vallingtrasket

Lördag. Lördagsmys. Instängda sen 4 dagar. Måste ha lördagsgodis. Tvättmedel. Sköljmedel. Blöjor. Diskmedel. Ringer storebror och han lovar att handla. Hedda fortfarande kräkig på morgonen...tar ändå lite välling, en halv deciliter...och får behålla en timme. Inte illa. Kräkstanken sitter i min näsa och jag måste oavbrutet kolla så jag inte har på kläderna, i håret, i ansiktet. Har vid det här laget tvättat Heddas sängkläder 6-7 ggr, snuttefilten också. Sammanlagt med badlakan, handdukar, pyajamaser, min morgonrock och övriga kläder, har vi nog tvättat 15 maskiner. Annars makar vi oss fram i samma tempo som de andra dagarna... Hedda dock lite slöare, lite febrig, somnar av och till. Hon piggar på sig under eftermiddagen. Vill ha mat. Vill ha vatten. Cola. Ge mig! Ger henne lite, men hon vill ha mer. - Ja ä jättehungji, mamma, tössti! Förbannad blir hon när hon får bara lite. Jävla skitmamma, ser jag hur hon tänker, hit med glaset! 

Beppe får bestämma maten, pizza. Hemkörd till dörren. Kebabpizza. Hedda blir galen när hon ser kartongerna. Pizza, pizza! Hon bänkar sig vid bordet direkt. Hon skriker som en kakadua, ska ha, ska ha! Man ser nästan hur snålvattnet rinner på hakan. De nyss lite matta ögonen lyser. Jaja, tänker jag, hon får väl en liten bit, den kan inte mer än komma upp. Vilda och Beppe sitter och väntar på sina bitar. Ställer fram en tallrik framför Hedda, hon tittar på den...och så spyr hon rakt ner över hela tallriken. På en microdels sekund är jag framme och håller upp tallriken, innan nästa kaskad kommer. Vi fångar allt snyggt på pizzaslicen. Knappt en droppe utanför tallriken. Jag ställer ner tallriken på bordet, lyfter bort Hedda och går till badrummet och sköljer av henne. Kvar vid bordet sitter Beppe och Vilda, betraktande den rågade tallriken som står kvar på bordet. Man kan se deras ögon. Stora. Munnarna lätt ihopknipna. Inte ett ord kommer. Jag kommer tillbaka med Hedda, sätter ner henne, tar bort tallriken, gör rent överallt vid bordet. Fortsätter lägga upp pizzabitar som om inget hänt, ställer fram på bordet. Till och med Hedda vill ha en ny bit. Och så käkar vi.

Lördagsmys.

Ojojoj. Liten Hedda är inte så kaxig längre. Hon spyr. Och kräks. Och vomerar. Minsta lilla vattendroppe kommer upp, vill inte stanna kvar i den numera inte så runda lilla magen. Igår kväll slog febern till också, hon hängde som en sladdrig trasa i famnen. Mammahjärtat ömmar. Tidigt i morse hulkade hela litenkroppen, utan att det kom något, paniken skymtade i blicken på henne: hjälp mamma, vad händer? Det är bara att ta en liten stund i taget, pytsa en liten, liten fjuttdroppe i taget. Nog så svårt. Tror vi är uppe i 12 maskiner tvätt sen i förrgår kväll nu.

Beppe skulle börja på judo igår, barn och förälder-grupp. Han och jag skulle träna tillsammans, göra något på egen hand tillsammans, det händer i stort sett aldrig annars. Han har peppat länge, länge...han hittade till och med på att han gick på judo redan och berättade för alla på dagis. För att han så gärna ville. I tre veckor nu har han frågat varje dag:- Hur många dagar är det kvar nu? När börjar det?

Så trodde jag att det hade skitit sig, eftersom Hedda blev magsjuk. Tjejerna skulle egentligen ha följt med till judon och väntat vid sidan av. Det går ju liksom inte, med någon som är magsjuk. Jag tror inte det skulle vara så populärt. - Hoppsan! Vänta lite så ska jag torka av din träningsbag lite. Ber om ursäkt...barn! Kräks överallt!

Jag ställde in Beppe på att vi inte skulle kunna gå. Den blicken. Besvikelsen...ingen protest - vilket hade varit att föredra - utan den där uppgivna blicken. Det skär i magen, i hela mig. De har vant sig vid att det blir så - att det inte är någon idé att hoppas för mycket på något, för händer det något så är det svårt att fixa. Det är ett av det absolut värsta som ensamförälder, att inte ha några marginaler. Men så fick vi då erbjudandet från ängeln (Vildas bästa kompis mamma). Eftersom Hedda bara fortsatte kräkas trodde jag inte vi skulle komma iväg ändå: hon höll krampaktigt tag i mig när vi skulle åka, hon hade en liten stund innan kräkts ner hela mig och hela sig. Hann precis få rent och ombytt på oss båda innan det var dax att åka.

Vi kom iväg i alla fall, med svid i magen för Heddas skull (hur man än vänder sig är ändan bak). Så sladdar vi in på parkeringen vid Arenan, Beppe och jag, sena som sjutton. Hoppar ur bilen, springer in på Arenahallen, frågar efter vägen till judon. Uppför trappen och till vänster, tack så mycket. Och i trappen tar det plötsligt tvärstopp: - Jag vill inte! Jag tittar stint på min 5-årige son och börjar nästan skratta för att det är så absurt. Jag har ringt otaliga ggr för att försöka fixa platsen, han har tjatat i veckor, jag har vrängt mig ut och in för att vi ska komma iväg trots magsjuka...och så: nix. Tänker inte. Första reaktionen var att ta ungen under armen och argt stolpa ut till bilen och åka hem. Men. Jag visste att han så gärna ville egentligen. Det tar liksom bara tvärstopp för honom. Speciellt när han är riktigt peppad för något. Det blir nästan som för stort.

- Jag tänker i alla fall gå dit och titta, sa jag och fortsatte uppför trappen. Han fortsatte tjura och propsade på att åka hem. Nope, sa den elaka mamman. Jag stannar. Jag vill titta. Så han ställde sig med ansiktet mot en vägg, fortfarande iklädd varm overall och mössa, och vägrade titta. Judo är töntigt! Jaha, sa jag och fortsatte titta. Efter ett tag åkte overallen av. Efter ännu en stund kom han och satte sig bredvid mig. Men han skulle INTE titta. Så började han snegla. Och lite till. Sen började han fråga om vi inte kunde göra de där sakerna de gjorde därinne, fast hemma istället? Nope, sa elaka mamman. Man får bara göra sånt här på judon. Vi satt kvar hela passet igenom. Sen gick vi in och hälsade på tränaren, Beppe fastlimmad bakom min rygg, med näsan i stort sett i stjärtskåran. Tur jag hade byxor på mig.

Nästa gång, sa han när vi åkte hem. Nästa gång vill jag vara med. Tur, tänkte jag. För det såg verkligen kul ut. Och Beppe och jag...vi behöver verkligen göra något tillsammans. 

Och så fanns det faktiskt rätt så mycket fint att titta på där på judon. Titta får man.   

Blev hemringd från jobbet igår, fick hämta en liten spysjuk Hedda på dagis. Hon verkade inte direkt medtagen när jag kom, sprang runt och studsade och lekte för fulla muggar. Jaja, tänkte jag...det  var säkert bara en engångsgrej, vi är nog tillbaka imorgon igen. Icke. Det dröjde visserligen ett par timmar efter vi kom hem - då ville lilla fröken ha något att äta. Sen var det kört.

Vi (hon) har spytt ner 3 omgångar sängkläder, en badrumsmatta, min morgonrock, 4 ombyten kläder, använt säkert 10 badlakan för att torka både henne och golv...två svängar har jag stoppat den lilla kraken i duschen och spolat av henne. Det lustiga är att hon inte verkar må illa, hon är istället vrålhungrig och vill prova äta hela tiden. Girigt, glupskt - och så kommer det upp. Hon blir jätteledsen när hon inte får behålla det...och jag känner mig som värsta pruttmamman som bara låter henne få en liten, liten klunk vatten. - Tösti mamma, jättetösti! säger hon och drar i pipmuggen. Och den dumma, dumma pruttmamman drar hårt och bestämt vattenmuggen ur handen på henne och säger: - Nehej, bara lite i taget! Annars kräks du! Och så börjar Hedda gråta och så kräks hon ändå. På golvet. Och så blir hon helt förstörd för att hon kräkts på golvet. - Titta mamma, glåve!

Nu har hon varit vaken sen 2 i natt, då hon ropade och hade spytt ner hela sängen. Duschade av henne, bäddade i hennes lilla tigerfåtölj framför TV:n och lade mig själv i soffan. Hon har inte ens slumrat en liten stund...jag fattar inte hur den pyttekroppen orkar. Och utan att behålla vare sig vätska eller fast föda. Nu kutar hon runt och fipplar med all möjliga saker, inne i andra andningen.

Beppe är också hemma från dagis, konstigt nog ville de inte ha dit honom heller idag...vi är i stort sett spetälska. Det absolut värsta är, att vi skulle ha börjat på judo tillsammans idag, han och jag...och han har sett fram emot det så ändlöst mycket, frågat varje dag hur många dagar det är kvar. Och så kommer vi kanske inte iväg. Men vet ni? Jag blir helt mållös över hur fantastiska människor det finns. Vildas bästa kompis mamma tog med sig Vilda på klättring igår, tjejerna ska börja träna klättervägg en gång i veckan. Och när hon hörde om Heddas magsjuka och Beppes judo, så erbjuder hon mig att lämna Vilda och Hedda hos henne under träningen...men sa jag, jag kan ju inte lämna en kräksjuk unge hos er. Men då kommer jag väl hem till er istället, fick jag till svar. Men då blir ju ni kanske sjuka sen, protesterade jag. Så kan man inte gå runt och tänka, säger hon, blir vi sjuka så blir vi sjuka ändå.

Otroligt. Vackra människa. Jag ska titta lite försiktigt i smyg nästa gång jag ser henne. För jag förstår inte hur hon kan få plats med så stora vingar innanför kläderna utan att det syns. 

Idag drog miniorerna igång för terminen. För de icke initierade kan jag nämna att det är kyrkan som har aktiviteter, lite pyssel och annat, för barn i olika åldersgrupper. Vi är inte direkt kyrkliga av oss, men Vilda tycker det är kul - hon och bästa kompisen Frida går tillsammans. De kommer stolt hemsläpandes på egentillverkade ljuslyktor/studsbollar/kepsar och ställer ut sina konstverk på välexponerade platser i hemmet. Någon gång har de grillat ute och  t o m varit på bowling. Kyrkan driver bra verksamhet för barn, inga terminsavgifter och alla är välkomna. De kan det där med gemenskap. Sen behöver man inte köpa hela paketet.

I alla fall, jag hämtade Vilda och Frida på fritids efter jobbet (jag skjutsar till miniorerna och Fridas föräldrar hämtar), plockade upp Beppe och Hedda på dagis, åkte ner på stan till kyrkan och upptäckte att vi var en rätt lång stund för tidiga. Vad bra tänkte jag. Då kan vi gå in på parfymaffären som ligger alldeles runt hörnet och kolla om de har mascaran jag använder (hur tänkte jag egentligen?). Tydligen tänkte jag inte bara heller, utan sa det högt också, för 4 barn ropade plötsligt: JAAAA! och rusade runt hörnet och stormade dörren till den 2 x 3 m lilla parfymeraffären. Tänk själva. 1 st 2-åring, 1 st 5-åring samt 2 st 8-åringar - alla uppsvullet michelingubbeklumpiga i vinteroveraller - inträngda i en  yttepytte miniaffär med massor av instabila ställningar med miljoner småpryttlar. - Bara titta, inte pilla! lyckades jag panikartat skrika innan de vältrade sig in bland alla tusen miljarder småsaker.

Man kunde se förskräckelsen skölja över ansiktet på den blonderade kvinnan bakom disken - trots den omsorgsfullt lagda och väl tilltagna make-upen vitnade hon på ett par sekunder. Jag är inte helt säker på om det jag först trodde var en relativt nygjord silikonbyst helt enkelt var en effekt av att hon faktiskt höll andan under de 15 minuter vi ockuperade affären. Samtidigt som hon krampaktigt behöll sitt leende. En bedrift. Jag kan dock svära på att jag såg en liten, liten svettdroppe leta sig ner ur hårfästet.

Vi tog oss helskinnade ut ur affären, UTAN att jag fick ett psykbryt och UTAN att någon skrek - inte jag, inte kvinnan bakom disken, inte barnen. UTAN att ha sönder en endaste liten sak. Hur stor är chansen för det? Jaja, vi råkade ha ner ett par kartonger hårfärg, men det är ju ingenting. Och jag kom undan med mutor för bara 40 kr. Med varsin liten figurformad tvål knallade de glada och nöjda därifrån. Jag såg hur livet sakta återvände till expeditens ansikte, där bakom sminkmasken. Och kanske hur brösten krympte en storlek, men jag är inte helt säker.  

Jag är fortfarande mäkta imponerad. Av barnen såklart...men mest av mig. Jag blev inte ens nervös. Cool. Jag har gått och blivit cool utan att jag ens märkt det. 

Ok, ok...stundvis i alla fall. Jag erkänner, jag får fortfarande psykbryt på mornarna. Och jag tror inte riktigt jag skulle klarat av att gå in i heminredningsbutiken som låg vägg i vägg, med 4 ungar i släptåg. Inte utan att svimma.     

Hur hittar man livets skönhet i virvlarna som blir efter vispen i en vällingkastrull, kl 4 på morgonen efter 3 timmars sömn...efter ett gräl med sambon om vem som ska gå upp, efter en blodpuddingsmiddag, efter pulsande i smutsig blösnö med barnvagn och tunglastade matkassar och med snålblåsten i ansiktet, efter utebliven utbetalning från Försäkringskassan, efter stävjande av tusen gräl mellan storasyster och lillebror? 

Hur hittar man skönheten i en lugn och fridfull fredagskväll efter att ha hälsat på sin gamla mamma eller pappa på hemmet,  efter jobbet... och efter att  ha flackögt bemött hennes längtanstomma blick - och efter att ha låtit sin egen vika undan, efter att ha dragit en långsam suck av lättnad när man lämnat ålderdomshemmet och fått fly hem till sitt - men med en molande härd av dåligt samvete gnagande längst därinne bakom hjärtat?

Hur ser man skönheten i kärleken runtomkring sig, efter att ha blivit övergiven, förrådd och bedragen, sviken och utputtad i kylan, med krasad tro på att man är älskvärd?

Vi studsar alltid tillbaka. Något i livet gör alltid att vi studsar tillbaka. Glimtvis, lyser det vackra igenom, kanske ibland i så korta stunder att vi inte hinner upppfatta det. Och ibland så starkt att det inte går att undvika, för det sprider sitt sken över hela tillvaron. När det händer, ta inte på solglajerna och backa två steg tillbaka...utan våga titta rakt in i ljuset. För det förblindar inte, det öppnar ögonen. En stund. 

Sen går vi oftast tillbaka till det grå igen. Men glöm aldrig att ljuset finns där. Glimtvis. Alla små, små, små pyttepartiklar av glädjestoft...är det som väver den stora lyckan.   


Är det någon som har en annan patentlösning, maila den till mig. 

Första "normala" veckan avklarad igen, efter helger och lov och pappavistelse. Tillbaka till de upptrampade spåren. Rivstart att försöka få 3 stycken halvslöa ungar i ordning okristligt tidigt igen. Speciellt när en av dem tillbringar morgonen med att glo på varje klädesplagg minst 10 minuter innan hon behagar att ens börja försöka trä tygstyckena på sin lekamen. Min 2-åring är 100 ggr snabbare än min 8-åring. Och säger jag något blir hon vansinnig - jag kan säga åt henne att borsta håret, 10 minuter senare sitter hon fortfarande med samma strumpa som hon satt med 10 minuter tidigare. Då säger jag till igen, får ett avgrundsvrål till svar: MEN JAG HÅLLER JU PÅ ATT KLÄ PÅ MIG JUUUU, JAG KAN VÄL INTE GÖRA 1000 SAKER SAMTIDIGT HELLER!!!!!

Och mamman räknar sakta till 3 miljoner 17 tusen. Minst. Fem gånger. Har försökt med allt...väckt henne en halvtimme tidigare, ingen morgonTV, lirkat, skällt, mutat. Nope. Hon. Bara. Är. Sån. Det är bara att acceptera. Mamman som pilar runt som en skållad råtta och alltid är 10 minuter för tidig, har fått ett barn som tittar på sin ena strumpa i en kvart och som hinner tappa bort den andra strumpan innan hon får på sig sin första. Kan man få hjärtattack av sånt? Det värsta är att jag har sett henne pilsnabb med kläderna. När hon själv vill. Såklart.

Sen har vi herr 5-åring. Som är omöjlig att väcka. Man måste lirka upp honom, och känna av stämningen fingertoppsfint. Först måste man krypa ner och gosa i några minuter. Viska i örat. Sen lämna honom ifred en stund. Sen gosa lite till. Sen kan man säga till lite mer bestämt. Kör man hårda linjen direkt, blir det tvärnit. Kör man softa linjen rakt över, blir han gnällig. Sen kan det gå åt helvete ändå, trots att man följer bruksanvisningen minutiöst ...han kan vara på väg upp, t o m fått på sig hälften av kläderna, ibland kommit så långt som till ytterdörren - och så slår det tvärstopp och värsta utbrottet inleds... skapat av någon liten oförrätt som ingen annan än han själv förstår det minsta av.

Och lilla missy 2-åring, som var en sån pärla på mornarna för ett tag sen...klädde sig själv, supportade de andra två med hjälp...hon har stenhårt börjat med "VILL INTE"-linjen. Håhåjaja.

Behöver jag säga att jag längtar till sommaren? Ljus. Värme. Då kan de få gå i pyjamasen till dagis. Sovande. Gud så skönt.