Kärlek

Som att sträcka ut sin hand åt liten fågel blå. Låta den komma och sitta så länge den vill, utan att hålla den kvar. Glädjas åt varje gång den kärleksfullt kommer och delar sitt varande en stund. Att alltid fortsätta hålla handen öppen...vare sig fågel blå väljer att stanna eller flyga sin väg. 


Morgonfundringar

Här sitter man och myser med kaffet, tyst i huset, väntar bara på att väcka kidsen. Tidig morgon idag, ska lämna dem på dagis strax efter 7, vi är inte vana än:). Idag har jag verkligen ett högstatusjobb, storstäd/grovstäd av toalettbaracker som står på verkstad, ALLT ska skrubbas. Tur man inte är kräsmagad, antagligen får jag väl helsanera mig själv efter med. Fick reda på något halvtråkigt igår...tydligen har man inte betalt för tiden MELLAN städningarna som timmis, alltså restiden mellan ställena, så igår var jag på jobbet 7 timmar men har betalt för 5,5...är detta verkligen Sverige 2010? Man kan ju börja undra. Dessutom måste arbetskläder med firmans logotype på bekostas av den som arbetar...det som bjuds på är T-shirts, men jackor och jobbarbyxor dras av på lönen. Verkligen lyxlirarjobb jag fått tag på. Bara att bita ihop för tillfället. Det stora pluset är iaf att jag får röra på mig på arbetstid, det är SÅ skönt att känna sig mör i kroppen på kvällarna.

På Söndag åker Vilda och Beppe till sin pappa, blir där en vecka - både skönt och tråkigt...det känns lite trist att inte ha lov tillsammans, att alltid traggla med vardagen, alla ska iväg på morgonen, tjat och gnat. Men allt har sin charm och vi har ändå helgerna tillsammans. Det är ändå vardagen som är klistret, det är i den man svetsas samman.

Jag är så nyfiken på, var allt tar vägen och hur det ser ut sen, när man är vid vägs ände. Vad man har för människor omkring sig, vad man arbetat med, vad man lärt sig, vilken sinnesfrid man kommit till...och framför allt, hur man har älskat. Och om man haft vett nog att ta till vara på kärleken.

Än är inte kärringen död

Ojojoj. Ojojojoj. Nu händer det grejer, det börjar röra på sig i krökarna. Har börjat hoppa in som timmis på en städfirma i Linde, och som det ser ut nu så verkar det som jag kommer bli inringd skapligt ofta. Från slutet på april får jag antagligen ett schema att gå på, dagtid, 6-7 timmar om dagen kanske - kan det bli bättre för barnen?

Susanne har blivit städtant. Sämre jobb kan man ha - jag gillar det fysiska i jobbet, att ta ut mig - har så liten chans att göra det på fritiden, så att få träning på arbetstid: guld. Dessutom känns det som semester att få stå och gno utan ett helt gäng ungar som springer och drar i byxbenen och gnäller, skriker och ska ha saker hela tiden. Nu ska jag inte glorifiera, det är klart att det är jäkligt slitigt - är helt öm i fingrar, rygg och armar efter att ha stått och gnuggat kattpiss och nikotinfett på en flyttstäd idag, men wtf - någon måste göra det. Och det är ju inte det första grisjobbet jag haft - att kränga käk på rockfestivaler måste ha hört till de tyngsta, även om det var kul när det begav sig. Sprungit upp och ner i trappor med 20 kg potatis i var näve har jag också gjort, i vinterkyla och snöstormar - jobbade ett tag åt en kille som körde hemleveranser av potatis och ägg. Gissa om man halkade och fick torka äggkross i trappuppgångar mellan varven...

På torsdag blir det jobbintervju på Hinseberg, kvinnofängelset med. Det skulle vara intressant att prova, men tiderna passar inte så bra med barnen, kvällar och helger...ska dit ändå på intervjun, och se vilka scheman som finns tänkte jag. Både mormor och mamma har jobbat där, så jag kan ju inte bryta traditionen. Fast...det går ju att ta sig in där på andra sätt också...

Men det är inte de enda områdena det rör sig på. Susanne har, 38 år gammal, varit på sin första regelrätta dejt. Med en man som åkte hela långa vägen från Malmö, bara för att träffa mig (tror jag åtminstone, om han inte hade bokat in fler dejter...). Min mamma (som skulle vara barnvakt åt alla 3 barnen) blev nervös och frågade: vad gör jag med barnen om du inte dyker upp på söndagen? När ska jag ringa polisen? Vad är det för fel på honom som åker 60 mil för att träffa dig?....hahaha....jaa, vad ÄR det för fel på någon som åker 60 mil för att träffa mig? Svar: inte ett enda. Det var en helt fantastisk dejt och en helt fantastisk man. Jag var mest nervös att han skulle syna mig uppifrån och ner och tänka, har jag åkt 60 mil för DET här???...men det gjorde han inte. Jag, en lätt bedagad, rätt sliten, snart 39-årig 3-barnsmorsa, stod där i mina kängor och min skinnpaj (och mitt döskallehalsband, Karin!) och fick en bedårande vacker man att känna att det fanimej var värt att nöta de där milen för att tillbringa lördagen (och en bit in på söndagen, moahahah) med mig. Ack ja, vilken helg:)

Efter en sån helg hade jag med lätthet kunnat sanera elefantskit på en kringresande cirkus idag om chefen hade begärt det. Kattpiss kändes som rena glidarjobbet. Tänk att solen lyser så varmt på mig ibland. Egentligen, egentligen mina vänner...så lyser den ju på oss hela tiden...det är bara det att det kommer moln emellan ibland, och att jorden snurrar sina varv, så vi inte alltid ser den. Men den finns alltid där, bakom molnen. Och den kommer alltid, alltid tillbaka, hur mörkt och kallt livet än ter sig mellan varven. Glöm aldrig det.  

Det går troll i tänderna

Tandläkaren igår, det var första gången jag blivit utsatt för en riktigt hårdhänt jäkel. Om jag inte hade tandfickor när jag kom dit så fixade han säkert till några med sina instrument, kändes som  han gick igenom munnen med en båtshake. Ska man behöva utveckla tandläkarskräck när man snart är 40, fast man gladeligen gått dit i alla år? Jag bet sönder en tand för några veckor sen. Jag har någonstans trott att mina tänder är oförstörbara, de har alltid varit fantastiskt starka. Ändå har jag ofta drömt mardrömmar om att jag tappar alla tänderna, känner hur munnen fylls, sådär som man gjorde med körsbärskärnor när man var liten, för att blåssmattra ut dem ur munnen. Varje gång jag gått till tandläkaren (olika varje gång), har jag fått höra:

- Vilka fina tänder!

Det har egentligen ingenting med utseendet att göra, de är sneda, vinda, sitter för trångt, inte speciellt vita heller -men i tandläkarens ögon har jag perfekt bett och ja: starka tänder, bara nån enstaka lagning. Och jag sköter dem, minutiöst noggrannt. 

Och så nu, bara sådär...bet i en hallon/lakritsdöskalle och så knastrade det till i käften...tänkte, vad konstigt, vad var det i godiset??? Tills jag kände hur vasst det blev i munnen. En stor bit av en kindtand hade bara fallit bort. Vilken sorg....precis som om det var en symbol för begynnande förfall...ett tecken på att NU Susanne, NU börjar ålderdomen...suck. Ack ja. En påminnelse om dödligheten, att man en gång inom inte alltför många år faktiskt blir mull.

Eller så kan man ju bara se det som en sönderbiten tand. Det går ju det med. Men det var första gången tandläkaren INTE sagt "vilka fina tänder". Ett avgörande ögonblick i livet...precis som när jag helt plötsligt fick sluta visa leg på systemet för 5-6 år sen. Lets face it. Jag har blivit tant. Lika bra att beställa rullator nu, det är säkert väntetid på dem.




Snabbaste sättet att tillverka konfetti

Släng in en trave serpentiner till ett gäng partysugna 8-åriga tjejer som råkar befinna sig på en lurvig, långhårig matta. Toppa med lite popcorn och chips, sätt på musik och låt dem dansa in varje liten smula och pappersbit så långt ner i mattan så man måste begagna sig av en machete för att hugga sig fram till resterna när man ska ta reda på skräpet. 

Varför, å varför bryr man sig om att städa INNAN kalaset? VARFÖR lär man sig aldrig? 38 år och hopplös.

Att känna värmen i det som är

Efter den här låååånga vargavintern är jag gräsligt trött på både kylan och snön...för att inte tala om vinteroveraller, denna ohyggliga styggelse - liksom vantar, mössor, sockor, fleecetröjor..you name it. Har man tre barn, som dessutom har lite klädnojor (mamma, strumporna är knövliga, jag HATAR de här vantarna, mamma, termobrallorna är FUUULA) så är varje morgon ett tålamodsprövande äventyr innan man kommer utanför dörren. Undrar hur många mornar vi har ramlat ihop i en svettig, skrikande hög allihop, innan vi fått styr på alltihop och kommit iväg.

Då är det lätt att längta till sommaren...den ljuvliga, när det räcker att hoppa i ett par sandaler och knata iväg, när ljumma vindar smeker den bara huden och solen värmer det frusna sinnet. Men allt har sin tjusning och sina aber...tråkigt vore de väl annars, om allt bara flöt på i lugnt mak. Och det gäller att finna det magiska i just det som är, även om man kan längta och drömma om annat. Den här texten skrev jag i somras, då vintern var långt borta och vinteroveraller kändes som piece of cake...

Ljuvliga sommar 

Aaaaah, så härligt, äntligen sommar! Som vi har väntat. Vi missade ju det fina vädret i juni, då handlade livet enbart om Pack & Flytt AB. Numera har jag avvecklat det bolaget. Färdigflyttat. Under detta livet i alla fall, vem vet vad man transformerar till i nästa...till en kamel ägd av en nomadsläkt säkerligen, med tanke på min karma...

Nog om livet efter detta, vi har längtat efter att bada, så det har vi gjort nu. Nästan hela veckan. Det är inget litet projekt, att bada. För tio år sen drog man på sig bikinin, checkade snabbt att bikinilinjen och armhålorna var ok så att ingen skulle kunna beskylla en för marsvinsstöld, packade ner en bok, en flaska vatten och ett badlakan, kastade sig på cykeln, mötte upp nån kompis - sen låg man och sladdrade, sov, läste, blötte sig lite...tills man tröttnade. Och när man tröttnat var man vackert solbrun jämnt fördelat över både fram- och baksida. Numera ser stranddagarna något lite annorlunda ut. Jag kan dra packlistan först:

4 badlakan
3 uppsättningar badkläder
2 filtar
1 barnvagn
1 bärsele
3 solhattar
3 par solglasögon
1 solkräm slf 30
1 st parasoll
2 flytbrädor
1 par armpuffar
minst 4 extra T-shirtar
extra underkläder ice
massor med hushållspapper
våtservetter
blöjor
pengar
mobil
hinkar
spadar
kaffetermos
3 muggar
3 skålar
1 frysväska innehållande:
1 nappflaska m välling
1 nappflaska m vatten
1 flaska saft
1 flaska vatten
stor låda pastasallad
frukt
kakor
barnmat
2 dl sand kvarvarande från föregående baddag

Japp. När detta är nedpackat, barnen frukostade, klädda, tandborstade, kissade och bytta på, så kommer jag vanligtvis på att jag själv ännu inte är klädd, som tur är brukar detta ske innan vi går till bilen. Medans jag klär på mig, går 7-åring och 3-åring ut och leker så länge, vilket betyder att det tar ytterligare en halvtimme extra att leta reda på dem och få med sig dem till bilen sen.

Väl vid bilen ska allt in, inklusive barnen, i varm skruttbil utan AC. Därefter ihärdigt gnäll i 20 minuter, framme, packa ur allt, frakta lasset från bil till strand, packa upp, blåsa upp badleksaker, smörja barn. Sen går det 5 minuter, så kommer 3-åringen upp ur vattnet.

- Mamma, jag är bajsis!

Skynda, skynda, ropa upp 7-åring ur vattnet, stoppa 1-åring i bärselen, hålla 3-åring i handen, så mot toaletterna 100 meter bort. In, ner med brallorna.

- Mamma, jag är inte bajsis.

Tillbaks igen. 10 minuter.

- Mamma! Jag är bajsis!

Samma procedur. Inget resultat. Anledning: 3-åringen tycker toaletterna är lite läskiga vid badet, så han vill inte bajsa där. Nödigheten försvinner som genom ett trollslag. Fantastiskt. Men bajsa i blöjan gick bra tills för några veckor sen, DET kändes inte det minsta läbbigt...

Så lilla 1-åringen då. Som nyss börjat gå. Och som går och går och går och går. Över filtar, över kläder, ut i vattnet, över stup...och som undersöker ALLT på vägen. Väskor, leksaker, fimpar, stenar, sniglar, döda fiskar, smält glass, människor. De sistnämnda ställer hon sig nära och stirrar på tills de pressar fram ett hej. Sen går hon. Och jag hänger på. Framåtböjd, med lätt tultig gång, precis som henne, för att agera gåstöd. Vilket resulterat i ryggont och kraftig bränna enbart på övre delen av ryggen - framsidan är fortfarande vit som nyfallen snö.

Baddagarna har också resulterat i ännu en superkraft ( utöver sjätte sinne, mjölktillverkning och förmågan att klara sig utan sömn), nämligen split vision. Fast större delen av dagen tillbringas framåtlutad över 1-åring, lyckas man på något sätt ändå se 7-åringen ute på det djupare vattnet
( mestadels UNDER vattnet ) och 3-åringen på det grundare, samtidigt. 3-åringens knallgula armpuffar med sköldpaddshuvuden som uppstudsigt sticker ut gör kanske sitt till, men ändå. Jag kollar varje kväll vi kommit hem om jag de facto utvecklat fasettögon, det känns så mellan varven.

När alla är nöjda med badkvoten för dagen, vanligen efter 5-6 timmar, ska allt packas ner igen, luft tömmas, barn torkas. Lasset är dessutom ungefär 2 kg tyngre på vägen tillbaka till bilen, trots uppäten mat - vilket troligen beror på all extra sand vi fått oss tillgodo...i kylväskan, i kläderna, inrullat i filtarna samt i 1-åringens mage. Så går vi där, som ett eget litet anktåg. Mamma Anka går först, lätt vaggande av packtyngden, med 1-åring på magen och vagnen fullastad. Så två tultingar efter, ganska trötta och möra i benen. En syn för gudar. Hem igen, fortfarande i samma skruttbil utan AC ( inväntar fortfarande undrens dag när någon plötsligt helt mirakulöst erbjuder sig att byta sin sprillans nya mot min skrutt, enbart för att de inte kan motstå dess charm, eller min...jag lär nog få vänta ett bra tag till...). 1-åringen gastar naturligtvis hela vägen hem, de andra två gnäller i vanlig ordning.

Väl hemma ska allt lastas ur, allt blött hängas, allt sandigt skakas och tvättas, övertrötta barn ska bråkas med, kylvaror packas upp, barnen gödas och slutligen försöka få alla till ro. Och mitt i oordningen, finns ordning. Mitt i kaoset, finns harmoni. För det är ju precis så här vi vill ha det. Vi tillsammans. Vi är liv. Och vi är kärlek. Mitt i allt skrik & skrän, bråk & tråk, skäll & gnäll, tjat & prat finns kärlek. Pussar, gos, kramar, skratt, bus och lek. Det är ju just de ljusglimtarna som får livet att snurra, när värmen och ljuset plötsligt från ingenstans flödar över en och smälter hjärtat så att det nästan gör ont. För dessa stunder kan man ta bajsblöjor, vaknätter, sura miner och gap & skrik. För ett bubblande skratt, en busglimt i ögat, trinda armar runt halsen...och så orden viskade i örat. Jag älskar dig mamma. Min mamma.

Och let´s face it. Jag älskar att bringa ordning i kaos, att hitta struktur. Då mår jag gott.

Bråk=kärlek???

Jag var ute med barnen på gården och lekte på eftermiddan. Katterna springer runt överallt nu, de börjar vårvakna, springer runt och jamar och skriker. Marskatter. Min 1-åring är galen i katter, hon förföljer dem som värsta stalkern - till deras tvivelaktiga nöje (missnöje? moahaha).  Så vi förföljde ett stackars kattskrälle, runt hela gården - efter en stund hittade den en annan katt som den började bråka med. De sprang fram och tillbaka, slogs och jamade. Vi tittade på. Stod där och glodde en bra stund.

- Vad gör de mamma?(4-åringen)
- De slåss.
- Hm...men mamma, varför är den ena katten ovanpå den andra?

Undrar hur obefintligt sexliv man har själv om man är 38 år och inte ens ser vad katterna gör när de är i full gång att tillverka nya kissar mitt framför två storögda barn. Jag fnissar fortfarande.

Shake that booty

Japp. Nu är utstyrseln klar för dagens discokalas. Tema glitter & glamour. Jäsingen vad det ska röjas. Är det fest så är det. Man får passa på när man har chansen, rumpan ska skakas så den inte slutar med efterdarrningarna förrän framåt söndag. Det blir jag och så ett gäng 7-8-åringar....

Det kunde vara värre. Det kunde ha varit jag och ett gäng 78-åringar. Who´m I kidding? Det hade ju varit askul det med...

Fina kusin Minna (barnens nästan 14-åriga kusin) kommer hit och assisterar vid kalaset och sover sen kvar. Vilda är lyrisk, det är absoluta favoriten.


Karins änglar

Vill passa på att tipsa om Karins änglar, jättesöta små amuletter som kan fästas på allt möjligt eller bäras som smycken. Min favorit är definitivt döskalleängeln. Såklart...

[Tävling.PNG]


Gå in och kolla änglarna själv på:

http://www.karinsanglar.blogspot.com/

Morgonkaffet i vrångstrupen (eller e-kontakt, följetången)

Hur tänker egentligen de som skickar mail som "vill du prata med en morgonkåt man", "hej sexy ska vi chatta billybigdong@hotmail.com" och "har du webcam"....

Det är precis såna mail en lätt sliten småbarnsmorsa sitter och väntar på, speciellt kl 7 på morgonen när man varit vaken med en 1-åring sen halv 5, bytit blöjor och kokat välling. Bara väääääntat på att nån Billybigdong ska höra av sig.

Får de någonsin napp? Det kan de väl ändå inte få, eller? Och fortsätter på samma sätt ändå. Tur kanske, tråkigt om de skulle låtsas var något de inte är. För jag har ju faktiskt skrivit i min profil om den jag söker: öppenhet och ärlighet. Och det får man väl ändå säga att de är, öppna och ärliga, så jag får väl skylla mig själv....fast det där med "ledordet är respekt, för sig själv och andra" har de nog inte läst....

Egentligen så tror jag ju inte att de läser över huvud taget, de ser en bild och drar iväg ett mail - och hoppas på att få tur, en stunds förströelse. Och det är klart, drar man iväg 100 mail kanske man får svar på ett till slut.

Kära nån. Säger bara en sak. Orka. Jaja, de bjuder ju på ett garv i alla fall.

Stanna till och lyssna till sig själv


Vill bara dela med mig av ett mail som cirkulerat ett tag...betydelsen är så viktig att det förtjänar ett par genomläsningar och en rejäl funderare. Det finns många bottnar...dels vad vi värdesätter i våra liv, men också vad det är som gör att saker blir värdefulla för oss...går vi efter vårt eget hjärta när vi söker skönheten i våra liv, eller följer vi alla andra?

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007. 


En man med violin spelar Bach i en timme.

Under den timmen passerar ca 2000 personer.


Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.

Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
 
Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…

HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?


Ja ni...

Jaha. Detta med kärlek. Eller, kanske ska säga, detta med tvåsamhet - för det behöver ju inte betyda samma sak alltid. Eller ens ofta. Jag har iaf gått med i E-kontakt...jag gjorde en sväng där för ett halvår sen, men droppade av ganska fort - för läget är erbarmligt. Det finns säkert helt normala, trevliga personer där, men de försvinner nästan i mängden av knäppgökar...eller man kanske ska säga människor med lite andra referensramar än jag själv? De tycker väl inte jag är riktigt normal heller kan tro...

Ärligt talat har jag vissa svårigheter med att se mig själv faktiskt träffa någon på riktigt därifrån, det är kul att lalla runt lite, kolla läget - t o m studera fenomenet. Jag kanske helt enkelt är för feg, men det tänker jag inte erkänna.

I alla fall, jag lade upp min profil, några foton och skrev:

Om mig själv
Jordnära, varm och vaken kvinna som trivs bra på egen hand men som tror att tvåsamhet kan vara bland det vackraste som finns när den är rätt. Humorn finns där och ömheten finns där, när allt är sant och riktigt.

Om den jag söker
Egentligen ska det inte behöva sägas, men världen och människorna i den beter sig på märkliga sätt ibland: öppenhet, ärlighet, självdistans och humor. Ledordet är respekt - för sig själv och andra. Frid med sig själv och med allt runtomkring.
Önskvärd ålder 30-50.

 
På två timmar hade jag haft 500 besökare och fått nästan 200 mail och flirtar (man kan ju undra vad de 300 som INTE skrev tyckte det var för fel på mig...moahahaha)....vad kan jag säga? Its a jungle out there. De sitter och bara väntar som hyenor på att få ett nytt byte att kasta sig över....hysteri. De flesta kollar inte ens vad man skrivit.

Exempel på några mail:

Ett från en gift kvinna i Göteborg som var sugen på äventyr.

Ett erbjudande från en spansk man som bott i Sverige men nu hade hus i Algarve (som sade sig vara 49 men såg ut som 70) "I have plenty of space, your children would love it here..."(jag hade inte ens pratat med karln)

En förfrågan om jag var intresserad av att spela in nätporr med ansiktsmask.

Flertalet mail med öppningar som "Hey sexybody", "tjena snygging", "vad gör en snygg tjej som du en lördagkväll", "hej läckerbiten"....från alla åldrar, från 21-59. (jag kanske har fördomar, men vem orkar svara på sånt?)

Eller vad sägs om: jag vet att jag ligger lite utanför dina referensramar om ålder, men jag finns ju i alla fall i närheten, det kan ju inte vara lätt att träffa någon när man har barn redan, jag kan komma och laga middag åt dig (man på 59 i Lindesbergstrakten).

Sen kan man undra hur vissa tänker när de väljer nicknames...vad sägs om Bamse, Chasing, Champ, Player, Sicky, Tjugosexcentimeter....

Funderar också lite över vad saker betyder egentligen i profilerna som skrivs. Speciellt om den man söker:

En tjej som har lekt färdigt (läs: du ska inte inbilla dig att du kan hänga med polarna på puben en fredagkväll, då är det fanimej fredagsmys hemma!)

En kvinna som värdesätter familjen (läs: jag vill ha någon som kan se efter mina barn när JAG hänger på puben på fredagskvällen med polarna)

En fräsch, aktiv tjej (läs: vill helst att du ser ut som en gudinna och är jävligt vig i alla lägen)

En trevlig, go och positiv tjej (läs: som inte gnäller när jag kliver över soppåsen på väg ut)

Någon med ordnat liv och stabil ekonomi (läs: som kan försörja mig medan jag skriver på min roman som beräknas vara klar 2020)

Jag är nöjd med min tillvaro men vill ha någon att dela den med (läs: som är beredd att ge upp sina egna intressen och dela mina istället)

Söker endast yngre killar/tjejer eftersom jag känner mig yngre än min ålder. Hur kan man veta hur andra i ens egen ålder känner sig? De kanske också känner sig yngre än sin ålder...och HUR kan man vet hur ens ålder känns om man aldrig känt sig som den?
 
Och så undrar jag lite över varför man inte vill lägga upp sin profilbild?
För att man inte vill att frugans kollegor ska råka få syn på den, eller?

Bitter och misstänksam? Vem, moi? Nehehej...erkänn, lite roligt är det, hur vi fungerar. Vi är alla olika och söker olika saker. Men ändå söker vi alla samma sak. Kärlek. Jaja, förutom de som frågar om man har lust att spela in nätporr med ansiktsmask - men de hittar säkert någon de också, det finns någon för alla, det är jag övertygad om:D

En sak till bara: när blev det egentligen fel att kalla sig för man och kvinna, trots att man är i vuxen ålder? Ska jag leva med någon, vill jag ha en man vid min sida. Ingen pojke. Ingen kille. En man. Simple as that. För jag är kvinna.

Jo, förresten. Vid det här laget har jag fått in över 600 mail...av dem är det 2 personer jag mailar med. Och det är en som jag klickar med, rent spontant. Han bor i Malmö....just my luck!;) Eller...det kan ju helt enkelt bara vara mitt sätt att fega ur...

RSS 2.0