vallingtrasket

Lagom kallt idag för att kunna vara ute, 6-7 minus, alldeles perfekt pulkaväder. Morgonslöade, fick inte på oss kläderna förrän 11, sen fick vi besök av mamma - som hade färdigt kött med sig, bara att fixa lite potatisklyftor så var söndagslunchen fixad (och i kylen finns pannkakor kvar, perfekt att slänga i barnen till kvällen, fy faen vad jag älskar slipperlagamatpå heladandetärredankirrat-dagarna...). 

När mamma åkte klädde vi oss för att dra till pulkabacken. Lite mankemang är det. Hedda var på gränsen till sovdax, men hon ville åka pulka ändå, så vi dividerade en stund innan vi kom på att vi skulle dra med oss vagnen utifallatt, och så drog jag Beppe och Hedda i samma pulka. Beppe hade tagit på sig fingervantar, försökte övertala/tvinga honom att ta på sig tjocka vantar, men han blev bara förbannad. På vägen dit hann vi stanna två gånger, för att Vildas strumpor inte ville som hon ville.

Väl framme så gick det 5 sekunder så satt Beppemannen kvar i pulkan och vägrade röra sig för att han frös om händerna. Jippi. Så jag gjorde som man brukar göra och som man tydligen aldrig tröttnar på att göra som förälder - talade om hur dumt det var att han inte hade lyssnat på sin kloka allvetande mamma (med sån där vass röst, ni vet...), för då hade han inte frysit om händerna minsann. Verkligen gnodde in det så att han kände sig dum. Varför gör man så? Eller jag, rättare sagt. För sen tog jag ju naturligtvis av mig mina och gav honom ändå. Det kunde jag ha gjort på en gång, utan att säga något, för han var redan medveten om att han hade fel vantar, såklart. Dumma, dumma ap-mamma. Så onödigt.  

Sen hade vi kul en bra stund i alla fall, turades om att åka med Vilda och Beppe. Jag satte mig först i pulkan, sen Vilda eller Beppe framför, sist lastade vi Hedda ovanpå alltihop Hon tyckte det var skitkul - och lite träning för mig blev det att släpa henne uppför backen:)...emottogs tacksamt, skulle verkligen behöva röra mer på dödköttet.

På väg hem packade vi ner Hedda i vagnen, och så drog jag Beppe i pulka efter. Då blev såklart Vilda sur för att HON fick gå och dra sin pulka själv. Försökte förklara att hon också blev dragen i pulka, när hon var som Beppe, och att det skulle bli lite fel om jag skulle neka Beppe bara för att inte göra henne avundsjuk. Men det köpte hon inte, så då hade vi en tjurskalle på hemvägen med. Hur man än gör har man ändan bak. Man kanske helt enkelt skulle ta och acceptera en gång för alla att den sitter där bak och alltid kommer att göra det...

Det ÄR ingen lätt och smidig sak att ha tre småbarn helt ensam. Det kommer aldrig BLI en lätt och smidig sak att ha tre småbarn ensam heller. Men om jag kan se och acceptera det, och sluta förvänta mig att det ska gå lättare nån gång, så kan det kanske KÄNNAS lite lättare. Om jag kan acceptera att det är tufft av helvete, svårt, bitigt och otacksamt många gånger - och svälja det, en gång för alla - så kanske det går mycket lättare att se guldet som faktiskt lyser igenom ganska ofta. Guldet som jag många gånger inte ser för att jag har så fullt upp med att sucka och känna efter hur trött jag är. Jag vet ju allt det här. Men det kan vara lite bökigt att föra över kunskap i praktiken. Att göra veta till göra...eller, rättare sagt - till vara. Att vara i det som är.

Tack till Eckhart Tolle. En fantastisk människa och vägvisare som jag upptäckt först idag. Jag hoppas jag kan få och ta mig tid att lyssna till honom ofta, länge och med hela öronen. Och att jag verkligen kan införliva det han har att förmedla. Ta er tiden ni som kan. Han är en gåva.