vallingtrasket

Jag skjutsade barnen till Gävle i lördags. De stora ska vara där en vecka på påsklovet och Hedda fick hälsa på sin pappa ett par timmar. Jag lämnade henne där och gick på stan ett tag. Hon tyckte om att vara där en stund, att få vara en del av den där enheten som de andra två utgör när de "åker till pappa". Vi sov kvar i Forsbacka, hos Emelie (det närmaste man kan komma en gudmor, fast utan dop). Vår gamla gård. Lite mer sliten, men ändå likadan. Pratade med människor som varit en del av vårt liv de åren vi bodde där. Promenerade i ett sagolikt vackert Forsbacka på söndagsmorgonen, när solen bröt fram, vid vattnet, vid gamla bruket, vid herrgården. Ett sting av saknad, men kanske mer efter sådant som aldrig riktigt var än efter flydda tider eller det som är nu. Min mage vet att det var riktigt att flytta därifrån och magar har nästan alltid rätt.

För att sakna platser måste det finnas en känsla för platsen - och när den känslan förändras, är det egentligen aldrig platsen man saknar. Och så är det kanske med ting och människor också. Och ibland, när det kommer till platser och människor vi lämnat, så kan känslan lura oss lite. Sätta ett visst skimmer. Jag tror att det kanske är så för att vi ska minnas det som är fint, mer än det som gör ont. Kanske.

Men nuet är alltid nytt. Oavsett hur ont det gjort stunden innan. Att kunna släppa tankar man haft och känslor man känt är den största formen av frihet. Att kunna spara dem som minnen men ändå vara ny för livet. Varje dag, i varje ögonblick. Det är nog det vackraste sättet att leva. 



Förmodligen också något av det svåraste.

Min pappa är här. Han hjälper mig med bilen (dags för besiktning snart), vilket jag är grymt tacksam för. Men. Men. Han hjälper till litegranna i överkant ibland, med lite andra saker. Litegrann sådär. Saker som funkar helt ok för mig tills pappa ser nånting han inte tycker verkar riktigt, riktigt bra. Som kanske kan förbättras lite.

- Du, jag sopade framsidan idag, det var så mycket skräp.
- Tack.
- Men din kvast var så dålig, så korta strån, och jag hade köpt en ny borste som jag trodde jag hade i bilen, men den har jag glömt hemma i garaget. Men då hade jag redan kastat bort den andra borsten, men skaftet är kvar.
- Ok...
- Men så fick jag se att du hade ju en i garaget som var bra, så jag tog hit den så den står utanför dörren här nu.
- Men pappa... den är grannens...
- Jahaaa (ytterst förvånat)...men den stod ju på din sida (gemensamt dubbelgarage med grannen).
- Ja. För att du ställde den där förra året när du gjorde precis likadant. Tog hit grannens kvast för att du trodde det var min.
- Gjorde jag?
- Ja.
- Då får jag väl ställa tillbaka den då.
- Ja. Ställ den på grannens sida nu då, så slipper vi ta det här nästa år igen.

Men det sista tänkte jag bara.

Mobilen ringer när jag är på jobbet.

- Ja hej....du det är något fel på din diskmaskin, den bara förspolar hela tiden.
- Nej, det är inget fel på den.
- Men den kommer aldrig till tvättprogrammet.
- Det är inga fel på den. Den tar bara väldigt lång tid på ekonomiprogrammet.
- Men den har bara förspolat sen du åkte.
- Pappa - det är inga fel på den. Den fungerar som den ska!
- Ja, jag ska titta lite på den.


- Du, jag stoppade in din instruktionsbok till bilen i handskfacket.
- Men pappa, jag har nyss krånglat fram den, eftersom jag inte kommer åt den i handskfacket när det blir något, Heddas bilstol sitter ju för där. Jag vill ha den i sidofacket, det är därför jag har lagt den där.
- Jaha...(tvivlande)...jaja, då får jag väl ta ut den igen då.

Jag tappar min hjärna när pappa är här. Jag tappar kontrollen på vad jag packat till barnen när vi ska till dagis. Jag kan ha packat i kläder i vagnen, så tar morfar Hedda, drar iväg med vagnen innan jag är klar - och så har jag ingen aning vad som är med eller var saker tar vägen. Eller så kan han plocka ur saker jag just packat i. Och så frågar han saker konstant, för att han inte vill göra fel. Men han glömmer att lyssna på svaren bara, för han är redan upptagen med att ställa nästa fråga. Han och barnen pratar i munnen på varandra hela tiden och alla pratar med mig och min hjärna får härdsmälta. Vi lever inte i riktigt samma vardag. Det jag tycker är praktiskt för oss, som funkar för oss, tycker pappa lite annorlunda om och har andra idéer om. Var saker ska vara, hänga, ligga.

Men det är guld att ha honom här. Hedda är salig, hon älskar uppmärksamheten. Morfar pusslar, gungar, läser, nattar - och han säger nästan aldrig nej. Förutom igår. Nattningen i förrgår skulle morfar ta. Inte mamma...moffa! Den tog nästan 2 timmar, hon studsade i och ur sängen, jag lade mig inte i - till slut somnade hon i morfars säng. Igår kväll hade morfar ingen lust att hålla på så igen. Igår tog det bara en kvart...jag blev lite lätt förvånad. Sen fick jag höra av fröknarna på dagis att Hedda berättat att morfar aldrig säger nej. Utom igår, hade hon sagt med en lurig glimt i ögonen. - Nä, NU ka Hedda sova! sa moffa. DÅ sa han nej! Hon flinade när fröken Mia berättade. Hon vet precis hur långt hon kan sträcka sig och vilka strängar hon ska spela på den gamla morfarguran.

Och mitt bensinläckande såll till bilskrälle mår bra igen! Hel och ren och fin! Bara en sån sak. Snälla moffa. Och Beppe fick följa med och hjälpa till att tvätta bilen idag, fast jag såg på pappa att han helst hade gjort det ensam. Beppe fick göra en sak tillsammans. En viktig sak. Han fick vara lite stor och få en stund på egen hand. Med en vuxen man. Han behöver det. Tack moffa.

När jag släppt in någon i hjärtat kan jag liksom inte bara släppa ut dem igen. Men heeeej, vad trevligt, kom in för sjutton! Jaha, ska du redan gå, lite trist, men lycka till då! Men visst hade vi en fiiiin tid, så skoj det varit, hoppsan - tog det slut nu? Ok. Byebye. Ni fattar.

Näe. Istället sitter de kvar därinne, långt efter att de uppenbarligen gått. Gått iväg med sitt eget hjärta, någon annanstans, till ett annat liv.

Antingen lider jag av förskräcklig separationsångest och kan därför inte släppa ordentligt....eller så har jag verkligen släppt hela långa vägen in. Längst därinne, i alla fyra blodröda, massivt pumpande kamrarna. Och det är meningen att de ska bo kvar där, livet ut. 

Varför pratar jag som om de vore flera? Hahahahahaha.....det kanske får plats en i varje kammare? Men tre är redan bokade av barnen....och den fjärde har fortfarande en hyresgäst som för länge sen slutat betala hyran. 

Dags att kräva ockerränta? Det är antagligen mer läkande att efterskänka skulden.

Gaaaaaah!!!! En SÅN kväll. Bajskorvskväll. Jag lämnar jobbet på eftermiddan, längtar barn så det kliar i kroppen...kommer till fritids, det går 2 sekunder - och så är gnället igång. Kommer till dagis  - ena ungen vill inte gå hem och den andra blir förbannad för att han inte får spela när han kommer hem. Sen fortsätter det. Alla sura på mamman för att hon inte letat reda på cykelhjälmar medan de varit på dagis och fritids. Att mamman varit på jobbet hela dagen är helt irrelevant i frågan, det kan inte ens komma i åtanke som förssvargument. Letar genom hela förrådet, alla kartonger, alla garderober - för tredje gången sen grusbilen sopade gården - och de är som vaporiserade från jordens yta. Det värsta är att jag sett dem någon gång under vintern... och tänkt att fan va bra, där är det lättillgängliga när de ska fram sen! Jomen.

Hedda vägrar maten, får ingen välling heller då - resultat: springer i och ur sängen som en duracellkanin.

Beppe vill spela kort, mitt i undanplockning av disken, mamman faller till föga (dåliga samvetet - Herregud!!!! Jag har ju inte GJORT något med mina barn idag!!! Det dåliga samvetet kan hoppa upp och kyssa sig i röven), och när mamman säger efter en stund att nu måste vi sluta, Hedda ska läggas - blir Beppen så sur att han kastar iväg korten överallt. Mamman säger bestämt och med myndig stämma: - Plocka upp det där nu! Beppen säger: - Näe, det tänker jag inte! Mamman säger med tordönsstämma: - Då är det sista gången jag spelar med dig! Beppen säger: - Det struntar jag i! Bajskorvsmamma!!! Mamman skickar upp Beppen på rummet. Beppen skriker och gapar och blir otrevligare och otrevligare. Mamman blir argare och argare och är på väg att implodera. Mamman har sönder en leksaksbössa. Stackars bössan, helt oskyldig i sammanhanget, den hade inte ens sagt så mycket som prutt. Men mamman tänkte, hellre den än sonen. ( En mer pedagogisk mamma hade i det här läget tänkt att den lille gossen bara är i trängtande behov av mer uppmärksamhet och tid med sin mamma, istället för att ha sönder hans gevär. Men barn ska ändå inte leka med vapen, eller???...hrmpfff...)  

Vildan går ut och får lova att komma in kl 19. Mamman hör uppifrån (mitt i Beppebråket) att Vildan kommer in tio över. Mamman tänker ok, 10 minuter är inte mycket försent. Mamman kommer ner efter en kvart bara för att upptäcka att den där Vildan har gått ut igen. Vildan kommer hem en halvtimme senare till en sur mamma. Vildan vill ha frukt. Hon får inte frukt eftersom det är för sent, dags för tandborstning och sängen. Vildan sur.

Mamman och Beppen blir sams och kramas. Mamman och Vildan blir sams och läser saga. Mamman och Heddan tänker att, va faan, fram med vällingen (annars kan vi se fram emot en mycket lång och studsig natt, med hungrig och orolig Hedda och en mycket trött och purken mamma).

Alla nöjda, alla i sängarna. Mamman har disken kvar på hela bänken. Duschen väntar. Klockan halv 9. Kvällen låg i bakhåll igen. Imorgon tar vi honom, den jäkeln. 

Det kryper allt längre ner i åldrarna. Ungdomar av idag, suck! Min minsta är fortfarande rätt så otydlig i pratet - eller, för att citera min bror - hon låter lite som en tecknad seriefigur när hon försöker säga något. Hon har alla orden - men de låter inte riktigt som alla andras ord. Ibland kan det bli rätt frustrerande för alla parter, speciellt när man får så jäkla svårt att hålla sig för skratt. Igår var vi hos barnens mormor, och när vi höll på att klä oss för att gå ut och leka, sa Hedda något som ingen hörde.

- Mera mormor.
- Va? Mera mormor?
- Nä, fyramormor!
- Vad säger du, fyra mormor?
- NEEEEJ, meeeeera mormor!!!

Till slut blev hon så frustrerad att hon kastade omkull sig på golvet och vrålade rakt ut. Sen reste hon sig, kröp upp i ansiktet på mig, och ljudade till sin stackars mindre förstående, svagsinta mamma, samtidigt som hon gav mig den där blicken (tonårsblicken, vad dryg du är - du fattar ingenting!):

- Vvvveeeeerrrrrraaaaaa mooorrrrmoooorrrrr!!!!
- Veras mormor?
- Ja!!!

Sen gick vi ut i skogen och jagade häxan Jiggajagga, hon som kastar skräp överallt. Vi letade lite småtroll med, bara för säkerhets skull. Alla nöjda, en liten stund.

Jag känner ingen Vera. Men Hedda vet tydligen vem hennes mormor är. Där ser man. Tänk att det är så frustrerande att inte bli förstådd. För liten som för stor. Ibland spelar det ingen roll hur rent man pratar eller hur många satans ord man kan - för man har så olika världar att man inte når fram med det man säger. Den betydelse jag lägger i det jag släpper ur munnen tappas helt på vägen in i den andres huvud. Och så står man där med sina olika världar och kommer ingenstans, helt oförstående inför varandra. De gånger det händer, skulle jag också vilja lägga mig och vråla på golvet... ge den där blicken och ljuda långsamt i örat på den som lyssnar. Så underbart förlösande det skulle vara.... 

Den stora vårtröttheten har slagit till. Legat i bakhåll och väntat...medan man gått här och jublat åt att ljuset börjar komma tillbaka och längtat efter ny energi. Myst och väntat på att våren ska slå till rejält. Vilket den gör, genom att få varenda liten partikel och muskel i kroppen att tro att de lider av sömnsjuka. Går upp som en zombie varje morgon, fraktar ungarna dit de ska, jobbar mekaniskt, hämtar barnen, fraktar hem oss, ser till att fylla på magarna och självdör sen totalt apatisk. Utan att sova, för hjärnan surrar på som vanligt - det är kroppen som plötsligt är 256 år gammal. Jaja. Det går väl över. Igår kväll självdog vi med chips, Scooby Doo och en kall i soffan (nej, barnen fick ingen kall!). Alla barnen somnade av i soffor och saccosäckar. Bar upp dem en efter en, men lät den största ligga kvar. Hon tog sig upp till sin säng för egen maskin någon gång under natten.

Så i morse blev man väckt i vanlig ordning av liten fin, vid halv 6 (wohoooo, sovmorgon!!! - nej jag är inte ironisk, det är faktiskt sovmorgon i det här huset). Satte henne i tigern (hennes favoritplats, tigerformad fåtölj som hängt med  sen Vilda var liten), på med Bompan, fram med vällingen, bäddade ner mig själv i soffan och hoppades på en liten lur. Efter en stund känner jag hur någon försöker pilla in något i munnen på mig. Hon hade hittat resterna från chipsskålen, sugit lite på dem och försökte sen frikostigt dela med sig av det som var kvar. Lagom uppblötta och slickade. Det är kärlek.

Vill ni veta vad riktigt, riktigt verklig kärlek är? Hon bjöd storasyrran på samma sak lite senare - och hon åt faktiskt upp det hon blev bjuden på, för hon tyckte lillsyrran var så gullig som ville dela med sig av sina slajmiga skatter. DET är kärlek. Eller kanske bara chipssug, vad vet jag.