vallingtrasket

Jag var på träff med jobbcoachen idag, inne i Örebro. Passade på att titta in på Coop på vägen dit och laddade på med blöjor, välling och annat krafs, det blev halvfullt i bagaget. Lyckades slänga med två pulkor också, var egentligen klar med barnens julklappar, men pulkorna var billiga och behövliga - Beppe orkar inte dra sin bob uppför backen själv, den är för tung.

Jag blev tidig in till stan, så jag passade på att ta en lunch. En lunch på stan, helt ensam, inga barn...är ren och skär lyx. Men oh, vad samvetet sätter in på en gång. "Slänga pengar på lunch på stan, det har du väl inte råd med?""Sitta här och njuta, när barnen är på dagis, ska det va så?""Har man verkligen rätt att vara ifred när man är morsa, det här kan väl inte vara riktigt!" Sjukt, jag vet. Jag är så indoktrinerad med barnen att jag får sjukt dåligt samvete så fort jag gör något utan dem. Inte nyttigt för oss. Barnen tycker dessutom också att det är konstigt de få gånger som jag sticker iväg en stund och mormor passar dem...även om det så är bara ett föräldramöte. "Varför ska du åka själv?" Så kan vi ju inte ha det..

I alla fall, när jag satt med lunchen, så kunde jag inte låta bli att kolla bordet bredvid. Det var ett par i kanske 30-årsåldern, som lunchade med sin dotter på dryga året och med barnets mormor. När de ätit klart, kröp barnet bort till en lekhörna en bit ifrån, drog sig mödosamt upp och började plocka med leksakerna, försökte förtvivlat länge klättra upp på en bänk. Föräldrarna, plus mormor, satt alla tre totalt upptagna med sina respektive mobiler, svärsonen satt och knäppte kort på svärmor och visade - inte en enda av de tre gav sin uppmärksamhet till lilla Maja (hörde hennes namn) Maja upptäckte en helt ny värld, såg förundrat på alla saker, pratade lite och hyttade med saker åt mammas och pappas håll för att visa.."kolla! vilka grejer, kolla mamma...pappa! fan va häftigt, nämen va e de HÄR??? wOOOHOOOO!" (Jag tror åtminstone att det var det hon försökte säga). Inga reaktioner. Visst kan barn få upptäcka saker ensamma med, men det blir ju ännu mer fantastiskt när man får dela det med någon, med de som betyder allt för en - mamma och pappa. Inte förrän Maja plaskade omkull på sin lilla näsa på stengolvet, blev det fart...då sprang båda dit, ryckte med Maja tillbaka till bordet och höll kvar henne i knät där. Hon kastade längtansfulla blickar mot lekhörnan.

Tekniken. Vad gör den med oss? Vad är det som gör att vi hellre sitter och glor på vår lilla mobila leksak och håller på med totala oviktigheter, medan det fantastiska livet passerar förbi rakt framför våra näsor? Och datorerna med - jag är inte bättre själv, hur många gånger har inte barnen ropat på mig och jag svarar: vänta lite, jag ska bara fixa det här först! Om det inte är något viktigt såklart...om någon slagit sig...Men det viktiga pågår ju hela tiden. Bara jag vänder uppmärksamheten mot mina barn så händer det, livet. Hedda upptäcker hela världen just nu och vill ha mig på släptåg. Vilda söker också verkligen uppmärksamhet, vill visa allt som händer i skolan - hur länge till gör hon det? Beppe vill busa, busa, busa - så mycket han bara får, mamma, lek pussmonster med mig! Och så orkar jag inte ta tillvara på allt hela tiden, utan försöker smita undan lite, stänga av, koppla bort för att få vara ifred en stund. Med resultatet att de vill ha min uppmärksamhet ÄNNU mycket mer. Och egentligen vill jag ju. För det är ju så satans mysigt när man har total koppling till varandra, bara ÄR tillsammans.

Satan i gatan. Jag är lyckligt lottad. Jag måste ta vara på det. 

Förresten. Pulkorna blev inga julklappar. Vi hade så förbaskat mycket grejor att få med från bilen, så ungarna fick pulkorna direkt så de kunde hjälpa till att lasta och dra hem allt. Vi såg ut som ett nomadfamilj, kryssandes fram bland snödrivor istället för sanddynor. Barnvagn, kassar, ryggsäckar, fullastade pulkor, skrikande Hedda, svärande mamma och gnällande barn. Life as it should be:D