Söndagsbryderier
Har lite vemodsmage idag. Lustigt, det återkommer ofta på söndagar - är det för att det blir mer markant på just söndagarna, för en själv med, att man är utan partner? Söndagen är ju liksom promenadpåtumanhandochgåochfikapånågotmysigtkafé-dagen. Och grottanersigisoffanochkollapåenkanonrulletillsammans-dagen. Och denstoraliggasked-dagen. Övervägande delen av min tid trivs jag bra på egen hand, men som sagt, just på söndagarna kan det svida till en liten stund...för det är ju rart att höra samman, visst är det så! Att ha någon att krama.
Fast kramar lider jag egentligen ingen nöd på! Inte pussar heller. Det får jag i tonvis, om barnen är på det humöret. Idag slogs de om vem som skulle rita mig på ryggen - Hedda vill ha total ensamrätt på allt som har med fysisk kontakt med mig att göra. Det som saknas skulle väl vara skederiet då. Och någon att prata stort med. Barnen pratar stort de med, men inte på samma sätt. Ni vet vad jag menar.
Sen är det ju så, att det där som jag suktar lite efter ibland på söndagarna - det är ju ändå inte riktigt genomförbart i min tillvaro. Den där söndagspromenaden blir ju inte på tumanhand, utan på minst femmanhand (troligen fler, eftersom man i den här åldern sannolikt träffar någon som också har barn). Dessutom inkluderat en som kallar sin mamma för bajskorv så fort det handlar om promenader. Det tappar liksom lite charmen då. Och den där braiga filmen, skulle med största sannolikhet röstas ner och bytas ut mot Barbie i Fairytopia, eller Krambjörnarna. Och vad gäller skedningen, så skulle man hinna känna hur mysigt det var i ungefär 5 sekunder, sen skulle man vara djupt sovande, med en dregelsträng sipprandes nerför hakan. Charmigt värre.
Man får helt enkelt älska det liv man har. Men jag tänker drömma om skedningen ändå.
Töväder
Liten Hedda ville inte somna ikväll. Hon ylade och ylade, grät så snoret rann, fick ta upp henne och låta henne sitta med mig i soffan, tills hon inte orkade sitta längre. Nu sover hon, utmattad. Vet inte vad som händer i henne just nu, kanske alla separationer och allt det nya som varit sista veckorna - nytt dagis, mamma varit borta mer än vanligt, varit med morfar en hel del och så haft mormor över natten. Även om det gått bra så måste det väl ut någonstans. Mitt hjärta svämmar verkligen över och stannar nästan ibland när jag ser på henne. Hon är fantastisk.
Hon ser så mycket hos andra, förstår så mycket, klappar när någon är ledsen, hämtar saker åt andra, hjälper till så fort hon ser att någon gör något. Sen gör hon såklart allt annat en 1-åring gör, snor grejer för syskonen, gnäller, river ut saker och går till frysen och drar i handtaget, samtidigt som hon skriker "LASS" så högt hon orkar - och blir skitförbannad när hon inte får någon. Hon har så mycket i sig, hon lyser, så starkt.
Älskade, älskade barn. Du smälter mig.
Hon ser så mycket hos andra, förstår så mycket, klappar när någon är ledsen, hämtar saker åt andra, hjälper till så fort hon ser att någon gör något. Sen gör hon såklart allt annat en 1-åring gör, snor grejer för syskonen, gnäller, river ut saker och går till frysen och drar i handtaget, samtidigt som hon skriker "LASS" så högt hon orkar - och blir skitförbannad när hon inte får någon. Hon har så mycket i sig, hon lyser, så starkt.
Älskade, älskade barn. Du smälter mig.
Älskade ouppfostrade skitunge
Vilda ropade upp mig på sitt rum.
- Mamma, du måste komma och kolla vilken fiiiin färg det blir när man ritar med den här pennan på mitt sängbord! Kolla!
Hur fan har jag uppfostrat mina barn? De ritar på möblerna! Och talar dessutom om det, hon har inte ens vett att ljuga om det:D. Hon såg det vackra, och hon ville visa mig det - det gör mig glad.
Övertro
Ibland så tänker jag mig inte riktigt för...eller jag tror snarare att, va fan, det är väl inget, piece of cake. Igår var det ett sånt tillfälle. Hade bestämt mig för att vi skulle gå med Vilda till skolan, inget med det alls, 2 km bara. Snöat har det ju gjort visserligen, men cykelbanorna är ju skapligt plogade, bara vallar på en del ställen som är lite knaggliga att ta sig över med barnvagnen. Vilda är ju inte så förtjust i tanken på att gå till skolan, så lovade henne att åka pulka...och Beppe på ståbråda som vanligt. Och rejält påpälsade var vi såklart, hela högen. Vi ser ut som en egen liten cirkuskaravan där vi tar oss fram, en del vi möter på vägen slänger långa blickar, många äldre bjuder på glada hälsningar och leenden. Gick skitbra till skolan, nerförsbacke nästan hela vägen, pulkan gled med smidigt hela vägen - det var inte sandat mer än sista biten.
Lagom vi släppt av Vilda fick jag se att lillbrorsan ringt - han är hemma och är barnledig med deras minsta, Elias, just nu. Han undrade om vi ville komma förbi och fika...jodå, såklart vi ville, Hedda och Beppe var ju lediga igår. De bor på helt andra sidan stan, från oss räknat. Så då kändes det lite tokigt att knalla hem igen och hämta bilen, när vi ändå hade kommit en bit på väg, och så hade jag längtat efter en långpromenad. Så jag stoppade Beppe i pulkan istället och så drog vi vidare. Att gå genom snömodden med barnvagnen och pulkan efter, i sammanlagt 6 km, blir rätt mastigt ÄVEN om det är skapligt plogat och ÄVEN om det är nerförslut, jag var helt slut när vi kom fram och alldeles genomsvettig. Det kan ha gjort sitt till att jag småsprang sista kilometern eftersom barnen började bli rätt frusna och halvhysteriska, Hedda hade börjat utstöta ett lätt sirenliknande läte och Beppe satt och såg ut som ALLA barnen från Frostmofjället samtidigt.
Men det var en lagom promenad. Kände mig nöjd. Tillräckligt nöjd för att tillbakapromenaden på 6 km i uppförsbacke skulle kännas lätt oöverstigelig vid blotta tanken...herrgud, hur fasiken skulle den gå till? Såg mig själv ligga utsmetad över trottoaren halvvägs hem och inte orka röra mig en meter till, medan barnen långsamt svalt ihjäl i en liten hög bredvid. Hur tänkte jag egentligen när jag glatt hade promenerat vidare med vagn och pulka, visserligen i nerförsbacke, men bara med en vag tanke på returen? Ibland tror jag mig själv om mycket, alldeles för mycket - eller också har jag inte helt vant mig vid tanken på att jag börjar bli gammal och trött...
Det löste sig. Beppe fick vara kvar hos morbror och kusinerna, vilket gjorde att jag i alla fall slapp dra pulkan med barlast 4 km extra. Gick med bara vagnen till skolan, sen fick Vilda gå halva vägen och åka ståbräda bitvis. Och hem kom vi, men jag var bra mör i kroppen. Helt färdig, om jag jag ska vara ärlig. Uppförsbacken på tillbakavägen är inte att leka med. Det lustiga är att jag skulle kunnat göra likadant idag igen, och tro att det var piece of cake...för jag tänker lik förbaskat att vadå, det är ju bara att knata på, klart man orkar det.
Nu är jag i alla fall klar med årets motion inför badsäsongen, tog allt på ett bräde, kändes som jag tappade 20 kg igår...konstigt nog ser jag ingen skillnad i spegeln. Jaja, inga fel på att bada i vassruggarna heller, där finns det rätt gott om plats. Och för att ta igen underskottet av energi med råge, så fyllde vi på med friterade räkor och friterad kyckling igår kväll...och tjuvstartade såklart lite på lördagsgodiset. Man måste väl unna sig, eller hur, va, va?
Lagom vi släppt av Vilda fick jag se att lillbrorsan ringt - han är hemma och är barnledig med deras minsta, Elias, just nu. Han undrade om vi ville komma förbi och fika...jodå, såklart vi ville, Hedda och Beppe var ju lediga igår. De bor på helt andra sidan stan, från oss räknat. Så då kändes det lite tokigt att knalla hem igen och hämta bilen, när vi ändå hade kommit en bit på väg, och så hade jag längtat efter en långpromenad. Så jag stoppade Beppe i pulkan istället och så drog vi vidare. Att gå genom snömodden med barnvagnen och pulkan efter, i sammanlagt 6 km, blir rätt mastigt ÄVEN om det är skapligt plogat och ÄVEN om det är nerförslut, jag var helt slut när vi kom fram och alldeles genomsvettig. Det kan ha gjort sitt till att jag småsprang sista kilometern eftersom barnen började bli rätt frusna och halvhysteriska, Hedda hade börjat utstöta ett lätt sirenliknande läte och Beppe satt och såg ut som ALLA barnen från Frostmofjället samtidigt.
Men det var en lagom promenad. Kände mig nöjd. Tillräckligt nöjd för att tillbakapromenaden på 6 km i uppförsbacke skulle kännas lätt oöverstigelig vid blotta tanken...herrgud, hur fasiken skulle den gå till? Såg mig själv ligga utsmetad över trottoaren halvvägs hem och inte orka röra mig en meter till, medan barnen långsamt svalt ihjäl i en liten hög bredvid. Hur tänkte jag egentligen när jag glatt hade promenerat vidare med vagn och pulka, visserligen i nerförsbacke, men bara med en vag tanke på returen? Ibland tror jag mig själv om mycket, alldeles för mycket - eller också har jag inte helt vant mig vid tanken på att jag börjar bli gammal och trött...
Det löste sig. Beppe fick vara kvar hos morbror och kusinerna, vilket gjorde att jag i alla fall slapp dra pulkan med barlast 4 km extra. Gick med bara vagnen till skolan, sen fick Vilda gå halva vägen och åka ståbräda bitvis. Och hem kom vi, men jag var bra mör i kroppen. Helt färdig, om jag jag ska vara ärlig. Uppförsbacken på tillbakavägen är inte att leka med. Det lustiga är att jag skulle kunnat göra likadant idag igen, och tro att det var piece of cake...för jag tänker lik förbaskat att vadå, det är ju bara att knata på, klart man orkar det.
Nu är jag i alla fall klar med årets motion inför badsäsongen, tog allt på ett bräde, kändes som jag tappade 20 kg igår...konstigt nog ser jag ingen skillnad i spegeln. Jaja, inga fel på att bada i vassruggarna heller, där finns det rätt gott om plats. Och för att ta igen underskottet av energi med råge, så fyllde vi på med friterade räkor och friterad kyckling igår kväll...och tjuvstartade såklart lite på lördagsgodiset. Man måste väl unna sig, eller hur, va, va?
Är
Idag är jag tacksam, för kärleken som är och för livet som finns. Idag är det så enkelt som så. Idag gör bråk ingenting, för skratt kommer efter. Idag gör utbrott ingenting, för pussar kommer efter. Idag gör sömnbrist ingenting, för livet är ändå.
Livet är ändå. Livet är just det. Livet är allt detta.
Livet är ändå. Livet är just det. Livet är allt detta.
Sova - en våt dröm.
Aaaaargh! Nu har jag hållit på att drittla med Hedda fram och tillbaks till sängen i över en timme. Hon ska absolut ner, men när vi kommer ner så gnölar hon och gnäller, eftersom hon egentligen är för trött för att vara vaken, hon vill inte ha välling, blöjan är bytt - vi går upp, stoppar henne i säng, lägger mig och är precis på väg att glid in i sömnen, så: uäääääh, vi ska ner igen...gaaaah!
Nu har hon lyckats väcka Beppe också, så nu sitter två toktrötta ungar och kollar Alvin och gänget och smetar ner vardagsrummet med banan. Och jag kan väl lika gärna kasta in handduken och sätta på kaffe. Jag ger upp, jag erkänner mig besegrad...de är fan så mycket starkare än jag.
Det närmaste sömn jag kommer komma de närmaste 5 åren är att slå upp det i Wikipedia.
Nu har hon lyckats väcka Beppe också, så nu sitter två toktrötta ungar och kollar Alvin och gänget och smetar ner vardagsrummet med banan. Och jag kan väl lika gärna kasta in handduken och sätta på kaffe. Jag ger upp, jag erkänner mig besegrad...de är fan så mycket starkare än jag.
Det närmaste sömn jag kommer komma de närmaste 5 åren är att slå upp det i Wikipedia.
Stöttepelare i livet
Jag har kommit på att man klarar sig långt här i livet, bara genom att följa vissa grundläggande regler. Här är ett hopskrap, det går säkert att fylla på med ett par:
1. Kissa/spotta aldrig i motvind.
2. Om man lägger fönsterkuverten underst i högen så syns de inte, men de försvinner inte, konstigt nog.
3. Ät inte gul snö.
4. Slicka inte på lyktstolpar om det är under 5 minusgrader.
5. Ta med soppåsen direkt, eller hellre, låt någon annan ta den.
6. Om det är smutsigt, tvätta det.
7. Om det är hungrigt, ge det mat.
8. Om det är ledset, älska det.
9. Om det skrattar, passa på att skratta du med.
10. Och glöm för fan inte deon!
Sist, men den absolut viktigaste...skit i reglerna och följ hjärtat och magkänslan.
1. Kissa/spotta aldrig i motvind.
2. Om man lägger fönsterkuverten underst i högen så syns de inte, men de försvinner inte, konstigt nog.
3. Ät inte gul snö.
4. Slicka inte på lyktstolpar om det är under 5 minusgrader.
5. Ta med soppåsen direkt, eller hellre, låt någon annan ta den.
6. Om det är smutsigt, tvätta det.
7. Om det är hungrigt, ge det mat.
8. Om det är ledset, älska det.
9. Om det skrattar, passa på att skratta du med.
10. Och glöm för fan inte deon!
Sist, men den absolut viktigaste...skit i reglerna och följ hjärtat och magkänslan.
Alla dessa frågor som man aldrig får svar på.
AB Städ & Tvätt idag. Började fint i morse, fick Hedda att somna om efter välling när hon vaknade vid 4, men det krävdes över en timmes kamp. Tror ni jag hade ställt någon klocka? Nope. Har liksom aldrig behövts här hemma de sista 7 åren...naturligtvis försov vi oss och vaknade efter 7. Mina barn är så tröga att få igång på morgonen, så de kräver minst en timme för att liksom komma ikapp sig själva när de är nyvakna. Beppe fick jag inte liv i förrän halv 8. Varför händer aldrig sånt på helgen kan man ju undra?
När jag kom nerklivandes i hallen hade där fallit ett vackert brunt täcke under natten...jag ljuger inte om jag säger att Willy the Rabbit hade kläckt dryga 100 små bruna kulor över hela golvet. Bara till att ställa sig och sopa innan trampet av små barnfötter har gjort mos av alltihop. Kan man sätta byxblöja på kaniner, eller räknas det som djurplågeri? Han har en toalettlåda i sin bur, men han bajsar tamejkatten överallt UTOM just i den, den är sopren. Varför?
När vi väl kommit igång och iväg allihop, skjutsat Vilda till skolan, lekt ute en stund i snöyran när vi kom hem, och så landat inne igen, passade jag på att röja av och städa lite. Att leta reda på saker och flytta saker dit de hör hemma, tar en halv dag nästan. Sen brukar man inte vilja städa efter det, men jag tog mig i kragen och dammsög och svabbade nedervåningen i alla fall.
Jag hittar alltid så intressanta saker när jag städar, oftast i vardagsrummet. Den här gången återfann jag två tandborstar som varit borttappade ett bra tag (mina barn får borsta själva en stund, och ofta lyckas de slarva bort tandborstarna innan det är min tur att borsta - så tar man en ny borste och rätt som det är så har de 5 borstar var)...plus en halv tunnbrödsmacka, prydligt instoppad längst in i hörnet på en hylla under soffbordet. Rätt torr hade den hunnit bli, skulle gissa på 3 dagar. Hittade också en halväten banan, som definitivt såg ut att ha tuggats på utan att ha skalats först, vilket misstänkliggjorde minsta fröken Nilsson. Kom på att det hade legat en banan under vagnen i hallen, som hon måste ha lyckats sno åt sig i morse. Man får vara glad så länge vi inte drar till oss råttor här hemma,med tanke på matresterna som barnen verkar tycka att det är ok att stoppa lite varstans. Exakt HUR tänker de egentligen? Åh. En hylla. Jag lägger min tunnbrödsmacka där så kan jag ta den en annan dag. Eller?
Annars har vi haft trevligt sällskap idag, svägerska plus barnens kusiner har varit här och lunchat med oss, alltid roligt att träffas. Det är skönt att kunna ses oftare nu sen vi flyttade ner.
Men vi saknar våra Forsbackavänner...Emelie! Andrea! Plus alla barnen! We miss you!
När jag kom nerklivandes i hallen hade där fallit ett vackert brunt täcke under natten...jag ljuger inte om jag säger att Willy the Rabbit hade kläckt dryga 100 små bruna kulor över hela golvet. Bara till att ställa sig och sopa innan trampet av små barnfötter har gjort mos av alltihop. Kan man sätta byxblöja på kaniner, eller räknas det som djurplågeri? Han har en toalettlåda i sin bur, men han bajsar tamejkatten överallt UTOM just i den, den är sopren. Varför?
När vi väl kommit igång och iväg allihop, skjutsat Vilda till skolan, lekt ute en stund i snöyran när vi kom hem, och så landat inne igen, passade jag på att röja av och städa lite. Att leta reda på saker och flytta saker dit de hör hemma, tar en halv dag nästan. Sen brukar man inte vilja städa efter det, men jag tog mig i kragen och dammsög och svabbade nedervåningen i alla fall.
Jag hittar alltid så intressanta saker när jag städar, oftast i vardagsrummet. Den här gången återfann jag två tandborstar som varit borttappade ett bra tag (mina barn får borsta själva en stund, och ofta lyckas de slarva bort tandborstarna innan det är min tur att borsta - så tar man en ny borste och rätt som det är så har de 5 borstar var)...plus en halv tunnbrödsmacka, prydligt instoppad längst in i hörnet på en hylla under soffbordet. Rätt torr hade den hunnit bli, skulle gissa på 3 dagar. Hittade också en halväten banan, som definitivt såg ut att ha tuggats på utan att ha skalats först, vilket misstänkliggjorde minsta fröken Nilsson. Kom på att det hade legat en banan under vagnen i hallen, som hon måste ha lyckats sno åt sig i morse. Man får vara glad så länge vi inte drar till oss råttor här hemma,med tanke på matresterna som barnen verkar tycka att det är ok att stoppa lite varstans. Exakt HUR tänker de egentligen? Åh. En hylla. Jag lägger min tunnbrödsmacka där så kan jag ta den en annan dag. Eller?
Annars har vi haft trevligt sällskap idag, svägerska plus barnens kusiner har varit här och lunchat med oss, alltid roligt att träffas. Det är skönt att kunna ses oftare nu sen vi flyttade ner.
Men vi saknar våra Forsbackavänner...Emelie! Andrea! Plus alla barnen! We miss you!
Islossning
Hjärtat bara smälter - när en 4-åring kommer uppstapplandes, sömndrucken, sent på kvällen och ropar mamma, man bär honom tillbaka till sängen, stoppar om honom och pussar på kinden - och han säger "min mamma"...och somnar tvärt igen, med ett litet leende i mungipan.
Zumba - my ass
Jag lyckades få till en promenad hem från skolan när vi hämtade Vilda UTAN att bli kallad bajskorv! Tog med pulkan och drog henne halvvägs hem, på sandad cykelväg, med Hedda i vagnen framför och Beppe på ståbräda. I uppförslut. Och snö. Säger bara en sak. Zumba - my ass...crosstraining med pulka och barnvagn is the shit. Det var verkligen en genomkörare för bakdelen. Promenaden hem blir onekligen mer spännande om man i sitt huvud är Xena, krigarprinsessan...och pulkan ett monstruöst jättehuvud man nyss huggit av och som ska släpas hem som trofé. Jag vet att man ska vara i nuet, men fantisera lite för att piffa till det ibland är väl fortfarande tillåtet?
Det kan ha hjälpt lite att jag lovade Vilda semlor på fredag om hon "sköter" sig och samarbetar i veckan...så jag är inte säker på om det är semlan eller pulkan som gjorde att jag slapp bajskorvs-epitetet. När jag påpekade för Vilda att jag var glad att hon inte blev arg för att vi skulle GÅ hem och inte åka bil, spände hon ögonen i mig och svarade bara med barsk ton:
- Du kanske helt enkelt skulle ta med dig pulkan lite oftare!
Men hon fick extra fart hem när jag pratade semlor.
Det kan ha hjälpt lite att jag lovade Vilda semlor på fredag om hon "sköter" sig och samarbetar i veckan...så jag är inte säker på om det är semlan eller pulkan som gjorde att jag slapp bajskorvs-epitetet. När jag påpekade för Vilda att jag var glad att hon inte blev arg för att vi skulle GÅ hem och inte åka bil, spände hon ögonen i mig och svarade bara med barsk ton:
- Du kanske helt enkelt skulle ta med dig pulkan lite oftare!
Men hon fick extra fart hem när jag pratade semlor.
Att leva med ständig röra
Vilda hade fått matteläxa igår, hon låg lite efter eftersom hon var sjuk förra veckan. De håller på med minus och har precis börjat i en ny bok. Hon blir så arg, så arg, när hon inte kan på en gång eller när det blir fel. Hon vill inte ha hjälp och man får inte förklara, hon blir så ilsken och besviken på sig själv att hon vill riva sönder boken för att hon inte kan.
- Men Vilda, det är ju inte meningen att du SKA kunna det här än, det är ju meningen att du ska lära dig...
- Jag ska VISST kunna!
- Men vännen, då skulle du ju inte behöva gå i skolan alls....
Jag försökte, men hon blev bara ännu surare. När hon lugnat sig lite, satte jag mig en stund med henne på sängkanten. Hela hennes väsen utstrålar surputunderläpp när hon är på det humöret. Man tror man ska få en elstöt bara av att röra henne. Jag satte mig i alla fall och bad henne tänka efter vad det var som gjorde henne så arg när hon inte kunde.
- Vet du mamma, jag vill inte ha så mycket minnen! De stökar bara till och det finns inte plats att tänka när jag ska räkna matte! De bara surrar runt så här och här och här!
Hon visade demonstrativt med fingrarna snurrande runt huvudet. Skruttan. Hon har alltid haft ett hästminne, hon kan läsa något, se något på tv, lyssna när någon berättar...och i 9 fall av 10 kan hon återberätta med alla detaljer. Hon kan se helt okoncentrerad ut när någon berättar något, som att hon inte lyssnar alls - greja med något annat, flacka med blicken...men i själva verket tar hon in nästan allt. Förutom om man skäller, då slår larmet på och grindarna går upp, då kan hon inte återge något alls som sagts. Hon har dessutom ett väldigt komihåg på platser och vägar dit. Här har vi varit, eller här har vi åkt förut, kan hon säga fast det är jättelänge sen.
Vi pratade en stund till, när hon var lugn - och hon uttryckte att hon har svårt att sortera, alla minnen finns där samtidigt, som ett brus. Hon kan inte stänga av utan alla delar jobbar samtidigt - och då blir det naturligtvis extra svårt att koncentrera sig på matte. Klart att hon blir arg, vem skulle inte bli det till slut. Det vet man ju själv hur irriterande det känns om det är alltför rörigt omkring en, alltför länge. Och hon har detta pågår ständigt, fast ännu värre: inne i sitt huvud.
- Men Vilda, det är ju inte meningen att du SKA kunna det här än, det är ju meningen att du ska lära dig...
- Jag ska VISST kunna!
- Men vännen, då skulle du ju inte behöva gå i skolan alls....
Jag försökte, men hon blev bara ännu surare. När hon lugnat sig lite, satte jag mig en stund med henne på sängkanten. Hela hennes väsen utstrålar surputunderläpp när hon är på det humöret. Man tror man ska få en elstöt bara av att röra henne. Jag satte mig i alla fall och bad henne tänka efter vad det var som gjorde henne så arg när hon inte kunde.
- Vet du mamma, jag vill inte ha så mycket minnen! De stökar bara till och det finns inte plats att tänka när jag ska räkna matte! De bara surrar runt så här och här och här!
Hon visade demonstrativt med fingrarna snurrande runt huvudet. Skruttan. Hon har alltid haft ett hästminne, hon kan läsa något, se något på tv, lyssna när någon berättar...och i 9 fall av 10 kan hon återberätta med alla detaljer. Hon kan se helt okoncentrerad ut när någon berättar något, som att hon inte lyssnar alls - greja med något annat, flacka med blicken...men i själva verket tar hon in nästan allt. Förutom om man skäller, då slår larmet på och grindarna går upp, då kan hon inte återge något alls som sagts. Hon har dessutom ett väldigt komihåg på platser och vägar dit. Här har vi varit, eller här har vi åkt förut, kan hon säga fast det är jättelänge sen.
Vi pratade en stund till, när hon var lugn - och hon uttryckte att hon har svårt att sortera, alla minnen finns där samtidigt, som ett brus. Hon kan inte stänga av utan alla delar jobbar samtidigt - och då blir det naturligtvis extra svårt att koncentrera sig på matte. Klart att hon blir arg, vem skulle inte bli det till slut. Det vet man ju själv hur irriterande det känns om det är alltför rörigt omkring en, alltför länge. Och hon har detta pågår ständigt, fast ännu värre: inne i sitt huvud.
Sov lilla kotte
Varför, varför, envisas alla barn här hemma med att stiga upp före klockan 6? Hedda försten vid 4-5, sen kommer de andra uppkrälandes strax efter. Aptrötta, sura som ättika, men lik förbannat ska de ABSOLUT hålla sig VAKNA!!! Hedda är redan som en slakt, har försökt lägga upp henne igen två gånger, men hon bara ylar och vrålar, tar jag ner henne går hon runt och gnölar och jämrar så jag får allergiska utslag och rysningar. Beppe och Vilda har redan rykt ihop flera gånger, Vilda SPARKAR Beppe för att han vill ha fjärrkontrollen??? Jag menar, vad handlar DET om egentligen? Gå och lägg er för fan, SOV som normala människor skulle göra.
Säger hon som håller sig vaken till 12 på nätterna fast hon håller på att luckras upp i kanterna av trötthet. Var det någon som sa att barn inte gör som man säger utan som man gör? Äh, ska man tro på sånt jidder?:D
Komma förbi och fram
Barnens pappa hämtade Vilda och Beppe i fredags, han kom med tåget som vi kommit överens om. Det känns så annorlunda, sen vi skrev pappren om barnen och hur vi ska ha det. Det är nog inte bara pappren, det är nog också jag som går vidare och växer. Jag kan ärligt säga, att för första gången sen allt skräp började, så kunde jag klappa om honom när vi sågs i fredags och önska honom allt gott. Och verkligen mena det. Inte ett uns bitterhet kvar, den sista lilla smulan har blåst iväg och blivit uppäten av en liten fågel någonstans. Ingen ilska - och vad det kändes ovant, att kunna se honom rakt i ögonen utan den där explosiva känslan av ilska som river i magen. Så skönt. Jag vet ju att det egentligen inte finns något ont uppsåt i honom och hans intentioner - han har bara en väldig förmåga att göra dåliga val många gånger, som ger fatala konsekvenser för andra i hans omgivning. Men jag tror att min ilska varit viktig för mig, för att många perioder orka med situationen som varit och för orka kämpa på med allt det praktiska. Nu har den fyllt sitt syfte, nu kan jag släppa den. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han finner ro i sig själv någon gång.
Fest. Jag var på fest i lördags!!! För första gången på 2 år, förutom ett halvhjärtat försök i somras, då jag fick gå hem i halvlek och natta bebis. Mamma kom hit i lördags och sov kvar med Hedda, och det gick suveränt bra! Själv åkte jag in till Örebro, inflyttningsfest hos kära före detta sambon/kombon Jessica och hennes nya kärlek Peo - som råkar vara en gammal klasspolare till mig. De träffades på FB förresten, bestämde en fikadejt, sen sa det pang. Så kan det gå:). En salig blandning av människor på festen, ett hopakok av Jessicas vänner och Peos vänner, hon jobbar som frisör, pluggar med sikte på psykolog och är otroligt andligt inriktad, han är en HD-åkande, tatuerad, skinnpajsförsedd hårdrockare, som jobbar på pappersbruket i Frövi. Det var skitkul. Sen blev det utgång, med uppslutning av ännu en fd sambo/kombo, Anna - jag hade en toppenkväll!
Blev raggad på dessutom, bl a av en ståtlig yngling av surfmodell, som knappast passerat 30-sträcket. Men Susanne gick hem ensam, otroligt! Sov hos Jessica och Peo, och inte fan släpar man med sig en jättebaby hem när man för första gången på flera år har chansen att verkligen sova utan barn och få sovmorgon...fy, vad elakt, han måste iaf ha varit över 25... Sova är underskattat, andra aktiviteter är överskattade många gånger:)
Jag mår så bra. Liv. Kärlek. Lugn. Glad!
A not so true salesman...or woman.
Jag gav upp idag! Det kändes helavigt för mig att sitta och ringa runt och be om pengar - trodde det skulle underlätta att det var för en jäkligt bra sak, och att det var företag man ringde - men många företagare är ju enmans och när man ringer är det på hemnumret...i andra är företag har ägaren gått i pension men inte avregistrerat, det kändes som att ringa till privatpersoner. Fick en jättekonstig ursäktskänsla i magen, en förlåtattjagstör-attityd, och det ger inget bröd! Fick inte bort den idag, så jag lyckades inte övertala någon med mitt munläder idag. Det kändes riktigt bra att åka hem - det är ett fantastiskt företag och de som jobbade var myyyycket trevliga - men det som de klarar galant är inget för mig. Det var kul att testa dock.
Annars har jag haft en lyxvecka - jag har åkt till jobbet, pappa har hämtat barnen på dagis, fixat käk, städat, plockat disk..jag förstår att många män var (är) emot jämställdhet, fruntimmer kan gott sköta de bitarna de skött i flera hundra år...för det var bra fett att komma hem och inte behöva plocka ett skit. Hade jag haft det så jämt så inte fan skulle jag bli glad om någon plötsligt kom och krävde att jag skulle sköta hälften...vadå? Vi har det väl bra som det är??? Fast barnen har såklart fått all tid på kvällen i veckan, när jag inte sett dem på hela dan - de har varit helt slutkörda, så kvällarna har varit rätt stökiga. Barnens morfar har varit en otrolig resurs den här veckan, var lite orolig för hur han skulle fixa bajsblöjor och dagishämtning, men det skötte han galant.
I morgon är det pappadax för Beppe och Vilda igen, skjutsar ner dem till stationen mitt på dan. Och så får jag hit mamma på lördag, hon ska sova kvar - så jag har tillgång till barnvakt till Hedda om jag så önskar!!!:) Vilken toppenvecka.
Annars har jag haft en lyxvecka - jag har åkt till jobbet, pappa har hämtat barnen på dagis, fixat käk, städat, plockat disk..jag förstår att många män var (är) emot jämställdhet, fruntimmer kan gott sköta de bitarna de skött i flera hundra år...för det var bra fett att komma hem och inte behöva plocka ett skit. Hade jag haft det så jämt så inte fan skulle jag bli glad om någon plötsligt kom och krävde att jag skulle sköta hälften...vadå? Vi har det väl bra som det är??? Fast barnen har såklart fått all tid på kvällen i veckan, när jag inte sett dem på hela dan - de har varit helt slutkörda, så kvällarna har varit rätt stökiga. Barnens morfar har varit en otrolig resurs den här veckan, var lite orolig för hur han skulle fixa bajsblöjor och dagishämtning, men det skötte han galant.
I morgon är det pappadax för Beppe och Vilda igen, skjutsar ner dem till stationen mitt på dan. Och så får jag hit mamma på lördag, hon ska sova kvar - så jag har tillgång till barnvakt till Hedda om jag så önskar!!!:) Vilken toppenvecka.
Pussel
Jag hinner inte skriva! Jag förstår inte för mitt liv hur jag ska få ihop timmarna om jag nu skulle få det här jobbet jag testar, den här veckan har jag pappa hemma som hjälper mig iväg på morgonen, kör fram bilen medan jag lämnar på dagis, hämtar de små tidigare och fixar käk och disk när jag väl är hemma vid 18 efter att ha hämtat Vilda på fritids. Ska jag köra det här racet själv så måste vi ta oss iväg före halv 7 på morgonen och är hemma 18.30 på kvällen...det är bra mastigt för en 1-åring...OCH för en 4-åring...också för en 7-åring. De är helt slut både på morgonen och kvällen - Beppe har inte varit nådig de här mornarna, i morse kastade han bara runt kläderna och vägrade gå...när vi till slut kom till dagis ändå så bröt han ihop helt, han grät och skrek, vägrade klä av sig ytterkläderna - till slut fick jag bara lämna honom där, med löfte om att morfar skulle komma och ta med honom hem igen - så det blev inget dagis för honom idag. Hedda är istället övertrött på kvällarna och helt rabiat, det går inte att stoppa henne i säng. Alla skriker och gråter för minsta lilla.
Vissa stunder känns det nästan som om det vore skönast vore om jag inte klarar jobbet - vill jag verkligen detta? Det känns inte värt det. Jaa, jag vill ha jobb - men att utsätta barnen för de här extremt långa dagarna, känns omänskligt. Drygt två timmar om dan i bara pendlingstid, det kan funka när man är två som kan hjälpas åt med barnen. Och nu har jag inte ens behövat bry mig om mat, disk och handling de här dagarna, jag har knappt hunnit med att hjälpa Vilda med läxorna och packa väskor för morgondagen.
Jobbet har jag haft väldigt blandade känslor för...jag är ingen säljartyp - nu är det ingen egentlig försäljning, vi vill ha sponsorpengar till en otroligt bra sak, men man ber ändå folk att hiva upp plånboken och bläddra fram ett par tusen - det känns jäkligt konstigt. Det känns inte jag. Ändå sitter jag ju där. Konfliktlampan lyser rött i huvudet, jag både vill och inte. Ja. Nej. Ja? Nej?
Det spelar ingen roll om 100 år. Ingen som helst.
Vissa stunder känns det nästan som om det vore skönast vore om jag inte klarar jobbet - vill jag verkligen detta? Det känns inte värt det. Jaa, jag vill ha jobb - men att utsätta barnen för de här extremt långa dagarna, känns omänskligt. Drygt två timmar om dan i bara pendlingstid, det kan funka när man är två som kan hjälpas åt med barnen. Och nu har jag inte ens behövat bry mig om mat, disk och handling de här dagarna, jag har knappt hunnit med att hjälpa Vilda med läxorna och packa väskor för morgondagen.
Jobbet har jag haft väldigt blandade känslor för...jag är ingen säljartyp - nu är det ingen egentlig försäljning, vi vill ha sponsorpengar till en otroligt bra sak, men man ber ändå folk att hiva upp plånboken och bläddra fram ett par tusen - det känns jäkligt konstigt. Det känns inte jag. Ändå sitter jag ju där. Konfliktlampan lyser rött i huvudet, jag både vill och inte. Ja. Nej. Ja? Nej?
Det spelar ingen roll om 100 år. Ingen som helst.
2 liter narkosmjölk tack!
Mör. Bra början på jobbveckan, Hedda fick för sig att hon skulle vara vaken mellan 23 och 02 i natt...men det gick ändå bra idag trots bara 3 timmars sömn - jag klantade mig inte helt på provjobbet i alla fall:)...tycker mest synd om Hedda, hon har det lite tufft nu, vägrade somna i kväll med, hon tror nog att jag ska sticka om hon råkar somna. Så övertrött, men kämpade som en gnu för att inte falla igenom, klättrade på allt tills för en liten stund sen. Jag fattar bara inte hur hon orkar hålla på. Och Beppe hade somnat framför TVn när Morfar, han och Hedda kommit hem från dagis, så han var inte heller lättnattad i kväll. Skulle verkligen ha behövt narkosmjölk ikväll (sövande föda, se tidigare inlägg).
Det var skönt att få umgås med vuxna människor idag som omväxling - ser fram emot i morgon. Men trött. Sååå trött.
Det var skönt att få umgås med vuxna människor idag som omväxling - ser fram emot i morgon. Men trött. Sååå trött.
Rensning
Stora tvättberget undanplockat och stoppat i lådor och skåp. Tvättkorg (nästan) tom. Kök, hall och badrum nere städat. Två barn av tre badade och nagelklippta (inte vingklippta förhoppningsvis). Sopsorteringshögen och sopor slängda. Lådor i hallen rensade (nåja). Vardagsrum sanerat efter fredagens sovaöverorgie, med chips överallt och lite kulor här och var efter Willys lyckade insmygningsförsök (han är numera portad efter pinkpöl på lurviga mattan). Alla sängar renbäddade. Sylvia-kaka bakad till morfar kommer på etermiddan. Hedda äten och middagssoven - inte vaknat än, ligger därute i vagnen i snöyran och sover som ett litet murmeldjur.
Vilken tillfredsställelse det ger inuti när det blir ordning på utsidan...är det för att det är stökigt på insidan, så att jag finner behovet fyllt av ett substitut? Men jag känner mig inte så stökig på insidan längre...det kan bli kortvarig storm inuti, men det blåser över snabbt - det småblåser inte ständigt och blir skräpigt som förut. Nu blir det storm och blåser rent på en liten stund...och så blir det en ny gryning och en ny soluppgång som färgar himlen rosa. Varje dag är ny. Inuti som utanpå. Mitt i stormen kan jag känna tveksamhet, men lugnet kommer tillbaka varje gång.
Men jag känner mig ändå lugnare och finare när utsidan är nystädad också:) Fan vad grejor, vi skulle behöva göra en rejäl rensning till, trots storrensningen vid flytten i somras. Ibland kan jag tänka att det skulle vara skönt att börja på helt ny kula med alla saker man samlat på sig. Blåsa rent och se en ny gryning där med. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig, sägs det. Och det finns nog en sanning i det med.
Nya tider
Idag kommer barnens morfar och stannar några dagar. Han erbjöd sig att finnas med som backup under min provvecka på Pool Media, vilket är jätteskönt. Han kommer att hämta Beppe och Hedda lite tidigare på eftermiddagarna, så de slipper köra långdagarna pang bom. Han är dock inte så van vid små barn, med Beppe funkar det nog smidigt, men vi kommer behöva ta en snabbkurs i blöjbyten och vällingrusk:). Men jag tror det kommer gå bra, det känns så - och det är så roligt att han VILL vara här och hjälpa till.
Den här svängen är det Beppes tur att ha morfar sova hos sig, redan bestämt, så vi slipper ta strid denna gång. Då kanske Beppe håller sig i sin säng i veckan, han har tassat in varje natt till mig, och han och Hedda har olyckligtvis förmåga att lyckas väcka varandra varje morgon (läs natt).
Är lite nervös för morgondagen...eller, inte nervös, men spänd, det känns otroligt kul att testa något nytt. Sen får vi se vad som händer. Vi kanske går in i en ny, fräsch, era. Med massor av ljus:)
Den här svängen är det Beppes tur att ha morfar sova hos sig, redan bestämt, så vi slipper ta strid denna gång. Då kanske Beppe håller sig i sin säng i veckan, han har tassat in varje natt till mig, och han och Hedda har olyckligtvis förmåga att lyckas väcka varandra varje morgon (läs natt).
Är lite nervös för morgondagen...eller, inte nervös, men spänd, det känns otroligt kul att testa något nytt. Sen får vi se vad som händer. Vi kanske går in i en ny, fräsch, era. Med massor av ljus:)
Höjden av lycka
Vilda och Beppe är i luven på varandra konstant. De är lika goda kålsupare och retstickor båda två, men Vilda kanske är strået vassare. Beppe kan stå och greja för sig själv, helt fridfullt, så är hon där pilsnabbt, rycker tag i något, säger något retsamt eller tjuvnyps - och han häver upp ett illvrål direkt, sen är bråket i full gång. Det är tärande, nötande, de ständiga bråken, för oss alla.
Idag var avundsjukan ett faktum. Beppe hade fått Hockepulver av en kompis som han hade sparat till idag, vilket var det mest fruktansvärda, mest orättvisa, någon blivit utsatt för någonsin. Att Beppe hade och inte Vilda! Att Vilda ett oräkneligt antal gånger kommit hem med både det ena och det andra i gottepåsen efter olika kalas, det hörde absolut inte hit (dock ska det varmt påpekas att Vilda av egen fri vilja glatt ibland delat med sig till båda sina syskon).
Så när väl Hockeypulvret togs fram idag och Beppe tänkte börja slaska i sig, hördes både grymtande, suckande och stönande från storasysters håll (hon hade annat godis, men hade fått hockepulver på hjärnan).
- Får jag smaka?
- Det är så lite kvar!
Rynkade ögonbryn, ett lätt gnällande, riktiga blängögon (troligen det som förr kallades onda ögat), från Vildas håll.
- Okej, du får smaka!
Dosan åkte ner på bordet, mittemellan de båda, locket av, sen följde en lång stund av ljuv tystnad medan två pekfingrar ömsom blöttes på tungan, trycktes ner i det hett eftertraktade pulvret och sen njutningsfullt stoppades i munnen igen. Inget gruff, ingen pekfingerfight, inget slagsmål om turordning. Mitt i alltihop, lägger Vilda armarna om sin lillebror och ger honom en ordentlig kram, det händer ytterst sällan. Mitt hjärta bara smälte, den värme som spred sig är obeskrivbar.
- Varför gråter du mamma?
- För att ni är så fina.
- Men ska du inte vara glad då?
Lite senare satt Vilda och gosade med Willy the Rabbit ( en RIKTIG KANIN!!!...för de som undrar...)
- Du är så söt! Min fina, fina sötnos!
Beppe stod en bit bort och slängde låååånga blickar, axlarna åkte upp till öronen och sen kom det:
- Du älskar kaninen mer än mig, du bara håller på med honom!
Det är så vansinnigt, vansinnigt svårt att hålla sig ibland. Och det är så vansinnigt, vansinnigt häftigt, att vara en del av allt det här. Att finnas här. Liv.
Idag var avundsjukan ett faktum. Beppe hade fått Hockepulver av en kompis som han hade sparat till idag, vilket var det mest fruktansvärda, mest orättvisa, någon blivit utsatt för någonsin. Att Beppe hade och inte Vilda! Att Vilda ett oräkneligt antal gånger kommit hem med både det ena och det andra i gottepåsen efter olika kalas, det hörde absolut inte hit (dock ska det varmt påpekas att Vilda av egen fri vilja glatt ibland delat med sig till båda sina syskon).
Så när väl Hockeypulvret togs fram idag och Beppe tänkte börja slaska i sig, hördes både grymtande, suckande och stönande från storasysters håll (hon hade annat godis, men hade fått hockepulver på hjärnan).
- Får jag smaka?
- Det är så lite kvar!
Rynkade ögonbryn, ett lätt gnällande, riktiga blängögon (troligen det som förr kallades onda ögat), från Vildas håll.
- Okej, du får smaka!
Dosan åkte ner på bordet, mittemellan de båda, locket av, sen följde en lång stund av ljuv tystnad medan två pekfingrar ömsom blöttes på tungan, trycktes ner i det hett eftertraktade pulvret och sen njutningsfullt stoppades i munnen igen. Inget gruff, ingen pekfingerfight, inget slagsmål om turordning. Mitt i alltihop, lägger Vilda armarna om sin lillebror och ger honom en ordentlig kram, det händer ytterst sällan. Mitt hjärta bara smälte, den värme som spred sig är obeskrivbar.
- Varför gråter du mamma?
- För att ni är så fina.
- Men ska du inte vara glad då?
Lite senare satt Vilda och gosade med Willy the Rabbit ( en RIKTIG KANIN!!!...för de som undrar...)
- Du är så söt! Min fina, fina sötnos!
Beppe stod en bit bort och slängde låååånga blickar, axlarna åkte upp till öronen och sen kom det:
- Du älskar kaninen mer än mig, du bara håller på med honom!
Det är så vansinnigt, vansinnigt svårt att hålla sig ibland. Och det är så vansinnigt, vansinnigt häftigt, att vara en del av allt det här. Att finnas här. Liv.
Det man inte vet
För ett par veckor sen kom jag in i badrummet och fick se Beppe stå och noggrannt tvätta alla skrymslen och vrår på handfatet med sin tandborste. Jag förklarade om baciller och hur äckligt det är att stoppa den i munnen sen, och talade om att han ABSOLUT inte fick tvätta handfatet med sin tandborste igen.
Idag klev jag in i badrummet och får se Beppe minutiöst stå och tvätta handfatet med MIN tandborste...skönt att se att han faktiskt lyssnar påvad jag säger ibland, för jag sa ju faktiskt inget om att han inte fick använda någon annans...
Nu funderar jag lite över hur många gånger han använt min som jag inte vet om...och om han städat fler saker. Kanske lika bra att inte veta...
Sen är det ju tacksamt att han gillar att städa.
Idag klev jag in i badrummet och får se Beppe minutiöst stå och tvätta handfatet med MIN tandborste...skönt att se att han faktiskt lyssnar påvad jag säger ibland, för jag sa ju faktiskt inget om att han inte fick använda någon annans...
Nu funderar jag lite över hur många gånger han använt min som jag inte vet om...och om han städat fler saker. Kanske lika bra att inte veta...
Sen är det ju tacksamt att han gillar att städa.
Säng, säng, säng
Ooooh yeah. Stortjejerna hade hysteriskt kul igår kväll, de fnittrade åt precis allt. Vid 21.30 fick de krypa in o kojan och lägga sig, då hade Hedda redan blivit väckt ett par ggr av intensiteten i skrattandet...men somnade gjorde de förstås inte förrän 2 timmar senare...moahahah, ska snart väcka dem, Frida ska på handboll och blir hämtad vid 9.
Hedda hade tokhosta inatt, vaknade 3-4 ggr, fick välling redan vid 1, tänkte att då kanske hon sover på morgonen, eftersom hon somnade sent...men Beppe hade andra planer, han kom in och lade sig vid 4, sen vaknade båda till vid halv 6, aptrötta egentligen, men råkade se varandra - och då är det naturligtvis kört. Bara att gå ner med båda två. Satte på TVn, med förhoppningen att få dimma bort en stund i soffan, men det blev först bråk om en ballong, sen skulle båda absolut ha mössor och vantar på sig, Hedda ville flytta möbler, det kivades om platser, sen välling igen...VAR kommer energin ifrån, den tryter liksom aldrig? Nu håller de på att trakassera stackars Willy, försöker tvångsmata honom med hö...fortfarande med termovantarna på sig. Och öronmuffar.
Själv sitter jag och funderar lite på hur jag ska kunna göra en toppenbra provvecka på nya jobbet med den här dygnsrytmen och sömnkvoten...men, det löser sig, som vi brukar säga. Det kan ju inte vara svårare än att driva runt ruljangsen här dygnet runt...
Och ärligt talat, jag ser fram emot pendlingstiden, wow, 2 timmars avkoppling om dan:D...synd bara att jag inte har musik i bilen.
Hedda hade tokhosta inatt, vaknade 3-4 ggr, fick välling redan vid 1, tänkte att då kanske hon sover på morgonen, eftersom hon somnade sent...men Beppe hade andra planer, han kom in och lade sig vid 4, sen vaknade båda till vid halv 6, aptrötta egentligen, men råkade se varandra - och då är det naturligtvis kört. Bara att gå ner med båda två. Satte på TVn, med förhoppningen att få dimma bort en stund i soffan, men det blev först bråk om en ballong, sen skulle båda absolut ha mössor och vantar på sig, Hedda ville flytta möbler, det kivades om platser, sen välling igen...VAR kommer energin ifrån, den tryter liksom aldrig? Nu håller de på att trakassera stackars Willy, försöker tvångsmata honom med hö...fortfarande med termovantarna på sig. Och öronmuffar.
Själv sitter jag och funderar lite på hur jag ska kunna göra en toppenbra provvecka på nya jobbet med den här dygnsrytmen och sömnkvoten...men, det löser sig, som vi brukar säga. Det kan ju inte vara svårare än att driva runt ruljangsen här dygnet runt...
Och ärligt talat, jag ser fram emot pendlingstiden, wow, 2 timmars avkoppling om dan:D...synd bara att jag inte har musik i bilen.
Mysdag
Idag blir det en fin dag. Vilda har tid hos tandläkaren mitt på dan, så jag passade på att ta ledigt från skolan åt henne hela dagen. Så nu på morgonen är det bara de små som ska iväg för sista inskolningsdagen, sen har Vilda och jag 4 timmar tillsammans bara vi två...ja, och så tandläkaren då. Har längtat (inte efter tandläkaren), vi har inte haft en stund ensamma på nästan två år. Tror vi letar oss ner på stan och tar en fika, kanske går till biblioteket en sväng - det kan vara skönt att få titta i lugn och ro utan att bli störd av en terrier och en bulldog hela tiden.
Apropå djur...kunde ingen ha sagt att Willy är den mest framstående bajsmaskinen i universum? Han har haft lov att göra barnen sällskap i vardagsrummet, eftersom han "bara bajsar i buren"...men han har gjort vår lurviga, mysiga matta till sin personliga toalett. Dammsög den igår, det bara smattrade i dammsugarröret. Så nu kör vi en lockout - han får inte komma in där längre. Han ställer sig mot glasrutorna i dörren, krafsar lite med sina små tassar och tittar bedjande på oss med cockerspaniel-ögon, fast han ska föreställa vara kanin. Han är en riktigt sällskapssjuk liten herre. Vilda försöker hoppa hinder med honom. Han hoppar ett par ggr över, sen blir han uttråkad, då tar han resolut hoppribban mellan tänderna och slänger iväg den. Samma temperament som resten av småfolket här hemma.
Vi ska hämta Vildas bästa kompis på skolan vid ett, sovaöver-dag idag. Har lovat tjejerna att bygga en filtkoja som de ska få sova i. Bara ett aber, den ena vill ha lampan tänd när hon sover och den andra vill ha kolsvart i rummet. Ska bli intressant att försöka hitta en lösning på det dilemmat. Ungefär som att försöka skipa fred i Mellanöstern.
Vilda saknar sin allra bästaste bästis från Forsbacka, Alva - de lekte varje dag, gick i samma klass och så bodde vi grannar. Det är svårt att ersätta. De blev osams ungefär 10 ggr om dan, gick in var för sig och smällde i dörren, "jag ska aldrig mer leka med Alva/Vilda, hon är inte min bästis längre". Sen gick det 10 minuter, sen plingade de på hos varandra igen. Ibland gjorde jag och min "bästis", Alvas mamma, likadant bara för att påvisa det absurda i att bli osams hela tiden. Det var ju jättefnittrigt såklart, om mammor gjorde lika. Jag kan inte komma ihåg att jag blev osams med tjejkompisarna när jag var liten, med lillebror - ja, vi bråkade och slogs jämt, men med kompisarna vet jag inte. Ledsen kunde man kanske bli, men jag tror att jag drog mig undan istället för att bråka. Jag trivdes bra på egen hand, stängde in mig och läste eller ritade. Eller bara fantiserade. Nu är jag så indoktrinerad på barnen att jag har svårt att finna ro om jag blir ensam en stund - jag vet att den finns där någonstans, men jag måste leta mig tillbaka till den. Tror det tar lite tid och kräver mer ensamma stunder än de som står till förfogande.
Nu skriks det från vardagsrummet. Beppe och Vilda kan inte låta varandra vara, det bråkas konstant. Suck...in och medla...eller, som det brukar bli, i ett försök att överrösta dem och få dem att stanna upp och lyssna , själv vara den som skriker högst av alla till slut.
Apropå djur...kunde ingen ha sagt att Willy är den mest framstående bajsmaskinen i universum? Han har haft lov att göra barnen sällskap i vardagsrummet, eftersom han "bara bajsar i buren"...men han har gjort vår lurviga, mysiga matta till sin personliga toalett. Dammsög den igår, det bara smattrade i dammsugarröret. Så nu kör vi en lockout - han får inte komma in där längre. Han ställer sig mot glasrutorna i dörren, krafsar lite med sina små tassar och tittar bedjande på oss med cockerspaniel-ögon, fast han ska föreställa vara kanin. Han är en riktigt sällskapssjuk liten herre. Vilda försöker hoppa hinder med honom. Han hoppar ett par ggr över, sen blir han uttråkad, då tar han resolut hoppribban mellan tänderna och slänger iväg den. Samma temperament som resten av småfolket här hemma.
Vi ska hämta Vildas bästa kompis på skolan vid ett, sovaöver-dag idag. Har lovat tjejerna att bygga en filtkoja som de ska få sova i. Bara ett aber, den ena vill ha lampan tänd när hon sover och den andra vill ha kolsvart i rummet. Ska bli intressant att försöka hitta en lösning på det dilemmat. Ungefär som att försöka skipa fred i Mellanöstern.
Vilda saknar sin allra bästaste bästis från Forsbacka, Alva - de lekte varje dag, gick i samma klass och så bodde vi grannar. Det är svårt att ersätta. De blev osams ungefär 10 ggr om dan, gick in var för sig och smällde i dörren, "jag ska aldrig mer leka med Alva/Vilda, hon är inte min bästis längre". Sen gick det 10 minuter, sen plingade de på hos varandra igen. Ibland gjorde jag och min "bästis", Alvas mamma, likadant bara för att påvisa det absurda i att bli osams hela tiden. Det var ju jättefnittrigt såklart, om mammor gjorde lika. Jag kan inte komma ihåg att jag blev osams med tjejkompisarna när jag var liten, med lillebror - ja, vi bråkade och slogs jämt, men med kompisarna vet jag inte. Ledsen kunde man kanske bli, men jag tror att jag drog mig undan istället för att bråka. Jag trivdes bra på egen hand, stängde in mig och läste eller ritade. Eller bara fantiserade. Nu är jag så indoktrinerad på barnen att jag har svårt att finna ro om jag blir ensam en stund - jag vet att den finns där någonstans, men jag måste leta mig tillbaka till den. Tror det tar lite tid och kräver mer ensamma stunder än de som står till förfogande.
Nu skriks det från vardagsrummet. Beppe och Vilda kan inte låta varandra vara, det bråkas konstant. Suck...in och medla...eller, som det brukar bli, i ett försök att överrösta dem och få dem att stanna upp och lyssna , själv vara den som skriker högst av alla till slut.
Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp
Vilda skämdes för sin mamma idag när jag lämnade henne på skolan. När vi klev ur bilen fick hon se att jag hade två helt olika skodon på mig. En lång stövel och en känga...det var en överraskning för oss båda.
- Mamma! Du har olika skor på dig!
- Åh. Vilken tur att båda är svarta! Och vilken tur att jag i alla fall har alla tre barn med mig, eller hur?
- Men mamma!
Sen var hon väldigt noga att tala om för fröken på en gång, att vad tokigt, mamma har olika skor - så att det blev en kul grej och inte något som andra skulle se ändå och viska om.
När jag sen släppt av Beppe på hans dagisavdelning och står och klär av Hedda på hennes avdelning, så upptäcker jag när jag fått av overallen att hon är ut och in idag...hennes kläder alltså. Sömmarna löpte jättefint på utsidan av bodyn. Byxorna var rätt. Ett rätt av två kan väl inte vara fel?
Där går den där morsan med tre ungar som går i olika skor och som inte ens kan klä på sina barn ordentligt! Shit happens. Tur det inte var första jobbardagen idag, hade känts liiite jobbigt att gå i olika skor första dagen i alla fall. Sen när de väl känner mig kanske jag kan komma undan med det. Eller förresten, det kanske hade varit lika bra att sätta ribban på en gång. Varför hymla?
Det var en stormig morgon, om man uttrycker det så. Den som varit mest obstinat hittills har ju varit Vilda, hon har tagit längst tid på sig, vägrat gå, blivit arg på strumpor, skor, fleecetröjor. Nu har hon lugnat sig, hon sköter sig superbt på morgonen...vilket lämnar mer utrymme för nästa att börja krångla. Nu är vi inne i en riktig Beppebråkarfas. Fyra år och kan själv, vilket är jättebra. Men han blir t o m arg om man så bara frågar om han vill ha hjälp. Och även om han KAN själv, så kommer han liksom aldrig igång. När vi andra är påklädda och klara, och står och svettas i våra ytterkläder, har han inte ens gjort byxlåset klart. Även om jag försökt sätta igång honom en stund före oss andra. Han hittar saker att pilla på, måste bara, ska göra det här...jaja, jag ska mamma!
I morse ställde han sig på en massa kläder och vägrade flytta sig. När jag försökte pilla loss Heddas fleecetröja under hans fötter halkade han såklart omkull och slog dessutom i huvudet - det är också en grej just nu, han SLÅR sig på allt, hela tiden. Och hans ljuva stämma är rätt påträngande när han tar i och riktigt BUUUÄÄÄHH!!! ända från tårna. Sisådär en hundra gånger om dan. I morse hatade han sin mamma, älskade sin pappa och skulle aldrig nånsin mer krama mig. Så stod vi där, 10 min innan Vilda började...och han var inte klädd. Skulle bara hinna få på honom ytterkläder, baxa ut alla till bilen och hinna köra till Vildas skola på 10 min. Inte konstigt att man åker i olika skor då...konstigare att man alls har fått på sig två skor över huvud taget.
- Mamma! Du har olika skor på dig!
- Åh. Vilken tur att båda är svarta! Och vilken tur att jag i alla fall har alla tre barn med mig, eller hur?
- Men mamma!
Sen var hon väldigt noga att tala om för fröken på en gång, att vad tokigt, mamma har olika skor - så att det blev en kul grej och inte något som andra skulle se ändå och viska om.
När jag sen släppt av Beppe på hans dagisavdelning och står och klär av Hedda på hennes avdelning, så upptäcker jag när jag fått av overallen att hon är ut och in idag...hennes kläder alltså. Sömmarna löpte jättefint på utsidan av bodyn. Byxorna var rätt. Ett rätt av två kan väl inte vara fel?
Där går den där morsan med tre ungar som går i olika skor och som inte ens kan klä på sina barn ordentligt! Shit happens. Tur det inte var första jobbardagen idag, hade känts liiite jobbigt att gå i olika skor första dagen i alla fall. Sen när de väl känner mig kanske jag kan komma undan med det. Eller förresten, det kanske hade varit lika bra att sätta ribban på en gång. Varför hymla?
Det var en stormig morgon, om man uttrycker det så. Den som varit mest obstinat hittills har ju varit Vilda, hon har tagit längst tid på sig, vägrat gå, blivit arg på strumpor, skor, fleecetröjor. Nu har hon lugnat sig, hon sköter sig superbt på morgonen...vilket lämnar mer utrymme för nästa att börja krångla. Nu är vi inne i en riktig Beppebråkarfas. Fyra år och kan själv, vilket är jättebra. Men han blir t o m arg om man så bara frågar om han vill ha hjälp. Och även om han KAN själv, så kommer han liksom aldrig igång. När vi andra är påklädda och klara, och står och svettas i våra ytterkläder, har han inte ens gjort byxlåset klart. Även om jag försökt sätta igång honom en stund före oss andra. Han hittar saker att pilla på, måste bara, ska göra det här...jaja, jag ska mamma!
I morse ställde han sig på en massa kläder och vägrade flytta sig. När jag försökte pilla loss Heddas fleecetröja under hans fötter halkade han såklart omkull och slog dessutom i huvudet - det är också en grej just nu, han SLÅR sig på allt, hela tiden. Och hans ljuva stämma är rätt påträngande när han tar i och riktigt BUUUÄÄÄHH!!! ända från tårna. Sisådär en hundra gånger om dan. I morse hatade han sin mamma, älskade sin pappa och skulle aldrig nånsin mer krama mig. Så stod vi där, 10 min innan Vilda började...och han var inte klädd. Skulle bara hinna få på honom ytterkläder, baxa ut alla till bilen och hinna köra till Vildas skola på 10 min. Inte konstigt att man åker i olika skor då...konstigare att man alls har fått på sig två skor över huvud taget.
Hur man än vänder sig sitter arslet kvar där bak.
Fick ett bakslag idag. Kommunen har tydligen beslutat, att om man jobbar i Örebro, så tar det exakt EN timme att åka till Lindesberg och hämta barnen på dagis - oavsett väglag, om bilen behöver skrapas, om det är mitt i rusningstrafik, om man har barn på fler ställen att hämta, eller var i Örebro man jobbar. Och då ska barnen alltså vara påklädda och ha lämnat lokalen efter precis den timmen - så i praktiken innebär det att man har 45 minuter på sig att ta sig till dagiset.
Jag hade lämnat in att det skulle ta 1,5 timmar - för jag tänkte hämta Vilda först, hennes fritids är nämligen på vägen hem och dagiset ligger precis där vi bor. Så då kunde vi parkerat bilen och gått hem från dagis direkt. Men så tänkte inte kommunen - de tänkte att jag istället ska åka occh hämta Hedda och Beppe först, ta med dem i bilen, lasta in vagnen i bilen, sen åka och hämta Vilda, ta ur alla barn ur bilen så att de följer med in och hämtar Vilda, sen spänna fast alla barn igen och åka tillbaka till där vi bor (och där dagiset ligger...), ta ur alla barn ur bilen igen, lasta ur vagnen och knalla hem. Detta efter att de tillbringat 11 timmar på dagis...och är jättepigga och samarbetsvilliga. Jippi. Och jag kanske måste göra likadant på morgonen med...åka iväg och lämna Vilda först, släpa runt på alla barn och lasta i och ur flera gånger, åka tilbaka hem igen till dagiset, lämna av, åka tillbaka IGEN förbi Vildas fritids som är på väg till jobbet...istället för att smidigt lämna de små först.
Sjukt. Sjukt sjukt sjukt. Jävla skitkommun. Kan det inte finnas dispens för ensamma mammor? Kan någonting, någon gång, få vara lite enkelt. Snälla? Jag känner att jag bara inte orkar mer nu.
Jag hade lämnat in att det skulle ta 1,5 timmar - för jag tänkte hämta Vilda först, hennes fritids är nämligen på vägen hem och dagiset ligger precis där vi bor. Så då kunde vi parkerat bilen och gått hem från dagis direkt. Men så tänkte inte kommunen - de tänkte att jag istället ska åka occh hämta Hedda och Beppe först, ta med dem i bilen, lasta in vagnen i bilen, sen åka och hämta Vilda, ta ur alla barn ur bilen så att de följer med in och hämtar Vilda, sen spänna fast alla barn igen och åka tillbaka till där vi bor (och där dagiset ligger...), ta ur alla barn ur bilen igen, lasta ur vagnen och knalla hem. Detta efter att de tillbringat 11 timmar på dagis...och är jättepigga och samarbetsvilliga. Jippi. Och jag kanske måste göra likadant på morgonen med...åka iväg och lämna Vilda först, släpa runt på alla barn och lasta i och ur flera gånger, åka tilbaka hem igen till dagiset, lämna av, åka tillbaka IGEN förbi Vildas fritids som är på väg till jobbet...istället för att smidigt lämna de små först.
Sjukt. Sjukt sjukt sjukt. Jävla skitkommun. Kan det inte finnas dispens för ensamma mammor? Kan någonting, någon gång, få vara lite enkelt. Snälla? Jag känner att jag bara inte orkar mer nu.
Sanning
Visst är det så, att inskolningen är mer för föräldrarnas skull än barnens...det är svårt att vänja sig av med att inte stå i barnens centrum hela tiden:S
Hujeda mig för karusellerna
Åh. Idag slog det mig som en hammare i skallen. Nu börjar allvaret, jobbkarusellen, livskarusellen. Gick ifrån Hedda idag på dagiset, hon blev jätteledsen. Och så vet jag att jo du lilla vännen, här ska du tillbringa mer vaken tid än vad du kommer göra med din mamma i fortsättningen. Ska det verkligen vara så? Jag ska ruska liv i dem tidigt på morgonen, släpa iväg dem nästan direkt till dagis, där ska de tillbringa precis hela dagen, sen bli hämtade av en trött och stressad mamma vid 18 på kvällen; stressad eftersom hon måste hem och laga iordning mat så de får i sig något att äta, så de kan komma i säng så fort som möjligt eftersom de ska upp tidigt nästa dag.
Jag måste säga att det känns sisådär. Näe, inte ens sisådär - just idag känns det skit. Det ska bli kul att jobba (om jag nu får jobbet), få andra intryck och annan stimulans - men det skulle kännas bättre med inte fullt så långa dagar. Vi får se var det hamnar.
Hedda fattade redan i morse vad som var på gång.
- Ska vi gå till dagis Hedda?
- Neej (kom det blixtsnabbt och VÄLDIGT bestämt).
- Ska du äta och sova där idag? (entusiastiskt med ljus och glad röst)
- Nej (ännu snabbare, väldigt kort och ännu mer bestämt).
Sen har hon ett sätt att titta på en avfärdande och lite nedlåtande, ungefär som att hon vill säga "lilla mamma, det ska vi allt bli två om, vänta du så får du se vem det är som bestämmer egentligen". Men det är ändå en kämparblick, en styrkevisning. Blicken hon ger när jag går ifrån på dagis är långt ifrån den, det är verkligen en "det här ska jag ALDRIG nånsin glömma, din SVIKARE!!!", en övergiven "det trodde jag aldrig om dig"- blick. Usch. Jo, jag VET att hon är glad sen en stund efter, men vad tänker hon egentligen om alltihopa?
Men. Jag kan ju bara, bara försöka ställa in mig på att det blir bra alltihop. Acceptera läget som det är och tro att det blir fint. Måste försöka finna ro i det. Att vi kommer må fint allihopa.
Det blir fint allting. Dagens mantra.
Men vad är det egentligen för samhälle vi byggt upp, när allt måste vara ett hetslopp och en karusell? Hämta, lämna, skynda, bråttom.
Nu sitter jag och funderar på om jag ska lägga mig och slappa/meditera/läsa, eller om jag ska röja, byta lakan och tvätta. Suck.
Jag måste säga att det känns sisådär. Näe, inte ens sisådär - just idag känns det skit. Det ska bli kul att jobba (om jag nu får jobbet), få andra intryck och annan stimulans - men det skulle kännas bättre med inte fullt så långa dagar. Vi får se var det hamnar.
Hedda fattade redan i morse vad som var på gång.
- Ska vi gå till dagis Hedda?
- Neej (kom det blixtsnabbt och VÄLDIGT bestämt).
- Ska du äta och sova där idag? (entusiastiskt med ljus och glad röst)
- Nej (ännu snabbare, väldigt kort och ännu mer bestämt).
Sen har hon ett sätt att titta på en avfärdande och lite nedlåtande, ungefär som att hon vill säga "lilla mamma, det ska vi allt bli två om, vänta du så får du se vem det är som bestämmer egentligen". Men det är ändå en kämparblick, en styrkevisning. Blicken hon ger när jag går ifrån på dagis är långt ifrån den, det är verkligen en "det här ska jag ALDRIG nånsin glömma, din SVIKARE!!!", en övergiven "det trodde jag aldrig om dig"- blick. Usch. Jo, jag VET att hon är glad sen en stund efter, men vad tänker hon egentligen om alltihopa?
Men. Jag kan ju bara, bara försöka ställa in mig på att det blir bra alltihop. Acceptera läget som det är och tro att det blir fint. Måste försöka finna ro i det. Att vi kommer må fint allihopa.
Det blir fint allting. Dagens mantra.
Men vad är det egentligen för samhälle vi byggt upp, när allt måste vara ett hetslopp och en karusell? Hämta, lämna, skynda, bråttom.
Nu sitter jag och funderar på om jag ska lägga mig och slappa/meditera/läsa, eller om jag ska röja, byta lakan och tvätta. Suck.
Love, love, love
Aaaah...ikväll längtar jag värme och närhet, vuxen förtrolighet. Men, med tanke på historian om önskningar häromdagen - jag SAKNAR det inte, jag bara har en längtan:) Och är glad för den kärlek jag redan har, som finns runtomkring och i mig. Det är bara en yttepyttebit som längtas efter ibland.
Det måste vara det mest universella för mänskligheten, frånsett mat, sömn och vätska. Att få ta emot och ge kärlek. Eller, skit i maten. Sömnen behövs nog inte heller egentligen, det är överskattat...mera kärlek åt folket!!!
Det måste vara det mest universella för mänskligheten, frånsett mat, sömn och vätska. Att få ta emot och ge kärlek. Eller, skit i maten. Sömnen behövs nog inte heller egentligen, det är överskattat...mera kärlek åt folket!!!
Värsta svikarmorsan
Hemma en sväng nu i halvlek. Lämnade Vilda på skolan i morse, sen vidare till dagis med de andra två. Beppe avlämnad först på sin avdelning, 3:an, och så in på 1:an, Heddas nya ställe. Jag var kvar mellan 9 och 11 idag, sen skulle jag gå hem en timme och Hedda stanna och äta innan jag hämtade henne igen. Hon visste så väl, jag såg på hennes blick när vi gick ut på gården en stund innan jag skulle gå - blängde lite halvsurt och övergivet långt innan det var dags att säga hej då. "Jaha ja, jag vet nog. Du tänker minsann gå och lämna mig här, med en massa folk jag inte känner...men visst, gå du bara, jag klarar mig nog ska du se. Dumpa mig du. Min mamma, min mamma ska gå ifråååån mig...Usch, jag vill inte ens titta på dig! Låt bli mig sa jag...din svikare!"
Det hade gått bra när jag hämtade henne, men hon var helt slut...bäddade ner henne i vagnen, hämtade Beppe, och nu är vi hemma igen och väntar på att hämta Vilda vid 14. Idag tänker jag ta bilen, orkar inga bajskorvar idag....och så måste vi handla lite ändå. Passar på att tvätta lite och plocka disk när vi är hemma nu, sen måste jag märka grejor och kläder när vi kommer hem igen, nu börjar dagisallvaret nästa vecka. Hjälp, vad konstigt det känns!
Det hade gått bra när jag hämtade henne, men hon var helt slut...bäddade ner henne i vagnen, hämtade Beppe, och nu är vi hemma igen och väntar på att hämta Vilda vid 14. Idag tänker jag ta bilen, orkar inga bajskorvar idag....och så måste vi handla lite ändå. Passar på att tvätta lite och plocka disk när vi är hemma nu, sen måste jag märka grejor och kläder när vi kommer hem igen, nu börjar dagisallvaret nästa vecka. Hjälp, vad konstigt det känns!
Hedda Huligan
Hedda fortsätter trakassera stackars Willy. Så fort ingen ser stjäl hon morötter och knäckebröd ur hans matskål och stoppar i sig, man märker det när hon kommer och spottar och fräser för att det följt med höstrån och kutterspån i tuggorna...mums. I morse satt hon förnöjt med hans vattenflaska och smuttade framför TVn, blev jättearg när jag tog den och satte tillbaka den på buren. Var lite halvbekymrad över att Willy skulle skräpa ner överallt, men det är inte han...det är Hedda som är värst, igår kväll tog hon resolut stora grabbnävar hö och bar in i köket, slängde på golvet och tänkte bygga ett fint litet bo åt sig. Hon hann en bit på väg innan jag kom på henne.
När vi skulle göra rent buren idag, var hon med och slet i precis allt, lyckades ha ut bajslådan, matburken...när jag sjasade bort henne gick hon istället in i köket, drog fram en stol och klättrade upp på diskbänken - där hittade hon andra intressanta saker, bl a en full kaffemugg som man kunde hälla ut över hela diskbänken och ner över skåpen, sen doppa hushållspapper och annat gojsigt i. Hon är, jämfört med de andra två, i en klass för sig. De andra, framför allt Vilda, har verkligen haft mycket fuffens för sig - men Hedda tar priset. Det går i 190, man hinner bara städa upp sista röran hon ställt till och så vänder man sig om, så har hon hittat på något nytt.
Vad månde bliva? Finansminister?
När vi skulle göra rent buren idag, var hon med och slet i precis allt, lyckades ha ut bajslådan, matburken...när jag sjasade bort henne gick hon istället in i köket, drog fram en stol och klättrade upp på diskbänken - där hittade hon andra intressanta saker, bl a en full kaffemugg som man kunde hälla ut över hela diskbänken och ner över skåpen, sen doppa hushållspapper och annat gojsigt i. Hon är, jämfört med de andra två, i en klass för sig. De andra, framför allt Vilda, har verkligen haft mycket fuffens för sig - men Hedda tar priset. Det går i 190, man hinner bara städa upp sista röran hon ställt till och så vänder man sig om, så har hon hittat på något nytt.
Vad månde bliva? Finansminister?
Mamma Bajskorv
Framgång. Första inskolningsdagen gick lysande. Beppe inledde en aning blygsamt men tog sig snabbt så pass att jag kunde harva vidare till småbarnsavdelningen med Hedda. Hon kutade ifrån mig ganska på en gång, rockade loss ordentligt på sång/fruktstunden och fann sig otroligt fort, trots att hon är minst på stället. Mammas tös, anpassningsbar ( tänker på alla somrar jag festivaljobbat, när man sovit i mattält, på lastbilsflak, inte duschat på flera dagar och nyttjat överladdade bajamajor...när man har gått upp och dragit igång och krängt käk två timmar innan man gått och lagt sig - och ändå tyckt det varit skitroligt). Ingen sätter sig på Heddaliten, hon pular runt för sig själv och river ifrån ordentligt om någon går över gränsen, drar av en salva som ingen förstår ett ord av, men där innebörden är rätt tydlig ändå. I morgon ska jag gå ifrån en timme så ska hon stanna och äta. Det blir kanon.
När vi väl kom från dagis vid halv 12 var det bara att skynda hem och pula i Beppe och Hedda lite äta - Beppe hade hunnit komma in i sin nufårjagsnartettutbrottprataintemedmigtittainteenspåmigsajag!-fas, eftersom han var hungrig. Då får han explosiva utbrott om man erbjuder hjälp med ytterkläderna och om man inte erbjuder hjälp med ytterkläderna. Hur som alltså... Ätna och klara vid 12, Heddaliten jättetrött, så på med overallen och allt annat (tredje gången för dagen) och i vagnen, somnade på 5 minuter. Så eftersom Hedda sov så gott i vagnen, bestämde jag oss för att GÅ och hämta Vilda på skolan, hon slutade 13 - istället för att väcka Hedda och lyfta in henne i bilen. Det tar 20 minuter att gå med Hedda i vagnen och Beppe på ståbrädan. Det gillades INTE av fröken 7-åring. Hon hann få ett spel redan när jag talade om att vi skulle gå hem.
- Jag tänker inte gå, jag tänker åka bil! Du får gå hem och hämta bilen! JAG TÄNKER INTE GÅ!!!
- Jag går ut och väntar, svarade jag bara, började skratta inuti.
När hon väl kom efter, ville hon ha hjälp med vantarna. Tittar på mig, kastar sen vantarna på marken och tycker att jag ska plocka upp dem.
- Nej Vilda, vill du ha hjälp med vantarna kan du inte kasta dem på marken, du får plocka upp dem själv.
- DU ÄR EN BAJSKORV!!!
Vad svarar man på det? Drar upp en rulle toapapper ur fickan och försöker torka bort sig? Hem kom vi i alla fall, det som tar 20 minuter att gå på ditvägen tar trekvart attgå hem när Vilda trilskas. Hon släpar benen efter sig, det är så JOBBIGT att gå, när det är vinter och man måste ha alla kläder på sig, tror hon gnällde konstant i 45 minuter. När vi kom hem ville hon prova sina nya skidor. Nu har hon varit ute och åkt skidor i snart 2 timmar...med alla kläderna...inte ett dugg jobbigt....
Vi var också ute och lekte en lång stund när vi kom hem, för första gången på flera veckor känns det som. Det var så förbaskat skönt, Hedda njöt verkligen, hon skrattade så hon kiknade när vi busade i snön. Det är så gott att höra. Det väger upp bajskorven:D
När vi väl kom från dagis vid halv 12 var det bara att skynda hem och pula i Beppe och Hedda lite äta - Beppe hade hunnit komma in i sin nufårjagsnartettutbrottprataintemedmigtittainteenspåmigsajag!-fas, eftersom han var hungrig. Då får han explosiva utbrott om man erbjuder hjälp med ytterkläderna och om man inte erbjuder hjälp med ytterkläderna. Hur som alltså... Ätna och klara vid 12, Heddaliten jättetrött, så på med overallen och allt annat (tredje gången för dagen) och i vagnen, somnade på 5 minuter. Så eftersom Hedda sov så gott i vagnen, bestämde jag oss för att GÅ och hämta Vilda på skolan, hon slutade 13 - istället för att väcka Hedda och lyfta in henne i bilen. Det tar 20 minuter att gå med Hedda i vagnen och Beppe på ståbrädan. Det gillades INTE av fröken 7-åring. Hon hann få ett spel redan när jag talade om att vi skulle gå hem.
- Jag tänker inte gå, jag tänker åka bil! Du får gå hem och hämta bilen! JAG TÄNKER INTE GÅ!!!
- Jag går ut och väntar, svarade jag bara, började skratta inuti.
När hon väl kom efter, ville hon ha hjälp med vantarna. Tittar på mig, kastar sen vantarna på marken och tycker att jag ska plocka upp dem.
- Nej Vilda, vill du ha hjälp med vantarna kan du inte kasta dem på marken, du får plocka upp dem själv.
- DU ÄR EN BAJSKORV!!!
Vad svarar man på det? Drar upp en rulle toapapper ur fickan och försöker torka bort sig? Hem kom vi i alla fall, det som tar 20 minuter att gå på ditvägen tar trekvart attgå hem när Vilda trilskas. Hon släpar benen efter sig, det är så JOBBIGT att gå, när det är vinter och man måste ha alla kläder på sig, tror hon gnällde konstant i 45 minuter. När vi kom hem ville hon prova sina nya skidor. Nu har hon varit ute och åkt skidor i snart 2 timmar...med alla kläderna...inte ett dugg jobbigt....
Vi var också ute och lekte en lång stund när vi kom hem, för första gången på flera veckor känns det som. Det var så förbaskat skönt, Hedda njöt verkligen, hon skrattade så hon kiknade när vi busade i snön. Det är så gott att höra. Det väger upp bajskorven:D
Susanne Klooney
Idag är det inskolning på nya dagiset. Alltid lika spännande. Sitter och försöker komma på ett bra sätt att ta upp hygien på dagiset ganska snabbt utan att var en gnällig förälder...upptäckte när vi var där och hälsade på att alla barn hade en gemensam handduk inne på toaletten...över 20 st 4-5åringar som ska torka sig på samma handduk efter uträttat ärende och "tvättade händer" med varierat resultat, som bäddat för magsjukespridningar. Pappershanddukar är att föredra.
Sitter också och klurar på hur jag ska lyckas skola in två barn samtidigt på två olika avdelningar...men det ger sig nog, jag får väl klona mig. Jag är ju van vid det. Haha...då blir jag dubbelt så dryg på nya dagiset med.
Sitter också och klurar på hur jag ska lyckas skola in två barn samtidigt på två olika avdelningar...men det ger sig nog, jag får väl klona mig. Jag är ju van vid det. Haha...då blir jag dubbelt så dryg på nya dagiset med.
Biljakt
Fick precis en sak på sms som jag bara måste dela:
Du sitter bakom ratten i en bil och håller en konstant hastighet. På din vänstra sida har du en avgrund. På din högra sida har du en brandbil och den håller samma hastighet som du. Framför dig springer en gris, som är större än din bil. En helikopter förföljer dig i markhöjd bakom bilen. Både helikoptern och grisen håller samma hastighet som du. Hur ska du göra för att ta dig därifrån?
Fundera en stund.
Du är ju vuxen för fan. Kliv av karusellen och låt barnen åka!
Du sitter bakom ratten i en bil och håller en konstant hastighet. På din vänstra sida har du en avgrund. På din högra sida har du en brandbil och den håller samma hastighet som du. Framför dig springer en gris, som är större än din bil. En helikopter förföljer dig i markhöjd bakom bilen. Både helikoptern och grisen håller samma hastighet som du. Hur ska du göra för att ta dig därifrån?
Fundera en stund.
Du är ju vuxen för fan. Kliv av karusellen och låt barnen åka!
Torka och tacksamhet
En vän delade en historia på sin blogg: om önskningar (http://chinaconinas.blogg.se/). En historia från norra Mexico, om den värsta torkan i urminnes tider, där mannen som berättar hett önskar regn. Om man önskar att något ska hända riktigt hett, är det ett erkännande om att det saknas nu - då kommer det inte hända. Istället lönar det sig att vara tacksam för det man redan har, och föreställa sig, visualisera sig det man önskar sig som en naturlig följd eller som om det redan skett - som en del av ens liv. Kan inte låta bli att göra en koppling till Bibelns: till den som har skall varda givet..det kanske är så, att den som är tacksam för allt som är, hur litet eller stort det än månde vara, som känner sig rik - den blir också rik. Detta var kontentan av historian, sen finns en djupare innebörd, om hur vi fjärmats från oss själv och livet och inte längre lever i samklang med allt omkring oss och med de andra världarna (tolkningsfritt: samklang med det gudomliga inom oss, i ett med världen - där huden är som tunnast mellan världarna)
Men tillbaka till kontentan: idag ska jag vara tacksam för det sex jag redan fått hittills i mitt liv. Moahahaha. Torka? Nej då, jag visualiserar hur jag plaskar med fötterna i alla regnpölarna...
Senaste kaninnytt: Willy har installerat sig bra, verkar trivas redan även om allt är nytt. Den kraken blir inte lämnad ifred långa stunder, värst är en otroligt kärvänlig och kelsjuk Hedda, som inte riktigt vet var hon ska göra av all sin kärlek - ibland yttrar den sig till Willys förfäran som allvarliga försök till kaninridning. Måste ha full koll på lilla damen med andra ord, annars har vi snart en ganska platt kanin.
Men tillbaka till kontentan: idag ska jag vara tacksam för det sex jag redan fått hittills i mitt liv. Moahahaha. Torka? Nej då, jag visualiserar hur jag plaskar med fötterna i alla regnpölarna...
Senaste kaninnytt: Willy har installerat sig bra, verkar trivas redan även om allt är nytt. Den kraken blir inte lämnad ifred långa stunder, värst är en otroligt kärvänlig och kelsjuk Hedda, som inte riktigt vet var hon ska göra av all sin kärlek - ibland yttrar den sig till Willys förfäran som allvarliga försök till kaninridning. Måste ha full koll på lilla damen med andra ord, annars har vi snart en ganska platt kanin.
Animalisk kärlek
Tycker det är myspysigt med en kanin som krafsar runt lite, som blir glad när han får mat, som nyfiket kommer och buffar på fötterna och som tydligt visar hur skönt det är att bli kelad med. Djur är enkla. Djur är lätta att älska. Undrar om vi skulle ta och bli lite mer djuriska:)
Om
Om man är ett litet barn på dryga året, som har en pappa som egentligen inte ville ha en från början.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som sen sa att han ville ha en, men som inte ville komma och lära känna en, för att det kändes lite jobbigt.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte brydde sig om att ge en någon julklapp ens första jul, trots att alla ens syskon fick - för att han tyckte att man ändå var för liten för att fatta.
Om man är ett litet barn, som inte fick ett kort skickat av sin pappa sin första födelsedag.
Om man är ett litet barn, som sin andra jul faktiskt får en julklapp av sin pappa - ett presentkort som pappa inte brytt sig om att skriva på själv utan som prydligt textats av nya flickvännen "god jul önskar pappa".
Om man är ett litet barn som inte vet alls att man har en pappa, fast ens syskon har honom.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte ville ha en, för att han absolut inte ville ha fler barn, men som ändå skaffar ännu ett efter en kort tid trots att han inte ens brytt sig om att lära känna en.
Om man är ett sånt barn...ligger det en sorg i det, eller är det vi vuxna som lägger en sorg i det? Finns det en sorg i det när man växer upp, när man blir så stor att man förstår vidden av det? Finns det en sorg i det när man själv får egna barn och förstår? Finns det en sorg som alltid ligger kvar? En sorg som inte ens en mamma som ville ha en till 200 procent kan pussa bort?
Observera. Acceptera. Släpp. Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Ord i huvudet, men känns inte alltid i kroppen. Även små sorger kan bita sig fast och ligga kvar i kroppen även om huvudet släppt.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som sen sa att han ville ha en, men som inte ville komma och lära känna en, för att det kändes lite jobbigt.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte brydde sig om att ge en någon julklapp ens första jul, trots att alla ens syskon fick - för att han tyckte att man ändå var för liten för att fatta.
Om man är ett litet barn, som inte fick ett kort skickat av sin pappa sin första födelsedag.
Om man är ett litet barn, som sin andra jul faktiskt får en julklapp av sin pappa - ett presentkort som pappa inte brytt sig om att skriva på själv utan som prydligt textats av nya flickvännen "god jul önskar pappa".
Om man är ett litet barn som inte vet alls att man har en pappa, fast ens syskon har honom.
Om man är ett litet barn, som har en pappa som inte ville ha en, för att han absolut inte ville ha fler barn, men som ändå skaffar ännu ett efter en kort tid trots att han inte ens brytt sig om att lära känna en.
Om man är ett sånt barn...ligger det en sorg i det, eller är det vi vuxna som lägger en sorg i det? Finns det en sorg i det när man växer upp, när man blir så stor att man förstår vidden av det? Finns det en sorg i det när man själv får egna barn och förstår? Finns det en sorg som alltid ligger kvar? En sorg som inte ens en mamma som ville ha en till 200 procent kan pussa bort?
Observera. Acceptera. Släpp. Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Ord i huvudet, men känns inte alltid i kroppen. Även små sorger kan bita sig fast och ligga kvar i kroppen även om huvudet släppt.
Kanin, kanin, kaningen komma och hjälpa mig?
Visst är det egentligen helt fantastiskt? Att höra tillsammans med 3 små människor som förlitar sig fullständigt på att jag ska finnas där för dem, no matter what. Att de vill höra ihop med mig (som om de skulle ha något annat val, stackars satar, moahahaha ) Jag låter den vetskapen linda sig runt hjärtat som bomull idag. Vi. Vi hör alltid tillsammans.
Vi ska förresten åka och hämta vår nya familjemedlem idag - vi ska få ta över en kanin från en kompis. Jag hade inte tänkt säga något förrän precis när vi träffade kaninen, men vem kan hålla sig - jag var bara tvungen att berätta igår kväll. Vilda är salig. Det känns bättre att introducera en vuxen kanin i ett hem med tre vildbasare än en stackars förskrämd kaninunge. Det här är en rejäl kaninkille, van vid barn och nyfiken och kelig. Det blir jättebra. Men vi har inte klurat ut riktigt var vi ska flytta Heddas lekhörna, kaninen kommer nämligen få ta över hennes utrymme under trappen i hallen...han ska få springa fritt i kök och hall, han är van vid att ha yta att röra sig på. Det blir lite merjobb, men jag tror barn växer av att ha djur - och så mår de gott med.
Och så får ju jag också någon att kela med. När inte barnen vill. Stackars lilla kanin. Det är tur den inte vet vad som väntar den.
Vi ska förresten åka och hämta vår nya familjemedlem idag - vi ska få ta över en kanin från en kompis. Jag hade inte tänkt säga något förrän precis när vi träffade kaninen, men vem kan hålla sig - jag var bara tvungen att berätta igår kväll. Vilda är salig. Det känns bättre att introducera en vuxen kanin i ett hem med tre vildbasare än en stackars förskrämd kaninunge. Det här är en rejäl kaninkille, van vid barn och nyfiken och kelig. Det blir jättebra. Men vi har inte klurat ut riktigt var vi ska flytta Heddas lekhörna, kaninen kommer nämligen få ta över hennes utrymme under trappen i hallen...han ska få springa fritt i kök och hall, han är van vid att ha yta att röra sig på. Det blir lite merjobb, men jag tror barn växer av att ha djur - och så mår de gott med.
Och så får ju jag också någon att kela med. När inte barnen vill. Stackars lilla kanin. Det är tur den inte vet vad som väntar den.
Free falling
Varför komplicera saker? Jag måste lära mig släppa på kontrollen mer än korta stunder och lita på att saker blir som de är ämnade förr eller senare. Jag försöker verkligen styra mitt liv. Och man kanske kan få den uppfattningen emellanåt att det går att göra det...men jag undrar om det inte är mer som att försöka styra tekopparna på nöjesfältet, man kan få dem att gå åt det håll man vill och snabba upp eller sakta ner efter önskemål...men man kan ju inte direkt hoppa av i farten eller stanna skiten när man känner för det. De snurrar på oavsett. Kanske lika bra att luta sig tillbaka, lägga av ett asgarv och njuta av farten och känslan i magen, än att kämpa sig blå för att byta håll på snurrarna. Livet är fanimej som en heldag på nöjesfältet - visst är spöktåget läbbigt och man kan må illa av sockervadden....men det kittlar dödsskönt i kistan.
Tänk bort de asjobbiga köerna till alla attraktionerna, de hutlösa priserna och alla dryga människor överallt....och prova för i helvete fritt fall, minst en gång i ditt liv. Släpp kontrollen. Ha tillit.
Jo, jag är nykter idag med, även om det är svårt att tro ibland. Och nej, jag har inte rökt på heller...har aldrig ens provat! Men sockret från all jädra sockervadd kanske gick rakt upp i hjärnan.
Tänk bort de asjobbiga köerna till alla attraktionerna, de hutlösa priserna och alla dryga människor överallt....och prova för i helvete fritt fall, minst en gång i ditt liv. Släpp kontrollen. Ha tillit.
Jo, jag är nykter idag med, även om det är svårt att tro ibland. Och nej, jag har inte rökt på heller...har aldrig ens provat! Men sockret från all jädra sockervadd kanske gick rakt upp i hjärnan.
Tillbaka i gamla gängor...kängor?
Åter i gamla gängor, hade smekmånad på en timme ungefär med barnen igår, sen gick vi ut hårt och började med trappstamp och en rejäl dörrsmäll av arg Vilda (eftersom jag råkade nämna att jag har en överraskning på lördag och vägrar ge ledtrådar)...sen vägrade Hedda somna eftersom syskonen var hemma igen, Beppemannen sprang upp och ner efter läggning och Vilda "kunde absolut inte somna" förrän klockan blev efter tio. Upp i morse, efter krångelnatt med Hedda, som trots vaken en timme inatt prompt ska gå upp 5. De andra vaknade vid halv 7. Första skoldagen, kläder förberedda och framme: vi har en regel...kläder ska tas på direkt de tas emot, annars har strumpor, kalsonger och trosor en förmåga att krypa iväg, lägga sig och självdö någonstans och vägra hittas någonsin igen. Minst 10 gånger sa jag till Beppe: NU! klä på dig NU!...sen gick det en kvart och så kommer han och talar om att kalsongerna är borta. Då brast mamman trots goda föresatser. Sen det vanliga, återkommande hårborstebråket.
Mamman: har du borstat håret Vilda?
Vildan: nej
Mamman: men gör det då
Vildan: jag ska bara...
Mamman: nej, borsta håret nu är du snäll.
Vildan (gnälligt): men jag vet ju inte var hårborsten är ju!
Mamman: den är förmodligen där du lade den sist.
Vildan: morr
Mamman: du har för fasiken 5 hårborstar, om du lägger dem på samma ställe igen när du borstat klart så skulle det inte bli så här! Vi har bott här i ett halvår och du vet fortfarande inte var du har dina hårborstar blablablabla....
Vildan: MORR
Samma replikskiften varje morgon. Mamman tjatar, Vildan vägrar lyssna, mamman vägrar lyssna på Vildan. Varför, kan man undra? Det hjälper ju inte ett skit. Någon skulle behöva ta ett snack med den där mamman. Undrar om Grannfejden kan åta sig ett sånt här projekt?
Sen lyckades Vildan tappa glaset i golvet mitt under kalsongbråket med Beppemannen, så mamman fick skynda sig att plocka skärvor och dammsuga innan Hedda klampade rakt igenom. Mamman lyckades göra detta utan att bli arg, trots en flisa i fingret, men hon kunde inte riktigt låta bli att klämma ur sig: hur kunde du tappa glaset? Hade Vildan vetat detta så hade hon förmodligen inte tappat glaset.
Det är inte barnen som är dryga...det är den 38-åriga mamman som vägrar komma ur sin trotsålder. Men det vägrar hon erkänna för barnen.
Men hon kan vara rätt bra emellanåt hon med, mamman. Tänk er. Att få på alla barnen fleeceunderställ, sockor, hatade vinterkängor, avskydda tjockmössor, overaller och vantar och få ut alla till bilen, UTAN att bli arg. I 20 minusgrader. Säger bara en sak. Nobels fredspris. Efter att vi droppat Vilda på skolan åkte vi och köpte 40 strutglassar...vi tyckte det passade i det här vädret....vi skulle faktiskt till "gamla" dagiset och säga hej då. Väl där fanns bara 3 barn där idag - men Beppe fick i alla fall bjuda på glass, stolt som en tupp. Det är viktigt, att få känna att man är den som bjuder kompisarna, emellanåt. Då känner man sig stor och snäll. Precis som Bamse.
Vet ni vad gullungen sa idag? "Mamma, jag önskar att jag får ett kuvert med pengar idag" (han fick det i julklapp av farmor o farfar). Varför då, undrade jag..."jo, då skulle jag köpa en klänning till dig...och ett halsband". Älskade barn...så vacker du är.
Mamman: har du borstat håret Vilda?
Vildan: nej
Mamman: men gör det då
Vildan: jag ska bara...
Mamman: nej, borsta håret nu är du snäll.
Vildan (gnälligt): men jag vet ju inte var hårborsten är ju!
Mamman: den är förmodligen där du lade den sist.
Vildan: morr
Mamman: du har för fasiken 5 hårborstar, om du lägger dem på samma ställe igen när du borstat klart så skulle det inte bli så här! Vi har bott här i ett halvår och du vet fortfarande inte var du har dina hårborstar blablablabla....
Vildan: MORR
Samma replikskiften varje morgon. Mamman tjatar, Vildan vägrar lyssna, mamman vägrar lyssna på Vildan. Varför, kan man undra? Det hjälper ju inte ett skit. Någon skulle behöva ta ett snack med den där mamman. Undrar om Grannfejden kan åta sig ett sånt här projekt?
Sen lyckades Vildan tappa glaset i golvet mitt under kalsongbråket med Beppemannen, så mamman fick skynda sig att plocka skärvor och dammsuga innan Hedda klampade rakt igenom. Mamman lyckades göra detta utan att bli arg, trots en flisa i fingret, men hon kunde inte riktigt låta bli att klämma ur sig: hur kunde du tappa glaset? Hade Vildan vetat detta så hade hon förmodligen inte tappat glaset.
Det är inte barnen som är dryga...det är den 38-åriga mamman som vägrar komma ur sin trotsålder. Men det vägrar hon erkänna för barnen.
Men hon kan vara rätt bra emellanåt hon med, mamman. Tänk er. Att få på alla barnen fleeceunderställ, sockor, hatade vinterkängor, avskydda tjockmössor, overaller och vantar och få ut alla till bilen, UTAN att bli arg. I 20 minusgrader. Säger bara en sak. Nobels fredspris. Efter att vi droppat Vilda på skolan åkte vi och köpte 40 strutglassar...vi tyckte det passade i det här vädret....vi skulle faktiskt till "gamla" dagiset och säga hej då. Väl där fanns bara 3 barn där idag - men Beppe fick i alla fall bjuda på glass, stolt som en tupp. Det är viktigt, att få känna att man är den som bjuder kompisarna, emellanåt. Då känner man sig stor och snäll. Precis som Bamse.
Vet ni vad gullungen sa idag? "Mamma, jag önskar att jag får ett kuvert med pengar idag" (han fick det i julklapp av farmor o farfar). Varför då, undrade jag..."jo, då skulle jag köpa en klänning till dig...och ett halsband". Älskade barn...så vacker du är.
Kan inte nåt hända snart?
Jag känner mig lite småbusig. Ni vet, ibland när det pirrar och pyr, skuttar och hoppar i kroppen och det känns som om man skulle kunna göra precis vad som helst...nåja, nästan. Packa en kasse med det nödvändigaste, lifta till Göteborg, sätta på ett par lastbilschaffisar på vägen, vidare över till Köpenhamn, leta reda på ett riktigt skönt gäng, dimma bort ett par dar och garva brallorna av sig. Gud vilken tur att jag har barnen. Annars vet man inte var det skulle ha slutat.
Haha...som om jag nånsin gjorde något sånt innan jag fick ungarna? Jag har i alla fall inte gjort exakt just det. Det var bara en lastbilschaffis. Och han var rätt snygg. Han hade i alla fall schyssta biceps. Så det så.
Haha...som om jag nånsin gjorde något sånt innan jag fick ungarna? Jag har i alla fall inte gjort exakt just det. Det var bara en lastbilschaffis. Och han var rätt snygg. Han hade i alla fall schyssta biceps. Så det så.
Längtar
Åh...idag kommer Vilda och Beppe hem:). 10 dagar utan varandra, så länge har vi aldrig varit ifrån varandra. Nu går jag och trampar och väntar, ska hämta dem på stationen 13.30...om det inte bli förseningar, snökaos i Gävle lät det som. Det pirrar i mig, känner mig nästan förälskad - jag längtar, längtar, längtar. Men det har varit skönt, att få längta - och att återhämta sig lite. Nu börjar en ny era, en ny tid - på måndag blir det inskolning på nytt dagis, snabbinskolning. Veckan efter är det rivstart - barnen går från att ha varit 15 timmar i veckan på dagis till 55....11 timmar per dag. Min provvecka på Pool Media - får jag jobbet kommer våra veckor se ut så ett tag framöver, hade varit önskvärt med lite kortare dagar, men hallelujah vad glad jag skulle bli för dagtid...och INGA helger!
För Vildas del är det inga problem, som hon har längtat efter att få börja på fritids - ALLA andra går ju där! Hon har vackert fått gå hem efter skolans slut, till sin stora förtret, eftersom jag varit föräldraledig. Hon vill vara kvar där kompisarna finns. Men för Hedda och Beppe kan det bli mastigt - vi får se vad framtiden bär i skötet. Det kommer att bli bra, jag känner det i magen. Spännande.
Fick pappren från familjerätten idag, ska bara skrivas på av mig och barnens pappa. Barnen ska åka dit var tredje helg, han hämtar och lämnar, lov fördelas enligt överenskommelse, men minst 4 veckor på sommaren hos sin pappa ska de få. Konstig man är - när vi bestämde att han skulle hämta barnen var tredje fredag - så tänkte t o m jag att oj, så besvärligt för honom...ska han ta tåget hit var tredje fredag, gå från stationen och hämta upp både Beppe och Vilda på dagis och skolan, sen tillbaka till stationen och åka med dem på tåget...oj, vad snällt att han kan tänka sig det...haha...och vad har JAG gjort det sista året? Släpat runt på tre barn, varje morgon, dessutom skött en bebis helt på egen hand med vaknätter, bajsblöjor och hela konkarongen. Gått omlott och vikit sig dubbel för att få allt att gå ihop - ÄNDÅ känns det som om barnens pappa STÄLLER UPP om han gör sig besväret en gång var tredje vecka. Det är ju för fan sjukt! Och jag ser mig som en jämställd människa...och får ÄNDÅ automatiskt den känslan. Fy vad indoktrinerade vi är.
Hur ska det här samhället, vi, någonsin kunna behandla mammor och pappor likvärdigt? Åt båda håll?
För Vildas del är det inga problem, som hon har längtat efter att få börja på fritids - ALLA andra går ju där! Hon har vackert fått gå hem efter skolans slut, till sin stora förtret, eftersom jag varit föräldraledig. Hon vill vara kvar där kompisarna finns. Men för Hedda och Beppe kan det bli mastigt - vi får se vad framtiden bär i skötet. Det kommer att bli bra, jag känner det i magen. Spännande.
Fick pappren från familjerätten idag, ska bara skrivas på av mig och barnens pappa. Barnen ska åka dit var tredje helg, han hämtar och lämnar, lov fördelas enligt överenskommelse, men minst 4 veckor på sommaren hos sin pappa ska de få. Konstig man är - när vi bestämde att han skulle hämta barnen var tredje fredag - så tänkte t o m jag att oj, så besvärligt för honom...ska han ta tåget hit var tredje fredag, gå från stationen och hämta upp både Beppe och Vilda på dagis och skolan, sen tillbaka till stationen och åka med dem på tåget...oj, vad snällt att han kan tänka sig det...haha...och vad har JAG gjort det sista året? Släpat runt på tre barn, varje morgon, dessutom skött en bebis helt på egen hand med vaknätter, bajsblöjor och hela konkarongen. Gått omlott och vikit sig dubbel för att få allt att gå ihop - ÄNDÅ känns det som om barnens pappa STÄLLER UPP om han gör sig besväret en gång var tredje vecka. Det är ju för fan sjukt! Och jag ser mig som en jämställd människa...och får ÄNDÅ automatiskt den känslan. Fy vad indoktrinerade vi är.
Hur ska det här samhället, vi, någonsin kunna behandla mammor och pappor likvärdigt? Åt båda håll?
...
Anna - tänker på dig och finns med dig i tanken och hjärtat idag. All styrka och kärlek till dig.
I en norrländsk timmerstuga full med islänningar
En gång i tiden när jag var ung...hehe...när jag var 25 kanske, kände jag två isländska bröder. Eller, halvisländska, deras mamma var isländsk. De var uppväxta i Stockholm, men flyttade neråt Lindesberg som vuxna, köpte sig en timmerstuga uppe i Norrland...som de monterade ner och sen byggde upp igen mitt ute i skogen här i trakterna. De var halvfärdiga med huset när jag lärde känna dem, det fanns inget badrum, bara ett uthus utan väggar....det var V-format, så man satt och tittade rakt ut i skogen när man uträttade sina behov. Hade man tur kom ingen älg eller björn (hujeda mig) och ställde sig och glodde, det blev så svårpinkat då...var man tvungen att gå ut i mörkret satt man med öronen på helspänn, höga pulsslag och stora ögon, beredd att snabbt dra upp brallorna och springa, vid minsta tecken på eventuellt brummande. En vedeldad bastu fanns där också och gjorde uthuset mondänt sällskap - besöken där gjorde sig givetvis bäst med snörullning efter.
Jag läste in ämnen på komvux det året och kom väldigt nära en av tjejerna i klassen, vi hängde ihop jämt - den ena av bröderna var hennes pojkvän, så vi var därute rätt ofta under en period. Vedspisen sprakade, kylan knakade utanför och vi satt i det hemtrevliga köket och sjöng Bellman och Taube så det dånade, med gitarrplink till. En liten pilsner i handen kanske också, kommer inte så noga ihåg:) Snökrig och bastubad hörde också till favoritsysselsättningarna.
När läsåret var slut väntade min vän barn med den ena brodern, min fling med den andre brodern var över, och vi sågs mer sällan...sen försvann de helt ur mitt liv. Visst är det konstigt, att människor som står en så nära under vissa perioder i livet, sen bara tonar bort och försvinner? Jag undrar ibland var de tagit vägen, hur de har det, om de bor kvar där, vilka de blivit...men mer än så blir det aldrig. Jag skulle inte hitta dit igen ens en gång.
Det är så många människor som passerar i ens liv, vissa lämnar bestående avtryck även fast man kanske bara möter dem ett ögonblick, vissa andra dimmar bort även om de varit en del av livet under en längre period - och vissa känner man ett speciellt band till redan vid första mötet - som om de alltid hört ihop med en.
Men en sak har vi alla gemensamt. Vi är alla delar av en större enhet. Vi hör egentligen alla samman. Med varandra, med jorden vi lever på och med allt levande runt oss. Men det är svårt att se i den här röran runt oss. Och det var precis det de två kloka isländska bröderna förstod. Att det är lättare att se sammanhanget i en halvfärdig timmerstuga, nedmonterad i Norrland och uppställd i skogarna runt Lindesberg. Det var glädje. Och det kanske var mer den känslan jag förälskade mig i egentligen, än i just den ena brodern. I livsglädjen jag kände när jag fanns där, mitt i livet. I det enkla baravarandet.
Jag läste in ämnen på komvux det året och kom väldigt nära en av tjejerna i klassen, vi hängde ihop jämt - den ena av bröderna var hennes pojkvän, så vi var därute rätt ofta under en period. Vedspisen sprakade, kylan knakade utanför och vi satt i det hemtrevliga köket och sjöng Bellman och Taube så det dånade, med gitarrplink till. En liten pilsner i handen kanske också, kommer inte så noga ihåg:) Snökrig och bastubad hörde också till favoritsysselsättningarna.
När läsåret var slut väntade min vän barn med den ena brodern, min fling med den andre brodern var över, och vi sågs mer sällan...sen försvann de helt ur mitt liv. Visst är det konstigt, att människor som står en så nära under vissa perioder i livet, sen bara tonar bort och försvinner? Jag undrar ibland var de tagit vägen, hur de har det, om de bor kvar där, vilka de blivit...men mer än så blir det aldrig. Jag skulle inte hitta dit igen ens en gång.
Det är så många människor som passerar i ens liv, vissa lämnar bestående avtryck även fast man kanske bara möter dem ett ögonblick, vissa andra dimmar bort även om de varit en del av livet under en längre period - och vissa känner man ett speciellt band till redan vid första mötet - som om de alltid hört ihop med en.
Men en sak har vi alla gemensamt. Vi är alla delar av en större enhet. Vi hör egentligen alla samman. Med varandra, med jorden vi lever på och med allt levande runt oss. Men det är svårt att se i den här röran runt oss. Och det var precis det de två kloka isländska bröderna förstod. Att det är lättare att se sammanhanget i en halvfärdig timmerstuga, nedmonterad i Norrland och uppställd i skogarna runt Lindesberg. Det var glädje. Och det kanske var mer den känslan jag förälskade mig i egentligen, än i just den ena brodern. I livsglädjen jag kände när jag fanns där, mitt i livet. I det enkla baravarandet.
Bottenfrusen utan muff.
Något att vara tacksam för just idag: att vara bemedlad med wc inomhus och inte behöva uträtta behoven på ett utedass...undrar om strålen skulle hinna frysa innan den träffade botten...man kanske t o m skulle ha frusit fast? Det ger ett helt nytt perspektiv åt uttrycket bottenfrusen.
Handmuff, rattmuff...men finns muffmuff? Kanske skulle finnas en marknad för det just nu iaf...ska genast börja skissa på en och lägga i projekthögen. Kanske kan tråckla ihop en av alla dammråttor som stryker efter väggarna här och som rasslar in under sängen och gömmer sig när man försöker fånga dem. Trodde jag såg en yttepytte lite dammråtta, en snabb jäkel, i hallen...men det visade sig vara en silverfisk - liten för att vara dammråtta men enorm för att vara silverfisk: vad lever de på egentligen? Och så tjatar Vilda om att hon vill ha ett husdjur. Take a look around girl! What you see is what you get!
Handmuff, rattmuff...men finns muffmuff? Kanske skulle finnas en marknad för det just nu iaf...ska genast börja skissa på en och lägga i projekthögen. Kanske kan tråckla ihop en av alla dammråttor som stryker efter väggarna här och som rasslar in under sängen och gömmer sig när man försöker fånga dem. Trodde jag såg en yttepytte lite dammråtta, en snabb jäkel, i hallen...men det visade sig vara en silverfisk - liten för att vara dammråtta men enorm för att vara silverfisk: vad lever de på egentligen? Och så tjatar Vilda om att hon vill ha ett husdjur. Take a look around girl! What you see is what you get!
"Dear mr Tolle - would you please do me the honour of taking your righteous place just next to mr Dolphine?"
Jag har bestämt mig. Jag måste köpa Eckhart Tolles "The Power of now"...den ska få en hedersplats i lådan i sängbordet, precis bredvid mr Dolphine. Jag undrar vad herr Tolle skulle tycka om han visste vem hans närmaste granne kommer bli - antagligen skulle han le lite, sen fnissa så där rart som bara han kan. Åt mänsklighetens krumbukter, åt vårt varande - för vi är bra lustiga - och ofta mycket sorgliga, vi människor - i vårt tänkande, i vårt kämpande, i hela vårt sätt att leva.
Jag tror livet blir lite enklare om man bestämmer sig för att tro på något, så jag har bestämt mig för att tro på herr Tolle - inte så att jag tänker upphöja honom till en gud - han är en enkel man - men han har hittat och försöker förmedla vishet och kunskap som egentligen redan finns där inne i oss, bara det att de flesta av oss är lite vilse, eller ganska mycket vilse - i den era som är. Tolle har en förmåga att förenkla och förmedla det som egentligen borde vara omöjligt att förklara, och han gör det med humor och värme - det går inte att låta bli att dras med när man ser hans framträdanden och intervjuer - ta en titt, gärna på flera och gärna när ni kan titta i lugn och ro: http://www.youtube.com/watch?v=vshBnR4Z9x8&feature=channel
Mr Dolphine är en annan historia. Ska dra den vid ett annat tillfälle:)
Jag tror livet blir lite enklare om man bestämmer sig för att tro på något, så jag har bestämt mig för att tro på herr Tolle - inte så att jag tänker upphöja honom till en gud - han är en enkel man - men han har hittat och försöker förmedla vishet och kunskap som egentligen redan finns där inne i oss, bara det att de flesta av oss är lite vilse, eller ganska mycket vilse - i den era som är. Tolle har en förmåga att förenkla och förmedla det som egentligen borde vara omöjligt att förklara, och han gör det med humor och värme - det går inte att låta bli att dras med när man ser hans framträdanden och intervjuer - ta en titt, gärna på flera och gärna när ni kan titta i lugn och ro: http://www.youtube.com/watch?v=vshBnR4Z9x8&feature=channel
Mr Dolphine är en annan historia. Ska dra den vid ett annat tillfälle:)
Soprummens McGyver
Har glömt berätta att Vilda fick walkietalkies i julklapp, av sin morfar. Riktiga vuxendoningar, uppladdningsbara och allt, med flera kanaler. Han hade verkligen tänkt till - jag hade beklagat mig över att Vilda ofta inte går att få tag på när hon är ute och leker, hon glömmer tiden ibland och jag kan inte springa ute och leta med Hedda i släptåg. "Så nu förstår du Susanne, kan Vilda ha en med sig ut och så kan du bara anropa henne när ni ska äta"...hehe...lite agentvarning. Nästan McGyver...fast han hade nog gjort en egen walkietalkie av ett tomt russinpaket och en bajsblöja. Här kommer en text från förra året, när Heddisen var några månader bara:
Slänga sopor är en enkel sak kan man ju tycka. Och det brukar ju inte innebära något större problem. För vanliga, normala människor. Sen kan det ju gå till på andra sätt ibland. För vissa andra. Inga namn.
Mamman har bebis i bärsele på magen, 3-åring i ena handen och sopor i den andra. Låser upp soprum, knallar in och sopsorterar, 3-åring hjälper till.
Dörren till soprummet blåser igen. Mamman sorterar klart, går till dörren, vrider på låsvredet...som snurrar runt. Och runt. Och runt. Hoppsan. Inlåsta. I ett stinkande sophus.
3-åring: Ska vi inte gå mamma?
Mamman: Jodå, vi måste bara försöka få upp dörren. Vi har liksom blivit lite inlåsta förstår du.
3-åring: Kommer vi inte ut nu? Måste vi bo här nu?
Mamman: Jodå, snart lilla gubben, ingen fara.
Mamman fortsätter försöka forcera dörren, förgäves. Trycker näsan mot rutan i dörren för att se om det finns andra människor ute på gården. Tomt. Ringa in till grannen! Ja just. Som om den här mamman plockar med sig mobilen när hon ska slänga soporna.
Mamman sonderar terrängen. Fönster finns. Smala, liggande fönster uppe vid taket. Snabbt överslag. Kanske kan ta sig ut. Men inte med bebis på magen. Var lägger man en bebis i ett soprum? Jo, man tar ett redigt gäng kompostpåsar, brer ut på golvet, lägger sin jacka ovanpå, kopplar loss sovande bebis, lägger ner nu vaken skrikande bebis på golvet, säger åt storebror att hålla bebis i handen. Mamman klättrar upp på soptunna, klättrar ner igen för att flytta bebis längre bort utifall soptunna välter. Mamman klättrar upp igen. 3-åring agerar hejaklack och skriker "HEJA MAMMA" med sina lungors fulla kraft. Mamman öppnar fönstret, som nu ser ännu smalare ut , får en snabb vision av sig själv fastkilad halvvägs ut, småpratandes med brandkåren medan de sågar loss henne.
Mamman håller andan och pressar sig ut och försöker vända sig halvvägs ner när hon hoppar de två metrarna ner till marken. Klämmer armen illa i fönstret men lyckas med konststycket att landa på fötterna. Pulsen dundrar nu på i ungefär 200. Mamman skyndar sig att trycka nyckeln i dörren för att låsa upp, plötslig skräck, tänk om dörren inte går att låsa upp utifrån helller nu - "Bebis och 3-åring lämnades ensamma inlåsta i soprum!" - tidningrubrik.
Jo! Dörren går upp, mamman springer in för att lyfta upp nu förtvivlad bebis. 3-åring tittar storögt förundrat rakt på mamman.
3-åring: MAMMA!!! Du klarade det! Min mamma!
Mamman levde på sin sons beundran i flera dagar. Hela armen skiftade i blått. Men vad gjorde det. Hon var en hjälte. Hon var McGyver.
Sånt här hände aldrig på den gamla goda tiden, när det satt ett sopnedkast på utsidan av sophuset. Då kunde det ju å andra sidan hända att vissa mammor gick ut för att slänga soporna på väg till bilen, med bilnycklarna i handen, och när det mamman trodde var soppåsen är på väg halvvägs ner i sopnedkastet så ser mamman plötsligt att det är just soppåsen hon håller kvar i den andra handen och inte bilnycklarna. Till mammans försvar måste sägas att detta hände kl 6 en morgon efter 3 timmars sömn. Men det är bara något jag hört, vet inte vem det handlar om.
Tack vaktmästarn! Du är underbart fantastisk som rycker ut akut för att leta bilnycklar....
Slänga sopor är en enkel sak kan man ju tycka. Och det brukar ju inte innebära något större problem. För vanliga, normala människor. Sen kan det ju gå till på andra sätt ibland. För vissa andra. Inga namn.
Mamman har bebis i bärsele på magen, 3-åring i ena handen och sopor i den andra. Låser upp soprum, knallar in och sopsorterar, 3-åring hjälper till.
Dörren till soprummet blåser igen. Mamman sorterar klart, går till dörren, vrider på låsvredet...som snurrar runt. Och runt. Och runt. Hoppsan. Inlåsta. I ett stinkande sophus.
3-åring: Ska vi inte gå mamma?
Mamman: Jodå, vi måste bara försöka få upp dörren. Vi har liksom blivit lite inlåsta förstår du.
3-åring: Kommer vi inte ut nu? Måste vi bo här nu?
Mamman: Jodå, snart lilla gubben, ingen fara.
Mamman fortsätter försöka forcera dörren, förgäves. Trycker näsan mot rutan i dörren för att se om det finns andra människor ute på gården. Tomt. Ringa in till grannen! Ja just. Som om den här mamman plockar med sig mobilen när hon ska slänga soporna.
Mamman sonderar terrängen. Fönster finns. Smala, liggande fönster uppe vid taket. Snabbt överslag. Kanske kan ta sig ut. Men inte med bebis på magen. Var lägger man en bebis i ett soprum? Jo, man tar ett redigt gäng kompostpåsar, brer ut på golvet, lägger sin jacka ovanpå, kopplar loss sovande bebis, lägger ner nu vaken skrikande bebis på golvet, säger åt storebror att hålla bebis i handen. Mamman klättrar upp på soptunna, klättrar ner igen för att flytta bebis längre bort utifall soptunna välter. Mamman klättrar upp igen. 3-åring agerar hejaklack och skriker "HEJA MAMMA" med sina lungors fulla kraft. Mamman öppnar fönstret, som nu ser ännu smalare ut , får en snabb vision av sig själv fastkilad halvvägs ut, småpratandes med brandkåren medan de sågar loss henne.
Mamman håller andan och pressar sig ut och försöker vända sig halvvägs ner när hon hoppar de två metrarna ner till marken. Klämmer armen illa i fönstret men lyckas med konststycket att landa på fötterna. Pulsen dundrar nu på i ungefär 200. Mamman skyndar sig att trycka nyckeln i dörren för att låsa upp, plötslig skräck, tänk om dörren inte går att låsa upp utifrån helller nu - "Bebis och 3-åring lämnades ensamma inlåsta i soprum!" - tidningrubrik.
Jo! Dörren går upp, mamman springer in för att lyfta upp nu förtvivlad bebis. 3-åring tittar storögt förundrat rakt på mamman.
3-åring: MAMMA!!! Du klarade det! Min mamma!
Mamman levde på sin sons beundran i flera dagar. Hela armen skiftade i blått. Men vad gjorde det. Hon var en hjälte. Hon var McGyver.
Sånt här hände aldrig på den gamla goda tiden, när det satt ett sopnedkast på utsidan av sophuset. Då kunde det ju å andra sidan hända att vissa mammor gick ut för att slänga soporna på väg till bilen, med bilnycklarna i handen, och när det mamman trodde var soppåsen är på väg halvvägs ner i sopnedkastet så ser mamman plötsligt att det är just soppåsen hon håller kvar i den andra handen och inte bilnycklarna. Till mammans försvar måste sägas att detta hände kl 6 en morgon efter 3 timmars sömn. Men det är bara något jag hört, vet inte vem det handlar om.
Tack vaktmästarn! Du är underbart fantastisk som rycker ut akut för att leta bilnycklar....
Dance til you drop
20 satans minusgrader. Solen retas lite och strålar från en klarblå himmel, lockar: kom ut! Hedda grinar om vi går ut när det är så här kallt, hon klarar 5 minuter, sen är det inte roligt längre - blir för kallt om näsan och kinderna, ögonen rinner på henne. Så vi håller oss inne idag. Så mycket för alla långpromenader jag skulle ta när Vilda och Beppe inte var hemma!
Jag fick Spotify häromdagen. Jaja, jag vet att alla andra har det sen länge, men jag brukar vara sen. Är det något jag klarar mig utan så jagar jag inte. Är det meningen att jag ska ha det så kommer det förr eller senare att hamna där det ska. Och får jag det inte, då var det väl inte meningen då...I wish, haha, vissa saker jagar man och jagar bara för att till slut få ge upp. Men jag har ändå någonstans tron att det som sker är meningen - är det något man hett önskar men inte får, så kanske man inte var mogen att ta emot det i just den stunden.
Spotify var det ja: jag glömmer ofta bort att ha musik på hemma, jag älskar musik, men jag mår lika bra i tystnaden. Nu har jag haft musik på i 2 dagar nonstop, har ju missat allt nytt...och jävlar, vad kul det är att dansa! Jag glömmer bort det mellan varven, det kan gå månader, men när musiken är rätt och kroppen villig - det är ju underbart! Och när jag dansar, helt ensam, lite med Hedda kanske, så känner jag inget annat än glädjen i hur kroppen rör sig med musiken. Det skulle med största sannolikhet framkalla enorma skrattanfall hos en eventuell publik, ser nog mest ut som en elektrifierad babian på extacy, men so what, känslan blir ju inte mindre ändå. Så på med musik och sväng de lurviga! Glädje.
Plockade fram mina gamla målargrejor häromkvällen med. Kladdade på ett par timmar med akrylfärger. Okej, jag suger på det med, men det är samma som när man dansar - det känns skönt inuti, skit samma hur resultatet blir. Man kan ju alltid slänga skiten när man är klar...
Nu är det bara 2 dagar kvar av "barnledigheten". Längtar så klart, men det var grymt skönt och behövligt - lika mycket för Vilda och Beppe som för mig, jag var en sliten mamma. Frågan är hur jag bäst ska slösa bort de sista dygnen?:)
Det som går mest på Spotify just nu, om och om igen, ackompanjerat av vilda höftrullningar och dallriga rumpskakningar, är förresten "Sexy bitch" (David Guetta)...men jag sjunger crazy bitch istället, känns på något underligt sätt mer passande.
Jag fick Spotify häromdagen. Jaja, jag vet att alla andra har det sen länge, men jag brukar vara sen. Är det något jag klarar mig utan så jagar jag inte. Är det meningen att jag ska ha det så kommer det förr eller senare att hamna där det ska. Och får jag det inte, då var det väl inte meningen då...I wish, haha, vissa saker jagar man och jagar bara för att till slut få ge upp. Men jag har ändå någonstans tron att det som sker är meningen - är det något man hett önskar men inte får, så kanske man inte var mogen att ta emot det i just den stunden.
Spotify var det ja: jag glömmer ofta bort att ha musik på hemma, jag älskar musik, men jag mår lika bra i tystnaden. Nu har jag haft musik på i 2 dagar nonstop, har ju missat allt nytt...och jävlar, vad kul det är att dansa! Jag glömmer bort det mellan varven, det kan gå månader, men när musiken är rätt och kroppen villig - det är ju underbart! Och när jag dansar, helt ensam, lite med Hedda kanske, så känner jag inget annat än glädjen i hur kroppen rör sig med musiken. Det skulle med största sannolikhet framkalla enorma skrattanfall hos en eventuell publik, ser nog mest ut som en elektrifierad babian på extacy, men so what, känslan blir ju inte mindre ändå. Så på med musik och sväng de lurviga! Glädje.
Plockade fram mina gamla målargrejor häromkvällen med. Kladdade på ett par timmar med akrylfärger. Okej, jag suger på det med, men det är samma som när man dansar - det känns skönt inuti, skit samma hur resultatet blir. Man kan ju alltid slänga skiten när man är klar...
Nu är det bara 2 dagar kvar av "barnledigheten". Längtar så klart, men det var grymt skönt och behövligt - lika mycket för Vilda och Beppe som för mig, jag var en sliten mamma. Frågan är hur jag bäst ska slösa bort de sista dygnen?:)
Det som går mest på Spotify just nu, om och om igen, ackompanjerat av vilda höftrullningar och dallriga rumpskakningar, är förresten "Sexy bitch" (David Guetta)...men jag sjunger crazy bitch istället, känns på något underligt sätt mer passande.
Sörjd och saknad eller var det bara skönt med en paus?
Woohooo! Äntligen. Har inte kunnat logga in på bloggen på 2 dar, jag antar att det är den allsmäktiges sätt att försöka påtala något för mig, men som vanligt lyssnar jag inte med själen utan visslar lite förstrött och låtsas som ingenting.
Det har varit sköna dagar efter nyår. I lördags lånade jag ut Hedda till sin mormor några timmar och åkte till stan en sväng, strosade lite och lyckades t o m ta en fika i lugn och ro med trevligt VUXET sällskap. Jag är inte så svår att tillfredsställa rent konversationsmässigt just nu, med tanke på att den vanliga konversationen till stor del består av "titta", "tittut", "namnam" och "men du HAR ju bajsat!"... Jag blir lite orolig att jag tappat hela ordförrådet ibland, därför är det skönt att få tillfällen att leta reda på det vuxna språket, väl dolt djupt där inne i skrymslena.
Hedda sjuknade i lördags natt, fick feberfrossa och var inte alls pigg, vi satt uppe i en fåtölj i vardagsrummet, jag vaggandes henne insvept i en filt i knät. I två timmar satt vi där, inte förrän efter 3 på natten somnade hon så pass att jag kunde bära henne till sängen. Försökte ge henne flytande febernedsättande, men den kampen slutade med att hon sprutat kletig medicin över både köksskåp, bänk, golv och mig. Tips: undvik helst att spotta Ipren i ögat på någon. Det svider... Till slut hittade jag en Alvedon-supp i alla fall, inte populärt det heller, men betydligt enklare. Trodde Hedda skulle sova längre på morgonen efter nattens kamp, men hon vaknade vid 6, fortfarande febrig men skulle prompt upp ändå. Söndagen dimmade vi bort hela dagen, förtvivlat trötta båda två.
Skulle egentligen köra och hämta barnen nu i veckan, åka redan i morgon för att hälsa på käraste vännerna och grannarna på "gamla" stället, Emelie och Andrea först. Tanken var att stanna hos Emelie till onsdagen, sen hämta barnen och åka hem. Men det är så halt väglag, att sitta och köra 40 mil med barn i bilen känns inte så lockande. Ringde barnens pappa idag och han lovade att de skulle ta tåget ner istället, kändes som en lättnad. Det känns som det lättat lite, det går lättare att be om saker och han känns mer tillmötesgående. Vet inte vad som förändrats, han eller jag, situationen kanske - eller också lite av varje. Ingen idé att spekulera, jag nöjer mig nog helt enkelt med att säga: hallelujah! En sak har jag åtminstone lärt mig på vägen...analysera aldrig sönder bra saker som händer. Då byter de ofelbart sida och blir onda direkt....moahahaha.
Puss på er.
Det har varit sköna dagar efter nyår. I lördags lånade jag ut Hedda till sin mormor några timmar och åkte till stan en sväng, strosade lite och lyckades t o m ta en fika i lugn och ro med trevligt VUXET sällskap. Jag är inte så svår att tillfredsställa rent konversationsmässigt just nu, med tanke på att den vanliga konversationen till stor del består av "titta", "tittut", "namnam" och "men du HAR ju bajsat!"... Jag blir lite orolig att jag tappat hela ordförrådet ibland, därför är det skönt att få tillfällen att leta reda på det vuxna språket, väl dolt djupt där inne i skrymslena.
Hedda sjuknade i lördags natt, fick feberfrossa och var inte alls pigg, vi satt uppe i en fåtölj i vardagsrummet, jag vaggandes henne insvept i en filt i knät. I två timmar satt vi där, inte förrän efter 3 på natten somnade hon så pass att jag kunde bära henne till sängen. Försökte ge henne flytande febernedsättande, men den kampen slutade med att hon sprutat kletig medicin över både köksskåp, bänk, golv och mig. Tips: undvik helst att spotta Ipren i ögat på någon. Det svider... Till slut hittade jag en Alvedon-supp i alla fall, inte populärt det heller, men betydligt enklare. Trodde Hedda skulle sova längre på morgonen efter nattens kamp, men hon vaknade vid 6, fortfarande febrig men skulle prompt upp ändå. Söndagen dimmade vi bort hela dagen, förtvivlat trötta båda två.
Skulle egentligen köra och hämta barnen nu i veckan, åka redan i morgon för att hälsa på käraste vännerna och grannarna på "gamla" stället, Emelie och Andrea först. Tanken var att stanna hos Emelie till onsdagen, sen hämta barnen och åka hem. Men det är så halt väglag, att sitta och köra 40 mil med barn i bilen känns inte så lockande. Ringde barnens pappa idag och han lovade att de skulle ta tåget ner istället, kändes som en lättnad. Det känns som det lättat lite, det går lättare att be om saker och han känns mer tillmötesgående. Vet inte vad som förändrats, han eller jag, situationen kanske - eller också lite av varje. Ingen idé att spekulera, jag nöjer mig nog helt enkelt med att säga: hallelujah! En sak har jag åtminstone lärt mig på vägen...analysera aldrig sönder bra saker som händer. Då byter de ofelbart sida och blir onda direkt....moahahaha.
Puss på er.
100101 - binärt så´re ryker om det. Och ljuvt.
Jag höll mig vaken till tolvslaget och en timme till! Skål i champagne och Ring klocka ring. Sen sängen, bökig natt för Hedda och så upp igen 5. MEN. Men....vi somnade om igen vid 9 och vaknade inte förrän halv 12!!! Vet inte när nåt sånt hände senast, när jag var 25 kanske. Ljuuuuuuvligt!!!!
Dagens outfit: sömnrufs, fantomenblått underställ och nymålade gladröda tånaglar. Nu skulle man kunna charma omkull vem som helst. Jag tänkte först lägga upp en bild på mig iförd mina noppriga, slimmade, slitna långkalsonger...men jag kom på bättre tankar, jag vill inte förstöra någons dag. Jag är så hänförande vacker att alla skulle bli vansinnigt avundsjuka...moahahaha... men fötterna är i alla fall lite söta ändå. Ska försöka komma ut lite nu, det är ju mildväder, bara 8-.
Jag ser fanimej inte riktigt klok ut. Men det är väl lika så bra, skulle jag se klok ut skulle jag ju köra med falsk marknadsföring. Jag tycker om mig ändå:)
Dagens outfit: sömnrufs, fantomenblått underställ och nymålade gladröda tånaglar. Nu skulle man kunna charma omkull vem som helst. Jag tänkte först lägga upp en bild på mig iförd mina noppriga, slimmade, slitna långkalsonger...men jag kom på bättre tankar, jag vill inte förstöra någons dag. Jag är så hänförande vacker att alla skulle bli vansinnigt avundsjuka...moahahaha... men fötterna är i alla fall lite söta ändå. Ska försöka komma ut lite nu, det är ju mildväder, bara 8-.
Jag ser fanimej inte riktigt klok ut. Men det är väl lika så bra, skulle jag se klok ut skulle jag ju köra med falsk marknadsföring. Jag tycker om mig ändå:)
