vallingtrasket

Idag kommer pappa. Han kommer ner nån sväng då och då, han har bott i Uppsala de sista 15 åren, är omgift och numera pensionär. Pappa är gammal byggjobbare, har varit arbetsmyra i hela sitt liv och kroppen är sliten därefter. Han och hans bror kallades för bröderna Bäver ute på byggarbetsplatserna, det säger allt. När vi var små fanns han aldrig där riktigt för oss barn. När han inte jobbade så byggde han på vårat hus, byggde garage, gjorde om trädgården, byggde på nån annans hus...ja, ni fattar. Mamma arbetade också, när vi var små jobbade hon lite varstans. Vi hade inget dagis utan var hos farmor, faster eller moster. Sen var hon dagmamma under några år, så vi kunde vara hemma då med. Hon hade oss tre syskon, plus 5-6 barn till. När vi blev något större började mamma arbeta på kvinnofängelset, skift såklart, medans pappa fortsatte på samma bana. Och de satt fast i samma fälla som så många andra då, och kanske nu med. Trots att båda arbetade så hade mamma hand om det mesta hemma, städ, tvätt och oss tre barn. Om vi härjade runt eller var i vägen så kunde pappa skrika: Inger! Säg till ungarna! Så gick det som det gick, hon tröttnade och det blev skilsmässa och pappa fattade ingenting.

I alla fall, jag tror att pappa tänkt om de sista åren, det märks på hans sätt att vara med barnbarnen. Han leker gärna med dem, på ett sätt han aldrig gjort med oss. Han pratar med dem och lyssnar faktiskt på dem - och då ska ni veta att pappa oftast inte lyssnar alls, eftersom han är upptagen med att prata en hel del själv...Jag har varit arg på min pappa i omgångar, antagligen för att han inte funnits där - efter skilsmässan var det meningen att vi skulle vara där varannan helg, men till slut ville vi inte ens vara där de helgerna. Vi hade ingen egen vrå hos pappa, det kändes som vi var på besök, och han hade väl egentligen inget större intresse av oss barn som personer. Vi fanns mest bara. Nu tror jag han försöker kompensera på något sätt, han vill gärna vara med barnbarnen och försöker hjälpa mig med det han kan. Så han kommer mellan varven, blir kvar ett par dar, grejar  lite om det är något som behöver fixas med i lägenheten eller på bilen och leker lite med barnen.

Han sliter nästan lika mycket än. För trots att han varit sjukskriven de sista åren, kan han inte vara still. Kroppen är sliten och han har ont i ryggen och nacken, men han kan inte låta bli att hjälpa grannar och andra med golvläggning och annat, för är han still mer än ett par dar så klättrar han på väggarna. Bara han får göra saker i sin egen takt så vill han jobba, men han är fortfarande dålig på att känna när kroppen säger ifrån. Han går ständigt på värktabletter, han krigar med försäkringskassan och han skäller över staten. Det är min pappa det - men han har fått en mjukhet och en eftertänksamhet som inte fanns där förr, och jag tror det är lite som man säger, att när fan blir gammal. Pappa säger ofta att han skulle vilja finnas mer för barnbarnen, bo närmre så han kunde komma när de är sjuka och kunna hjälpa till på ett annat sätt. Den tanken skulle inte ha funnits för 20 år sen, eller när vi var små.

Beppe och Vilda gillar när morfar kommer, det blir huggsexa om vems rum han ska sova på. Men de har också en skön distans till honom, och när farsan drar igång med sina litanior och pratar, pratar, pratar och inte lyssnar - då säger Vilda helt enkelt åt honom: Du pratar så jag får ont i öronen, sluta prata nu pratgubbe! Pappa bara skrattar, hon gör honom medveten om något han egentligen vet själv. Hon säger det många tänker men ingen annan säger. Och det kanske är det som skulle behövas många gånger, vi hade kanske behövt gjort det som barn med. Bara sagt: pappa, lyssna på MIG! Jag finns här och kräver din uppmärksamhet! Fast vi kunde ju naturligtvis inte formulera det behovet då. Och pappa hade nog inte den mognaden heller att han skulle ha kunnat lyssna på oss. Men det är väl så, att han försöker "kompensera" nu, för jag tror att det finns en medvetenhet hos honom och kanske en saknad, efter något som kunde ha funnits. 

Det som har varit har varit - och att tänka "OM" gör ingen nytta. Man får tänka "NU" istället. Och jag vet att jag är dålig på att lyssna på mina egna barn många gånger, för att det är mycket annat som pockar på. Jag ska "bara" göra klart maten, jag ska "bara" hänga tvätten, jag ska "bara" göra räkningarna...men sakerna som ska göras tar ju liksom aldrig slut. Och det som är viktigt för barn är viktigt här och nu. De vill ha uppmärksamhet NU, de vill bli sedda just i stunden. Av de personer som betyder allra, allra mest. Sina föräldrar. Dags att skärpa till sig. För det formar hela deras inställning till sin egen person. Att känna att man inte är i vägen, att man är välkommen och självklar. Att veta och känna att man verkligen betyder något, för sin mamma och pappa. Att veta och förstå, att man är det viktigaste i deras liv. Att veta att man är en person som lyssnas på och som räknas. Att veta att någon vill veta vad man tänker på och drömmer om. Att förstå att man är älskad, för just den man är.