vallingtrasket

Den första riktiga sommardagen igår...den första stranddagen. Åkte med 4 barn till Prästryggen, Vilda hade bästisen med sig efter sovaöverhelg...jag var lite orolig över att klara att hålla koll på alla i badet, men stortjejerna överraskade, de höll sig lydigt innanför bryggan och lyckades bara försvinna en gång på hela dan, på väg tillbaka från toaletterna. Hela dan badade de, plockade med sin matsäck, låg och solade på sin filt , käkade glass och spelade minigolf. De två andra var inte stilla många sekunder...egentligen skulle man inte behöva ta med en filt över huvud taget, det enda den användes till var att hälla sand på...vi satt nog inte mer än sammanlagt 10 minuter på den...annars pilade vi fram och tillbaks i strandkanten, i vattnet och på bryggan...med lätt framåtlutande hållning, lagom för att bränna upp axlar och rygg... Men trots att jag inte kan slappna av ens för en sekund när vi är iväg, ha ständig koll, smörja solkräm, pytsa dricka, gräva i kylväskan, blåsa på skrapade tår, borsta sand, gå till toaletterna, klä av och på...trots att kroppen inte är i ro, så är sinnet det. Det är så förbannat skönt med ljuset och solen, man vaknar till liv, blir varm utanpå och inuti...man känner livet.

I lördags lyckades vi få ihop den lilla studsmattan vi köpte förra veckan...jag hade gjort några fruktlösa försök med spännsnoddarna runt mattan innan, pappa försökte också när han var här och sa att jag var tvungen att ta lillbrorsan till hjälp...man var tvungen att vara minst två personer och ta hjälp av ett kvastskaft påstod han...Ha! Jag fixade det själv med bara händerna:) Jag kände mig ungefär som Bamse - världens starkaste björn - jag hade inte rakat benen på ett tag, så jag såg nog ut som honom med, bara blå mössan som fattades. Men jag ska erkänna att jag slet sönder skinnet bra på fingrarna - det skulle jag dock aldrig erkänna för pappa. Däremot sa jag att snoddarna var felträdda, att det blev mycket, mycket enklare när jag trätt om dem...då tror han fortfarande att han är starkare än jag...är man stark måste man vara snäll...moahahaha.

Imorgon far Vilda och Beppe till Gävle...i 12 dagar. De skulle egentligen ha åkt i söndags, men det blev lite trassel - Vilda ville vara med på Småstjärnorna som skulle gått av stapeln i morgon kväll - nu visade det sig att de inte kunde vara med ändå, så då får de åka mitt på dan i morgon...sen kommer de hem och jag får vara lediga med dem en vecka innan de far tillbaka i två veckor. Hoppas, hoppas, vi får mer sol och bad tillsammans och verkligen får känna att det är sommar. Nu ska jag njuta av lillpluttan de här dagarna, passa på att dra på små dagsutflykter när vi kan. Ljuvligt. Vi ska vara ljuvliga. Tillsammans.

Sinnesfrid och hjärteskutt. Vill jag känna livet ut.

Nu har jag bestämt mig. Risken att sätta fler små Nilssonar till världen ska minimeras å det grövsta. Snipsnipp. Samtal med gynläkare idag och uppsatt på väntelista till operation. Har funderat på detta från och till sen Hedda kom, det som gjort att jag tvekat hittills är den lilla sorgen som gnagit, sorgen över att aldrig ha känt den där gemenskapen och starka kärleken i att dela barnen - jag kände det inte med något av barnen, men jag visste inte riktigt vad jag saknade förrän efteråt. Vi befann oss på skilda ställen fast i samma rum genom hela vårt förhållande...

Så det har funnits en längtan, en längtan efter att få känna den känslan någon gång i livet...men det är ju bara mitt ego som trånar. För tänker jag längre, på att verkligen ta hand om en liten ännu en gång och att vara pensionär när denna lilla söting flyttar hemifrån...ja då slår hela mitt larmsystem bakut. Och likaså om jag tänker på att räcka till för de barn jag redan har. Så det är inte så mycket att fundera vidare på. Snippsnipp. I september. Jepps. 

Det är skönt att vara inne i trallen. Det finns en skönhet i att komma hem, trött i kroppen, få hämta barn som blir glada när jag kommer och hämtar dem ( istället för förbannade, som Beppe blev när han bara gick 15 timmar i veckan - han hade ju inte lekt färdigt när jag kom), komma hem, köra trallen hemma...det blir rull på ett annat sätt, ingenting känns jobbigt - även om jag inte riktigt hinner med allt hemma som jag ska. Dammsugaren har inte blivit rastad sen i fredags...

Tänker på avstånd. Och närhet. Vad det är som får en att känna sig nära en annan person? Jag levde tillsammans med en människa i 9 år, fick 3 barn tillsammans med densamma, men kände mig aldrig nånsin riktigt nära. Inte ens i de stora ögonblicken när barnen föddes, det största man kan dela tillsammans, kände jag att jag kunde dela det stora som hände - för han var aldrig riktigt där, själsligen (inte kroppsligen heller på tredje, men det var ingen direkt skillnad...). Att leva så nära inpå varandra under så lång tid, men att ändå vara så jävla långt ifrån. Vi kunde lika gärna ha levt i skilda solsystem. Men man blir hemmablind...man vet inte riktigt vad man saknat förrän man förstår och ser det fullt ut - hur det skulle kunna vara.

Den man jag träffar nu bor nästan 60 mil ifrån. Vi har setts ungefär en gång i månaden...däremellan reser han en del i jobbet och vi befinner oss ofta långt mer än de 60 milen ifrån varandra. Ibland går det dagar innan vi pratas vid...ett mail, ett sms lite då och då...ändå känns han så nära, bara en tanke bort. Och när vi ses, även om det är sällan, då finns han verkligen där. Hela han. Han är där han vill vara och jag med. Jag hoppas i alla fall att han känner samma närhet som jag gör...det är en skön känsla. Jag blir alldeles lugn inombords när vi ses, samtidigt som hjärtat skuttar och rusar. Hemma. Jag känner mig hemma. Och ohämmad:D.

Livet går i sina snirklar och krokar, det överraskar på gott och ont, men det har alltid en mening i slutändan. Vad som än hänt har det fört mig till den punkt jag är nu...och vad som än händer så för det mig vidare. Precis som det ska.  

Nynattade barn. Ett halvt glas kallt vitt upphällt (lill-lördag!). Ibland, ganska ofta, tappar jag bort vad som är viktigt...tappar bort det i yran och hetsen runt det som kallas liv. Papper som ska skrivas och lämnas in (har 4(!) olika blanketter som ska in till FK, för sommarens ledighet o för 3 av Heddas sjuktillfällen), räkningar som ska betalas, matsäckar som ska skickas med ( tre dagar i rad den här veckan...), spysjukor, hostnätter, planering av barnens sommarledigheter, pengabekymmer (löst tack och lov, pris ske Gud - skatteåterbäringen!), längtan efter egentid, fotbollsträningar, avslutningskläder, tvätt, städning....mat för guds skull, de ska ju helst äta också. Har varit så småhetsad denna vecka att jag hastat över nattningar, de har krånglat så de har kommit sent i säng med - och så ska jag hinna duscha efter de lagt sig och helst varva ner också...så det har blivit kortisnattningar.

Ikväll bad Beppe om saga och killning...du får välja svarade jag. Saga blev det. Sen kom det i alla fall...mamma, kan du ligga en stund hos mig (Vilda väntade i rummet bredvid på sin nattning)...nej hade jag på tungan, men avbröt mig...det är ju nu - det är ju NU jag har chansen. Att snusa, att mysa, att leva. Att känna att de VILL ha sin mamma ligga bredvid, de vill bli kramade, gosade, de vill bli smekta, de vill ha närhet. Och jag gosade in mig, strök över hans lilla fjuniga nacke, hans bulliga små kinder, knappnäsan, den lena ryggen, de knubbiga armarna. Hans varma lilla hand på min arm. Om 10 år slänger han upp sina lortiga strumpfötter i storlek 42 på soffbordet, rapar och säger: Morsan ge faan!...när jag vill klappa honom på kinden. Det är NU som gäller. Nu kommer aldrig igen.

Sen får man lära sig så värdefulla saker när man ligger där, som man aldrig skulle få reda på annars.

- Mamma, VET du vem som kan ha sönder S T Å L???
- Neej....Stålmannen?
- Hulken. Och Stålmannen. Och Batman.
- Ahaa....
- Och Batman kan ha sönder is också, stora isbitar!
- Ok. 

Allvarsamma miner. Begrundan över detta fantastiska fenomen. Kan vara bra att veta vem man ska ringa nästa gång man vill ha iskross i drinken. Eller behöver ha en gaffel böjd.
 

Vilken helg! Återhämtning och vila? Jojo. Efter att ha vabbat med riktigt hostig och febrig Hedda några dar i veckan lyckades jag ta mig iväg till jobbet i fredags...bara för att byta ut det dåliga samvetet efter att ha varit hemma mot det dåliga samvetet för att ha skickat en fortfarande jättehostig och snorig, kanske egentligen inte SÅ pigg (dock feberfri!) Hedda till dagis. Jaja. Såg fram emot lördagen - då jag, Vilda och Beppe skulle lämna av Hedda en stund hos mormor, åka in till stan (Örebro, INTE LInde!), äta McDonalds (inte gjort sen vi flyttade), köpa skor till Vilda och bara mysa runt lite. Vi har inte gjort något utan Hedda någonsin...på tiden. Men. Så kommer ju ett men.

På fredagkvällen när jag fått både Hedda och Beppe i säng rätt skaplig tid, hade hällt upp ett glas vin och precis skulle till att slå ner rumpan och mysa med Vilda i soffan, så hör jag hur det börjar ulka från övervåningen. Beppe hade klagat på ont i magen och fått massage och varmvattenflaska. Springer upp för trappen och ser hur han, böjd in mot väggen, kaskadkräks över tapeten, ner i springan mellan säng och vägg, har spytt i hela sängen...och bara fortsätter. Susanne får panik, sliter tag i ungen, springer ut till badrummet med tanken att det är bättre att han spyr i badkaret, resultat: spyor på Beppes golv, på mattan, på hans leksaker, i hela hallen, på hallmattan, på väggen i hallen, på skåpet i hallen, på badrumsmattan, på golvet i badrummet, i hela badkaret och på hela Beppe. Bra jobbat Susanne, skönt att det går att lita på dig i krislägen.

Jag visste inte var jag skulle börja. Duschade av Beppe, lindade in honom i badlakan och var tvungen att låta honom sitta kvar i badkaret och huttra ensam medan jag tog reda på kaoset. I sängen var ALLT genomspytt, täcke, kuddar, madrass...drog ut sängen och det hade runnit ner över väggen, matbitar låg och skrattade elakt åt mig i varenda springa. Fy fan. Samlade ihop hela skiten och pulade in i tvättmaskinen, kastade ut madrassen på baksidan och letade på en ny. Fick till slut ner en ledsen men omstoppad och ren Beppe i sängen igen och försökte få ordning på katastrofen på resten av våningen...använde säkert 15 badlakan att torka med, slängde leksaker och annat i badkaret och spolade av, klorinerade hela badrummet, skvätte handsprit på golvet i Beppes rum och hallen, försökte våttorka tapeterna, kastade ut hallmattan och Beppes matta på baksidan med...och sanerade hela mig noggrannt med. T o m blaskade handsprit i ansiktet och duttade runt näsborrarna...känns som man andas in miljoner kräksporer när man tar reda på sörjan. 

Såna tillfällen önskar man att man var klonad, i minst tre upplagor...en som tog reda på sörjan, en som tröstade sjuk och ledsen Beppe och en som kunde mysa med väntande Vilda i soffan. När jag kom ner hade hon somnat redan, så mycket för det fredagsmyset. Under natten låg jag vaken och lyssnade på Hedda, som hostar vansinnigt varje natt nu - riktig slemhosta, sådär så hon tappar andan och nästan kräks, eller faktiskt kräks. En sväng kom Beppe in och spydde ner golvet bredvid min säng, trots spann på rummet...men det kändes betydligt mer överkomligt än om han hade gjort ner sin säng igen. Sova? Ja, i nästa liv. 

Så ingen lördag på stan alltså. Tvättmaskinen gick varm hela dan...täcke, kuddar, lakan, badlakan, kläder...ALLT som kunde tänkas ha fått ett litet stänk på sig sanerades. Beppe var helt slut på lördan, drack lite vatten och somnade i saccosäcken framför TVn, sov i över 3 timmar på förmiddan. Vilda blev som tur var för hennes del oplanerat hämtad av Frida, bästisen - med sovaöverfråga. Att ni törs, tänkte jag, men jag är glad att Fridas mamma är en av de modiga, som tänker att man inte kan skydda sig mot alla basilusker om man inte väljer att leva helt isolerat. Beppe repade sig lite mot kvällningen, åt rostad macka och drack Cola...och när han frågade efter lördagsgodis (snälla svägerskan hade som tur var handlat åt oss på dan, ALLT var slut, bröd, mjölk, frukt, rubbet) förstod jag att han var riktigt på bättringsvägen.

De somnade tidigt på kvällen, både han och Hedda...så där satt jag ensam resten av kvällen. Kanske lite skönt ändå. Och så fick JAG ont som fan i magen...neeej, tänkte jag. Det enda som inte får hända...mamman får inte bli magsjuk, hur fasiken ska det gå ihop då? Det är ju ingen som vågar sig hit och ta barnen medans jag ligger och spyr...då får man försöka få ihop det ändå. Fram till 1 på natten låg jag och bara väntade, med knip och mullrig mage...men det hände aldrig...resten av natten låg jag och lyssnade på hostig Hedda, slet upp henne ett par svängar när hon storknade, bytte tröja en vända när hon slemmat ner den hon hade. Och det blev afton och det blev morgon den tredje dagen.

Varde ljus, sa ensamma mamman...och det blev ljust. Inga mammakräkningar, ingen magsjuk Beppe längre, ingen magsjuk Hedda ännu. Sen att hon slemspydde upp hela vällingflaskan på köksgolvet och hallgolvet här på morgonen...ja det kan vi bjuda på, petitesser bara. Nu hoppas vi bara att vi får hem en frisk Vilda idag också.

Gud är god...kanske inte alltid rättvis kan tyckas...:D...men det är hopp om livet i alla fall!       

Har nyss försökt trösta en liten 8-årig tjej, som undrar varför hennes pappa aldrig ligger i sängen och myser när han nattar. Jag har inga svar. Varför vill den pappan inte det när han träffar sina barn var tredje helg? Har han inte den längtan i sig? Istället sätter pappan på en talbok och går därifrån. Till sig och sitt. Det handlar om 2 kvällar av 21. De andra 19 har pappan inte sina barn där. Av 2 kvällar väljer han bort nattningsmyset båda kvällarna. Den lilla tjejen längtar efter sin pappa på ett sätt hon inte får tillgodosett. Hon åker dit med sin längtan och hon kommer hem med sin längtan.  

Jag upphör aldrig att förvånas.. Eller jo, det kanske jag egentligen gjorde för länge sen. Jag bad henne fråga sin pappa själv. Eller be honom att ligga en stund hos henne. Jag sade det så neutralt jag bara kunde. Jag sa att vi alla är olika.

Jag vet bara, att hade jag mina barn ynka 2 dygn var tredje vecka, så skulle jag kramas, pussas och snusa i deras nackar tills de bad mig sluta. Jag skulle knappt våga släppa dem med blicken. Jag skulle inandas deras molekyler så att jag kunde försöka att stå ut resten av tiden tills de kom igen...jag skulle aldrig, aldrig, nånsin klara att vara utan mina barn på det sättet.

Men vi är alla olika. På gott och ont.