I en norrländsk timmerstuga full med islänningar

En gång i tiden när jag var ung...hehe...när jag var 25 kanske, kände jag två isländska bröder. Eller, halvisländska, deras mamma var isländsk. De var uppväxta i Stockholm, men flyttade neråt Lindesberg som vuxna, köpte sig en timmerstuga uppe i Norrland...som de monterade ner och sen byggde upp igen mitt ute i skogen här i trakterna. De var halvfärdiga med huset när jag lärde känna dem, det fanns inget badrum, bara ett uthus utan väggar....det var V-format, så man satt och tittade rakt ut i skogen när man uträttade sina behov. Hade man tur kom ingen älg eller björn (hujeda mig) och ställde sig och glodde, det blev så svårpinkat då...var man tvungen att gå ut i mörkret satt man med öronen på helspänn, höga pulsslag och stora ögon, beredd att snabbt dra upp brallorna och springa, vid minsta tecken på eventuellt brummande. En vedeldad bastu fanns där också och gjorde uthuset mondänt sällskap - besöken där gjorde sig givetvis bäst med snörullning efter.

Jag läste in ämnen på komvux det året och kom väldigt nära en av tjejerna i klassen, vi hängde ihop jämt - den ena av bröderna var hennes pojkvän, så vi var därute rätt ofta under en period. Vedspisen sprakade, kylan knakade utanför och vi satt i det hemtrevliga köket och sjöng Bellman och Taube så det dånade, med gitarrplink till. En liten pilsner i handen kanske också, kommer inte så noga ihåg:) Snökrig och bastubad hörde också till favoritsysselsättningarna.

När läsåret var slut väntade min vän barn med den ena brodern, min fling med den andre brodern var över, och vi sågs mer sällan...sen försvann de helt ur mitt liv. Visst är det konstigt, att människor som står en så nära under vissa perioder i livet, sen bara tonar bort och försvinner? Jag undrar ibland var de tagit vägen, hur de har det, om de bor kvar där, vilka de blivit...men mer än så blir det aldrig. Jag skulle inte hitta dit igen ens en gång.

Det är så många människor som passerar i ens liv, vissa lämnar bestående avtryck även fast man kanske bara möter dem ett ögonblick, vissa andra dimmar bort även om de varit en del av livet under en längre period - och vissa känner man ett speciellt band till redan vid första mötet - som om de alltid hört ihop med en.

Men en sak har vi alla gemensamt. Vi är alla delar av en större enhet. Vi hör egentligen alla samman. Med varandra, med jorden vi lever på och med allt levande runt oss. Men det är svårt att se i den här röran runt oss. Och det var precis det de två kloka isländska bröderna förstod. Att det är lättare att se sammanhanget i en halvfärdig timmerstuga, nedmonterad i Norrland och uppställd i skogarna runt Lindesberg. Det var glädje. Och det kanske var mer den känslan jag förälskade mig i egentligen, än i just den ena brodern. I livsglädjen jag kände när jag fanns där, mitt i livet. I det enkla baravarandet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0