla tillfällen i mitt liv som jag lyckats. Jag blev bara ett enda stort frågetecken. För hur jag än tänker, kan jag inte känna att jag "lyckats" med något. Men tänk på de gånger du inte misslyckats då, hur ser du på dem? För det är ju de gånger du lyckats. Mitt tänk är helt bakvänt - jag ser det bara som att om jag inte misslyckas, är det bara som det ska, det betyder inte att jag lyckats med något...det är bara om jag misslyckas med något som det är åt helvete, då känner jag mig inte värd ett skit. Så - jag kan aldrig göra något bra, men jag kan göra massor av dåliga saker. Det är ju verkligen ett bra sätt att se på sig själv...
Så jag tänkte: jag har fixat plugget otroligt bra - fast om jag fick ett fel på ett prov och hade bäst resultat, så var det inte tillräckligt, eftersom jag hade missat en fråga. Jag gick ut med bäst betyg i en hel årskurs, men var inte ens stolt för det. Resten av det jag pluggat med, har jag genomgående legat på toppresultat. Men ingen stolthet, inget "lyckats"-tänk. Jag har fått jobb utan problem, nästan hela mitt liv. Och de jobb jag haft har de velat ha mig kvar, den service jag gett har varit uppskattad, har funkat bara i arbetsgrupper. Ändå har jag alltid känt mig otillräcklig. Hela min självbild är helt skruvad. Säger någon att jag är bra på något, så ursäktar jag mig genast.
Det är säkert en rädsla någonstans där bakom också. För om någon tror att jag är så bra på något, så följer en press och ett ansvar, att jag måste vara lika bra nästa gång, för att någon annan väntar sig det. Jag får inte misslyckas då. Och eftersom jag bara ser det som lyckträffar när saker blir bra, så tror jag inte att jag har kapaciteten att leverera lika bra igen. Jag har enbart sökt mig till "lågstatus"-arbeten, där arbetskapaciteten inte går att mäta. Ändå vet jag ju, att jag är en jäkel på att arbeta.
Vi är säkert många som fungerar på det här sättet...men tänk så skönt att slippa! Att tryggt landa i vem man är och vad man klarar. Och att klara att se sitt eget värde, även de gånger det inte går så bra.
Det ska vi jobba på. Om jag klarar det...jag kanske misslyckas.
Kronblad i vinden
I morgon är det dax! Jobbintervju. Känns som jag är inne i ett större sammanhang, som om allt är på väg någonstans, låter lite knepigt, men det är såna vibbar jag har. Det är meningen att jag ska börja jobba där, vilket leder in mig och barnen i nya tänk och på nya vägar. Vi är inne i en förändringens vind, så känns det, och det kommer börja flyta nu. Allting sker i ett större sammanhang, allt som händer har en mening, även om man kanske inte förstår det just då...ibland aldrig. Vi känns som en blomma, som sakta öppnar sig, kronblad för kronblad.
Nej, jag är INTE släkt med di Leva, men man kanske blir färgad när man bott i Gävle i 10 år....:D
Nej, jag är INTE släkt med di Leva, men man kanske blir färgad när man bott i Gävle i 10 år....:D
Japp. Så hade man ytterligare en grej att lägga i erfarenhetskappsäcken.
Idag har jag fått en helt ny erfarenhet. För första gången i mitt liv har jag suttit på Försörjningsstöd på Socialförvaltningen. Vad gör man när A-kassan fortfarande inte kommit igång, julen knackar på dörren och man har 3 små barn som tappar tron om de får veta att tyvärr, julen är inställd i år ungar! Tomten finns inte! Jo, man gör det som behövs. Och det var nyttigt. Nyttigt att se att det var inte så farligt, det kändes inte ett dugg förnedrande och ja, det är människor som jobbar där med. Som den vänliga kvinnan som jobbade där sa: nu får du igen lite skattepengar du betalat in. Som om inte mina barn kommer äta upp det jag genererar skattemässigt på alla sina sammanlagda dagis- och skolår, moahahaha:) Nåväl, nu är det gjort och december är räddad, även om det blir knapert såklart.
I morgon ska jag på jobbintervju, verkar mycket intressant och går det som jag önskar har jag jobb från mitten av januari. Jag menar, vem kan låta bli att anställa mig när jag väl infunnit mig in real life??? Man måste ju tro...
Så jag samlar in all min kraft och positiva energi, med hjälp den av energigivande healing jag fick igår och förrgår (tack Marie!) och låter den blir min ledsagare i morgon, jag ska stråla när jag knallar in på kontoret i morgon. Under healingsessionen såg jag mig själv som en svart gestalt, men med en strålande corona i stark lila färg. Om någon vet vad det betyder får ni gärna tala om det, men bara om det är något positivt, annars vill jag inte veta! Snacka om strutsmentalitet. Svart gestalt låter svart. Måste ha positiv energi i morgon!
Håll alla tummar och skicka mig en tanke i morgon.
Undrar om man kan ta med det på sitt CV under erfarenhet...kommit levande ifrån Försörjningsstöd?
I morgon ska jag på jobbintervju, verkar mycket intressant och går det som jag önskar har jag jobb från mitten av januari. Jag menar, vem kan låta bli att anställa mig när jag väl infunnit mig in real life??? Man måste ju tro...
Så jag samlar in all min kraft och positiva energi, med hjälp den av energigivande healing jag fick igår och förrgår (tack Marie!) och låter den blir min ledsagare i morgon, jag ska stråla när jag knallar in på kontoret i morgon. Under healingsessionen såg jag mig själv som en svart gestalt, men med en strålande corona i stark lila färg. Om någon vet vad det betyder får ni gärna tala om det, men bara om det är något positivt, annars vill jag inte veta! Snacka om strutsmentalitet. Svart gestalt låter svart. Måste ha positiv energi i morgon!
Håll alla tummar och skicka mig en tanke i morgon.
Undrar om man kan ta med det på sitt CV under erfarenhet...kommit levande ifrån Försörjningsstöd?
Skylla ifrån sig
(text från mars -09) Trodde glömskan berodde på amningen den här vändan med, men hjärnan har inte återfått sin ursprungliga kapacitet riktigt sen jag slutade amma, så jag antar att det helt enkelt beror på att den mänskliga hjärnan inte riktigt kan handskas med att föra logistik över tre barn utan att samtidigt plocka bort annan viktig information...till texten:
I morse hittade jag smörpaketet i brödskåpet. Vi sparade ju lite tid vid frukosten, eftersom det går snabbare att hälla på smöret på mackorna än bre dem. Det som är lite tråkigt när man är ensamstående, är att man inte har någon att skylla på när såna saker händer. Barnen når inte ens upp till brödskåpet, så skylla på dem kommer jag inte undan med. Man kan aldrig med hög röst häva ur sig det där befriande:
- Men vad i helvete! Varför har du stoppat smöret i brödskåpet, fan va klantigt!
Det ger liksom ingen direkt tillfredsställelse när man bara viskar det tyst till sig själv. Och barnen blir lite skrämda om jag råkar höja rösten när jag pratar för mig själv, jag får liksom viskprata, vilket även det kan rendera i lite konstiga blickar från 6-åringens håll. De små tycker inte det är så konstigt än, de vet ju inte riktigt vad som räknas som normalt och onormalt. Än.
Sen glömde jag ringa till dagis och tala om att 3-åringen inte skulle komma idag, han skulle få vara med sin pappa på jobbet. Det kom jag på vid lunch.
På eftermiddagen hittade jag en skolplatsansökan för 6-åringen som skulle varit inlämnad för två veckor sedan. Instoppad i en låda bland räkningar.
Igår var jag och handlade mjölk , skulle ta fram den i morse, skannar av kylen med min mammaröntgensyn och hittar....inget? Ingen mjölk? Var har jag ställt mjölken? Jodå. Kvar under barnvagnen.Så sur att den låg och väste förolämpningar för sig själv i halvmörkret i hallen. Man blir så nöjd med sig själv.
Det är mycket nu. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag brukar ha stenkoll. På ALLT. Men nu får jag vara nöjd om jag kommer hem från affären med åtminstone två av tre barn, skit samma om varorna står kvar på rullbandet. Och skulle det dessutom visa sig att det faktiskt är mina egna barn jag släpat hem från affären, så är det ju ännu bättre. Man får sätta ribban lågt så kanske man överraskar sig själv.
Det sägs att man får gröt i hjärnan när man ammar. Tsss. Vilken förolämpning. Mot gröten.
Och så skulle det vara lite skönt att få skylla på någon annan emellanåt. Riktigt skönt.
I morse hittade jag smörpaketet i brödskåpet. Vi sparade ju lite tid vid frukosten, eftersom det går snabbare att hälla på smöret på mackorna än bre dem. Det som är lite tråkigt när man är ensamstående, är att man inte har någon att skylla på när såna saker händer. Barnen når inte ens upp till brödskåpet, så skylla på dem kommer jag inte undan med. Man kan aldrig med hög röst häva ur sig det där befriande:
- Men vad i helvete! Varför har du stoppat smöret i brödskåpet, fan va klantigt!
Det ger liksom ingen direkt tillfredsställelse när man bara viskar det tyst till sig själv. Och barnen blir lite skrämda om jag råkar höja rösten när jag pratar för mig själv, jag får liksom viskprata, vilket även det kan rendera i lite konstiga blickar från 6-åringens håll. De små tycker inte det är så konstigt än, de vet ju inte riktigt vad som räknas som normalt och onormalt. Än.
Sen glömde jag ringa till dagis och tala om att 3-åringen inte skulle komma idag, han skulle få vara med sin pappa på jobbet. Det kom jag på vid lunch.
På eftermiddagen hittade jag en skolplatsansökan för 6-åringen som skulle varit inlämnad för två veckor sedan. Instoppad i en låda bland räkningar.
Igår var jag och handlade mjölk , skulle ta fram den i morse, skannar av kylen med min mammaröntgensyn och hittar....inget? Ingen mjölk? Var har jag ställt mjölken? Jodå. Kvar under barnvagnen.Så sur att den låg och väste förolämpningar för sig själv i halvmörkret i hallen. Man blir så nöjd med sig själv.
Det är mycket nu. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag brukar ha stenkoll. På ALLT. Men nu får jag vara nöjd om jag kommer hem från affären med åtminstone två av tre barn, skit samma om varorna står kvar på rullbandet. Och skulle det dessutom visa sig att det faktiskt är mina egna barn jag släpat hem från affären, så är det ju ännu bättre. Man får sätta ribban lågt så kanske man överraskar sig själv.
Det sägs att man får gröt i hjärnan när man ammar. Tsss. Vilken förolämpning. Mot gröten.
Och så skulle det vara lite skönt att få skylla på någon annan emellanåt. Riktigt skönt.
Finns det hjärterum finns det stjärterum
I kväll tänker jag dricka vin och dansa på bordet. Jag ska hem till världens bästa Anna och äta middag. Hedda ska såklart (såklart) med, så jag får dansa nykter. Men två glas vin klarar vi nog av i alla fall:) Anna, är en vän som hängt med i snart 20 år. Vi delade lägenhet en gång i tiden, och vi har en brokig historia tillsammans, vi har sett varandras bästa och sämsta sidor. Åtskilliga fester har det blivit och en hel del vardag. Vi har sett varandra växa och vi har sett varandra när vi varit som minst. I perioder har vi inte hörts så frekvent, men tar ändå upp tråden där vi sist släppte den, det blir aldrig konstigt även om det ibland kan gå veckor och månader innan vi hörs.
Anna har hunnit bli trebarnsmamma hon med, har tvillingtjejer på nästan sex år och en större tjej på 10. Hon är en av de starkaste människor jag känner, och en av de klokaste, det är bara det att hon är som jag vad gäller styrkan: den är också hennes största svaghet, för hon har inte vett att be om hjälp. Hon klarar allt. Och hon går aldrig heller sönder, för hon låter sig inte. Och klokheten, den vet hon inte ens om. Det skulle hon inte ens tro på om jag sa till henne, försöker ge henne lite vinkar då och då, men hon kommer aldrig förstå vilken klok, fantastisk och empatisk människa hon är. Så hon får läsa det här istället!
En liten anekdot: när vi delade lägenhet så bodde vi i en etta. Sovplatser löste vi enkelt med en våningssäng, fast vi var 23-24 nånting. Enda gångerna det kunde bli lite bekymmer, var om vi båda hade sällskap med oss hem och de hamnade i otakt...(det där var nästan ett skämt, men bara nästan) Vi hängde alltså ihop rätt tight. En gång när vi låg där i våran våningssäng och var på väg att somna, var det någon av oss som släppte väder.
- Var det där du eller jag? kläckte Anna ur sig.
Då bor man trångt...om man inte ens vet vem det är som släpper sig...
I kväll Anna - dansar vi på borden.
Anna har hunnit bli trebarnsmamma hon med, har tvillingtjejer på nästan sex år och en större tjej på 10. Hon är en av de starkaste människor jag känner, och en av de klokaste, det är bara det att hon är som jag vad gäller styrkan: den är också hennes största svaghet, för hon har inte vett att be om hjälp. Hon klarar allt. Och hon går aldrig heller sönder, för hon låter sig inte. Och klokheten, den vet hon inte ens om. Det skulle hon inte ens tro på om jag sa till henne, försöker ge henne lite vinkar då och då, men hon kommer aldrig förstå vilken klok, fantastisk och empatisk människa hon är. Så hon får läsa det här istället!
En liten anekdot: när vi delade lägenhet så bodde vi i en etta. Sovplatser löste vi enkelt med en våningssäng, fast vi var 23-24 nånting. Enda gångerna det kunde bli lite bekymmer, var om vi båda hade sällskap med oss hem och de hamnade i otakt...(det där var nästan ett skämt, men bara nästan) Vi hängde alltså ihop rätt tight. En gång när vi låg där i våran våningssäng och var på väg att somna, var det någon av oss som släppte väder.
- Var det där du eller jag? kläckte Anna ur sig.
Då bor man trångt...om man inte ens vet vem det är som släpper sig...
I kväll Anna - dansar vi på borden.
