Med hoppsansteg i vattenpussarna
Vilda och Beppe blev hastigt och lustigt hämtade av sin pappa igår, han var ledig och ville ha dem en dag tidigare...och Hedda ska vara med mormor lördag till söndag....för den här bruden drar till Stockholm. Hepp. För nästa dejt *tokfladdrar med lösögonfransarna och kastar stjärnglitter med ögonen*. Och nej, det är INTE någon ny, ingen 08...utan det är fortfarande skåningen *sitter belåtet med mungiporna fastkrokade vid öronen*.
Jag kan bara le. Livet är bra gött. Vare sig solen skiner eller om det öser ner. Jag dansar på med vadarstövlarna hängandes lite lagom nonchigt, hoppar i regnpölarna och lyser ikapp med solstrålarna som bryter sig fram genom molnen.
Och ikväll blir det ensammys med Heddaliten. Bara, bara vi. Jaja, Willy med...skruttkaninen som hade brutit sig ur buren och in i vardagsrummet medan jag jobbade. Och smetat kaninbajs över hela golvet. Han är inte rädd om livhanken han inte. Men det är klart, han är ju ingen hare, han är ju kanin.
Putslustigt
I morgon ska jag nog putsa lite fler fönster. Men inte mina. De får vara skitiga ett tag till. Finns viktigare saker här i livet:)
Varför finns egentligen ord som "borde" och "måste" i vårt språk från början?
Det händer liksom något när jag planerar veckan i mina tankar...jag "glömmer" liksom bort att jag har ett barn till som faktiskt är kvar hemma hela veckan. En mycket enveten 1,5-åring, som vill ha en massa tid och utrymme, och som fortfarande vaknar hiskeligt tidigt på mornarna - gärna ett par svängar på natten med. Och jag "glömmer" också bort att jag inte vaknar så som jag brukade vakna själv på mornarna, innan barnen - pigg, utvilad och fylld av kraft. Jag vaknade tidigt då med - även om jag varit uppe sent på kvällarna. Jag har aldrig hört till dem som stadigt kräver sina 8 timmar - jag har mått ypperligt på 5-6 timmars sömn...med en väsentlig skillnad mot nu - jag mår ypperligt när jag får dem i ett svep...inte upphackade som de sista 8 åren. Då mår jag skrutt. Och när man går på ständigt för lite sömn och mår skrutt som resultat, då är det första som försvinner kreativiteten. Så byebye målning.
Det som också händer när jag i tankarna längtat efter och trott att jag ska måla eller något annat specifikt, och så infinner sig inte energin och lusten - det är att det stinger till av dåligt samvete för att jag inte tagit tillvara på tiden jag fått till skänks. Det är något jag måste förstå och acceptera, att låta min "fria" tid rinna i eget mak utan att tänka att den ska användas till något särskilt. Att förmodligen använder jag per automatik tiden till det jag behöver mest - vila. Vila för tanken och vila för kroppen. När alla barnen är hemma konstant och vi ska tota ihop vardagen på bästa sätt, då används alla mina resurser på toppläge mest hela tiden. Framför allt kanske kreativiteten...det är den som gör att vi fixar att komma iväg i tid varje morgon oavsett vilket humör barnen vaknar (eller vägrar vakna) på. Det är bara det att jag inte tänker på det, för i mitt huvud är det sånt som bara ska funka ändå. Men så är det ju inte. Jag använder hela min kapacitet för att få saker att flyta nu, och då blir det inte så mycket över till annat.
Och så måste det få vara. Det är det jag måste acceptera. Att det ÄR så ännu en tid framöver...och låta mig själv få vila i det... Någonstans var jag inställd på att få tillbaka "mig" när värsta bebisperioden var över...men riktigt så är det ju inte. Vardagen kräver ständigt sin tribut, det är inte för inte det specifikt buntas ihop och kallas för småbarnsåren när det diskuteras i hur det sliter på tvåsamheten...och då är man ändå två som hjälps åt. Jag kör racet ensam. Och får ändå dåligt samvete för att jag inte hinner göra andra saker, EGNA saker. Undrar hur jag har tänkt att det skulle gå till, när jag för det mesta inte ens kan pinka klart ifred utan att behöva knipa strålen för att jag blir avbruten. Hur tänker jag egentligen? Pucko. Skärp dig för fan, Susanne! Kamma till dig nu va. Ge dig själv en chokladpralin och en klapp på huvudet, för att du gör en förbannat bra insats. Låt dig vara i det. Det andra kommer när det kommer. Var glad att du har tid att andas - och gör det...bara andas.
Omsluten
Och våren är här. Ljuset. Solen (nåja, den kikar fram lite försynt mellan varven och värmer). Gamla vänner poppar upp och delar värme och kraft. Och så faktiskt. Faktiskt. Så kvillrar det fortfarande i kroppen och sinnet sen dejten 2 veckor tillbaka. Oavsett vad det blev, blir eller inte, så är det glädje.
Vi föds nakna av en anledning
Nu möttes vi alltså igen - och så skönt det är att mötas som vuxna. Prestigelöst och utan rädsla att lämna ut sig för mycket. Det är det som är det sköna, det vackra med att bli äldre (och klokare???)...man vet att mörkret drabbat alla på ett eller annat sätt vilket ger band människor emellan. Man vet också att det som hänt en i livet inte förringar en som människa, snarare tvärtom - och det gör inte ont att dela med sig, det ger liv och glädje.
Det lyste om Caisa. Så mycket vackrare än för 20 år sen (hon var vacker redan då)...för hon hade släppt sin mask. Det fanns inga barriärer och filter i vägen, utan hon vågade visa sig naken. Lyskraft och växtkraft. Det fanns EN sak som inte förändrats - kameran åkte fram lika snabbt som förr och jag fick finna mig i att posera igen... med nöje, för hon har utvecklats till en mycket bra fotograf.
Men jag får återigen bekräftat att vi är så mycket vackrare nakna, utan kostymerna. Med våra hjärtan utanpå. De människor jag möter, som vågar lämna ut sig....de lyser.
Det lilla vackra
Idag var jag på intervju på Hinsan, en rigorös sådan, 1000 frågor...det tog en bra stund mer än en timme. Får reda på vilka de tar in om två veckor...av 280 sökande hade de kallat 40 till intervju, det finns 15 platser. Men jag frågade om scheman...och även om jag skulle få det så kan jag nog inte tacka ja. Varannan helg och ungefär tre kvällar i veckan, ibland går man från 8 på morgonen till 20 på kvällen. Det är inget liv för mina barn, även om det skulle vara möjligt att ordna barnomsorg. Det lutar mer åt att jag tackar ja till schema på städfirman, det är dagtid rakt av.
Detta med städningen. Jag tror att det faller i min väg för att det finns lärdom för mig att hämta. Återigen en läxa och en påminnelse om att vara mitt i det man gör, att vara i det man precis har för händer, och göra det med hela sig, utan tankar framåt och bakåt...jag kan ha så svårt för det och det faller bort så ofta. Men jag har märkt, att om jag kör en städ helt ensam, så ser jag det lilla, lilla precis framför mig och faller in i bara det jag gör...och då spelar det ingen som helst roll VAD det är jag faktiskt gör - jag gör det med kärlek.
Knäppt? Kanske. Men så förbaskat skönt.
Glad påsk på er alla. Pånyttfödelse. Uppståndelse. Ett regelrätt, hederligt stånd kan man också komma undan med om man vill, det går bra det med. Tror inte Jesus hade haft något emot det, inte Maria Magdalena heller för den delen.
Morgonfundringar
På Söndag åker Vilda och Beppe till sin pappa, blir där en vecka - både skönt och tråkigt...det känns lite trist att inte ha lov tillsammans, att alltid traggla med vardagen, alla ska iväg på morgonen, tjat och gnat. Men allt har sin charm och vi har ändå helgerna tillsammans. Det är ändå vardagen som är klistret, det är i den man svetsas samman.
Jag är så nyfiken på, var allt tar vägen och hur det ser ut sen, när man är vid vägs ände. Vad man har för människor omkring sig, vad man arbetat med, vad man lärt sig, vilken sinnesfrid man kommit till...och framför allt, hur man har älskat. Och om man haft vett nog att ta till vara på kärleken.
Än är inte kärringen död
Susanne har blivit städtant. Sämre jobb kan man ha - jag gillar det fysiska i jobbet, att ta ut mig - har så liten chans att göra det på fritiden, så att få träning på arbetstid: guld. Dessutom känns det som semester att få stå och gno utan ett helt gäng ungar som springer och drar i byxbenen och gnäller, skriker och ska ha saker hela tiden. Nu ska jag inte glorifiera, det är klart att det är jäkligt slitigt - är helt öm i fingrar, rygg och armar efter att ha stått och gnuggat kattpiss och nikotinfett på en flyttstäd idag, men wtf - någon måste göra det. Och det är ju inte det första grisjobbet jag haft - att kränga käk på rockfestivaler måste ha hört till de tyngsta, även om det var kul när det begav sig. Sprungit upp och ner i trappor med 20 kg potatis i var näve har jag också gjort, i vinterkyla och snöstormar - jobbade ett tag åt en kille som körde hemleveranser av potatis och ägg. Gissa om man halkade och fick torka äggkross i trappuppgångar mellan varven...
På torsdag blir det jobbintervju på Hinseberg, kvinnofängelset med. Det skulle vara intressant att prova, men tiderna passar inte så bra med barnen, kvällar och helger...ska dit ändå på intervjun, och se vilka scheman som finns tänkte jag. Både mormor och mamma har jobbat där, så jag kan ju inte bryta traditionen. Fast...det går ju att ta sig in där på andra sätt också...
Men det är inte de enda områdena det rör sig på. Susanne har, 38 år gammal, varit på sin första regelrätta dejt. Med en man som åkte hela långa vägen från Malmö, bara för att träffa mig (tror jag åtminstone, om han inte hade bokat in fler dejter...). Min mamma (som skulle vara barnvakt åt alla 3 barnen) blev nervös och frågade: vad gör jag med barnen om du inte dyker upp på söndagen? När ska jag ringa polisen? Vad är det för fel på honom som åker 60 mil för att träffa dig?....hahaha....jaa, vad ÄR det för fel på någon som åker 60 mil för att träffa mig? Svar: inte ett enda. Det var en helt fantastisk dejt och en helt fantastisk man. Jag var mest nervös att han skulle syna mig uppifrån och ner och tänka, har jag åkt 60 mil för DET här???...men det gjorde han inte. Jag, en lätt bedagad, rätt sliten, snart 39-årig 3-barnsmorsa, stod där i mina kängor och min skinnpaj (och mitt döskallehalsband, Karin!) och fick en bedårande vacker man att känna att det fanimej var värt att nöta de där milen för att tillbringa lördagen (och en bit in på söndagen, moahahah) med mig. Ack ja, vilken helg:)
Efter en sån helg hade jag med lätthet kunnat sanera elefantskit på en kringresande cirkus idag om chefen hade begärt det. Kattpiss kändes som rena glidarjobbet. Tänk att solen lyser så varmt på mig ibland. Egentligen, egentligen mina vänner...så lyser den ju på oss hela tiden...det är bara det att det kommer moln emellan ibland, och att jorden snurrar sina varv, så vi inte alltid ser den. Men den finns alltid där, bakom molnen. Och den kommer alltid, alltid tillbaka, hur mörkt och kallt livet än ter sig mellan varven. Glöm aldrig det.
Att känna värmen i det som är
Då är det lätt att längta till sommaren...den ljuvliga, när det räcker att hoppa i ett par sandaler och knata iväg, när ljumma vindar smeker den bara huden och solen värmer det frusna sinnet. Men allt har sin tjusning och sina aber...tråkigt vore de väl annars, om allt bara flöt på i lugnt mak. Och det gäller att finna det magiska i just det som är, även om man kan längta och drömma om annat. Den här texten skrev jag i somras, då vintern var långt borta och vinteroveraller kändes som piece of cake...
Ljuvliga sommar
Aaaaah, så härligt, äntligen sommar! Som vi har väntat. Vi missade ju det fina vädret i juni, då handlade livet enbart om Pack & Flytt AB. Numera har jag avvecklat det bolaget. Färdigflyttat. Under detta livet i alla fall, vem vet vad man transformerar till i nästa...till en kamel ägd av en nomadsläkt säkerligen, med tanke på min karma...
Nog om livet efter detta, vi har längtat efter att bada, så det har vi gjort nu. Nästan hela veckan. Det är inget litet projekt, att bada. För tio år sen drog man på sig bikinin, checkade snabbt att bikinilinjen och armhålorna var ok så att ingen skulle kunna beskylla en för marsvinsstöld, packade ner en bok, en flaska vatten och ett badlakan, kastade sig på cykeln, mötte upp nån kompis - sen låg man och sladdrade, sov, läste, blötte sig lite...tills man tröttnade. Och när man tröttnat var man vackert solbrun jämnt fördelat över både fram- och baksida. Numera ser stranddagarna något lite annorlunda ut. Jag kan dra packlistan först:
4 badlakan
3 uppsättningar badkläder
2 filtar
1 barnvagn
1 bärsele
3 solhattar
3 par solglasögon
1 solkräm slf 30
1 st parasoll
2 flytbrädor
1 par armpuffar
minst 4 extra T-shirtar
extra underkläder ice
massor med hushållspapper
våtservetter
blöjor
pengar
mobil
hinkar
spadar
kaffetermos
3 muggar
3 skålar
1 frysväska innehållande:
1 nappflaska m välling
1 nappflaska m vatten
1 flaska saft
1 flaska vatten
stor låda pastasallad
frukt
kakor
barnmat
2 dl sand kvarvarande från föregående baddag
Japp. När detta är nedpackat, barnen frukostade, klädda, tandborstade, kissade och bytta på, så kommer jag vanligtvis på att jag själv ännu inte är klädd, som tur är brukar detta ske innan vi går till bilen. Medans jag klär på mig, går 7-åring och 3-åring ut och leker så länge, vilket betyder att det tar ytterligare en halvtimme extra att leta reda på dem och få med sig dem till bilen sen.
Väl vid bilen ska allt in, inklusive barnen, i varm skruttbil utan AC. Därefter ihärdigt gnäll i 20 minuter, framme, packa ur allt, frakta lasset från bil till strand, packa upp, blåsa upp badleksaker, smörja barn. Sen går det 5 minuter, så kommer 3-åringen upp ur vattnet.
- Mamma, jag är bajsis!
Skynda, skynda, ropa upp 7-åring ur vattnet, stoppa 1-åring i bärselen, hålla 3-åring i handen, så mot toaletterna 100 meter bort. In, ner med brallorna.
- Mamma, jag är inte bajsis.
Tillbaks igen. 10 minuter.
- Mamma! Jag är bajsis!
Samma procedur. Inget resultat. Anledning: 3-åringen tycker toaletterna är lite läskiga vid badet, så han vill inte bajsa där. Nödigheten försvinner som genom ett trollslag. Fantastiskt. Men bajsa i blöjan gick bra tills för några veckor sen, DET kändes inte det minsta läbbigt...
Så lilla 1-åringen då. Som nyss börjat gå. Och som går och går och går och går. Över filtar, över kläder, ut i vattnet, över stup...och som undersöker ALLT på vägen. Väskor, leksaker, fimpar, stenar, sniglar, döda fiskar, smält glass, människor. De sistnämnda ställer hon sig nära och stirrar på tills de pressar fram ett hej. Sen går hon. Och jag hänger på. Framåtböjd, med lätt tultig gång, precis som henne, för att agera gåstöd. Vilket resulterat i ryggont och kraftig bränna enbart på övre delen av ryggen - framsidan är fortfarande vit som nyfallen snö.
Baddagarna har också resulterat i ännu en superkraft ( utöver sjätte sinne, mjölktillverkning och förmågan att klara sig utan sömn), nämligen split vision. Fast större delen av dagen tillbringas framåtlutad över 1-åring, lyckas man på något sätt ändå se 7-åringen ute på det djupare vattnet
( mestadels UNDER vattnet ) och 3-åringen på det grundare, samtidigt. 3-åringens knallgula armpuffar med sköldpaddshuvuden som uppstudsigt sticker ut gör kanske sitt till, men ändå. Jag kollar varje kväll vi kommit hem om jag de facto utvecklat fasettögon, det känns så mellan varven.
När alla är nöjda med badkvoten för dagen, vanligen efter 5-6 timmar, ska allt packas ner igen, luft tömmas, barn torkas. Lasset är dessutom ungefär 2 kg tyngre på vägen tillbaka till bilen, trots uppäten mat - vilket troligen beror på all extra sand vi fått oss tillgodo...i kylväskan, i kläderna, inrullat i filtarna samt i 1-åringens mage. Så går vi där, som ett eget litet anktåg. Mamma Anka går först, lätt vaggande av packtyngden, med 1-åring på magen och vagnen fullastad. Så två tultingar efter, ganska trötta och möra i benen. En syn för gudar. Hem igen, fortfarande i samma skruttbil utan AC ( inväntar fortfarande undrens dag när någon plötsligt helt mirakulöst erbjuder sig att byta sin sprillans nya mot min skrutt, enbart för att de inte kan motstå dess charm, eller min...jag lär nog få vänta ett bra tag till...). 1-åringen gastar naturligtvis hela vägen hem, de andra två gnäller i vanlig ordning.
Väl hemma ska allt lastas ur, allt blött hängas, allt sandigt skakas och tvättas, övertrötta barn ska bråkas med, kylvaror packas upp, barnen gödas och slutligen försöka få alla till ro. Och mitt i oordningen, finns ordning. Mitt i kaoset, finns harmoni. För det är ju precis så här vi vill ha det. Vi tillsammans. Vi är liv. Och vi är kärlek. Mitt i allt skrik & skrän, bråk & tråk, skäll & gnäll, tjat & prat finns kärlek. Pussar, gos, kramar, skratt, bus och lek. Det är ju just de ljusglimtarna som får livet att snurra, när värmen och ljuset plötsligt från ingenstans flödar över en och smälter hjärtat så att det nästan gör ont. För dessa stunder kan man ta bajsblöjor, vaknätter, sura miner och gap & skrik. För ett bubblande skratt, en busglimt i ögat, trinda armar runt halsen...och så orden viskade i örat. Jag älskar dig mamma. Min mamma.
Och let´s face it. Jag älskar att bringa ordning i kaos, att hitta struktur. Då mår jag gott.
Stanna till och lyssna till sig själv
Vill bara dela med mig av ett mail som cirkulerat ett tag...betydelsen är så viktig att det förtjänar ett par genomläsningar och en rejäl funderare. Det finns många bottnar...dels vad vi värdesätter i våra liv, men också vad det är som gör att saker blir värdefulla för oss...går vi efter vårt eget hjärta när vi söker skönheten i våra liv, eller följer vi alla andra?
Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)
Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?
Små, små saker.
Jag är trött. Jag är så jävla trött. Det slog mig i pannbenet som en enorm stenslägga idag på eftermiddan, när vi skjutsat Vilda med kompis till Miniorerna, som de går på varje tisdag. Det slog mig, exakt i det ögonblick som jag spände loss en trilskande och gnölig Hedda ur barnbilstolen för tredje gången idag, och kånkat henne under ena armen från garaget och hem, med matkasse i andra näven och en gråtandes Beppe hankandes efter. Gråtandes för att han absolut ville hålla hand och det fanns ingen hand att hålla i. Vilken dum, dum mamma.
Det är de små sakerna som gör det. Sliter. Som att jag idag lämnade Hedda och Beppe kvar i bilen medan jag följde Vilda och Frida in på kyrkis, det tar 3 minuter om jag går själv med dem, ska Beppe och Hedda följa med in tar det en kvart, och det blir förbannat tungt och slitsamt - spänna loss, lyfta ur, bära Hedda hela vägen, tjata på Beppe på vägen tillbaka, bära Hedda tillbaka, lyfta in i bilen och spänna fast. Så ibland får de vänta i bilen, det brukar gå bra. Men idag grät Hedda hjärtskärande när jag kom tillbaka, hon trodde jag skulle försvinna...så nästa gång kommer jag släpa igen. In och ut från skolan till bilen, två ggr om dan, släpa på ungar, skidor, skridskor, tjata. Beppe går långsamt, äter långsamt, klär sig långsamt...på dagis är han sist vid matbordet, sist ut. Här hemma tjatar jag hål i huvet på mig själv. Det är bra att äta långsamt visserligen, men frukost får inte ta en timme när man har skoltid att passa.
Små saker. Som att jag tappar och glömmer saker, får vända tillbaka, hämta. Som att jag halkade på en dold isfläck när jag hämtade Hedda på dagis idag, landade på knäna och höll på att välta hela vagnen, men lyckades få upp den i sista stund men till priset av en ryggknix. Och knäna fick sig en rejäl smäll. Små saker. Som att barnen säger blä när jag talar om vad vi ska äta. Som att jag måste jaga Beppe när jag hämtar på dagis, bli osams och skälla för att han ska ta på sig ytterkläderna. Små saker. Som att klä alla i dessa förbannade jävla vinterkläder 100 ggr om dan. Som att släpa tunga matkassar flera ggr i veckan. Som att precis ha bytt i sängarna när någon kissar på sig. Små saker. Som att tjata om läxor med Vilda, dag ut och dag in. Som att lyssna på ett bakgrundssorl av ständiga skrik, gnäll, gråt och bråk. Små saker. Som att hela tiden säga ifrån åt Beppe för att han inte kan låta Hedda vara, vilket resulterar i att hon tjuter flera gånger per timme. Små saker. Som att hur jag än gör är det alltid någon av mina tre barn som är missnöjd med läget, som klagar gnäller, grinar, skriker eller skäller.
Små, små saker. Som är små var för sig, men som sammantaget ibland känns som en stor, ogenomtränglig massa. Just för att den ständigt finns där, det finns ingen respit, ingen vila, jag måste ständigt finnas där och göra allt. Energin som faktiskt funnits ett bra tag nu är bortblåst. Jag känner mig utmattad fysiskt, det värker i kroppen och i huvudet. Jag får inte bli utmattad, jag får inte INTE orka. Just därför. För att jag inte får så är jag det. Jag är trött. Jag är så jävla trött.
Med skenor på fötterna och silversked i munnen
Beppe imponerade stort med - han testade att åka ett par gånger förra året, dvs jag åkte krumryggad och höll i honom för att han inte skulle rasa ihop i en liten hög på isen, samtidigt som jag försökte få med mig en barnvagn med en gallskrikande Hedda (hon hatade att åka vagn då, men tordes inte direkt ha henne i bärsele när jag hade skenor på fötterna och is under...). Nu gick det mycket bättre, han stod lull helt själv, lyckades kasa sig framåt och tog sig t o m upp själv när han ramlade. Kul! Hedda blev grymt avundsjuk och skulle prompt hasa sig fram på isen hon med, pulka dög inte alls. Hon vill så mycket och behärskar så lite. Det är inte det lättaste att ta sig fram i snö som når en till bröstet, speciellt inte om man är inpackad i en bolstrad overall som gör att kroppsuppfattningen helt förändras. Balansen är inte den mest utvecklade heller, men hon är envis som synden. Som sin storasyster och lite till. Det är rätt. Jag ska bara ha. Jag behöver få igen lite från när jag var liten, eller hur mamma?:)
Jag har börjat fundera på att plugga igen. Beteendevetare eller socionom till hösten. Söka ska jag göra i alla fall. Vill ha lite fler dimensioner och lite nya vyer. Vi får se vad livet serverar. Hoppas det blir på silversked! Hähä...som om.
Kissebyxor och dumpningar.
- Mamma, jag har kissat på mig!
Nääää. Varför nu? Jaja, skyndar oss hem igen, av med alla kläder, snabbdusch, ringa skolan och säga att vi blir sena, i med alla kläder i tvätten, stövlarna också kissiga, ut i förrådet och kolla om det finns extra utebyxor, hittar ett par i exakt samma modell som Vildas vanliga, fast gröna istället för bruna. OCH jag hittar ett par vinterskor. Vilda kommer ner, ombytt och klar och ser utebrallorna. Då brakar helvetet löst.
- Jag tänker INTE ha på mig de där byxorna, alla kommer skratta åt mig! De är fuuuuula!
Operation övertalning inleddes, först mjukt, sen stegrande, sen vrålande. Ungen tänkte vägra gå till skolan om hon var tvungen att ha de där utebyxorna.
- Bra! Fine! Ta på dig kissebyxorna får vi se hur många som skrattar?
Moget Sus. Till slut kom vi ut till bilen, MED de gröna brallorna på, men jag som ett åskmoln och Vilda hysterisk. Åker neråt skolan och vinkas såklart in på poliskontroll. Blås och körkort, har hänt mig EN gång på 20 år och då ska naturligtvis den andra bli när man är försenad.
Vilda var forfarande ledsen när vi kom fram, i bilen när jag försökte övertala henne att följa med in, utbrister hon plötsligt:
- Mamma, ibland är det så jobbigt att vara jag. Jag vet att du inte älskar mig, jag är den dummaste ungen i världen.
Så ont det gör att höra sånt. Det slutade med att jag var med inne på lektionen till första rasten, då kändes det bättre för både henne och mig. Jag åkte raka vägen till affären och köpte semlor på hemvägen, bara för att. Semlor är hennes stora passion.
Jag har fått slut av en killkompis idag med. Ingen jättejättenära, men ändå någon jag tycker om, som väljer att bryta kontakten, för att nya flickvännen inte uppskattar att pojkvännen har kvinnliga vänner. Bortplockad på msn, Facebook och mail, utan förklaring - vid förfrågan fick jag bara den förklaringen, kort och koncist. Okej. Kanske ingen jätteförlust, men det svider ändå hos mig, att bli bortvald - men det som svider mest är just sättet det görs på, utan hej då, utan snack. Story of my life, har varit med om det så många gånger, så jag tror det är därför det hakar upp sig hos mig då. Att jag inte ens är värd att prata med.
Observera, acceptera, släpp.
Är
Livet är ändå. Livet är just det. Livet är allt detta.
Stöttepelare i livet
1. Kissa/spotta aldrig i motvind.
2. Om man lägger fönsterkuverten underst i högen så syns de inte, men de försvinner inte, konstigt nog.
3. Ät inte gul snö.
4. Slicka inte på lyktstolpar om det är under 5 minusgrader.
5. Ta med soppåsen direkt, eller hellre, låt någon annan ta den.
6. Om det är smutsigt, tvätta det.
7. Om det är hungrigt, ge det mat.
8. Om det är ledset, älska det.
9. Om det skrattar, passa på att skratta du med.
10. Och glöm för fan inte deon!
Sist, men den absolut viktigaste...skit i reglerna och följ hjärtat och magkänslan.
Komma förbi och fram
Barnens pappa hämtade Vilda och Beppe i fredags, han kom med tåget som vi kommit överens om. Det känns så annorlunda, sen vi skrev pappren om barnen och hur vi ska ha det. Det är nog inte bara pappren, det är nog också jag som går vidare och växer. Jag kan ärligt säga, att för första gången sen allt skräp började, så kunde jag klappa om honom när vi sågs i fredags och önska honom allt gott. Och verkligen mena det. Inte ett uns bitterhet kvar, den sista lilla smulan har blåst iväg och blivit uppäten av en liten fågel någonstans. Ingen ilska - och vad det kändes ovant, att kunna se honom rakt i ögonen utan den där explosiva känslan av ilska som river i magen. Så skönt. Jag vet ju att det egentligen inte finns något ont uppsåt i honom och hans intentioner - han har bara en väldig förmåga att göra dåliga val många gånger, som ger fatala konsekvenser för andra i hans omgivning. Men jag tror att min ilska varit viktig för mig, för att många perioder orka med situationen som varit och för orka kämpa på med allt det praktiska. Nu har den fyllt sitt syfte, nu kan jag släppa den. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han finner ro i sig själv någon gång.
Fest. Jag var på fest i lördags!!! För första gången på 2 år, förutom ett halvhjärtat försök i somras, då jag fick gå hem i halvlek och natta bebis. Mamma kom hit i lördags och sov kvar med Hedda, och det gick suveränt bra! Själv åkte jag in till Örebro, inflyttningsfest hos kära före detta sambon/kombon Jessica och hennes nya kärlek Peo - som råkar vara en gammal klasspolare till mig. De träffades på FB förresten, bestämde en fikadejt, sen sa det pang. Så kan det gå:). En salig blandning av människor på festen, ett hopakok av Jessicas vänner och Peos vänner, hon jobbar som frisör, pluggar med sikte på psykolog och är otroligt andligt inriktad, han är en HD-åkande, tatuerad, skinnpajsförsedd hårdrockare, som jobbar på pappersbruket i Frövi. Det var skitkul. Sen blev det utgång, med uppslutning av ännu en fd sambo/kombo, Anna - jag hade en toppenkväll!
Blev raggad på dessutom, bl a av en ståtlig yngling av surfmodell, som knappast passerat 30-sträcket. Men Susanne gick hem ensam, otroligt! Sov hos Jessica och Peo, och inte fan släpar man med sig en jättebaby hem när man för första gången på flera år har chansen att verkligen sova utan barn och få sovmorgon...fy, vad elakt, han måste iaf ha varit över 25... Sova är underskattat, andra aktiviteter är överskattade många gånger:)
Jag mår så bra. Liv. Kärlek. Lugn. Glad!
Pussel
Vissa stunder känns det nästan som om det vore skönast vore om jag inte klarar jobbet - vill jag verkligen detta? Det känns inte värt det. Jaa, jag vill ha jobb - men att utsätta barnen för de här extremt långa dagarna, känns omänskligt. Drygt två timmar om dan i bara pendlingstid, det kan funka när man är två som kan hjälpas åt med barnen. Och nu har jag inte ens behövat bry mig om mat, disk och handling de här dagarna, jag har knappt hunnit med att hjälpa Vilda med läxorna och packa väskor för morgondagen.
Jobbet har jag haft väldigt blandade känslor för...jag är ingen säljartyp - nu är det ingen egentlig försäljning, vi vill ha sponsorpengar till en otroligt bra sak, men man ber ändå folk att hiva upp plånboken och bläddra fram ett par tusen - det känns jäkligt konstigt. Det känns inte jag. Ändå sitter jag ju där. Konfliktlampan lyser rött i huvudet, jag både vill och inte. Ja. Nej. Ja? Nej?
Det spelar ingen roll om 100 år. Ingen som helst.
Rensning
Stora tvättberget undanplockat och stoppat i lådor och skåp. Tvättkorg (nästan) tom. Kök, hall och badrum nere städat. Två barn av tre badade och nagelklippta (inte vingklippta förhoppningsvis). Sopsorteringshögen och sopor slängda. Lådor i hallen rensade (nåja). Vardagsrum sanerat efter fredagens sovaöverorgie, med chips överallt och lite kulor här och var efter Willys lyckade insmygningsförsök (han är numera portad efter pinkpöl på lurviga mattan). Alla sängar renbäddade. Sylvia-kaka bakad till morfar kommer på etermiddan. Hedda äten och middagssoven - inte vaknat än, ligger därute i vagnen i snöyran och sover som ett litet murmeldjur.
Vilken tillfredsställelse det ger inuti när det blir ordning på utsidan...är det för att det är stökigt på insidan, så att jag finner behovet fyllt av ett substitut? Men jag känner mig inte så stökig på insidan längre...det kan bli kortvarig storm inuti, men det blåser över snabbt - det småblåser inte ständigt och blir skräpigt som förut. Nu blir det storm och blåser rent på en liten stund...och så blir det en ny gryning och en ny soluppgång som färgar himlen rosa. Varje dag är ny. Inuti som utanpå. Mitt i stormen kan jag känna tveksamhet, men lugnet kommer tillbaka varje gång.
Men jag känner mig ändå lugnare och finare när utsidan är nystädad också:) Fan vad grejor, vi skulle behöva göra en rejäl rensning till, trots storrensningen vid flytten i somras. Ibland kan jag tänka att det skulle vara skönt att börja på helt ny kula med alla saker man samlat på sig. Blåsa rent och se en ny gryning där med. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig, sägs det. Och det finns nog en sanning i det med.
Nya tider
Den här svängen är det Beppes tur att ha morfar sova hos sig, redan bestämt, så vi slipper ta strid denna gång. Då kanske Beppe håller sig i sin säng i veckan, han har tassat in varje natt till mig, och han och Hedda har olyckligtvis förmåga att lyckas väcka varandra varje morgon (läs natt).
Är lite nervös för morgondagen...eller, inte nervös, men spänd, det känns otroligt kul att testa något nytt. Sen får vi se vad som händer. Vi kanske går in i en ny, fräsch, era. Med massor av ljus:)
Torka och tacksamhet
Men tillbaka till kontentan: idag ska jag vara tacksam för det sex jag redan fått hittills i mitt liv. Moahahaha. Torka? Nej då, jag visualiserar hur jag plaskar med fötterna i alla regnpölarna...
Senaste kaninnytt: Willy har installerat sig bra, verkar trivas redan även om allt är nytt. Den kraken blir inte lämnad ifred långa stunder, värst är en otroligt kärvänlig och kelsjuk Hedda, som inte riktigt vet var hon ska göra av all sin kärlek - ibland yttrar den sig till Willys förfäran som allvarliga försök till kaninridning. Måste ha full koll på lilla damen med andra ord, annars har vi snart en ganska platt kanin.
