vallingtrasket

Igår var katastrofmorgon. Lyckades göra mig osams med alla barn... nåja, utom Hedda. Det går inte att göra sig osams med ett barn som låter som en tecknad seriefigur - och som dessutom ser ut som en, både i minspel och kroppsspråk. Och som, enbart ikväll minst 243 gånger, pipit: - Jag ÄÄÄÄÄSKA Mamma Mu å Kåkan! Med stora ögon och med huvudet på sned. - Vi har ingen Mamma Mu, Hedda... de var slut på biblioteket. Jag kan inte läsa den för dig (de har temavecka på dagis med Mamma Mu... därav förtjusningen... och därav alla utlånade - till dagis). - Mä ja ÄÄÄÄÄÄÄÄSKA Mamma Mu å Kåkan! - Men vi kan inte läsa den nu, vi har inte den....and so on and on and on...

Katastrofmorgon igår ja. I morse - lugna gatan. Kan det möjligen, möjligen bero på att mamman gick och lade sig kl 21 igår kväll och därför var i skaplig form när Mamma Mu-stalkern drog igång halv 4 i morse? Det kanske inte är barnen som bråkar... utan MAMMAN!!! Hemska tanke. När hon sovit sina vanliga futtiga 4 timmar... så blir hon Bråkmamman! Tråkmamman! Fast... vi betedde oss som tråkmånsar alla tre igår morse. Vi stod här som en trippel upplaga av en jävligt surmulen Lilla My (även om jag kanske mest liknar Mumintrollet eller Morran), och alla vägrade ge sig. Allt var fel, kläder och väskor och ingen ville klä sig och alla snubblade på varandras mungipor. Men vi samsar oss (sansar oss) alltid innan vi säger hej då på dagis/fritids. Dramatiskt, filmiskt - med kramar och pussar. Beppe kör alltid en scen precis innan han faller till föga, där han ratar mina utsträckta armar och demonstrativt vänder sig bort, med sårad blick och långa ögonkast. För att sedan, när jag är på väg ut genom dörren, komma springande och kasta sig i min famn: - Mamma! Mamma! En liten dramaqueen i vardande månne?

Nu längtar vi värme. Längtar så det kryper och spränger. Som vårknoppar. Längtar vår. Och sommar och bara ben. Första trampet med gympasko mot barmark, glidande mot asfalten med ännu kvarvarande gruskorn efter vintern. Känslan när man som barn fick ta på sig springskorna för första gången på året. Då var det vår. Hur de skrapade mot marken när man hoppade rep.

Hedda har utöver Mamma Mu hakat upp sig på cykling. - Jag vill cykla! - När snön är borta, inte nu. - Men jag VILL cykla! Och så vidare... i all oändlighet. Amen.

Det är dags att gå vidare och släppa hjärtat fritt. Har hållit fast vid något som inte finns längre. Mitt hjärta kommer säkert slå ett extraslag ett tag till när det hör skånska, men det har förhoppningsvis förstått fullt ut nu att det som har varit, har varit - och det som är nu...är liv igen. Varje dag. 


Jag har 3 barn här hemma. När jag verkligen upplever dem - precis just nu, i nuet - så kan jag se livet i dem, hur det sprudlar och sprakar därinne. Hur de riktigt spritter i armar och ben, bara för att det ryms så mycket liv som vill ut. Så många saker att uppleva, så mycket att se, så mycket att vara. De är så förbannat vackra - och jag är oförskämt lyckligt lottad som får ha dem hos mig. Precis som de är. I det förbaskade vardagsslitet försvinner den vetskapen alltsomoftast. Men tänk - jag får ha dem hos mig och se dem i stort sett varje dag... se livet i dem.

En större gåva än så kan där inte finnas.  

Nu vet jag hur bränt fläsk luktar. Nåja, kanske inte fläsk, men skinn i alla fall. Sitter här med bedövad och kanske 10 gram(?) lättare rumpa (ganska angenämt, än så länge). Har gjort mig av med vissa bihang som hängt med sen graviditeterna... och som kändes lite onödiga att hålla kvar vid. Skinnflikar efter hemorrojder. Jag fick titta på dem i en burk efter (varför kan man undra...det såg ut som små Aliens-foster) och så sa läkaren att de skickar in för rutinkoll. Först tänkte jag säga att jag gärna ville behålla dem som minne - bara för att se reaktionen, men jag bet mig i tungan. Jag har inte Tourettes tydligen, jag KAN bita mig i tungan och inte släppa ut allt jag tänker - även om det oftast ploppar ut.

Just nu känns det rätt bra, så. Det gick fort som 17, på en halvtimme var vi klara... så nu har jag helt plötsligt en lugn dag framför mig. Kidsen på dagis och jag här med en kopp kaffe och väntar på att bedövningen ska släppa. I morgon jobb som vanligt, men idag: bara nu och här.

Har lånat hem Eckhart Tolles Lev livet fullt ut (The power of now) igen, ett år sen jag läste den sist - och den ger samma wow igen. Just ja, SÅ! Måste ha den, vill ha den alltid, så jag kan småkika i den hela tiden. Jag irrar bort mig i tankarna alltsomoftast och glömmer vem jag är.

Fick t o m handlat till på fredag, Vilda ska ha sovaöver-partaj för några av tjejkompisarna. Pizza beställer vi med hemkörning, sen glassbomb efter. Film och godis. Madrasser på golvet.

Nu tror jag bedövningen börjar släppa.

Aj.

Nu har det varit stillestånd på skrivfronten ett tag. Häcken full kanske man kan uttrycka sig. 70-talsfesten var himla kul, sällskapet förbaskat trevligt. Det var bara ett stort fel. Som jag inte vet riktigt hur jag ska rätta till... om det ens går att rätta till. Susanne Elisabeth Nilsson vänder och springer all världens väg med händerna för öronen om det råkar finnas en schysst, genombra, fantastisk, sagolik man...som på ett eller annat sätt visar tydligt att han tycker att fröken Nilsson är en fascinerande kvinna han tycker om och skulle vilja komma mycket närmre. Och på något sätt ökar skrämselfaktorn i det här om mannen ifråga dessutom framstår som ytterst seriös och som inte alls tycker det är skrämmande utan jävligt roligt att fröken Nilsson har trenne vildbattingar under sina vingars skugga. På heltid. Är det så att mannen utöver detta tycker att hon är vacker - ja då kan hon springa tusen mil åt andra hållet samtidigt som hon skriker vansinnigt och tuggar fradga. Har ni bilden framför er? Det är ungefär vad som händer i mig. Men det vet jag knappt själv...jag erkänner det inte. 

Varför, kan man undra. Kanske är det så att att hon, lilla kaxbertan, är rädd att hennes självbild stjälper helt om det kommer in en man och snirklar sig in i tillvaron? Någon som vill och kan vara en del av cirkus Nilsson? För då.... för då.... är det ju inte Superkvinnan/Fixar-fanny/Starka-sara själv som på egen hand styr drottningdömet och fixar allt...då är det ju någon där som hjälper till!!! Och om inte Susanne kan själv, vad kan hon då??? Hon har ju kunnat själv sen hon var pytte! Hon har nog aldrig riktigt kommit ur 3-årstrotset...

Det verkar vara helt ok att kära ner sig i någon som bor eoner bort och som har ett proppfullt liv, ett hopplöst projekt rent praktiskt. För då går det inte ens att föreställa sig att det ska ändra om i vardagstillvaron på något sätt. Sen när det tar slut kan man måla upp en fantasibild av hur det skulle kunna vara.

Det kanske t o m är så, att om en person verkligen talar om hur jäkla fantastisk han tycker pruttprinsessan Nilsson är - så kanske hon blir skiträdd för att inte kunna leva upp till den fantasibild hon tycker att personen målar upp av henne. Det kan ju bli så illa att hon faktiskt får någon i sin närhet som manar på henne att ta tag i de talanger som gömmer sig djupt därinne. Som tycker att hon ska ta tag i sig själv och det hon har.

Eller så har hon helt enkelt bara fått sig en näsbränna för mycket...och att hon är rädd. Trots allt tjat om ett naket hjärta. Men jag tror inte det. Däremot kanske hjärtat inte riktigt gjort utrymme för något nytt ännu... det klappar fortfarande lite i otakt när det råkar höra skånska.

Det går lättare att prata om såna här saker om jag pratar om mig själv i tredje person, lustigt va? Ber om ursäkt för det. Jag och Napoleon. Men jag har inte storhetsvansinne, jag lovar!

Till något helt annat: Vilda är nybliven 9-åring. En lustig känsla i maggropen när jag pussade henne godnatt sista kvällen som 8-åring. Just den grejen...sista kvällen som 8-åring...aldrig mer pussa henne när hon är 8. Dagar flyr, alla är de skatter...men vi behandlar dem som transportsträckor. Den här veckan har varit en transportvecka att ta sig förbi - att få ihop allt - Vildas klättring (hon klättrar klättervägg på onsdagar, föräldrar ska gärna vara med och säkra) med (ingen guldsits att släpa med Beppe och Hedda dit), Beppes judo, handla presenter och göra tårta...storhandla mat med tre "hjälpredor" med.  Och nu en ny transportvecka igen - stängningsdag på dagis och fritids på tisdag, rumpoperation på mig på onsdag (ska bara skära bort lite extra skinnpåsar jag råkat utveckla under graviditeterna, det kallas före detta hemorrojder... moahahaa...)- ofta upplever jag vardagarna som problem som ska lösas och ta sig förbi. Va faan, så kan man ju inte gå runt och uppleva livet!

Födelsedagen blev lyckad, och familjekalaset tog vi igår. Hon fick sitt duntäcke som hon önskat sig så hett (en udda önskning av en 9-åring?) och en leksakshamster som åker runt och tjattrar och låter som en liten racerbil på extacy. Den sista var viktig. Hedda har två(!) hamstrar som hon fått i present...och Vilda har tittat snett båda gångerna. Så nu har vi en hel jävla (förlåt!) hamsterfarm som åker runt och låter här hemma. Och så finns det bilar, flygplan, klätterrör, hus...det finns allt att skaffa till hamstrarna. Helt otroligt. Vi människor vet verkligen vad som är viktigt här i livet. Tänk alla fabriker som gör de där hamstergrejorna. Alla långtradare som kör ut dem. Alla fabriker som gör alla andra miljarders leksaker. Telefoner. Bilar. TV-apparater. Datorer. Kläder. Möbler. Tänk alla människor som köper nya saker och kastar gamla för att de är tråkiga. Ointressanta. Lite fula. Vill ha nytt, nytt, nytt.

Tänk om vi helt enkelt bara la av. Allihop på en gång. Att leva som vi gör. Och la lite extra krut på kärlek, omtanke och tid tillsammans istället. Att vara i oss själva istället för att söka kickar på utsidan. Vi stackars satar, vad vi tappar bort oss själva i hela den här röran som vi byggt och som kallas världen. Vi har tappat världen, vi har tappat alla värden. Det som verkligen betyder.

Vi borde gå tillbaka till grundbehoven. Mat för att inte svälta. Sömn. Och så tar jag mig friheten och gör om behovet att reproducera sig... vi kallar det kärlek istället. Närhet och kärlek. Så fint vi skulle ha det.