vallingtrasket

Jag fick precis en kalldusch. Barnen ska tydligen få ett halvsyskon. Och det är INTE jag som ska ha barn. De har redan två halvsyskon på sin pappas sida sen förut, äldre. Det är bara att hoppas att han tar bättre vara på sitt sjätte barn än han gjort på sitt femte, för Hedda existerar ju inte i hans liv över huvud taget. Känns ungefär som en kniv i magen.

Andas. Meditera.

Observera. Acceptera. Släpp.

Hur kommer det sig, att 3 dl passerade tomater som är härligt utsplaschat över hela kylen, frysen och golvet ser ut som 3 liter och känns som 30 liter att torka upp? Det tar liksom aldrig slut. Skulle precis sätta mig med barnen och äta, skulle bara ta fram mjölken, så ser jag hur tomatpaketet liksom hasar sig ut på egen hand, och inget hann jag göra för att parera heller eftersom jag hade ett mjölkpaket i varje hand. Jag bara åskådade spektaklet, följde paketet med blicken, hur det voltade två vändor och avslutade med en trippel saltomortal innan landning. 5,6 i stilpoäng. Sen utstötte jag en del fula ord, som helst inte ska sägas i närheten av barn, men jag tror de tål det i vissa lägen.

-Mamma, den här gången var det faktiskt du!

Japp. Rub it in bara. Ser precis nu i detta ögonblick att minst en dl måste ha landat på min T-shirt. Nåja, kan ju låtsas att det är en ny batiktröja, kanske kan slå in den och ge till mig själv i julklapp. Åh, precis vad jag önskat mig! En tomatfärgad batiktröja med oregelbundna mönster!

I morgon far de två äldsta till sin pappa över helgen, det är fem veckor sen sist och det är alldeles för länge, de har längtat halvt ihjäl sig. Det ska bli skönt med lite andrum, bara Hedda hemma. Måste komma ikapp med uppgifter från jobbcoachen som inte blivit gjorda eftersom Vilda varit hemma sjuk i veckan. Jag ska hitta tre företag, i branscher där jag kan stå upp för värderingarna de har, anmäla mitt intresse brev- och telefonledes till dessa tre företag, oavsett om de inte söker folk. Hur ska jag hinna söka arbete då kan jag undra? Jag ska också röstträna...HAHAHA och HOHOHO, högt och ljudligt, med yviga gester..."låtsas att du är en Dramatenskådespelare..." moahahhah...så seriös jag känner mig. Jag och Torsten Flinck. Bundis. Sen ska jag förbereda mig för intervjuer, på frågor de kan tänkas ställa. Bl a ska jag lista tre starka egenskaper jag har och tre svaga. Hittar tusen svaga och en stark. Att jag är stark. Och det är också min största svaghet. Att jag är så stark att jag ibland går sönder, för att jag tror att när man är så stark så behöver man inte be om hjälp, då ska man klara sig. Men jag börjar bli bättre på det, yttepytte i taget.

Idag är kärlekskraften stark, jag älskar mina barn till Pluto och tillbaka, i evighet och änglakör och amen, och NÄSTAN mig själv. Så långt är jag inte kommen, men jag ska dit. Jag ska komma dithän att jag älskar mig själv trots tomatkladd. Nej, jag ska komma dithän att jag älskar mig själv just FÖR tomatkladd. Och alla andra klantigheter och kladdigheter.  För att jag är jag, mitt i röran. Men, dit är det ungefär som till Pluto och tillbaka, i evighet och änglakör och amen.



Nej okej, det ser inte ut som 3 liter just här. Resten är på, inuti, under och över kylskåpet, frysskåpet och min tröja. Och då ser det ut som 3 liter.

Jag lyckades stjäla till mig en promenad nu på morgonen. Har försökt nu sen i augusti att få barnen att tycka det är ok att gå till skolan och dagis, eftersom jag så gärna vill få röra lite på mig. Det finns ju ingen chans just nu att träna något annat, den tiden utan barnen finns inte. Så jag har nött och nött, hela hösten, men motståndet blev så kraftigt att jag gav upp, det kostade mer än det smakade. Det var Vilda som var värsta bromsklossen. Hedda åker ju vagnen, Beppe på ståbräda efter...men Vilda måste ju GÅ! Vilket inte uppskattades. Hon är 7 år, det är 2 km till hennes skola, sen ytterligare en till dagis. För mig hade det gett en 6 km promenad fram och tillbaka, vilket jag är i stort behov av. Plus att vi sparar på miljön genom att låta bilen stå den vändan. Plus att det är bra för barnen att vara ute den stunden med. Har dragit varenda argument för Vilda, men det blir samma bråk varje morgon jag försöker. De morgnar jag ändå bestämmer att vi ska gå, slutar det med att hon sniglar fram på gångvägen (annars så pilsnabba Vilda), tar omvägar som heter duga (vilket gör att hon tillryggalägger 4 iställlet för 2 km) och vi blir förbannade båda två.

Sista tiden har jag inte ens försökt, har inte orkat ta de striderna. Men idag kom jag på den briljanta idén, att om vi tar bilen, släpper av alla barnen, så låter jag bilen stå kvar nere på dagis, promenerar hem, sen promenerar jag ner när jag ska hämta barnen igen. Så enkelt. Varför har jag inte kommit på det förut? Ibland är man helt blind, ser inga lösningar. Fast det blir bara 3 tillfällen i veckan det funkar, såvida ingen är sjuk då, eller att jag ska iväg på möte eller jobbcoachträff, för då är det bilen som gäller. Och när jag får jobb, då vet jag inte riktigt hur jag ska kunna trycka in motion alls. Den tiden , den sorgen, för jobb vill jag ha så fort som möjligt såklart.

Att skriva är rening för mig. Att gå är också rening för mig - nästan lika viktigt som att andas. Då menar jag att gå ifred, ensam. Det är då tankarna kan fladdra fritt, det är då saker kan kristallisera sig. För några år sen, innan barnen, innan Gävle, när jag bodde i Örebro, så gick jag en mil om dagen, fram och tillbaka till jobbet. Utöver det så gjorde jag ibland mina "vandringar", snörde på mig gympaskorna, laddade vattenflaskan och gick till Frövi, vilket blev 3 mil. Det som hände på vägen, upptäckte jag första gången, var att när jag kommit någon mil, slutade tankarna att fladdra och jag kom in i en speciell lunk, där bara andning och kropp var viktiga, ena foten framför den andra, omgivningen försvann och medvetandet flöt fritt. Ingenting pockade på uppmärksamhet, jag kunde inte göra något annat än bara gå. Fantastiskt skönt. Den monotona landsvägen gjorde att inte omgivningen drog någon uppmärksamhet och att befinna sig mitt emellan två punkter och acceptera att bara vara mitt i och känna kroppen jobba. Katharsis. Jag längtar efter det tillståndet igen, men det kräver ensamhet. Får väl hoppas att kroppen fortfarande är vid så god vigör när barnen blivit större att jag fixar vandringarna igen:D.

Dagens reflektion: man märker att man börjar bli medelålders när man kommer hem från kylig vinterpromenad och till sin fasa ser att man har rimfrost i mustaschen...kanske dax att börja vaxa?

Hedda, 1-åringen (snart ettåetthalvt), klättrar överallt, precis överallt. På stolar, bord, diskbänkar, i fönster, toalettstolskanter, sängar, you name it. Och hon ramlar precis överallt med. Hon är inte försiktig direkt, hon hoppar i soffan, ställer sig längst ut på alla kanter, rullar hej vilt i sängar, ställer sig på borden...jag hinner inte springa efter och kolla allt hon gör och inte kan jag plocka undan möblerna heller. Hon får ramla helt enkelt, tänker jag, nån gång måste hon ju lära sig att klättrar man hej vilt, så ramlar man och då kan det göra ont.

Naturligtvis plockar jag ner henne när jag kommer åt, säkrar lägenheten så gott det går och bannar och förmanar och ajabajar. Men. Hon ramlar en hel del ändå. Och. Nån gång, som sagt, borde hon lära sig. För det är ju just det - varför LÄR hon sig inte? Hon fortsätter att göra likadant och ramla, likadant och ramla. Och slå sig. Så slår det mig, som en slägga i pannbenet. Jag gör exakt likadant, fast med en massa andra saker. T ex förhållanden. Jag fortsätter att göra likadant och ramla och göra likadant och ramla. Och slå mig. Hedda är ett år.  Jag är 38. Hon har hela livet att lära sig. Jag har knappt börjat lära mig, jag har precis förstått att det måste vara något fel när man konstant ramlar och slår sig. Kanske på tiden att jag lär mig?

Tänk vad lätt allting var. Förut, när allt var vitt eller svart. Förut, då när man kunde tänka vilken idiot, rycka på axlarna och gå därifrån, när någon betedde sig illa. Förut, då när man inte vände och vred på allt ur alla aspekter och undrade varför den sa si eller reagerade så, HADE det blivit annorlunda om JAG istället hade gjort eller sagt på något annat sätt, men gud, har jag GJORT något eftersom hon verkar lite avig, vänta VAD var det som hände egentligen. HUR kunde det bli så här? Innan man letade efter sina egna mönster och fel och brister. Och innan man började förstå att andras fel och brister berodde på diverse saker som man faktiskt kunde ha förståelse för.
Då var det enklare. Då hade jag ALLTID rätt, och fy faen vad skönt det var.

Nu kan jag alltsomoftast försvinna i en djungel av grubblerier om varför, hur, vad skulle jag göra istället, hur kände den där människan sig då när den andre sa si och jag sa så??? Och jag har så svårt, så svårt för att acceptera att jag inte alltid kan komma till en samförståelse med andra människor. För även om man har olika åsikter så kan man ju ofta komma fram till att man respekterar varandra ändå och förstår hur den andre menar. Men med alla funkar det liksom inte. Som att man inte har nycklarna till varandra, det spelar ingen roll hur mycket man försöker så står man bara och knackar på varandras skal och kommer inte in. Man pratar inte samma språk, och en del vill inte ens prata och komma till konsensus utan springer istället, flyr fältet. 

Då har jag förbannat svårt att komma vidare, att släppa den personen. När saker liksom hänger i luften fortfarande. När man INTE har kommit till samförstånd, när inga förklaringar utväxlats, inte har förstått varandra och inte kan komma vidare. På mig kan det gnaga hur länge som helst. Jag. Kan. Inte. Släppa. Taget. Jag tror hela tiden att det ska finnas ett förlösande ord nånstans, bara jag hittar RÄTT ord, så ska det lossna. Prataprataprata. Måste lära mig att släppa taget, oavsett. Att inte hänga fast som en pitbull. Ska kanske försöka bli mer som en Golden, tror livet blir lite skönare då. För alla andra med troligen...


 


 

(Text från tidigare i år)

När jag var precis hemkommen från BB, när bindorna man måste använda är 10 ggr större än de blöjor man försiktigt kapslar in den lilla bebisrumpan med, så tittade 6-åringen nyfiket på allt som skedde kring bebisen och naturligtvis mig. Vi kör "öppet hus" hemma, jag slutade stänga toadörren för flera år sen, eftersom det är lättare att sköta sitt när barnen kan gå fritt in och ut, än när de står utanför och frenetiskt bankar på dörren - vilket de garanterat gör de få gånger man råkar stänga. Så 6-åringen studerade noggrannt mina förehavanden när jag bytte binda. Insatt i allt som hon är, så frågar hon:

- Varför har du blöja mamma? Varför använder du inte en sån där kupong?

Det tog ett par sekunder innan jag fattade, tampong naturligtvis. Bet ihop om skrattet som kvillrade runt där inne i kroppen och ville komma ut och talade neutralt om att man inte får använda tamponger när man nyss fått barn, att man kunde bli sjuk då.

Lite senare samma dag, när vi skulle ta oss iväg och handla gick jag runt i röran hemma och letade efter ett gäng blöjkuponger jag visste låg någonstans.

- Vad letar du efter mamma?

- Jag letar efter blöjkupongerna, jag vet inte var jag har gjort av dem.

- Men mamma! Du FÅR ju inte använda kuponger!

Livet är underbart.