vallingtrasket

Eftersom det nya jobbet jag får är ett skiftarbete, så måste jag fixa kvällsdagis, kanske nattis, till barnen. Av just den anledningen har jag tackat nej tidigare - trots att det är mycket bättre betalt. Det har fungerat så smidigt för mig och barnen med mitt nuvarande arbete, vilket jag varit otroligt tacksam för. Efter att vi fick reda på att nuvarande arbetet upphör, har jag funderat fram och tillbaka och slutligen konstaterat, att det kommer gå bra. Mina barn är öppna och kloka, det är energiska och har en sjuhelvetes livsaptit. När jag tänker efter, kommer jag fram till att de förmodligen skulle tycka det var spännande att vara på kvällsdagis. Dessutom tillsammans. Det handlar inte heller om kvällskift varannan vecka, utan två av sex veckor. Resterande är alltså dagtid... och vill någon byta så får man byta till dagtid.

Jag fick ringa till barnens ansvariga rektorer, för att förbereda på detta med kvällsomsorg - det kräver ett visst samarbete mellan dagomsorgen och de som är ansvariga för kvällsomsorgen. Jag förklarade för den ena rektorn, manlig, hur det låg till - och så var jag nyfiken på hur det brukar gå till rent praktiskt. Beppe börjar ju 6-årsverksamheten i höst och slutar 13.20. på dagarna, jag ska vara på arbetet 15.24 och då ha lämnat Hedda på dagis. Jag frågade rektorn om jag hämtar hem Beppe efter skolan de veckor jag jobbar kväll, för att sen lämna tillbaka honom på samma ställe drygt en timme senare, innan jobbet... för att sen forslas vidare till kvälldagis. Rektorn svarar, idignerat:

- Men du vill väl träffa din pojke!
- Det är klart att jag vill vara med mina barn, jag bara undrade hur man ska lösa det praktiskt. Beppes storasyster går ju också i skolan och har andra tider, så jag undrar hur man brukar göra - vi kan ju inte hinna hatta fram och tillbaka på den korta tiden innan mitt arbete börjar. Vi har en lillasyster som ska lämnas också.
- Jaa... det är ju olyckligt när det blir så här!

Säger alltså denne rektor. För det första förutsätter han att jag vill slippa vara med mina barn. För det andra tror han att vi "drabbats" av skiftarbete och att det är en olycklig situation som mina barn får ont av.

Bäste herr Rektor. Jag skulle vilja att du satte dig in i min situation, och mina barns, innan du så lättvindigt uttalar sådana oprofessionella saker. För mig, liksom för de flesta föräldrar, är det en självklarhet att vilja träffa sina barn så mycket som möjligt. Jag har mina barn. Alltid. Konstant. Jag har de 9 sista åren gått ner i lön, vridit mig ut och in, för att så långt möjligt vara så mycket som möjligt med mina barn. De sista 3 åren har jag dessutom varit ensamstående heltidsförälder och ändå fixat att ge mina barn skapligt korta dagar på dagis och fritids, vi har helt enkelt valt bort det viktiga inslaget "pengar" och klarat oss på det vi haft. Mina barn är inte ens "borta" hos sin andre förälder varannan helg (eller varannan vecka) som är "brukligt". De åker ifrån mig var tredje helg, och då inte den minsta av barnen. Jag är verkligen, verkligen heltidsförälder - av fritt val, och att då bli ifrågasatt om mina intentioner när det gäller att hämta hem barnen när det är möjligt, fick mina öron att krulla sig. Mina intentioner är att det ska bli så bra som möjligt för hela familjen. Alla barnen.

Det andra klumpiga uttalandet... om att hela situationen är olycklig. Att uttrycka sig på det sättet insinuerar att jag skulle ha tagit det här beslutet utan att ha övervägt situationen det minsta. Jag har vägt in precis allting och redan gått igenom dåligasamvetsstadiet fjortontusen gånger för att jag är en sån usel mamma som måste ha kvällsdagis. Som kommer låta någon annan natta mina barn. Hjälp. De kommer bli ligister alla tre, de kommer inte känna sig älskade nog. Bullshit, crap, noway José. Det här är vårt bästa alternativ just nu. Jag är glad att jag får ett nytt jobb, att VI får ett nytt arbete, med högre lön - så att vi kanske kan börja leva lite mindre sparsamt. Nej, pengar är långt från allt - det är jag den förste som står på barrikaderna och gastar. Men man måste ha dem för att leva. Och nu är det dags för mig och mina barn att leva, lite bättre förhoppningsvis, även om vi haft det gott på alla andra sätt. Jag vill inte få ont i magen när bilen går sönder. Eller när alla barnen ska ha nya vinterkläder samtidigt. Det finns alldeles för många mammor och pappor i det här landet som går utan jobb, jag är erbjuden ett som dessutom har hyfsad lön. Vi är glada, herr Rektor. Inte olyckliga. Vi är glada att vi får det att gå runt, på egen hand. Var glad med oss. Och förutsätt att jag är en sund, ibland klok, eftertänksam förälder som i alla lägen vill mina barns bästa.

Så. Tro mig när jag säger att jag noga övervägt det här beslutet, långt innan jag kontaktade dig. Om du kände mig, herr Rektor - skulle du ha vetat.

Däremot, fru Rektor som jag kontaktade. Tack för det positiva bemötandet och den lugna inställningen. Du fick mig att känna mig helt trygg med att vi kommer att hitta en lösning tillsammans som blir till barnens bästa. Du pratade om barnens trygghet och verkade nästan som jag tycka att det blir lite spännande. Att få det att funka.

Tack.

Här händer det grejer. På ett par veckors tid har gamla dörrar dragits igen mitt framför näsan och nya öppnats på vid gavel. Smidigt. Lite korsdrag en stund bara. Livet har lunkat på i samma banor i snart ett år nu och låtit oss landa. Nu kan det vara dags för omvälvningar i strukturen igen. Hastigt och lustigt försvann mitt jobb - fick veta från ena dagen till den andra att vi bara skulle vara kvar några veckor. Istället knallade jag in till en av förmännen på fabriken där jag städar och frågade om det fanns jobb åt mig efter semestern. Och det gjorde det tydligen, för jag fick veta samma dag att jag ska börja i augusti. Montering av framaxlar till stoooooora bilar. Nytt. Förändring är alltid gott, på ett eller annat sätt.

Hedda har haft sin pappa här, en hel helg. Tanken är att hon ska börja följa med sina syskon till honom på helgerna. Hon har börjat med en massa pappa-prat. Så jag frågade. Om han ville komma hit. Och ha sin dotter en sväng. Och han ville. Och hon ville. Och jag ville. Ibland sammanfaller allt. Så jag drog till Storstan (åkte vuxenkarusell, pimplade tjeckisk pilsner och bara njöt) och lämnade barn, hem och ex här. Och det gick jättebra. Vi kan känna doften av nytt liv, av energi, av piggare mamma och av berikade barn och av att få börja längta efter varandra och inte alltid gå mitt uppe i varann och tassa och hoppa och snubbla på trassliga nervtrådar och tappade orkar och tålamod.

Det faller människor i min väg. Människor jag blir så varm av. Som jag vill ha där. Som jag vill ha mer av. Jag måste bara lära min hjärna att inte grubbla sönder saker, för det är hjärnor hiskeligt bra på. Iallafall min. Den kan ta en i grund och botten fantastisk känsla och vrida och vända på den och slutligen avfärda den och kasta den ifrån sig som en gammal sur trasa. Satan i gatan. Ibland, eller jäkligt ofta, är det bättre att inte tänka alls, eller mycket lite. Att låta hjärtat vara hjärna istället. För många av våra "känslor" och "antikänslor" är egentligen hjärnspöken, fast de borde vara hjärtänglar. De stammar från gamla upplevelser, ur gamla känslor, från gamla mönster vi borde gjort oss av med. Sällan beroende på det som är just nu. För om hjärtat fick känna fritt, utan att tankarna lade sig i, medvetet eller omedvetet - så skulle livet bli ofantligt mycket rikare och vackrare. Mer kärlek åt folket.

Är det någon som vet var det finns billig avprogrammerare eller en effektiv lobotomist? Det kanske är så illa att bara halshuggning hjälper.

Nu är det så där igen. Nu händer allt. På en och samma gång. Jag har fått nytt jobb. Efter lite turbulens på nuvarande jobbet och en viss osäkerhet i hur det kommer att arta sig efter semestern kände jag att kroppen liksom hade fått nog. Huvudet sade stopp. Nu räcker det. Vidare. Annat. Slängde ur mig i förbifarten till en av förmännen på fabriken medan jag städade toaletterna:

- Har du nåt jobb till mig efter semestrarna?
- Det ska vi väl kunna ordna. Men.... hur var det med skift, du ville ju inte ha det?
- Det löser sig.

För det gör ju faktiskt det. Innan jag gick hem samma dag fick jag klartecken att börja jobba vecka 31.

Och nästa helg. Då. Då kommer barnens pappa. Hit. Och har alla barnen. Hela helgen. Och jag. Jag sticker. Till Stockholm. En hel helg. Bara sådär. Jag frågade. Kan du tänka att komma hit och ha alla barnen en helg? Så svårt var det. Och snart, kan Hedda följa med dit. Till sin pappa. Det är ju fantastiskt. Hon vill. Och han vill. Och jag vill. Alla tre på samma gång. Det är ju fanimej underbart.

Och så möter jag, återigen, fina, fina människor. De ramlar in lite nu och då i livet. Och då är det bara att välkomna dem med öppen famn. Hej! Kom in för all del! Gör er hemmastadda, fina ni. 

Liv. 

Och så har vi varit på bröllop idag. Min lillebror och hans Maria. Och jag gråter aldrig på bröllop. Men jag blev lite lätt fuktig innan för ögonlocken när den fina, mjuka, kvinnliga prästen berättade vad Lars sagt om Maria när de pratat innan. Att hon var tryggheten. Och hennes ögon. Och hennes mun. Och att hon var allt. För honom. Och vad Maria sagt om Lars. Att han var världens finaste pappa till deras barn. Att han var den bästa. Den bästa för henne. Och snygg dessutom. Bara en sån sak. Efter flera år. Att kunna titta på sin valda och känna att fan, jag tycker fortfarande att han är SNYGG! Och de var så fina båda två.

Ok. Jag grät då. Men bara en liten skvätt.

Och så tror jag fortfarande. På kärlek, har jag redan konstaterat. Men faktiskt också på tvåsamheten. Den innerliga och varma. Därinne i mitt lilla, sturiga, två storlekar förkrympta, hjärta.

Och prästen talade om kärlekens rum. Där man kan släppa alla sina masker och bara vara precis den man är. Att vara älskad och accepterad precis just så. I alla lägen.

Så nu ställer vi oss på barrikaderna igen allihop. Kom igen. Slit upp skjortorna, stirra vilt och låt vinden slita i håret. Skrik för fulla lungor: ÄLSKA, FÖR FAN! ÄLSKA MIG! JAG STÅR HÄR! JAG FINNS HÄR!

För det är vi värda. Alla vi små. Alla vi människor. Du och jag. Att bli älskade för de vi är. Och ibland. Ibland... trots de vi är.

Vaknar mjuk och solig. På insidan. Ute också sol, men blåsigt kallt. Är ensam med liten Hedda sen en vecka, storingarna kommer hem idag. Vi har inte städat, knappt tvättat, lagat minimalt med mat (skönt med barn som gillar plockmat - oliver, korvbitar, ostbitar, grönsaksstavar, bär, frukt, fetaost), vi har bara mest bara varit. Chillat. Ok, jobbat lite också då. Igår var vi på tur runt Lindesjön med lillebror, svägerska och brorsbarn - men det blåste så satans kallt, så det var inte ens mysigt att sitta inne i kåtan vid grillplatsen och fika. Vi hade gillrat fälla. För bror. De ska gifta sig om ett par veckor, så storebror och ett par kompisar satt laddade med pilsner och med cyklar ute vid kåtan och inväntade oss, knyckte med sig lillebror. Såg honom igen ett par timmar senare, iklädd satinpyjamas, på parkeringsplatsen utanför Lidl. Jag låtsades som om jag aldrig hade sett honom förut.

Liv. Kärlek. Återkommer ständigt till funderingar runt och kring. Vad det är. Vad som räknas. När jag tänker som klarast känns det som att den renaste formen av kärlek är just den stunden, det ögonblicket man kopplar, connectar, med en annan levande varelse, om det så är ens älskade, ens mamma, barnen, busschauffören, tanten i parken, grannhunden, tjejen i kassan på Hemköp, kanske t o m den där lilla skalbaggen man räddar från att drunkna i kaffekoppen. Det där magiska ögonblicket när man känner sig nära. Som att man vidrör varandra på insidan. Hör ihop. Ser rakt in i varandra. Ler åt samma sak. Tänker samma tanke. Bekräftar att du och jag, vi är här tillsammans - på det här stället, vi delar samma energier, vi ingår i samma cykel. På något konstigt, udda sätt, så hör vi ihop. Vi, alla.

Och nej, jag har inte rökt på idag heller. Jag gör inte sånt. Men det skulle kunna bero på att hjärnan fick en kolhydratchock av mackan i morse, efter en vecka utan. Wooohooo, det hänger ormar i taket!!!!