Om
Om man är ett litet barn, som har en pappa som sen sa att han ville ha en, men som inte ville komma och lära känna en, för att det kändes lite jobbigt.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte brydde sig om att ge en någon julklapp ens första jul, trots att alla ens syskon fick - för att han tyckte att man ändå var för liten för att fatta.
Om man är ett litet barn, som inte fick ett kort skickat av sin pappa sin första födelsedag.
Om man är ett litet barn, som sin andra jul faktiskt får en julklapp av sin pappa - ett presentkort som pappa inte brytt sig om att skriva på själv utan som prydligt textats av nya flickvännen "god jul önskar pappa".
Om man är ett litet barn som inte vet alls att man har en pappa, fast ens syskon har honom.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte ville ha en, för att han absolut inte ville ha fler barn, men som ändå skaffar ännu ett efter en kort tid trots att han inte ens brytt sig om att lära känna en.
Om man är ett sånt barn...ligger det en sorg i det, eller är det vi vuxna som lägger en sorg i det? Finns det en sorg i det när man växer upp, när man blir så stor att man förstår vidden av det? Finns det en sorg i det när man själv får egna barn och förstår? Finns det en sorg som alltid ligger kvar? En sorg som inte ens en mamma som ville ha en till 200 procent kan pussa bort?
Observera. Acceptera. Släpp. Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Ord i huvudet, men känns inte alltid i kroppen. Även små sorger kan bita sig fast och ligga kvar i kroppen även om huvudet släppt.
Jag skulle absolut ha det tankar du har. Jag tycker det är så ofattbart så det är svindlande!
ja, det svindlar ibland när man verkligen försöker förstå. men det stjäl kraft att försöka förstå ngt man absolut inte kan göra ngt åt - det bästa är eg att acceptera, men hur? att inte acceptera gör bara ont värre, så det går inte heller att inte acceptera. barn har de föräldrar de har, oavsett.
Att acceptera och förlåta är inte samma sak. Du behöver aldrig bli vän med det som har hänt, men du bör inte bära med dig det eftersom det tynger hjärtat. Ibland gör det alldeles för ont för att se på. Allra helst när det gäller ens barn. De bästa man har. Det här vet du förstås redan men det är bra att tänka om och om igen. jag gör det hela tiden. Tänk också på vilken tur dina barn har som har en mamma som verkligen tänker på dem hela tiden och ger så massvis av kärlek! Det är inte alla barn som har den lyckan här i livet. Glöm inte bort hur fantastisk du är och hur mycket du ger dem i livet:) Kram.
